Monthly Archives: april 2017

Europas terrorfabriker – Här göds extremismen

Neukölln och Marxloh i Tyskland, Borgerhout, Vilvoorde och Molenbeek i Belgien, Nörrebro och Brabrand i Danmark, Luton och Portsmouth i Storbritannien, Clichy-sous-Bois och Sevran i Frankrike… Vivalla, Angered, Bergsjön, Rosengård, Rinkeby… De är alla platser som formats av en stor utomeuropeisk immigration, med invånare som hyser lågt förtroende för myndigheter, har en hög arbetslöshet och låg inkomst, omfattande kriminalitet, och framförallt en stor muslimsk population som i varierande grad uppbär konservativa och patriarkala religiösa värderingar. Många titulerar dessa områden som parallellsamhällen eller ghetton och enklaver. Här styr interna regler och normer, ofta tyngre än landets juridiska system, och extern intervention från statens organ betraktas med misstänksamhet och motarbetas. Insynen utifrån hålls på en minimal nivå och allt från journalister till brandkår blir inte sällan bortkörda med våld och hot. Synen på kvinnor och män skiljer sig kraftigt från kvarteren bara några gator bort. Hedersrelaterat våld förekommer och könsseparatism, oskuldskontroller och bortgifte är inte lika kontroversiella företeelser som i andra delar av landet. Men framförallt har de en sak gemensam; de är samtliga städer eller områden där jihadister växt upp, präglats ideologiskt och i lugn och ro planerat avskyvärda dåd, både i Väst och i Mellanöstern. Är det här man ska leta svar på hur det fruktansvärda som inträffat i flera städer i Europa kunna inträffa?

 

Molenbeek – Belgiens kalifat

”The neighborhood was hardly multicultural. Rather, with roughly 80 percent of the population of Moroccan origin, it was tragically conformist and homogenous. There may be a vibrant alternative culture in Casablanca and Marrakech, but certainly not in Molenbeek.” – Teun Voeten, ur en artikel från Politico.eu.

molenbeek

Redan 2004, i samband med terrorbombningarna i Madrid, kom Molenbeek med i den mindre smickrande statistiken som hemvist för en utav förövarna. Sedan dess har utvecklingen för den belgiska kommunen enbart förvärrats. Man är idag en ledande jihadistexportör och ett ökänt tillhåll för terrorgrupperingar som opererat i Frankrike och Belgien.

Belägen på gränsen till Bryssel, är Molenbeek en kommun som genomgått kraftiga demografiska förändringar bara de senaste 50 åren. Bland de ca 100 000 invånare har idag en väldigt stor andel utländsk bakgrund, främst från Nordafrika och Turkiet, och i vissa kvarter är uppemot 80% muslimer. Kvinnorna här bär uteslutande slöja och många män pryds av karakteristiska stora svarta skägg.

I en krönika i tidskriften Politico berättar Teun Voeten, som bott nio år i området, om hur Molenbeek blev ett allt mer slutet och intolerant samhälle under åren som gick, och hur islam tog över vardagen mer och mer:

”Over nine years, I witnessed the neighborhood become increasingly intolerant. Alcohol became unavailable in most shops and supermarkets; I heard stories of fanatics at the Comte des Flandres metro station who pressured women to wear the veil; Islamic bookshops proliferated, and it became impossible to buy a decent newspaper. With an unemployment rate of 30 percent, the streets were eerily empty until late in the morning. Nowhere was there a bar or café where white, black and brown people would mingle. Instead, I witnessed petty crime, aggression, and frustrated youths who spat at our girlfriends and called them “filthy whores.” If you made a remark, you were inevitably scolded and called a racist. There used to be Jewish shops on Chaussée de Gand, but these were terrorized by gangs of young kids and most closed their doors around 2008. Openly gay people were routinely intimidated, and also packed up their bags.”

Till slut valde Teun att flytta därifrån 2014 efter att salafister börjat värva medlemmar öppet längs gatorna. Utöver den radikalt islamska prägeln är arbetslöshet i Molenbeek skyhög, speciellt bland unga, och kriminaliteten här omfattande. Kontakten med stadslivet på andra sidan den kanal som markerar kommungränsen är begränsad. Många ser det som två olika världar belägna på olika sidor av vattnet.

 

Sevran – Orten utan kvinnor

”The bar in the impoverished north-eastern suburb of Sevran is accused of being one of many in France where women are effectively banned.

 The neighbourhood, near Charles de Gaulle airport, is notorious as one of France’s leading exporters of jihadists.” – Från en artikel i Telegraph.co.uk

5714c02ac3618856268b45cf

En av de många förorter till Paris som var inblandade i upploppen 2005 var Sevran, där bland annat en buss och det lokala stadshuset attackerades med molotovcocktails och flera människor skadades. I den franska kommunen med knappt 50 000 invånare kommer en stor del av befolkningen från Afrika, och inte minst de norra muslimska delarna som Algeriet och Marocko. Gatorna är smutsiga och husen slitna; invånare kastar avfall direkt ner från sina fönster. Här och var hittar man tomma kanyler. Narkotikahandeln är omfattande i Sevran och en del av den organiserad kriminalitet som håller orten i ett järngrepp. Våld och bilbränder är vanligt förekommande inslag i vardagen.

Runt centrum syns mestadels män röra sig, och kvinnor förväntas inte beblanda sig med stadslivet, delta i utelivet eller vandra längs trottoarerna. På ortens många pittoreska kaféer och barer sägs de inte ens vara välkomna. I Sevran följer många en sträng tolkning av islam som säger att könen helst ska hållas separerade i den mån det går. Ett klipp från fransk television som blivit mycket uppmärksammat i Frankrike visar hur en kvinna på ett besök till en av de lokala barerna omedelbart ombeds stanna utanför. Hon får förklarat för sig att här blandar man inte män med kvinnor.

I Sevran finns en stor moské, öppen för alla muslimer, men många menar att det predikas en allt för moderat tolkning av koranen där. Bland kommunens unga män var det länge vanligt att istället besöka en gammal affärslokal i orten, ökänt kallad ”Daesh-moskén”, som hyrdes av radikala islamister. Här predikades stränga tolkningar av koranen och man uppmuntrade till jihadism och terrorresor. Idag är ”Daesh-moskén” nedstängd och lokalen igenmurad, men flera unga män från Sevran har redan rest för att dö i andra länder som IS-krigare.

 

Marxloh – Gangsterstyret

Once Duisburg-Marxloh was a popular shopping and residential area. Now clans claim the streets for themselves. The police are powerless. The descent of the district is nightmarish.” – Från artikel i Express.co.uk

Duisburg-Marxloh-Muell-Daecher

Sedan ortens stålverk stängdes ner har Marxloh, i tyska Duisburg, gradvis förvandlats till ett av Tysklands värsta ghetton. De som tidigare bodde och arbetade här har flytt området och ersatts av migranter från främst Libanon och Irak. Till skillnad från tidigare har nu få ett jobb att gå till och fattigdomen är utbredd. Kriminella arabiska klaner styr många av kvarteren, främst via narkotikahandeln, och Marxloh, som tidigare var ett levande samhälle med mycket butiker, är idag en så kallad no go-zone där besökare utifrån utsätts för våld, rån och trakasserier. De företag som fortsatt försökt bedriva verksamhet i området har jagats bort. Inte ens polismakten vågar röra sig här längre utan att riskera att utsättas för våld.

”In Berlin or in the north of Duisburg, areas exist where police “hardly dare to stop a car”.

Rainer Wendt, President of the German Police Union, said: “Because they know that they’ll be surrounded by 40 or 50 men.”

Flera poliser från Duisburg vittnar om hur de i Marxloh på bara minuter blir omringade av stora grupper män och utsätts för bespottning, hot och våld. En polis i regionen, vilken stoppade en inflytelserik klanledare p.g.a. en begången trafikförseelse, fick sina händer krossade av tre personer. Här undgår ingen det informella rättvisesystem, och att gå emot de etablerade hierarkierna är förenat med livsfara.

Trots den omfattande brottsligheten är islam är en viktig del av livet för många Duisburg- och Marxlohbor, och 2008 byggdes här den största moskén i Tyskland, med en kapacitet för 1200 människor. Bygget välkomnades och mötte i stort sett inga protester eller motkampanjer alls. Några år senare användes Duisburg som en av flera plattformar för att hålla islamistiska seminarium och värva medlemmar åt Abu Walaas terrornätverk, i vilket bland annat Berlinterroristen Amri Anis kom att ingå.

 

Stockholms förorter – Hederskulturens Mecka

”Kvinnor tvingas följa informella regler om de vill vara i fred. Att leva ensam utan man, att ha en kort klänning på sommaren, eller att ha hund, kan få dramatiska konsekvenser.” – Från inslag i Kalla Fakta, Tv4

400px-Tenstabetong

Bara några dagar före det fruktansvärda dådet på Drottninggatan gjorde TV4:s program, Kalla Fakta, ett inslag om vardagslivet för kvinnor i några av Stockholms mindre bemedlade förorter. I inslaget skildras en bild av orterna kring Järvafältet vilken många kanske inte trodde var möjlig. Kvinnor ombeds sitta åtskilda från män på ortens kaféer och barn delas upp utifrån kön i skolan och på bussen. Rapporter förtäljer att hederskulturen brer ut sig allt mer i Stockholms förorter och tjejer i Tensta och Hjulsta vittnar om att de dagligen utsätts för kränkningar och ryktesspridningar. Toleransen för oliktänkande är låg och den som vägrar leva enligt islams traditioner trakasseras och jagas bort av kvarterens egna moralpoliser. Två av kvinnorna som levt där, ”Marie” och ”Sara”, berättar om hur det är att leva i ett utsatt område. Verbala attacker sker regelbundet, men även våld och hot. Till och med kvinnor och barn vänder sig mot dem som här väljer att försöka leva sekulärt. Man vittnar också om hur man inte får någon hjälp alls av polis och myndigheter.

”Kvinnor kunde klampa in och tala om ”här ska ni inte dricka (alkohol/vin)”

 ”De sprang till andra sidan och klättrade upp längs stuprännan till mitt vardagsrumsfönster och kastade sten på fönstret.”

”En gång när jag låg och sov och var i sovrummet vaknade jag av en smäll, och då såg jag att någon gjort sönder köksfönstret med en stor sten”

Rinkeby, Tensta, Hjulsta, Kista, Husby och Akalla är alla stadsdelar i samma region, vilka ofta pekas ut som problemområden, med mycket kriminalitet och hög arbetslöshet. De flesta av de boende här har utländskt bakgrund, och många kommer från Afrika och Mellanöstern. 2013 var man, tillsammans med en rad andra Stockholmsförorter, inblandade i ett långdraget och omfattande upplopp med mycket bilbränder och vandalisering, och med jämna mellanrum utbryter mindre tumult här.

”Den religiösa identiteten växer och intoleransen från de fundamentalistiska muslimerna gentemot de sekulära muslimerna ökar. Många har blivit fundamentalister här, säger hon.”

En del invånare härifrån har lämnat Sverige för att ansluta sig till IS, och vissa menar att miljön i förorterna runt Järvafältet när religiös extremism. En av de som länge varnat för muslimska fundamentalisters framfart i bl.a. Tensta är den f.d. socialdemokraten Nalin Pekgul som själv länge bodde på orten och upplever att förorten gradvis förändrats. I sin bok ””Jag är ju svensk” beskriver hon exempelvis hur islamiska organisationer i Sverige får stöd av Saudiarabien för att radikalisera muslimer.

 

Varför frodas radikalismen i utvalda områden?

Hur kan grov brottslighet existera sida vid sida med fundamentalistisk religionsutövning? Står de inte i bjärt kontrast? Svaret är inte så komplext som man kanske vill tro. Organiserad kriminalitet och islamism är båda två extrema riktningar vilka finner fristad i områden där polisen har dålig insyn och staten förlorat kontrollen över utvecklingen – detta oavsett om vi befinner oss i Irak eller Sverige. Lågt förtroende för myndigheter gör att brott sällan anmäls och rädsla för informell rättsskipning leder till att få vågar fördöma eller engagera sig för att göra motstånd. Missnöje, motsättningar, utanförskap och uppgivenhet är dessutom katalysatorer både islamism och gängkriminalitet effektivt profiterar på.

Vad som dock är mer frapperande och skrämmande är att de inte bara tycks förekomma parallellt med varandra, islamismen och den organiserade brottsligheten, utan att de i många fall agerar i symbios. Är det just något vi sett återkommande gånger bland ökända terrorister och IS-krigare är det att de ofta börjat sin bana som förbrytare och med tiden kombinerar detta med religiös fanatism. Vanan av att omge sig med och själv aktivt delta i grov brottslighet tycks bidra till att sänka spärren för att utföra de extrema handlingar som jihadismen kräver av individen. Den muslimska identiteten, vilken förstärks i en etnisk enklav, höjer samtidigt risken för att lockas in i islamistiska tankemönster. De två tillsynes motstridiga elementen förenas i en livsfarlig cocktail under ytan på platser där människorna blivit isolerade socialt och kulturellt från omvärlden.

Det är i denna slutna miljö du som islamist kan fördöma ”otrogna” i din lokala moské, tvinga kvinnor att bära slöja och inte umgås med män, enbart tala ditt eget språk, gå i traditionellt religiösa skrudar, sympatisera med salafism öppet och till med i värsta fall planera terror, utan att tvingas försvara dina ståndpunkter. Det är i denna isolerade parallellvärld som, vilket vi såg i Kalla Fakta, du kan könssegregera barn i åratal utan att få varken skolverket eller arga föräldrar på dig, eller trakassera icke-religiösa utan att få polis eller andra hyresgäster emot dig. Här kan du också bära vapen, sälja narkotika och värva medlemmar till kriminella gäng utan att bli anmäld eller ”nergolad”. Det är på dessa platser den islamistiska radikaliseringen sker, och som vi kan se är fenomenet internationellt över hela Europa.

Det talas ofta om synen utifrån på utsatta områden, men sällan diskuteras synen inifrån, bland invånarna, på sitt eget kvarter respektive samhället utanför ortsgränsen. För nog väcker det frågor hur så radikala krafter så enkelt kan mobilisera invånarna i en ort att upprätthålla normer som aldrig skulle tolereras bara några kilometer bort. Det kan betonas många gånger om att de som hänger sig åt kriminalitet, åker till Syrien eller mördar folk i Sverige är en bråkdel av förortsborna. Men vad man i regel missar är att de omges av en passiv majoritet som accepterar att islamska traditioner tillåts styra samhällets normer, att hederskultur tolereras och att organiserad brottslighet får etablera sig och arbeta ostört. Liksom är fallet i andra klansamhällen råder här ett hierarkisk informellt system som tillåts stå över staten och rättssamhället, oavsett om den enskilde invånaren stödjer det eller inte. Många skulle säkert vilja bryta strukturerna, men man varken kan eller vågar, och den ökade demografiska alieneringen i spåren av massinvandringen gör det allt svårare för varje år som går.

Dådet i Stockholm var en fruktansvärd tragedi, liksom terrorn i Berlin, London, St Petersburg, Paris och på många andra platser. Det är något vi alla måste ge tid att sörja och bearbeta på olika sätt. Men nästa steg får inte vara att bara blunda som så många gånger förut. Vi måste våga ställa obekväma frågor och kräva raka svar.

Varför ska vi betrakta islamistisk terrorism som en isolerad företeelse när den upprepar sig regelbundet?

Varför ska vi betrakta jihadism som en företeelse åtskild från gängkriminalitet och skjutningar, när den vänder sig till samma personer, anspelar på samma psykologiska dynamik och återkommande har samma upptagningsområde?  

Men framförallt:

Vågar vi anförtro samma personer som idag bär ansvar för samhällsutvecklingen och skapandet av religiösa förortsenklaver runt om i Europa, att finna lösningar och motmedel mot islamismen? Är det rätt personer som upptar stolarna runt om i våra parlament?

Om vi på en handvändning kan samla 10 000 människor på Sergels torg, och det i ett läge då många fortfarande är rädda och chockade, så borde det inte vara en omöjlig uppgift att mobilisera gemensamt för att kräva förändring redan imorgon.

 

Vidare läsning:

http://www.politico.eu/article/french-town-sevran-lost-15-boys-to-jihad-isil-syria-terrorism/

https://www.bloomberg.com/news/articles/2015-11-17/jihadis-next-door-is-a-way-of-life-for-ghetto-belgium-neglected

http://www.telegraph.co.uk/news/2016/12/17/french-bar-tells-women-isnt-paris-men/

http://www.rp-online.de/nrw/staedte/duisburg/kriminalitaet-in-duisburg-marxloh-clans-und-das-gesetz-der-strasse-aid-1.6455035

http://www.express.co.uk/news/world/729782/Germany-no-go-police-afraid-lawless-areas-migrants-rule

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

”Rädda vården” och paradigmskifte inom media

”Genom att sprida artiklar, bilder och videomaterial, och genom att organisera sina följare i externa kommentarsattacker, förmedlar de just nu skrämselbilder av Sverige.

Dessa dolda opinionskrafter överger och trasar sönder den öppna samhällsdebatten och de fria samtalen. Vilka är de? Vad vill de, och varför? I takt med att med att deras genomslag ökar, växer också behovet av att granska dem.”

Nej, citatet kommer inte från George Orwells dystopiska roman ”1984”, även om det lätt går att få det intrycket. Stycket kommer från en artikel skriven av SVT:s chef för sociala kanaler, Karin Ekman, efter kritikstormen mot SVTs uthängning av sjuksköterskan och tillika visselblåsaren Fredrik Antonsson. Den ”dolda opinionskraften” som pekas ut som söndertrasare av den öppna samhällsdebatten, och för vilken Antonsson är administratör, är en offentlig Facebook-grupp som sysselsätter sig med något så oskyldigt som att sammanställa vårdrelaterade nyheter från etablerade medier. Uthängningen är inte den första i sitt slag, men däremot kanske den mest uppseendeväckande då den inte grundar sig på aktörens egna åsikter eller någon dubiös källhantering – mycket av innehållet är rentav författat av SVT själva – utan brukandet av källmaterialet. Man menar att den helhetsbild, som ofrånkomligt växer fram genom att sammankoppla en mängd artiklar om svensk sjukvård så som sidan gör, är missvisande alarmerande och något Antonsson måste hållas personligt ansvarig för. Man menar också att skulden är så pass tung att det motiverar en avmaskering av den tidigare anonyme administratören. Ingen hänsyn tas till eventuella bakomliggande skäl till att välja att inte vara öppen med sin identitet, så som eventuella karriärmässiga konsekvenser eller den personliga hotbilden. Betänker man att SVT parallellt med uthängningen av Antonsson vägrar ge ut videomaterial till polisen, skildrande upploppet i Hallsberg och de skyldiga bakom, av så kallade principskäl, framstår det som ett än mer frapperande beteende av en statlig media som benämner sig som politiskt oberoende.

 

Medielanskapet har förändrats

Möjligheten att publicera och debattera genom till massmedia alternativa kanaler, som sociala medier och Internetbaserade tidskrifter, innebär en större spridning av informationskällor och därmed en ökad möjlighet till mera jämbördiga utgångspositioner inom kommunikation. Som enskild åhörare har du idag en unik möjlighet att välja var och om vad du vi vill läsa eller se. Rikedomen av perspektiv och urvalet av röster har mångfaldigt expanderat senaste decennierna och med det mjukat upp tidigare rigida hierarkier. Sammantaget innebär det ett omfattande hot mot journalisters maktställning att kunna bestämma vem, när och hur någon ska komma till tals. Det kan tyckas bakvänt i kontrast med utvecklingen, men utifrån en föråldrad syn som fortfarande lever kvar bland mången redaktioner, så handlar journalistik minst lika mycket om moralisk vägning som förmågan till källkritik och behärskande av språket, vilket ur samma synsätt innebär att enbart den som läst flera år på en journalisthögskola innehar verktygen att inta en korrekt ingångsposition i förhållande till skildringar av informationsinnehållet. I en sådan verklighet reduceras rollen för den privatperson som vill tycka och tänka högt till att lydigt skicka in sitt bidrag, likt en adept åt sin magister, till en erkänd tidskrift och låta den verkställande makten bedöma om innehållet är publicerbart med hänsyn till ovan nämnda tre kriterier. En så stel process motiverades måhända en gång i tiden av brist på alternativa plattformar, men utgör idag ett av huvudskälen till massmedias förtroendekris, och förklarar varför många inte ens bemödar sig med att kontakta journalister för att delge sina kunskaper längre.

 

Det virtuella hotet

Susanne Nyström uttrycker hotet från Internet och sociala medier i en krönika i Eskilstunakuriren:

Internet och sociala medier har öppnat det offentliga samtalet för alla med internetuppkoppling, vilket i grunden är bra och demokratiskt. Samtidigt har det gjort att fler än förr är, om inte makthavare, så i alla fall människor med viss makt och inflytande. Det senaste exemplet är Örebropolisen Peter Springare, vars inlägg på Facebook lästes av betydligt fler än det mesta jag skriver. Samma sak gäller en del Facebook-grupper, exempelvis de som SVT nagelfor i slutet av förra veckan, som bland annat publicerar etablerade mediers artiklar om brottslighet och problem i vården.

Skräckbilden som målas upp beskriver en urkraft som slumpartat och obefogat samlar opinion i tiotusental genom att slänga upp en rad artiklar i en ström. Susanne har måhända rätt vad gäller antal läsare av specifikt hennes egna texter, men det är otänkbart att etablerade mediekoncerner på minsta vis skulle befinna sig i underläge gentemot medborgarorienterade nätgrupper, vilkas enda funktion är att erbjuda privatpersoner möjlighet att belysa och beskriva problem och utsatthet i sin när- och/eller arbetsmiljö utan att behöva ta omvägen via en journalists skrivbord. Det verkliga hotet framgår istället först när vi betraktar fenomenet ur ett macro-perspektiv och ställer, inte en, utan tusentals sociala kanalers röststyrka gentemot ett hundratal inflytelserika journalisters entoniga narrativ. Liksom skedde för politiken en gång via införandet av rösträtten, så genomgår medielanskapet tveklöst en demokratiseringsprocess som varken kommer stanna av eller ursäkta sig, och en återgång till informationsoligarki är härifrån föga troligt. För de gamla, stelbenta, massmedierna, står nu oönskat valet mellan att anpassa sig och acceptera maktdecentraliseringen, eller göra sig obsoleta. Att i desperation skrämma och terrorisera enskilda informationsspridare är ingen vinnande strategi i längden – det kommer framtiden utvisa.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized