Boksläpp: Panteon

Sedan några veckor tillbaka har jag efter mycket slit och långa arbetstimmar debuterat som romanförfattare. Panteon är först och främst ett skönlitterärt verk, med fiktiva karaktärer i ett fiktivt landskap, men saknar inte för det tydliga inslag av filosofiska och metapolitiska funderingar och analyser. Den kan troligtvis sorteras under fantasy, eller måhända dystopi, och följer protagonisten Walters äventyr genom en surrealistisk värld där byråkrati, korruption och brutalitet dragits till sin spets. Såhär sammanfattas handlingen på baksidan:

 ”Redan i unga år valde Walter att lämna en värld av svekfulla människor för att isolera sig hos ortens eremit, den långt äldre Herr Karlsson, på herrgården Karls Lilja. I stillsamheten, bland blott växter och djur, lever de båda ett liv fritt från krav, bekymmer och förväntningar. Men en natt somnar den ålderstigne Herr Karlsson hastigt in och förutsättningar för den oerfarne Walter förändras plötsligt radikalt. För första gången på 33 år lämnas han att klara sig helt ensam, och som om det inte vore nog; mitt i oron, sorgen och tristessen hemsöks han av allt mer besynnerliga drömmar. En mystisk man iklädd horn besöker honom om nätterna och försöker övertala honom att inträda genom ett magiskt hål i källaren. Vad vill dessa underliga drömmar säga honom? Och är det just bara fantasier?

 Walter kastas snart in i något han knappast kunnat föreställa sig. Plötsligt befinner han sig i en okänd värld präglad av svek, brutalitet, byråkrati, paranoia och absurditet, utan en aning om hur han ska återvända hem. Metropolen är ett samhälle som styrs med järnhand av ett hänsynslöst parlament som bunkrat upp sig, osynliga för den vanliga människan och utom räckhåll, inne i ett gigantiskt palats, medan världen utanför förfaller under deras styre. Walter inser snart att hans diplomatiska natur och godtrogna föreställningar sätts på sin spets, mitt ibland ett snår av lögner och konspirationer.”

Boken kännetecknas av sin mörka humor, ett högt tempo, sin unika miljö och inte minst den polemik och de tankeväckande dialoger som presenteras via de olika gestalterna som bebor Metropolen. Vi får bland annat bekanta oss med den cyniska och konservativa pragmatikern William, den revolutionära och religiösa idealisten Kasper, den hänsynslösa nihilisten Thrasymachos, den sofistiska/relativistiska ”Prästen”, och många fler.

”- Är inte människan själva målet? sa jag.

– Usch, snälla Walter, sådan antropocentrism är bara pervers. Ideal är eviga, människor är förgängliga. Vi är en liten prick i en enorm tidsrymd.

– Som ett ”kugghjul” i en fabrik?

– ”Kugghjulen” är en parafili för sig självt, men i huvudsak ja.

– Så du skulle även kunna döda de oskyldiga för att nå dina mål?

– Om det är av nödvändighet. Men tro inte att jag skulle njuta av det eller göra det utan skrupler.

– Mord på oskyldiga, är det rättvisa?

– Vem har talat om rättvisa? Rättvisa finns, men inte i denna profana värld. Rättvisa är en gudomlig egenskap som bara gudomar och halvgudar är bekanta med och kan utföra.”

Fragment från dialog mellan Walter och Kasper

Panteon kan läsas som ren spänning och underhållning, men för den reflekterande läsarna gömmer sig också en djupare symbolism mellan orden och en kritisk ton mot idéer, system och tankemönster vilka är lika aktuella i vår verklighet som i Walters. Under resan genom sidorna behandlas allt från terrorism och polarisering till byråkrati och politiker.

”Harald Q4 såg ut som en typisk schackrare, en sliskig bilförsäljare i någon obetydlig amerikansk småstad. Bakåtlutad satt han och masserade en obefintlig tofs till mustasch. Den runda magen fick nätt och jämnt plats mellan bordet och den stackars slitna kontorsstolen som han tryckte ner med sin korpulenta kroppshydda. Han bar en lila kostym; troligen en billig kopia av något märkvärdigt märke. En kalufs nästan lika obefintlig som mustaschen var noga överkammad från vänster till höger i ett försök att dölja en kal hjässa.

På skrivbordet framför honom låg en döende cigarrfimp i ett askfat och pustade ut sina sista andetag genom en strimma rök som steg mot taket. Hela rummet talade om en man med löjligt megalomaniska självbild; väggarna pryddes av uppstoppade troféer och målade porträtt på kejsarliknande gestalter med snofsig uppsyn. Att kontorets storlek däremot var mer av ett kyffe än ett palats tycktes inte bekomma honom. Åt mig hade han vänligt satt fram en pall med ben knappt högre än taxens.”‘

Walters möte med den korrupta och nonchalanta tjänstemannen titulerad HQ4

Inspiration till verket inföll huvudsakligen av Jüngers ”På marmorklipporna” och Manns ”Bergtagen”, men en rad influenser går att finna i verket, och inte då minst Kafka. Vill man läsa Panteon går boken just nu att finna i bl.a. Adlibris och Bokus sortiment och på BoD:s bokshop, både som e-bok och inbundet exemplar. Utdrag går också att finna på Google Books för den som är nyfiken, men fortfarande tvivlar.

Europas terrorfabriker – Här göds extremismen

Neukölln och Marxloh i Tyskland, Borgerhout, Vilvoorde och Molenbeek i Belgien, Nörrebro och Brabrand i Danmark, Luton och Portsmouth i Storbritannien, Clichy-sous-Bois och Sevran i Frankrike… Vivalla, Angered, Bergsjön, Rosengård, Rinkeby… De är alla platser som formats av en stor utomeuropeisk immigration, med invånare som hyser lågt förtroende för myndigheter, har en hög arbetslöshet och låg inkomst, omfattande kriminalitet, och framförallt en stor muslimsk population som i varierande grad uppbär konservativa och patriarkala religiösa värderingar. Många titulerar dessa områden som parallellsamhällen eller ghetton och enklaver. Här styr interna regler och normer, ofta tyngre än landets juridiska system, och extern intervention från statens organ betraktas med misstänksamhet och motarbetas. Insynen utifrån hålls på en minimal nivå och allt från journalister till brandkår blir inte sällan bortkörda med våld och hot. Synen på kvinnor och män skiljer sig kraftigt från kvarteren bara några gator bort. Hedersrelaterat våld förekommer och könsseparatism, oskuldskontroller och bortgifte är inte lika kontroversiella företeelser som i andra delar av landet. Men framförallt har de en sak gemensam; de är samtliga städer eller områden där jihadister växt upp, präglats ideologiskt och i lugn och ro planerat avskyvärda dåd, både i Väst och i Mellanöstern. Är det här man ska leta svar på hur det fruktansvärda som inträffat i flera städer i Europa kunna inträffa?

 

Molenbeek – Belgiens kalifat

”The neighborhood was hardly multicultural. Rather, with roughly 80 percent of the population of Moroccan origin, it was tragically conformist and homogenous. There may be a vibrant alternative culture in Casablanca and Marrakech, but certainly not in Molenbeek.” – Teun Voeten, ur en artikel från Politico.eu.

Redan 2004, i samband med terrorbombningarna i Madrid, kom Molenbeek med i den mindre smickrande statistiken som hemvist för en utav förövarna. Sedan dess har utvecklingen för den belgiska kommunen enbart förvärrats. Man är idag en ledande jihadistexportör och ett ökänt tillhåll för terrorgrupperingar som opererat i Frankrike och Belgien.

Belägen på gränsen till Bryssel, är Molenbeek en kommun som genomgått kraftiga demografiska förändringar bara de senaste 50 åren. Bland de ca 100 000 invånare har idag en väldigt stor andel utländsk bakgrund, främst från Nordafrika och Turkiet, och i vissa kvarter är uppemot 80% muslimer. Kvinnorna här bär uteslutande slöja och många män pryds av karakteristiska stora svarta skägg.

I en krönika i tidskriften Politico berättar Teun Voeten, som bott nio år i området, om hur Molenbeek blev ett allt mer slutet och intolerant samhälle under åren som gick, och hur islam tog över vardagen mer och mer:

”Over nine years, I witnessed the neighborhood become increasingly intolerant. Alcohol became unavailable in most shops and supermarkets; I heard stories of fanatics at the Comte des Flandres metro station who pressured women to wear the veil; Islamic bookshops proliferated, and it became impossible to buy a decent newspaper. With an unemployment rate of 30 percent, the streets were eerily empty until late in the morning. Nowhere was there a bar or café where white, black and brown people would mingle. Instead, I witnessed petty crime, aggression, and frustrated youths who spat at our girlfriends and called them “filthy whores.” If you made a remark, you were inevitably scolded and called a racist. There used to be Jewish shops on Chaussée de Gand, but these were terrorized by gangs of young kids and most closed their doors around 2008. Openly gay people were routinely intimidated, and also packed up their bags.”

Till slut valde Teun att flytta därifrån 2014 efter att salafister börjat värva medlemmar öppet längs gatorna. Utöver den radikalt islamska prägeln är arbetslöshet i Molenbeek skyhög, speciellt bland unga, och kriminaliteten här omfattande. Kontakten med stadslivet på andra sidan den kanal som markerar kommungränsen är begränsad. Många ser det som två olika världar belägna på olika sidor av vattnet.

 

Sevran – Orten utan kvinnor

”The bar in the impoverished north-eastern suburb of Sevran is accused of being one of many in France where women are effectively banned.

 The neighbourhood, near Charles de Gaulle airport, is notorious as one of France’s leading exporters of jihadists.” – Från en artikel i Telegraph.co.uk

En av de många förorter till Paris som var inblandade i upploppen 2005 var Sevran, där bland annat en buss och det lokala stadshuset attackerades med molotovcocktails och flera människor skadades. I den franska kommunen med knappt 50 000 invånare kommer en stor del av befolkningen från Afrika, och inte minst de norra muslimska delarna som Algeriet och Marocko. Gatorna är smutsiga och husen slitna; invånare kastar avfall direkt ner från sina fönster. Här och var hittar man tomma kanyler. Narkotikahandeln är omfattande i Sevran och en del av den organiserad kriminalitet som håller orten i ett järngrepp. Våld och bilbränder är vanligt förekommande inslag i vardagen.

Runt centrum syns mestadels män röra sig, och kvinnor förväntas inte beblanda sig med stadslivet, delta i utelivet eller vandra längs trottoarerna. På ortens många pittoreska kaféer och barer sägs de inte ens vara välkomna. I Sevran följer många en sträng tolkning av islam som säger att könen helst ska hållas separerade i den mån det går. Ett klipp från fransk television som blivit mycket uppmärksammat i Frankrike visar hur en kvinna på ett besök till en av de lokala barerna omedelbart ombeds stanna utanför. Hon får förklarat för sig att här blandar man inte män med kvinnor.

I Sevran finns en stor moské, öppen för alla muslimer, men många menar att det predikas en allt för moderat tolkning av koranen där. Bland kommunens unga män var det länge vanligt att istället besöka en gammal affärslokal i orten, ökänt kallad ”Daesh-moskén”, som hyrdes av radikala islamister. Här predikades stränga tolkningar av koranen och man uppmuntrade till jihadism och terrorresor. Idag är ”Daesh-moskén” nedstängd och lokalen igenmurad, men flera unga män från Sevran har redan rest för att dö i andra länder som IS-krigare.

 

Marxloh – Gangsterstyret

”Once Duisburg-Marxloh was a popular shopping and residential area. Now clans claim the streets for themselves. The police are powerless. The descent of the district is nightmarish.” – Från artikel i Express.co.uk

Sedan ortens stålverk stängdes ner har Marxloh, i tyska Duisburg, gradvis förvandlats till ett av Tysklands värsta ghetton. De som tidigare bodde och arbetade här har flytt området och ersatts av migranter från främst Libanon och Irak. Till skillnad från tidigare har nu få ett jobb att gå till och fattigdomen är utbredd. Kriminella arabiska klaner styr många av kvarteren, främst via narkotikahandeln, och Marxloh, som tidigare var ett levande samhälle med mycket butiker, är idag en så kallad no go-zone där besökare utifrån utsätts för våld, rån och trakasserier. De företag som fortsatt försökt bedriva verksamhet i området har jagats bort. Inte ens polismakten vågar röra sig här längre utan att riskera att utsättas för våld.

”In Berlin or in the north of Duisburg, areas exist where police “hardly dare to stop a car”.

Rainer Wendt, President of the German Police Union, said: “Because they know that they’ll be surrounded by 40 or 50 men.”

Flera poliser från Duisburg vittnar om hur de i Marxloh på bara minuter blir omringade av stora grupper män och utsätts för bespottning, hot och våld. En polis i regionen, vilken stoppade en inflytelserik klanledare p.g.a. en begången trafikförseelse, fick sina händer krossade av tre personer. Här undgår ingen det informella rättvisesystem, och att gå emot de etablerade hierarkierna är förenat med livsfara.

Trots den omfattande brottsligheten är islam är en viktig del av livet för många Duisburg- och Marxlohbor, och 2008 byggdes här den största moskén i Tyskland, med en kapacitet för 1200 människor. Bygget välkomnades och mötte i stort sett inga protester eller motkampanjer alls. Några år senare användes Duisburg som en av flera plattformar för att hålla islamistiska seminarium och värva medlemmar åt Abu Walaas terrornätverk, i vilket bland annat Berlinterroristen Amri Anis kom att ingå.

 

Stockholms förorter – Hederskulturens Mecka

”Kvinnor tvingas följa informella regler om de vill vara i fred. Att leva ensam utan man, att ha en kort klänning på sommaren, eller att ha hund, kan få dramatiska konsekvenser.” – Från inslag i Kalla Fakta, Tv4

Bara några dagar före det fruktansvärda dådet på Drottninggatan gjorde TV4:s program, Kalla Fakta, ett inslag om vardagslivet för kvinnor i några av Stockholms mindre bemedlade förorter. I inslaget skildras en bild av orterna kring Järvafältet vilken många kanske inte trodde var möjlig. Kvinnor ombeds sitta åtskilda från män på ortens kaféer och barn delas upp utifrån kön i skolan och på bussen. Rapporter förtäljer att hederskulturen brer ut sig allt mer i Stockholms förorter och tjejer i Tensta och Hjulsta vittnar om att de dagligen utsätts för kränkningar och ryktesspridningar. Toleransen för oliktänkande är låg och den som vägrar leva enligt islams traditioner trakasseras och jagas bort av kvarterens egna moralpoliser. Två av kvinnorna som levt där, ”Marie” och ”Sara”, berättar om hur det är att leva i ett utsatt område. Verbala attacker sker regelbundet, men även våld och hot. Till och med kvinnor och barn vänder sig mot dem som här väljer att försöka leva sekulärt. Man vittnar också om hur man inte får någon hjälp alls av polis och myndigheter.

”Kvinnor kunde klampa in och tala om ”här ska ni inte dricka (alkohol/vin)”

 ”De sprang till andra sidan och klättrade upp längs stuprännan till mitt vardagsrumsfönster och kastade sten på fönstret.”

”En gång när jag låg och sov och var i sovrummet vaknade jag av en smäll, och då såg jag att någon gjort sönder köksfönstret med en stor sten”

Rinkeby, Tensta, Hjulsta, Kista, Husby och Akalla är alla stadsdelar i samma region, vilka ofta pekas ut som problemområden, med mycket kriminalitet och hög arbetslöshet. De flesta av de boende här har utländskt bakgrund, och många kommer från Afrika och Mellanöstern. 2013 var man, tillsammans med en rad andra Stockholmsförorter, inblandade i ett långdraget och omfattande upplopp med mycket bilbränder och vandalisering, och med jämna mellanrum utbryter mindre tumult här.

”Den religiösa identiteten växer och intoleransen från de fundamentalistiska muslimerna gentemot de sekulära muslimerna ökar. Många har blivit fundamentalister här, säger hon.”

En del invånare härifrån har lämnat Sverige för att ansluta sig till IS, och vissa menar att miljön i förorterna runt Järvafältet när religiös extremism. En av de som länge varnat för muslimska fundamentalisters framfart i bl.a. Tensta är den f.d. socialdemokraten Nalin Pekgul som själv länge bodde på orten och upplever att förorten gradvis förändrats. I sin bok ””Jag är ju svensk” beskriver hon exempelvis hur islamiska organisationer i Sverige får stöd av Saudiarabien för att radikalisera muslimer.

 

Varför frodas radikalismen i utvalda områden?

Hur kan grov brottslighet existera sida vid sida med fundamentalistisk religionsutövning? Står de inte i bjärt kontrast? Svaret är inte så komplext som man kanske vill tro. Organiserad kriminalitet och islamism är båda två extrema riktningar vilka finner fristad i områden där polisen har dålig insyn och staten förlorat kontrollen över utvecklingen – detta oavsett om vi befinner oss i Irak eller Sverige. Lågt förtroende för myndigheter gör att brott sällan anmäls och rädsla för informell rättsskipning leder till att få vågar fördöma eller engagera sig för att göra motstånd. Missnöje, motsättningar, utanförskap och uppgivenhet är dessutom katalysatorer både islamism och gängkriminalitet effektivt profiterar på.

Vad som dock är mer frapperande och skrämmande är att de inte bara tycks förekomma parallellt med varandra, islamismen och den organiserade brottsligheten, utan att de i många fall agerar i symbios. Är det just något vi sett återkommande gånger bland ökända terrorister och IS-krigare är det att de ofta börjat sin bana som förbrytare och med tiden kombinerar detta med religiös fanatism. Vanan av att omge sig med och själv aktivt delta i grov brottslighet tycks bidra till att sänka spärren för att utföra de extrema handlingar som jihadismen kräver av individen. Den muslimska identiteten, vilken förstärks i en etnisk enklav, höjer samtidigt risken för att lockas in i islamistiska tankemönster. De två tillsynes motstridiga elementen förenas i en livsfarlig cocktail under ytan på platser där människorna blivit isolerade socialt och kulturellt från omvärlden.

Det är i denna slutna miljö du som islamist kan fördöma ”otrogna” i din lokala moské, tvinga kvinnor att bära slöja och inte umgås med män, enbart tala ditt eget språk, gå i traditionellt religiösa skrudar, sympatisera med salafism öppet och till med i värsta fall planera terror, utan att tvingas försvara dina ståndpunkter. Det är i denna isolerade parallellvärld som, vilket vi såg i Kalla Fakta, du kan könssegregera barn i åratal utan att få varken skolverket eller arga föräldrar på dig, eller trakassera icke-religiösa utan att få polis eller andra hyresgäster emot dig. Här kan du också bära vapen, sälja narkotika och värva medlemmar till kriminella gäng utan att bli anmäld eller ”nergolad”. Det är på dessa platser den islamistiska radikaliseringen sker, och som vi kan se är fenomenet internationellt över hela Europa.

Det talas ofta om synen utifrån på utsatta områden, men sällan diskuteras synen inifrån, bland invånarna, på sitt eget kvarter respektive samhället utanför ortsgränsen. För nog väcker det frågor hur så radikala krafter så enkelt kan mobilisera invånarna i en ort att upprätthålla normer som aldrig skulle tolereras bara några kilometer bort. Det kan betonas många gånger om att de som hänger sig åt kriminalitet, åker till Syrien eller mördar folk i Sverige är en bråkdel av förortsborna. Men vad man i regel missar är att de omges av en passiv majoritet som accepterar att islamska traditioner tillåts styra samhällets normer, att hederskultur tolereras och att organiserad brottslighet får etablera sig och arbeta ostört. Liksom är fallet i andra klansamhällen råder här ett hierarkisk informellt system som tillåts stå över staten och rättssamhället, oavsett om den enskilde invånaren stödjer det eller inte. Många skulle säkert vilja bryta strukturerna, men man varken kan eller vågar, och den ökade demografiska alieneringen i spåren av massinvandringen gör det allt svårare för varje år som går.

Dådet i Stockholm var en fruktansvärd tragedi, liksom terrorn i Berlin, London, St Petersburg, Paris och på många andra platser. Det är något vi alla måste ge tid att sörja och bearbeta på olika sätt. Men nästa steg får inte vara att bara blunda som så många gånger förut. Vi måste våga ställa obekväma frågor och kräva raka svar.

Varför ska vi betrakta islamistisk terrorism som en isolerad företeelse när den upprepar sig regelbundet?

Varför ska vi betrakta jihadism som en företeelse åtskild från gängkriminalitet och skjutningar, när den vänder sig till samma personer, anspelar på samma psykologiska dynamik och återkommande har samma upptagningsområde?  

Men framförallt:

Vågar vi anförtro samma personer som idag bär ansvar för samhällsutvecklingen och skapandet av religiösa förortsenklaver runt om i Europa, att finna lösningar och motmedel mot islamismen? Är det rätt personer som upptar stolarna runt om i våra parlament?

Om vi på en handvändning kan samla 10 000 människor på Sergels torg, och det i ett läge då många fortfarande är rädda och chockade, så borde det inte vara en omöjlig uppgift att mobilisera gemensamt för att kräva förändring redan imorgon.

 

Vidare läsning:

http://www.politico.eu/article/french-town-sevran-lost-15-boys-to-jihad-isil-syria-terrorism/

https://www.bloomberg.com/news/articles/2015-11-17/jihadis-next-door-is-a-way-of-life-for-ghetto-belgium-neglected

http://www.telegraph.co.uk/news/2016/12/17/french-bar-tells-women-isnt-paris-men/

http://www.rp-online.de/nrw/staedte/duisburg/kriminalitaet-in-duisburg-marxloh-clans-und-das-gesetz-der-strasse-aid-1.6455035

http://www.express.co.uk/news/world/729782/Germany-no-go-police-afraid-lawless-areas-migrants-rule

”Rädda vården” och paradigmskifte inom media

”Genom att sprida artiklar, bilder och videomaterial, och genom att organisera sina följare i externa kommentarsattacker, förmedlar de just nu skrämselbilder av Sverige.

Dessa dolda opinionskrafter överger och trasar sönder den öppna samhällsdebatten och de fria samtalen. Vilka är de? Vad vill de, och varför? I takt med att med att deras genomslag ökar, växer också behovet av att granska dem.”

Nej, citatet kommer inte från George Orwells dystopiska roman ”1984”, även om det lätt går att få det intrycket. Stycket kommer från en artikel skriven av SVT:s chef för sociala kanaler, Karin Ekman, efter kritikstormen mot SVTs uthängning av sjuksköterskan och tillika visselblåsaren Fredrik Antonsson. Den ”dolda opinionskraften” som pekas ut som söndertrasare av den öppna samhällsdebatten, och för vilken Antonsson är administratör, är en offentlig Facebook-grupp som sysselsätter sig med något så oskyldigt som att sammanställa vårdrelaterade nyheter från etablerade medier. Uthängningen är inte den första i sitt slag, men däremot kanske den mest uppseendeväckande då den inte grundar sig på aktörens egna åsikter eller någon dubiös källhantering – mycket av innehållet är rentav författat av SVT själva – utan brukandet av källmaterialet. Man menar att den helhetsbild, som ofrånkomligt växer fram genom att sammankoppla en mängd artiklar om svensk sjukvård så som sidan gör, är missvisande alarmerande och något Antonsson måste hållas personligt ansvarig för. Man menar också att skulden är så pass tung att det motiverar en avmaskering av den tidigare anonyme administratören. Ingen hänsyn tas till eventuella bakomliggande skäl till att välja att inte vara öppen med sin identitet, så som eventuella karriärmässiga konsekvenser eller den personliga hotbilden. Betänker man att SVT parallellt med uthängningen av Antonsson vägrar ge ut videomaterial till polisen, skildrande upploppet i Hallsberg och de skyldiga bakom, av så kallade principskäl, framstår det som ett än mer frapperande beteende av en statlig media som benämner sig som politiskt oberoende.

 

Medielanskapet har förändrats

Möjligheten att publicera och debattera genom till massmedia alternativa kanaler, som sociala medier och Internetbaserade tidskrifter, innebär en större spridning av informationskällor och därmed en ökad möjlighet till mera jämbördiga utgångspositioner inom kommunikation. Som enskild åhörare har du idag en unik möjlighet att välja var och om vad du vi vill läsa eller se. Rikedomen av perspektiv och urvalet av röster har mångfaldigt expanderat senaste decennierna och med det mjukat upp tidigare rigida hierarkier. Sammantaget innebär det ett omfattande hot mot journalisters maktställning att kunna bestämma vem, när och hur någon ska komma till tals. Det kan tyckas bakvänt i kontrast med utvecklingen, men utifrån en föråldrad syn som fortfarande lever kvar bland mången redaktioner, så handlar journalistik minst lika mycket om moralisk vägning som förmågan till källkritik och behärskande av språket, vilket ur samma synsätt innebär att enbart den som läst flera år på en journalisthögskola innehar verktygen att inta en korrekt ingångsposition i förhållande till skildringar av informationsinnehållet. I en sådan verklighet reduceras rollen för den privatperson som vill tycka och tänka högt till att lydigt skicka in sitt bidrag, likt en adept åt sin magister, till en erkänd tidskrift och låta den verkställande makten bedöma om innehållet är publicerbart med hänsyn till ovan nämnda tre kriterier. En så stel process motiverades måhända en gång i tiden av brist på alternativa plattformar, men utgör idag ett av huvudskälen till massmedias förtroendekris, och förklarar varför många inte ens bemödar sig med att kontakta journalister för att delge sina kunskaper längre.

 

Det virtuella hotet

Susanne Nyström uttrycker hotet från Internet och sociala medier i en krönika i Eskilstunakuriren:

”Internet och sociala medier har öppnat det offentliga samtalet för alla med internetuppkoppling, vilket i grunden är bra och demokratiskt. Samtidigt har det gjort att fler än förr är, om inte makthavare, så i alla fall människor med viss makt och inflytande. Det senaste exemplet är Örebropolisen Peter Springare, vars inlägg på Facebook lästes av betydligt fler än det mesta jag skriver. Samma sak gäller en del Facebook-grupper, exempelvis de som SVT nagelfor i slutet av förra veckan, som bland annat publicerar etablerade mediers artiklar om brottslighet och problem i vården.”

Skräckbilden som målas upp beskriver en urkraft som slumpartat och obefogat samlar opinion i tiotusental genom att slänga upp en rad artiklar i en ström. Susanne har måhända rätt vad gäller antal läsare av specifikt hennes egna texter, men det är otänkbart att etablerade mediekoncerner på minsta vis skulle befinna sig i underläge gentemot medborgarorienterade nätgrupper, vilkas enda funktion är att erbjuda privatpersoner möjlighet att belysa och beskriva problem och utsatthet i sin när- och/eller arbetsmiljö utan att behöva ta omvägen via en journalists skrivbord. Det verkliga hotet framgår istället först när vi betraktar fenomenet ur ett macro-perspektiv och ställer, inte en, utan tusentals sociala kanalers röststyrka gentemot ett hundratal inflytelserika journalisters entoniga narrativ. Liksom skedde för politiken en gång via införandet av rösträtten, så genomgår medielanskapet tveklöst en demokratiseringsprocess som varken kommer stanna av eller ursäkta sig, och en återgång till informationsoligarki är härifrån föga troligt. För de gamla, stelbenta, massmedierna, står nu oönskat valet mellan att anpassa sig och acceptera maktdecentraliseringen, eller göra sig obsoleta. Att i desperation skrämma och terrorisera enskilda informationsspridare är ingen vinnande strategi i längden – det kommer framtiden utvisa.

Att vara källkritisk i en tid av falska nyheter

I mitt senaste inlägg diskuterade jag olika metoder och brister i massmedial nyhetsförmedling, vilka i värsta fall kan föra läsaren eller tittaren bakom ljuset. Ett naturligt nästa steg på samma spår är att fortsätta med en kompletterande artikel kring källkritik. I ett utvecklat informationssamhälle spelar källkritik en viktig roll för att sortera ut fakta från rykten eller lögner. Det figurerar dock inte sällan myter eller felaktigheter kring vad källkritik innebär och hur det ska användas. En vanligt missuppfattning är att källkritik handlar om att identifiera sanna och falska källor utifrån en ”objektiv lista”. Det finns naturligtvis källor som mer frekvent än andra förvanskar eller hittar på hävdad fakta, och då kan det vara bra att veta när man ska vara extra kritisk. En överhängande risk med att stirra sig allt för blind på vem som framför något är dock att man slarvar med att granska vad som framförs.

 

Trovärdighet

En källas trovärdighet spelar givetvis en stor roll, men uteslutande när det kommer till förstahandskällan, och som vanlig läsare av nyhetsartiklar eller TV-rapporter är det sällan just förstahandskällan vi kommer i kontakt med. Uteslutande får vi information först genom en andrahandskälla eller ännu troligare en tredjehandskälla. För att spara tecken kommer jag referera till förstahandskällor som primära och andra- och tredjehandskällor som sekundära (vanligtvis brukar tredjehandskällor hänvisas enskilt som tertiära). Trovärdigheten hos en sekundär källa blir först relevant att ta i beaktande om sekundärkällan saknar hänvisning till en primär källa som i sin tur går att granska. Det innebär, och det kan behöva förtydligas, att så länge olika sekundära källor – Fria Tider, Proletären, Aftonbladet eller NE – refererar till samma källa och återger samma innehåll finns det ingen anledning att värdera trovärdigheten annorlunda dem emellan.

 

Om referenser till primära källor saknas däremot betyder det inte per automatik att informationen från sekundärkällan är falskt eller osannolikt; men att den kan vara det, och att vi bör jämföra uppgifterna med andra, oberoende källor, för att bekräfta sanningshalten. Existerar det bara en ensam sekundärkälla som påstår sig förmedla information från en primär källa, och den hänvisade primärkällan inte går att verifiera, bör vi förhålla oss skeptiska. Om vi delges information direkt från en ensam primärkälla, exempelvis en journalists egna upplevelser, kan det vara bra att undersöka om det finns andra källor som kan styrka trovärdigheten i redogörelsen.

 

Tendentiösitet

Betyder det att vi okritiskt kan utgå från att andra- och tredjehandskällor skildrar sanningen som den är, så länge de hänvisar till andra källor? Givetvis inte! Det som är viktigast att titta på när man granskar sekundära källor är deras potentiella tendentiösitet. Att det alltid finns ett visst bias hos den som ska tolka och vidareförmedla information från en annan källa får vi utgå ifrån. Däremot bör vi vara uppmärksamma över när den personliga uppfattningen slår över i tendentiösitet. Tendentiösitet kan ta formen av att en sekundär källa hänvisar till primärkällor som ensidigt stödjer en viss ståndpunkt och ignorerar motsägande källor som har lika eller högre trovärdighet. Det kan också vara så att sekundärkällan bara redovisar delar av primärkällans informationsuppgifter eller förvränger innehållet. Ett tredje utslag av tendentiösitet är att sekundärkällan lägger till ytterligare information än vad som framkommer enbart genom primärkällan, utan att tydliggöra att den informationen inte härstammar från källan.

 

Felaktig återgivning av källor

En påstådd primärkälla kan givetvis vara helt eller delvis påhittad. Förhoppningsvis är det ett ovanligt fenomen hos massmedia så väl som alternativ media, men det är en möjlighet vi bör ha i beaktande, och det har inträffat förut. Vad som tyvärr är desto vanligare är bristfälliga och missvisande återgivningar av primärkällan. Det är inte en enkel sak att utreda vad en sekundär källa är skyldig att redovisa om primärkällan och det finns inget rakt svar. Men att undanhålla information, som uppenbart är av relevans för vår bedömning av källan, är att inte ge oss som åhörare möjlighet att ställning till om, och till vilken grad, källan kan vara partisk eller ha låg trovärdighet. Om en person som argumenterar för höjda skatter återges som ”Malin, Sjuksköterska” kan det vara missvisande om det inte också förtäljs att hon sitter i kommunfullmäktige för Vänsterpartiet. Motsatsen, att delge falsk eller omstridd information, exempelvis att på tveksamma grunder benämnda någon som expert, kan på motsvarande sätt höja eller sänka trovärdigheten hos källan.

Massmedias knep och brister – Så känner du igen dem

Metros Viralgranskaren utnämnde i år 13 mars till källkritikens dag och därav ligger det rätt i tiden att själv bidra med verktyg åt den som vill slipa sina granskande färdigheter. Jag är dock ingen expert kring ”fake news” eller ”alternativa sanningar” så som Jack Werner och kommer således inte djupdyka i källkritik av dubiösa internetrykten. Vad jag istället hoppas bidra med är tips på hur man förhåller en sund skepticism gentemot massmedia. Detta gör jag genom att ta upp några av de vanligaste fällor du som läsare, lyssnare eller tittare kan stöta på så fort du öppnar en tidning eller slår på TV:n. Följande är ett axplock innehållande de mest förekommande och relevanta knepen och bristerna. Samtliga av de exempel som refereras till i texten kommer från svenska dags- eller kvällstidningar och alla utom ett citat kan tillskrivas journalister (Dinamarca, Snecker och Karlsson som skrev en gemensam artikel om manligt sexuellt våld är politiker.)

 

Fördelaktiga tolkningar av statistik

Det finns lögn, lögn och så finns det statistik. Statistik tenderar ofta att besitta en mäktig aura av benhård otvivelaktig fakta, men trots det finns det allt som oftast fler motsägande tolkningar av statistiken än vad det finns tillgänglig insamlingsdata. Skälen är många. Ibland är undersökningen för omfattande, ibland för flack, ibland sträcker den sig över en för lång tidsperiod och ibland ett för kort intervall. Den vanligaste skurken bakom tvetydigheten är dock antagligen den luriga teoretiska definitionen, vilken har till uppgift att besvara vad undersökningen vill säga oss mer precist än att en siffra råkar vara högre än en annan. För varje steg i processen att försöka bena ner abstrakta resultat till en eller flera smala frågeställningar tappar vi validitet – sambandet mellan vad som mäts och hur väl det mäter vad vi vill få svar på. I mer konkreta termer:

Att svara på hur många polisanmälningar som inkommer på ett år är tämligen odiskutabelt, men ointressant. Att svara på huruvida Sverige blir ett säkrare eller farligare land är av större intresse, men betydligt mer diffust.

P.g.a. den teoretiska definitionens öppna tolkning bör den alltid ställas i relation till den mer konkreta operationella definitionen – vad det faktiskt är man mäter i syfte att besvara frågeställningen bakom den teoretiska definition.

Varför tar jag då upp detta? Av den enkla anledning att den operationella definitionen tenderar att stundtals försvinna i mediebruset till förmån för den mer spännande teoretiska definitionen. Vi förses ständigt med sensationella rapporter via löpsedlar och tidningsartiklar som ger en bild av att något är betydligt mer glasklart och otvetydigt än vad det egentligen är.

Nyligen kunde vi höra att brottsutsattheten i Sverige minskar, med hänvisningen till Brå:s rapport gällande perioden 2005-2015. Det är ett påstående som vid första anblick kanske kan tyckas inte behöva konkretiseras ytterligare. Men vad vi inte får veta om vi inte analyserar frågan vidare är exempelvis: är minskningen konstant under perioden eller mäter den en övergripande (men växlande) trend? Sker minskningen överlag inom samtliga brottstyper eller först när man räknar samman det totala antalet, och i sådana fall är det allvarliga eller mindre allvarliga förseelser som ligger bakom minskningen? Är det rådata eller har man vägt data mot exempelvis mängden deltagare (utsatthet per 100 000 inv).

 ”Det går ju inte uppåt särskilt mycket…”

– Hasse Aro i Nyhetsmorgon, angående Brå:s (NTU) senaste rapport om brottsutsatthet i Sverige.

Vid en första anblick på figuren är det inte en helt orimligt slutsats. Linjerna ser ut att ligga tämligen horisontellt från 2005 till 2015. Den som har en uppmärksam blick kan observera en liten upphöjd svans i slutet på ”vissa brott mot person” (sammanslagning av misshandel, sexualbrott, personrån, hot och trakasserier), men kanske inte reflekterar vidare eftersom den ser så marginell  ut. Något man dock alltid måste ha i beräkning när man analyserar brottslighet är att brott mot egendom (en sammanslagning av bostadsinbrott, fordonsrelaterade brott samt cykelstöld), i synnerhet lindriga sådana, utgör en betydande större andel av den totala brottsligheten än brott mot person, i synnerhet av gravare latitud. Att se dessa linjer utlagda parallellt med varandra kan således ge en något missvisande bild. Fördjupar man sig inte i statistiken, vilket man kanske inte alltid gör, förbiser man en del frapperande siffror som tenderar att falla bort i den totala statistiken.

Ett utmärkt, men mycket tragiskt, exempel är den dystra utveckling för kvinnors säkerhet som först vid en fragmentering blottlägger sitt berg av ökad utsatthet för våldtäkt och sexuellt ofredande.* Se figur nedan:

 

Brister i urvalet

En viktig faktor när det kommer till en undersöknings tillförlitlighet är ett relativt stort och varierat urval. Olägenheter som stora svarsbortfall kan således påverka kredibiliteten negativt. Vanligtvis beror en sådan brist på undermålig och/eller föråldrad metodik. Ett exempel på en föråldrad metod är hur vissa opinionsinstitut än idag samlar in data via fast telefoni, till trots att en majoritet använder fast telefoni aldrig eller mycket sällan. Att som media välja att publicera eller skriva om en undersökning med låg trovärdighet kan ge en missvisande bild av opinionen.

 

”Det har funnits tecken på att MP är på väg att tappa, men partiet verkar stå relativt stabilt över tio procent. Blir en kamp till målsnöret med SD om att bli tredje största parti.”

– Från Dagens Nyheter strax innan riksdagsvalet 2014. Miljöpartiet fick drygt hälften så många röster som Sverigedemokraterna.

 

Selektivt urval

I vissa fall kan brister i urval, snarare än att handla om brister i metod, handla om att undersökaren medvetet vill förmedla en sida som starkare än en annan. Att redovisa ett allt för ensidigt urval ger en bild som är oproportionerlig med den faktiska opinionen. Nämnda försyndelse är tyvärr relativt vanlig vid ”stickprov” utförda av journalister, så som inslag och intervjuer med enskilda medborgare eller experter inför stora val.

Ett vanligt trick i media är att redovisa tio av tio personer som alla är emot ett parti, en reform eller en politiker, trots att den mätbara opinionen ger vid handen att minst en av tio faktiskt är för. Ofta sker det inför val i andra länder där man som svensk har en begränsad bild av vad folk faktiskt tycker. Således ger ett selektivt urval bilden av att opinionen i landet är enig.

Det mest färska exemplet är måhända hur TV4-nyheterna i ett inslag inför valet i Nederländerna enbart intervjuade personer som alla var starka motståndare till partiet PVV. I slutändan visade valresultatet att PVV de facto är det näst mest populära partiet i landet.

 

Ekvivokation (Språklig mångtydighet)

Ord som är lika till formen, men besitter flera betydelser kan i vissa sammanhang förvirra läsaren (eller lyssnaren) och leda till att han/hon får en felaktig uppfattning av vad som sägs i texten (eller talet).

En av de kanske mest vanligt återkommande exempel på mångtydighet i språket är homonymer (ord som stavas och uttalas likadant men har olika betydelser), så som ”svensk” vilket har ambiguiteten av att både beteckna en person med svenskt medborgarskap (jmf. Finlands ”finländare”) och en person tillhörande en specifik etnisk grupp (jmf. Finlands ”finnar”).**

 

”Enligt Säpo har 300 svenskar anslutit sig till Islamiska staten i Syrien och Irak.”

– Ur en artikel i Sydsvenskan om svenska medborgare som lämnar Sverige för att ansluta sig till olika stridande fraktioner i Syrien.

 

Mindre vanligt kan det förekomma homofoner (ord som uttalas lika, men stavas annorlunda) och homgrafer (ord som stavas likadant, men uttalas olika) som brukas missvisande.

Användande av språket med vaga eller obefintliga avgränsningar är också en form av språklig mångtydighet som kan leda till förvirring hos åhöraren. Ett vanligt exempel är meningen ”mäns våld mot kvinnor” som inte informerar oss om huruvida samtliga män är våldsamma mot kvinnor eller om det är en viss andel av männen som är det.

 

Halmgubbe

En halmgubbe, eller halmdocka, innebär att någon istället för att svara på ett argument så som det ursprungligen formulerades svarar på en förvanskad version av argumentet. Vanligt är att man överdriver vad som faktiskt har sagts eller tar det ur sin kontext.

 

”Problemet är mäns sexuella våld mot kvinnor som är universellt och finns överallt. Genom historien och i vår egen tid finns det inget stöd för att det enbart skulle vara män från särskilda ”kulturer”, som utövar sexuellt förtryck och våld mot kvinnor.”

– Linda Snecker, Rossana Dinamarca och Maj Karlsson i en debattartikel i Aftonbladet.

 

Det är sant att sexuellt våld förekommer inom alla eller de flesta kulturer. Problemet är bara att det är få eller ingen som intagit en så radikal hållning som att påstå att sexuellt våld enbart förekommer i ett fåtal kulturer. Vad som istället är relativt vanligt är att man argumenterar för att sexuellt våld sker mer frekvent inom vissa kulturer.

 

Tu quoque-argument/ Två fel gör ett rätt

Ett vanligt tankefel är att istället för att bemöta ett argument referera till antingen debattörens egen felbarhet eller en tredje parts felbarhet. Tu quoque är latin för ”du också”.

 

”Minderåriga berusade tjejer bakom svarttonade bilrutor. Jag pratar med fältgruppen som nämner rykten om hur spritflaskor byts mot sexuella tjänster. Hade skådeplatsen varit Rinkeby eller Rosengård hade vi väl haft livesändningar, kanske amerikanska reportrar som skrev hem om kaoset in Sweden. Men nu befinner vi oss bland köpladorna längst E20 på närkeslätten – för övrigt bara någon mil söder om famöse polisen Peter Springares arbetsplats i Örebro. Då kallas sånt här för ”ungdomsstök”.”

– Natalia Kazmierska, kolumnist i Aftonbladet.

 

Att diskutera och bredda synen på olika fenomen, personer, områden, brott, kan definitivt vara av relevans. Det är mycket möjligt att vissa företeelser i svenska småorter inte tas på tillräckligt stort allvar, och att det finns en nödvändighet i att de bättre uppmärksammas. Man bör dock vara observant på att det alltid finns en risk i att på ett förenklat sätt lägga två problem bredvid varandra och dra paralleller mellan de båda. Analogier har en benägenhet att istället för att ackumuleras ta ut varandra, liksom matematikens plus och minus. Existensen av problem i svenska småorter varken tar bort eller minskar problemen i invandrartäta områden.

 

Guilt by association

En annan ände av myntet med haltande jämförelser är den rakt motsatta effekten – att irrelevanta paralleller dras till något djupt klandervärt i syfte att sätt sänka en person, ett parti eller ett argument. Mest välkänt är kanske underkategorin till guilt by association, nazistargumentet, som på ett eller annat långsökt sätt försöker göra liknelser med Hitler och den tyska nazismen under 30/40-talet.

”Liksom många andra har Emerich Roth reagerat på att Kinberg Batra valde att öppna upp för att samarbeta med Sverigedemokraterna just den 27 januari. Årsdagen av Auschwitz befrielse och tillika minnesdagen av Förintelsens offer.”

– Jonna Sima, Krönikör i Aftonbladet.

 

Bestraffning

Man stöter ibland på uppfattningen att politiska åsikter och ställningstagande ska vara avgörande för huruvida någon ska få prisas för sina gärningar, få delta i offentliga samtal eller i värsta fall tillåtas åtnjuta allmänna rättigheter. Detta är i regel dock en fullständigt irrelevant parameter som saknar rationella argument. Historiska personer vars personliga attribut diskuterats i negativa termer i anknytning till lovprisande är exempelvis Heidegger, Wagner och vår egen Strindberg.

Tyvärr är det vanligt att även idag verksamma personer eller grupper bestraffas med diskriminering p.g.a. åsikter och ståndpunkter. Det kan gälla så enkla saker som att en kontroversiell person inte får delta i en debatt som i högsta grad rör honom/henne själv. Det kan också röra sig om allvarliga hot mot partiers eller politiska organisationers möjligheter att nyttja sin yttrandefrihet, så som vid attacken mot Sverigedemokraterna senast uppe i Umeå.

Vid den årliga bokmässan i Göteborg sker alltid en lika årlig debatt kring tidningen Nya Tiders tillåtelse att få delta med sin egen monter. Många menar att personerna bakom tidningen p.g.a. sina politiska åsikter bör utestängas trots att de inte bryter mot några regler.

 

”Vi hoppas att ännu fler hoppar av och sätter ner foten. Man kan inte alltid luta sig mot yttrandefriheten.”

– Emerentia Leifsdotter Lund, journalist på Djungeltrumman, som ett svar på Nya Tiders medverkan på bokmässan i ett inslag av Sveriges Radio.

 

Misstänkliggörande

Ett tyvärr vanligt förekommande knep för att skjuta ner en debattmotståndare är att insinuera att det faktum att ett uttalande kan gynna en viss grupp innebär att personen som gjorde uttalandet själv måste tillhöra gruppen, eller åtminstone att hon/han bär ett ansvar över hur någon annan använder uttalandet.

 

”Peter Springare är trött. Det skulle jag också vara om jag sprang de onyanserat främlingsfientliga krafternas ärenden och vägrade ta ansvar för det.”  

– Karin ”Kajjan” Andersson. Från ett blogginlägg som sedermera publicerades i Expressen

 

Ett annan form av misstänkliggörande är att antyda att personen har ett annat motiv än det han/hon själv anger. En person som exempelvis argumenterar för ekonomiska fördelar med minskad immigration kan bli anklagad för att i själva verket ha dolda rasistiska motiv bakom sina argument.

 

Epitet som verktyg

Att inom media referera till någon eller något med ett mer eller mindre smickrande tillnamn är praxis, åtminstone vad gäller vissa grupper. Man kan argumentera för att förtydligande epitet gör det enklare för tittaren, lyssnaren eller läsaren att hänga med i rapporteringen kring personer eller partier i utlandet som vi kanske inte annars vet så mycket om. Gränsen mellan att underlätta kommunikationen och att i praktiken skriva åhöraren på näsan är dock väldigt tunn, och frågan är om media har legitimitet att verkligen besluta över vem som är terrorist, extremist eller populist. Den största nackdelen med användandet av epitet är att det inte lämnas utrymme åt åhöraren att bilda sin egen uppfattning.

 

”Marine Le Pen kandiderar för högerextrema Nationella fronten”

– Ur en faktaruta på SvD.     

 

 ———–

 

* = För att ge Herr Aro rättvisa ska tilläggas att han visade och kommenterade även den andra figuren. Han avfärdade dock ökningen med att spekulera kring om det inte främst rörde sig om en förändrad syn på vad som är sexbrott bland befolkningen.

 

** = Man kan diskutera den politiska dimensionen kring huruvida dessa två innebörder ska definieras som i slutändan en och samma eller två skilda, men uppenbarligen finner många det missledande ifall det inte preciseras vad det är som åsyftas vid t.ex. nyhetsrapportering.

Springare-gate

Efter att det under det gångna året framkommit uppgifter om hur polisen mörklagt sexuella övergrepp på festivaler runt om i landet under sommaren, så har frågetecknen varit många rörande hur omfattande hemlighetsstämplingen sträcker sig gällande brottsbekämpning i Sverige. Var festivalbrotten en anomali inom svensk brottsbekämpning, en åtgärd i ett extra känsligt läge, eller var det en bricka i en större struktur?

Den 3:e februari i år satte sig Örebropolisen Peter Springare framför datorn och tog mod till sig att offentligt skildra den arbetssituation han dagligen upplever. Reaktionen blev som att sticka hål på en ballong fylld till bristningsgränsen med instängd luft. Den lilla nålen trängde igenom den tunna men robusta ytan av latex och ut pyste ett tryck som nådde över stora delar av nätet och ända fram till traditionell media. Alla de frågetecken som legat kvar latent under vintern avkyldes åter och kom upp i tö. Vad är svensk polis idag? Vem verkar man för, och är man pålitliga? Kommer de kunna skydda mig när jag behöver deras beskydd?

Polisväsendet är inte bara en myndighet ibland många andra, utan ett av samhällets grundpelare, lokalt och nationellt, i närområden och i rikets beskydd. Deras förtroende sträcker sig utanför enskilda fall och statistik, och handlar minst lika mycket om att etablera en roll i samhällsbyggandet och ingjuta tillit hos varje medborgare. Just därför är det extra viktigt att de inte låter det skapas en distans mellan sig själva och de man är förpliktigade att beskydda.

Peter är ingen Snowden, Magnitskij och van Buitenen. Han kanske inte kommer uppmärksammas i tidningar på andra sidan jordklotet, eller hyllas av en enig journalistkår i Sverige. Likväl är han en visselblåsare och som sådan kommer han både få stöd och kritik. Att som privatperson gå ut och presentera intern information är och kommer alltid vara en vattendelare bland så väl samhällets högsta höns som bland befolkningen i stort. Några ser det som illojalitet, andra omfamnar det som medborgarens rätt till insyn. Men hur vi än vänder och vrider på det är det i slutändan just de få som vågar säga ifrån som är vår sista utpost när myndigheter och storföretag mörklägger och undanhåller viktig information. I sista led är det inte en fråga om politisk sanning, konsekvenser eller ens motiv, utan en fråga kring vad man som medborgare anser samhällets institutioner är förpliktigade att rapportera om.

Jag, som många, står bakom en rättssäkerhet som ibland måste involvera sekretess för att skydda brottsutredningar och individer, men denna sekretess får aldrig gå så långt som att täcka över generella samhällsproblem eller hindra insynen i polisens arbete. Ska man lita till statistiken tycks en sådan ståndpunkt också delas bland åtskilliga poliser och aspiranter. Aldrig har mängden avhoppare varit så omfattande och bristen på personal så akut inom kåren. Bara under året som passerade valde nära 1000 anställda att säga upp sig. Att tvingas till att på bästa sätt försöka hantera en allt mer skenande arbetsmiljö och samtidigt bära munkavel blir för många en uppgift för mycket.

Peter Springare är inte någon hjälte för att han bekräftar rasistiska tankemodeller, kommer med obehagliga sanningar eller ger bränsle åt migrationspolitiska skeptiker. Polisman Peter Springare är en hjälte för att han påminner om de förpliktigande värden som borde vara grundbulten hos hela kåren; att finnas till för och av Sveriges befolkning. Hans öppenhet och ärlig markerar den enda väg polisen kan välja om man vill ta sig ur den kris man befunnit sig i under åratal. Att ställa sig bredvid honom i kampen är en liten men vital uppoffring alla bör överväga att göra. Sverige behöver fler som honom, många fler.

 

 

Polemiskt skyttegravskrig

Det har nu gått några månader sedan jag senaste återgav mina reflektioner här i bloggen. Mycket har hunnit hända, så som alltid. I dagarna har publiceringen av fotografiet på ett kurdisk barn, uppflutet på en strand i Turkiet efter ett försök att ta sig över till Grekland, rört många känslor världen över. Någon månad tidigare uppmärksammades i Sverige ett bestialiskt mord begånget inne på IKEA i Västerås. Händelserna har inte stannat vid att vara personliga tragedier, utan också fått ett symboliskt värde för två ståndpunkter som tycks förflytta sig allt längre från varandra. Det kan näppeligen undgå någon att det politiska spelfältet polariserats allt mer senaste åren. Så blir också debatten stundtals allt mer reducerad till tillfällig drivved för en viss linje, med ett bortfall av konstruktivt meningsutbyte. Vissa frågor är idag renodlade skyttegravskrig där meningsmotståndare inte ens längre diskuterar via samma plattformar. Man sitter i sin tunnel med proviant och arsenal och inväntar att någon ska närma sig för att bli pepprad med personangrepp och utfrysning. Ingenmanslandet tycks öka med några mil dag för dag.

Bild från slaget om Somme 1916. Källa: Wikipedia

Själv har jag aldrig trivts särdeles med att hålla mig på en kant. Att bara umgås och diskutera med en viss typ av människor och enbart serveras en viss vinkel på nyheter skulle vara för mig förödande. Även om jag som alla andra har en politisk profil, så varvar jag genrer och inriktningar flitigt när det kommer till olika litteratur och polemiska texter. Min hjärna kräver konstant att födas med olika nya perspektiv och ingångar till olika spörsmål att bearbeta för att inte bli understimulerad. Hittar jag ingen för mig outforskad mark att tillfälligt bli betagen av blir jag rentav deprimerad och apatisk. Tillsynes en väldigt unik hållning. I alla fall är det känslan som slår mot en när man öppnar morgontidningen, diskuterar med bekanta eller slår på en partiledardebatt.

Inte heller under mina akademiska studier, bland annat i visdomens vagga filosofin, har jag funnit samma inställning till de problem man ställs inför att försöka lösa. Benägenheten att ta in kritik må vara högre än i valfritt kommentarsfält, men det där gäckande behovet av att självkritiskt vrida på och pussla med, måla upp mönster och lokalisera brister, med sina egna uppfattningar är svårt att finna. Man råkar på personer som är prominenta inom sitt område och ytterst stringenta i sin arbetsprocess vad gäller tydliga stipulationer, metodik och framförallt hanterandet av kritik och potentiella felfaktorer. Sedan avklär de sig labbrocken, går in på datorn och för resonemang värdigt en pueril tonåring. I värsta fall publiceras en artikel så stinkande av ohederlighet att det vore otänkbart att den skulle godkännas inom universitets väggar. Det ställer givetvis frågan; Hur kan man misslyckas att integrera alla de verktyg man dagligen använder i tjänst med sin personlighet på fritiden?

Så som jag förstår det handlar det om att man, ofta väldigt tidigt i livet, skapat sig en roll som involverar olika värderingar och synsätt. En roll som hjälper en att definiera sig själv, men också sig själv i relationen till andra. Risken att rubba sin verklighet och slå undan marken man står på blir för högt om man ska börja tvivla på sin egen värdegrund. Istället försöker man befästa sina ståndpunkter genom att intala sig att de är obestridbara. Man börjar kanske rentav undvika människor som kan tända en gnista av tvivel hos en själv och bygger upp en mur mot meningsmotståndare i form av raljerande, demonisering och stigmatisering. Begreppet att ”ta ställning till något” kan potentiellt ha generell innebörd av att inta en viss utgångspunkt för att ge ett flöde i en debatt, men har snävats av till att beskriva en mer konkret specificering av vän och fiende, så som vi till viss del kan känna igen i Schmitts uppfattning om det politiska som begrepp. Debatten får ett skimmer av överflödighet när positionerna på förhand är så tydligt cementerade, och betraktas som en mindre effektiv version av kampen på slagfältet. En kan dra paralleller till otåligheten under förra seklets första hälft när dragningen till ytterlighetspositioner skapade en kokande kittel.

En annan vinkel är naturligtvis hur den ständiga ström av information som forsar över oss idag tvingar oss att ta snabba beslut och använda oss av färdiga mallar för att sortera in mängden intryck. Det finns inte tid och tålamod till kontemplation när det finns så mycket att ta ställning till. Med dagens bevakning kommer ingen undan beklämmande fakta och tragedier oavsett om sker här eller på andra sidan jorden. Bilden på den drunknade Alan eller det grymma mordet på Lisa Holm är händelser som inte är lätta att skaka av sig hur som helst, och ställer krav på oss att förtydliga vår världsbild. De rör sig om momentana men eggande sinnebilder som får oss att revidera eller befästa en tidigare uppfattning. Efter medieuppbådet senaste dagarna väcks givetvis inte bara frågor om de rent praktiska angelägenheterna angående flyktingsituationen kring Medelhavet. Det väcker också frågeställningar om framtidens journalistik och hur viljan till förändring kommer att kommuniceras imorgon. Gårdagens återgivande propaganda i form av affischer och agitation ersätts med levande urklipp ur verkligheten. Den utvecklade tekniken ger möjligheten för varje individ att enkelt dokumentera ett fragment att visa upp och tolka fritt. Kanske ligger nästa steg mot en mer effektiv informationshantering i ett fångat ögonblicks suggererande verkan, liknande somliga ords affektiva effekter.

Sartre hade älskat att gräva ner sig i den delikata situation informationssamhället försatt oss i, för att inte tala om den postmoderna människans strategier mot den ofrånkomliga ångesten enligt existentialistiskt ramverk. Aldrig tidigare ställs jaget inför så många beslut att precisera sin tillvaro. Strömmen av information blir mer av en fors. Vi vet så lite om så mycket. Det kategoriska ställningstagande när fanatismen, och fanatismen blir räddning från utsattheten i att vara människa, hjälplöst utkastad i ett ostrukturerat kaos. På det politiska fältet blir följden att man stärker sin försvarslinje allt mer med sandhögar och taggtråd. För inte kan de flesta väl förstå hur en bild eller berättelse kan betyda så olika saker för två personer?

I skuggan av slagorden – Offren som inte får plats i debatten

De figurerar överallt ibland oss. Om inte som fysiska kroppar, så i debattartiklar och politiska diskussioner. Människor som befinner sig i Sverige utan vare sig medborgarskap eller uppehållstillstånd, men varken för att jobba eller turista. Utfattiga EU-medborgare som vallfärdar till väst- och sydeuropa för att tigga pengar är en het fråga, liksom följetången rörande den stora mängden illegala invandrare, ofta refererade till som papperslösa. I ett virrvarr av kortsiktig opportunism, degig byråkrati och korruption tycks de existera parallellt med majoritetssamhället. Ibland som ett problem att sopa under mattan, men ofta som en språngbräda att utnyttja för politiska volter.

I säsongsöppningen av TV4:s samhällsprogram Kalla Fakta får vi följa med på vägen från Rumänien till Sverige när en betald rumänsk medborgare iklär sig dold kamera och sätter sig på bussen i det mytomspunna Transsylvanien för att ta sig genom olika rumänska städer och vidare ut mot Europa. I Sverige hämtas resenärerna upp för att bussas ut till olika platser via en mängd stulna fordon. Det dokumenteras också att bussen som tog gruppen till Sverige lastar med sig stöldgods tillbaka, och att man säljer alkohol till kunder i Sverige. Men vad som kanske är långt allvarligare är hur vi får ta del av organiserad människohandel.

Vi möter Sorin som tvingas sitta och tigga utan minsta förhoppning om egen vinst. Han förtäljer om hur han systematiskt övervakas och hur han misshandlas om han försöker fly eller inte lyda. En man som kallas kort och gott ”Bossen” äger honom och flera andra och tar alla inkomster tiggeriet ger. Hemma i byn opererar samma syndikat ”Bossen” är en del av för att locka fler i samma fälla. Sorin och hans resa mot befrielse blir reportagets huvudspår.

I Sverige beräknas det finnas ca 4000 tiggare, en fördubbling från förra året. Hur många som lever under samma tvång som Sorin är givetvis svårt att svara på, men att det finns en tämligen välutformad organisation bakom tiggeriet torde det inte röra någon tvekan om längre. Romernas bostadssituation och ekonomiska utsatthet i hemlandet bör i sig redan vittna om omöjligheten i att finansiera en resa över halva Europa själva. I spåren av misären finns en cynisk men lukrativ affärsmöjlighet som kurir. Biljetten betalas med ihoptiggda pengar, passet tas in som pant under tiden. I vissa fall, så som Sorin, används hot och våld som metod för att uppbära tvångsarbete med 100% vinst för kopplaren. Passfriheten inom EU gör det dessutom omöjligt att kontrollera om personen varit fast i verksamheten längre än tre månader i Sverige.

Men de romska tiggarna är inte ensamma som skyddslös grupp inom Sveriges landsgräns. Man beräknar att uppemot 50 000 människor lever illegalt i Sverige. Allt från dömda brottslingar till människor som inte sökt asyl eller fått avslag. Många saknar helt ID-handlingar och går inte att spåra. Som illegal invandrare lever man utanför det svenska rättsystemet och får söka boende och uppehälle genom andra vägar än de legala. Ofta sker det genom svartjobb eller som underhuggare till kriminella organisationer.

2011 uppmärksammades hur polisen slog till mot ”Eat Food Factory Europe AB” i Jordbro där 32 av fabrikens 54 anställda visade sig vara illegala invandrare som under slavliknande förhållande utnyttjades som billig arbetskraft. I en intervju med Sveriges radio året därpå oroar sig Tvätteriförbundets förbundsdirektör Sofia Sjöström över hur kriminella ligor tar över allt flera branscher, bland annat hennes egen, tvätteribranschen, genom att driva företag med uteslutande svart arbetskraft. Svart arbetskraft ofta i form av illegala invandrare. För en löneutbetalning kring 25 kr i timmen för 13 timmars arbetsdag till sina anställda, konkurrerar man ut sina rivaler på marknaden. Men redan så tidigt som för 15 år sedan, 2000, konstaterade migrationsverket genom projektet ”Argus” i sin rapport bland annat att omfattningen av utländsk svart arbetskraft är tillräckligt stor för att ”utgöra ett problem”. Vid tillfället hade man då fått in 1500 ärende om utländska medborgare som misstänktes för att olovligt uppbära bidrag och beviljats tillstånd.

Under ytan, utanför den legala marknaden, pågår dock ett långt värre skådespel. Renodlat kriminella organisationer är betydligt mer ljusskygga och svåra att få insyn i. Därmed är det också svårt att uppskatta hur många av de som uppehåller sig olovligt i Sverige som lever på eller tvingas in i organiserad brottslighet. 2009 inledde polisen i samarbete med migrationsverket och kriminalvården ett projekt, känt som REVA (Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete), i syfte att effektivisera handläggningen av utvisningsärenden och således öka rättssäkerheten. Mellan 2009 och 2013 lyckades det hårt kritiserade projektet  lokalisera och avvisa 23% fler personer som saknade tillstånd att befinna sig i landet än innan projektets start. Men vad som är av större intresse i detta sammanhang är att man bl.a. sprängde en traffickinghärva som pågått i flertalet år med unga tjejer från Östeuropa såldes som sexslavar.

Debatten kring tiggarverksamhet och illegal invandring är komplex och inte minst infekterad. Ofta lyfts olika ståndpunkter kring frågan fram på ett väldigt förenklat sätt. Men det finns en baksida av en allt för ensidig hållning. I skuggan av välgörenhet när man mörker krafter som gärna glöms bort på den politiska scenen. Krafter som systematiskt utnyttjar en prekär situation för att bedriva verksamheter där människor dagligen utsätts för fara och lidande. Krafter som vet att operera inom varje vrå där polis och rättssystem inte når fram. Varje människa i Sverige som saknar ett pass är inte bara om ett enskilt tragiskt öde, utan resultatet av ett system som brustit på flera nivåer, nationellt och internationellt. Stenar mellan kugghjulen som inte vittrar bort genom att sopa problemen under mattan och försöka dämpa symptomen medelst särlagstiftning och specialåtgärder.

Det är inte en hopplös situation för varken Europa eller Sverige. Men ska vi finna en väg ut krävs att man till en början tar bort skygglapparna, ser saker för vad de är, lokalisera brister i dagens regelverk och vågar betro myndigheter. Den romantiska vaselinindränkta verklighetsbilden vi inte sällan tilldelas bland mediebruset, fri från allt annat än arma individer som söker sin lyckas lott undan byråkratiska barriärer, är på flera sätt kontraproduktiv, även för de inblandade. Att våga lyfta fram sanningen även när den är som mest obekväm är en förutsättning för att diskussionen ska kunna nå bortom floskler och föda något konstruktivt. Att konstatera att situationen är problematisk är en god början.

”Delat land” med Niklas Källner – En kort recension

Utanför storstadens brus och dus lever landsbygden på låg puls. I sin sävlighet andas den vemod och släckt framtidshopp. I alla fall är det nog så den upplevs utifrån ett stockholmsperspektiv. Få journalister lyckas med konsten att porträttera småbygden som något annat än en nergången idrottsplats, en glest trafikerad genomfartsled och en föråldrad befolkning som ogärna pratar om annat än saker som skett femtio år tillbaka. Kanske finns det en viss sanning bakom. Landsbygden har sakta dött ut i Sverige med arbetslöshet och avfolkning till följd. Många lämnar småorten för staden när de får möjlighet. Kvar att vittna om politikens misslyckande att bevara landsbygden finns blott några trogna lokalpatrioter som gästat bygden sen ungdomens glansdagar. I programserien ”Delat land” gör SVT-journalisten, tillika Brommabon, Niklas Källner ett försök att sätta sig in i småortsmentaliteten.

Ställdalen, ett stilla ödsligt samhälle i Bergslagen som politikerna misslyckats hålla vid liv, blir med ett sprillans nytt flyktingboende avlastningsplats för storstadens bekymmer likt en utsocknes soptipp för kemiskt avfall eller anstalt för livstidsdömda brottslingar. På den småländska vischan lever invånarna i otrygghet när avståndet till närmaste polisstation blir allt större, och i lilla lappländska Dorotea kämpar ett gäng ockupanter för att bevara ortens lokala sjukvård när kommunens tillgångar tvingar fram nerdragningar.

Det blir ett möte mellan storstadens framtidsorienterade idealism och landsbygdens självbevarande konservatism. Den nostalgiska Ställdalenbon Bosse som vill bevara det traditionella och homogena mot Källner som vill bryta upp och omdana. Lokalpatriotiska invånare som vill att saker och ting ska fungera som förut och gör motstånd mot det moderna samhällets försök att centralisera resurser.

Men det är en riggad kamp. När programmet närmar sig sitt slut kliver Källner fram närmast som missionär inför oupplysta hedningar, och vinkeln tycks gestalta något liknande det förvuxna barnets ovilja att växa ifrån sin barndom snarare än någon legitimerad kritik av samhällsutvecklingen. De ingrodda invånarna i Dorotea visar sig i själva verket mest vara välvilliga men omedgörligt dumkonservativa som målat upp felaktiga proportioner. De brottsutsatta byborna i Småland har inte uppfattat politikens ramverk. På ett café i Ställdalen tar den till en början flyktingfientliga Bosse till slut flyktingen Ahmeds hand och bryter arm på ett skrangliga bord framför. Skepticismen och oron förbytts mot glädje och broderlighet, och för ett ögonblick vaggas man in i att de utmålade hindren är tomma spöken

Den gemene landsortsbon är prima facie kverulant, gemytligt eljest och lite obildad och fördomsfull. För den kringresande akademiskt skolade stadsbon blir det ett möte som mer liknar ett safari än en jämbördig dialog. Som så ofta med dylika inslag kantas de alltid av en bild av landsbygden som svårbegriplig och lite exotisk. Människor med lustiga dialekter, insnöade intressen och en stark fientlighet mot allt utanför bygränsen. Mötet mellan två så olika världar blir om möjligt svårforcerad, trots medias ambitiösa försök att nå ut i de isolerade småsamhällena.

Jag köper inte den bilden fullt ut. Det finns ett mått av tillgjordhet bakom fördumningen. Storstaden är inte så pompös, och landsbygden är inte så okultiverad. Däremot finns det en attityd som bär upp en enorm barriär de båda emellan. Ett glapp som uppstått utifrån ett avståndstagande mot det som inte passar in inom ideologiska ramar. Det oskuldsfulla oförståendet är snarare en manifestation av ett upplevt ”bättre vetande”. För den som kan avläsa de mindre uttalade nyanserna av inslagen är det i själva verket tämligen allmänna problem i det moderna Sverige som kommer till uttryck. Rörligare och mer sofistikerad brottslighet, en migrationspolitik som mist proportioner, bristande resurser i offentliga sektorn och en urbanisering som får till följd att landsbygden avfolkas och att staden lider bostads- och arbetsbrist.

Men allt är inte pessimism och melankoli. Reportagen månar också om en solidaritet och gemenskap som lever kvar ännu i bygden, om än på sparlåga. De ICA-anställda i Kågeröd som offrar en ledig kväll för att vakta butiken, ockupanter som spenderar flera nätter i veckan på den hotade sjukstugan, och bildandet av medborgargarden för att få bukt med inbrottsvågen i Småland. Serien är sevärd för den vill som få insyn i en del av Sverige som glöms bort bortom stadens liv och politiska fokus. Inte minst vittnar den om hur många av de utmaningarna vi står inför tar sig proportioner långt utanför de stora tätorterna.

OBS! Denna recension är enkom baserad på de tre första avsnitten som gick att tillgå på SVT-Play. Troligtvis har det tillkommit avsnitt.

Döden och tiden

Tiden känns inte sällan som något flyktigt på väg ner för sin kant. Här gestaltat genom Salvador Dali.

Döden och tiden har ständigt följt människor genom alla tider och väckt frågor om existensen. Genom den medicinska utvecklingens blomstring under senare sekel och krigens frånvaro har vi lyckats kontrolleras dess öde allt mer. Vi lever allt längre och kan planera våra liv utan oro för att plötsligt ryckas bort. Men det har också gjort att döden blivit allt mindre naturlig och att tiden blivit en kvantitativ begränsning mer än en gåva av liv.

I väst blir döden ett uttryck för den linjära tidslinjens ändelse, slutet. Olycka tycks starkt förknippat med tidslighet, som i sin tur är en direkt följd av insikten om dödligheten. Genom att kvantifiera tiden upplever vi kontroll över vår dödlighet och kan distansera oss från dess direkta närvaro i form av sitt oberäkneliga införlivande. Istället blir döden en indirekt närvaro genom förgängligheten. I västvärlden där tryggheten är så stor räknar alla med att leva minst 60 år, vilket leder till att vi anser att vi kan planera livet och därmed förbereda oss på dödsögonblicket. Vi närmast målar upp en ideal bild som en slags mytisk gestaltning av gammelfarfar som somnar in leende vid brasan fullt tillfreds med alla livsval, som en slags övermålning av det fasansfulla i existensens upphörande. Redoheten inför döden blir centralt för våra liv i och med insikten om existensen som begränsad. Döden figurerar, men långt bortom vardagen som något utestängt från nuet. Först genom förgänglighetens påminnande blir den närvarande som en existentiell ångest i form av åldrandet.

Med industrialismens intåg och modernisering blir förgängligheten allt mer närvarande genom den accelererande övergången mellan föråldrat och färskt. Vad som var skillnaden mellan decennium är nu skillnaden mellan ett eller några år. Ting överallt omkring oss blir snabbt utgångna och ersatta. Teknikens kortvarighet påminner oss om vår egen och förstärker förgänglighetens ångestträngande närvaro. Enbart genom effektivisering av oss själva upplever vi att vi hinner med när tiden tycks dras samman. Aldrig har vi levt så länge, men haft så lite tid att hinna med.

Ur idealet om redohet inför döden följs också behovet av identitet, inte bara som social roll utan som fulländning. Att leva utifrån normer kring ett fullgott liv är inte tillräckligt. Man ska även delvis leva vidare genom att minnas av andra. Enbart genom att åstadkomma lindrar man döden, eller snarare dess skrämmande potential av icke-existens.. Livet som kvantifierad tid för med sig ett ansvar att fylla ut dess tidsspann. Ständigt drar det ihop sig ytterligare och klockan tickar på. Genom strävan efter självförverkligandet lindrar vi samvetet kring att inte åstadkomma tilltäckligt för det framtida jagets redohet inför döden. Ångesten kring meningslösheten tolkas här som otillräcklighet i vår strävan mot helhet och pressar oss därmed att försöka än hårdare genom högre målsättningar.

Tragedin över förgängligheten når sin peak i döden-i-förtid. En person som dör innan en viss ålder säger vi har inte hunnit leva. Det är inte tillståndet av att dö ung, så som psykologiskt eller kroppsligt som väcker känsla av fasa, utan existensen som bortryckt i förtid och därmed avsaknad av redohet inför döden. Först med berättelsen om livet och döden som undertryckta människan uppstår tanken om den plötsliga eller förtida döden som orättvis. Som ett uttryck för att alla ska ha rätt till en chans att finna redohet inför döden. Det uppstår rentav en förvåning över att döden plösligt inte går att undvika, då den tidigare varit så frånvarande, undangömd bakom insynsskyddade sjukhusväggar.

Som ett eko av döden som domesticerad under tidens kvantifiering är vår identitet flyktigare än någonsin. Image (läs tidigare inlägg) i form av subkultur, yrkesroll eller till och med politiskt engagemang är relaterat till tid och ålder. Det specifika språkbruket, kläderna, livssynen. De stora eviga sanningarna fördunklas allt mer, och ur dess skugga växer de tillfälliga och kontextuella. Föråldrandet gestaltar sig som ett ständigt hot om att man rör sig för långsamt. Samtidigt som livets många och hastiga skiften påminner oss om förgängligheten, vilket i sin tur pressar oss att vara ständigt unga och aldrig kunna ha en avslappnad relation till åldrandet.

Barnet känner inte till döden. Hon har ännu inte fått tillträde till vetskapen om förgänglighet, och kan därmed koncentrera sig på existensen utan att relatera den till icke-existensen. Ungdomen är bekant med dödligheten men identifierar sig inte med den. Så fort insikten om existensens förgänglighet slagit rot spenderas resterande liv åt att försöka dressera den. Paradoxalt nog förlorar man i den stunden förmågan att leva fullt ut. När man fått veta att tillvarons riktning är förgänglighet tycks man inte kunna vara obekymrat lycklig annat än i flykten från sina tankar, momenten där man glömmer dåtid och framtid.

Med religionens uttåg har vi inte längre tillgång till själens tidlöshet efter kroppens förfall. Tiden binds helt och hållet samman med en rumslig existens och förstås därmed enbart som rumslig förändring i ett dåtid-nutid-framtid schema. Dåtid som före detta nutid och framtid som nutid som komma skall. Den metafysiska medvetenheten kring att vara en existens i världsalltet blir därmed förgjord, liksom historia och postum framtid blir förborgade entiteter. Rentav irrelevanta. Den moderna vuxna människan är både föräldralös och barnlös i förhållande till andra existenser. Hon föds, lever och dör ensam utan öde. Ur meningslösheten som instituerad utgångspunkt för förståelsen av tillvaron härrör nutidsmänniskans breda stress och ångest över sin egen existens.