Category Archives: Film

Skildringen av japansk terror i Kina under andra världskriget – en infekterad historia

Bild

Japansk soldat bredvid offer för en massaker vid floden Qinhuai. Bild från Wikipedia.

18 september 1931 exploderar en bomb vid den av Japan kontrollerade järnvägen i staden Mukden i den kinesiska regionen Manchuriet. Incidenten var troligtvis en false-flag-operation av den japanska regimen, syftat att motivera en ockupation av regionen för att lösa Japans prekära ekonomiska situation. Det kom att bli startskottet på 15 år av japanska aggression, expansion och brutalitet. Sex år efter incidenten i Mukden, närmare bestämt 7 juli 1937, utbryter så fullskaligt krig mellan Japan och Kina efter att Kina vägrar japanska styrkor inträde i staden Wanping för att leta upp en desertör. Vad som kom att drabba den kinesiska befolkningen därefter är en våg av terror, människobrott och massakrer – än idag tämligen okänt för oss i occidenten. Idag uppskattas ca 17 miljoner (av totalt ca 20 miljoner döda!) civila kineser fallit offer för massavrättningar, grymma experiment, mordbränder, biologisk vapenföring och bombningar mm, utförda av den kejserliga japanska armén under krigsåren.

En rad filmer har gjorts för att skildra händelserna i Kina. Huvudsakligen massakern som skedde 13 december 1937 i Nanjing (känd som Nanjingmassakern) då mellan 200 000 och 400 000 civila kineser mördades och kanske så många som 80 000 kvinnor och barn våldtogs. Mest känd, iaf för den västerländska åskådaren, är kanske ”The flowers of War” från 2011 med Christian Bale i huvudrollen, eller den amerikanskregisserade ”Nanking” från 2007. Än idag ifrågasätter dock många japaner fortfarande hur sanningsenlig återgivningen av händelserna i Nanjing verkligen är, och anklagar kinesiska och amerikanska skildringar för att vara propaganda. 2007 släpptes den japanskproducerade ”The truth about Nanjing” (Nanking no shinjitsu) som en motbild till ”Nanking”.

Desto klenare utbud finner vi av filmer porträtterande det ökända ”Enhet 731” – Enheten som på sin facilitet i Harbin (Manchuriet) från 1935 fram till krigsslutet kom att utföra hemska experiment på kinesisk civilbefolkning i syfte att forska kring huvudsakligen biologisk vapenföring. Bland annat utförde man här vivisektion (dissektion av levande människor), avsiktlig besmittning av dödliga sjukdomar, testandet av biologiska vapen på människor, utsatte människor för köldskador i studiesyfte och prövade kroppens tålighet genom experiment i tryckkammare. För den morbitt lagde cineasten är kanske den kinesiska filmen från 1988, ”Men behind the sun”, mest känd. 2007 gjordes ytterligare en skildring av den ryska regissören Andrey Iskanov – ”Philosophy of a knife”. Enhet 731 är för oss i väst än idag relativt okänt, men kan sägas vara i paritet, kanske rentav värre, än de experiment som, bland annat på order av Mengele, utfördes samtida i Tyskland.

Vad som dock kom att föranleda detta inlägg från min sida var en längre dokumentär vid namn ”Riben Guizi” (Japanska djävlar). Med sina 2 timmar och 40 minuter får vi en rigoröst omfattande skildring av kriget och de grymheter som skedde i dess spår genom intervjuer med 14 olika f.d. japanska befäl som berättar sina historier från fälten. Den närmaste surrealistiska upplevelsen av hur de olika befälen, från sina hem eller på sitt kontor likt fria män, öppet berättar om hur man våldtagit, lemlästat och mördat 100-tals kineser, tar oss med från ockupation av Manchuriet till krigsslutet, så väl som från värvning till utskrivning. Vi får återberättat om elaka övre befäl och en insyn i hur man såg på de kineser man avrättade. Framförallt ges en förståelse kring hur effektivt grupptryck fungerar och dess förmåga att få oss att göra de mest bestialiska av handlingar. Tillsammans målar de upp en historia som än idag många japaner inte vill kännas vid eller acceptera som sann.

På många sätt kom Japan att efter kriget ta diametralt motsatt väg än Tyskland. Medan man i Europa genom Nürnbergtribunalen höll omfattande rättegångar för krigsbrott och kom att döma många till döden eller långa straff, kom många japanska befäl undan med förhållandevis låga straff eller rentav frisläppta. Många kunde redan på 1950-talet återvända till Japan och leva normala liv. Mest anmärkningsvärt är kanske hur de ledande inom Enhet 731 genom avtal med USA att med sina framforskade uppgifter hjälpa till att få fram biologiska vapen i Koreakriget gavs åtalsimmunitet och senare blev fria män. Den mest kända personen bakom Enhet 731, Shiro Ishii, arbetade stillsamt vidare hemma i Japan fram till sin död 1967 (strupcancer). Hans efterträdare, Masaji Kitano startade och bedrev läkemedelsföretaget ”Green cross” efter sin hemkomst och dog 91 år gammal 1986.

Än idag är andra världskriget en kontroversiell fråga i Japan. Många känner inte till vad som hände i Kina under 1930- och 1940-talet, misstror eller förnekar de påstådda övergreppen. Till skillnad från Tyskland där nazistregimens utförda och påstådda brott fortfarande hänger över landets befolkning och ständigt görs påmint, tycks frågan kring kejserliga japanska arméns människobrott än idag infekterad. Just därför blir en dokumentär som Riben Guizi en högaktat fascinerande klenod för den historiskt intresserade.

 

2 kommentarer

Filed under Film, Historia

Noah – Aronofsky

Bild

I förra veckan var jag på bio och såg den omdiskuterad filmen om Noa, enkelt döpt till just ”Noah”, av Darren Aronofsky – i min mening en av de främsta idag verksamma regissörer. För den som väntar sig en film nära porträtterande den i bibeln skrivna historian om Noa som för att rädda sig undan den annalkande syndafloden, med Guds hjälp, bygger en ark till sig själv och alla världens djurarter, bjuder filmen på en hel del överraskningar. Om än Aronofsky skildrar kärnan i berättelsen så som vi lärt oss den, blir snart hans frimodiga omtolkningar uppenbara. I vissa stater har man rentav ansett dessa fantasifulla ändringar väl magstarka och förbjudit filmen från att visas på landets biografer.

Huvudrollen som Noa innehas av den rutinerade Russel Crowe, inte minst kanske känd från Gladiator, som här får gestalta en karaktär kanske inte alls så enkom jovialisk som den bibliska Noa. Filmen ställer frågan om mänsklig ondska och gudstrogen nit på sin spets när Noa, övertygad om att den förpestade mänskligheten måste utrotas, tvingas ta ställning till att döda sina egna barnbarn, påbjudet av en tillsynes oförsonlig Gud. Som Noas motpart ser vi den brittiska skådespelaren Ray Winstone gestalta ”Tubal-Kain” – en stridslysten ättling till Abels mördare Kain, urskillningslöst övertygad om människans förträfflighet, rebellerande mot Guds allmakt. Kompletterande varandra utgör de en avbild av kristendomens antinomi; den fria viljan och plikten att lyda Gud. Som hämtad ur Nietzsches ”Ecce Homo” utropar den antropocentriskt övertygade Tubal-Kain människan som det starkaste väsen, avhängt något högre transcendent väsen, och sig själv som dess okrönte konung; en gudsförnekelse speglandes självaste Hin Håle. (läs Teodicéproblemet). Den fromme Noa, utsedd att förverkliga Guds plan med sin familjs skonande som belöning, blir samtidigt också den som axlas att obarmhärtigt låta massakern mot mänskligheten genomdrivas. Bakom effektfulla stridsscener med svärd och sköldar pågår för den uppmärksamme tittaren en långt djupare filosofisk batalj.

Aronofsky benämner sig själv som ateist och kanske är det också därför filmen inte intar en förskönande bild av Gud, utan tvärtom skildrar honom som tämligen maktfullkomlig, icke-förlåtande och hänsynslös; egenskaper som får sitt mänskliga uttryck i Noas fanatiska ihärdighet att utföra sitt uppdrag. För oss som läst gamla testamentet i bibeln är denna gudsbild föga främmande, om än sällan så brutalt återskapad. Än idag är framställningen av Guds råhet i GT ett hett ämne för diskussion och grubbleri bland kristna teologer. Men filmen kan också ses ur ett annat perspektiv. Tubal-Kain, eller kanske än mer hans förfader Kain, blir symbolen för människans girighet. Genom teknologisering och rovdrift vänder han ryggen åt sin skapare och tillber Mammon, aldrig mättad på makt och guld, så övertygad om sin egen förträfflighet och egocentrism att han bäddar för sin egen undergång  – en känga till vår moderna materialism, men också ett återkommande inslag i bibeln. Sist skulle jag vilja lyfta fram Anthony Hopkins karaktär ”Methusalem” (Noas farfar) som mitt mellan Noas och Tubal-Kain kamp mellan Gud och människa blir elementet för fatalism, obekymrat viss om att hans öde ligger utanför hans makt och välkomnande Guds rättrådiga styre.

Noah är ingen film för den som söker en bibeltrogen gestaltning av historian om Noas ark. Däremot tar den, likt Aronofskys andra filmer, upp viktiga existentialistiska frågor och fångar flera av bibelns centrala bryderier och budskap, vilket kanske inte varit möjligt med en mer bibeltrogen skildring. Filmen innehåller flera lager och kan ses på olika sätt, delvis kanske även beroende på tittarens perspektiv. Det är ingen film som slår en med häpnad som ett Aronofskys magnum opus, men den växer efter hand man analyserar och tar till sig filmens budskap. För den som hyser intresse för teologi och bibeln kan ett biobesök vara värt pengarna.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur, Religion

Tarkovskij

En av mina absoluta favoritregissörer genom tiderna är den nu bortgångne ryssen Andrej Tarkovskij. Genom långsfilmsdebuten med Ivans barndom, skildrandes en föräldralös pojkes kamp under kriget, fram till sin sista film Offret, inspelad på Gotland med svenska skådespelare, lyckades han under sin allt för korta tid i livet förtrolla en hel filmvärld. Som hans magnum opus talas kanske ofta om scifi-filmerna Solaris (1972) och Stalker (1979), verk där han närmar sig mystiken, mystiken kring vår existens och världen. Men det är inte främst i handlingen mystiken gestaltas, utan i landskapet, stämningen, känslan att placerats i en värld utan förklaring. Det lugna tempot, kombinerat med långa estetiskt väldigt vackra scener och filosofiska frågeställningar odlar grödan hos tittaren för fantasieggande tolkning av hon/han ser. Tarkovskijs filmer är sällan enkla eller raka, någon klar röd tråd går inte alltid att finna i handlingen, utrymmet lämnas till tittarens egna förmåga att genom sin nyfiken skapa en egen logik att förstå. Med filmen Spegeln (1975) når troligen abstraktionen sin topp, och varken karaktärer eller händelser blir längre lätta att hålla samman. Kanske är det den av hans filmer som föranlett störst diskussion, som representerade för många hans bästa verk, för andra en allt för rörig skapelse för att vilja blåsa i fanfarerna. Den blir en vattendelare mellan de som aktivt söker ett syfta bakom varje berättelse, och dess som nöjer sig blott av njutningen kring konsten. En konflikt som inte lever vidare inte minst i den målade konstformen.

Det är inte helt simpelt att lyckas peka ut vad som gör Tarkovskij så genial, så unik. Många har säkerligen försökt följa hans spår och misslyckats. Troligen, nej, uppenbarligen, går stora delar av hans storhet att finna i konstnären Tarkovskij. Inte någon annorstädes finner man sig så fångad i en tavla som i Tarkovskij filmer. Miljön sätts i fokus, och karaktärerna, människorna, blir avspeglingar av naturen, inte det vanligen motsatta. Med en skicklighet i filmtekniken som endast Belo Tarr i sina bästa stunder kan utmana, fångar han in varje penslade drag, varje skönhet i naturen. Karaktären, sekundära till de mäktiga naturskildringarna, får anpassa sig efter den miljö de bara är en del av. Det blir påpasslig påminnelse om människans litenhet inför moder jord, och en väckelse av de existentiella frågor som når oss alla då och då. Det målade landskapet blir ett verk som inte bara når våra ögon, utan tar sig ner hela vägen till själen. Vi blir för en stund tänkaren, sittandes under eken och blickandes ut mot den massiva skapelsen.

Tarkovskij dog bara 54 år gammal, bortrykt av cancer som troligen orsakades av filminspelning på ett gammalt kärnkraftverk, vid skapandet av Stalker. Efter sig har han lämnat ett tomrum, men också ett arv av beundrare, inspirerade av hans konst. Bland dessa beundrare kan bland annat nämnas den stora svenske regissören Ingemar Bergman, vars ord jag avslutar med att återskildra.

”When film is not a document, it is dream. That is why Tarkovsky is the greatest of them all. He moves with such naturalness in the room of dreams. He doesn’t explain. What should he explain anyhow? He is a spectator, capable of staging his visions in the most unwieldy but, in a way, the most willing of media. All my life I have hammered on the doors of the rooms in which he moves so naturally. Only a few times have I managed to creep inside. Most of my conscious efforts have ended in embarrassing failure – THE SERPENT’S EGG, THE TOUCH, FACE TO FACE and so on.

Fellini, Kurosawa and Bunuel move in the same fields as Tarkovsky. Antonioni was on his way, but expired, suffocated by his own tediousness. Melies was always there without having to think about it. He was a magician by profession.

Film as dream, film as music”. (Laterna Magica, page 73)

5 kommentarer

Filed under Film, Kultur, Uncategorized