Category Archives: Historia

Per Engdahl – Fribytare i folkhemmet

Per Engdahl 1909-1994. Bild från SR.

Per Engdahl 1909-1994. Bild från SR.

En av 1900-talets välkända namn, nämnd i samma andetag som personligheter som Herbert Tingsten och Sven Stolpe, men med en kanske för många mer komplicerad karaktär att förhålla sig till, är Per Engdahl. Som utpräglad förespråkare för det inom fascismen centrala ekonomiska systemet korporatism, samt uttalad nationalist, blev han en kontroversiell intellektuell genom större delen av 1900-talet. Mest välbekant är han kanske som grundare av Nysvenska rörelsen och Malmörörelsen.

I boken ”Fribytare i folkhemmet” får vi följa hans egna berättelse om den långa politiska karriären och hans liv genom ett Sverige i förändring. Redan i första kapitlet kastas man in i en analys av nationalismen; den tanke som tillsammans med korporatismen skulle bli centralt i hans politiska filosofi, och får följa en historisk tillbakablick av nationen Sverige.

”Men vad är då nationen? Är den en skapelse av tillfälligheter, som försvinner i samma ögonblick som omständigheterna förändras? Det bästa sättet att få svar på den frågan är att söka följa något man kallar en nation från dess tillblivelse och framåt.”

Efter några kapitel börjar mönstret att växa fram i bakgrunden av Engdahls tankestoff. Med utgångspunkt i Marx klassiska citat ”All historia är historien om klasstrider” binder han samman nationen med tankar som får oss att erinra folkhemstanken i en passage om arbetsfördelning. Han erkänner uppkomsten av klasser och erbjuder en förklaring av dess tillkomst.

”Om vi utgår från folket som den naturliga grunden för vår nuvarande existens, kan vi konstatera, att det inom varje folk växer fram en av omständigheterna betingad arbetsfördelning människor emellan[…] Det uppstår lätt en uppdelning på grundvalen av privilegierad och icke-privilegierad. Om staten vuxit fram ur en enskild ledarpersonlighets förmåga att svetsa samman och bygga upp ett rike, är det i ett primitivt samhälle naturligt, att hans familj och släkt får en särställning. Ur denna kan sedan växa fram en överklass. Medlemmarna av denna kommer att inta sin ställning i samhället på grund av sin bör.”

Men han ställer sig sedan kritisk till socialismens fokus på enbart ekonomiska aspekter. För att uppnå det klasslösa samhället har de psykologiska skillnaderna, så som synen på identitet utifrån klass och normer för olika skikt, en minst lika stor betydelse.

”När det nu är uppenbart, att ett socialt attitydmönster har en väsentlig betydelse både för trygghetskänslan och funktionsdugligheten, borde all familje- och all skolpolitik rikta in sig på att bygga upp ett system av mänskliga relationer, som är detsamma i olika socialgrupper. Var det möjligt för adelsfamiljer för hundra eller två hundra år sedan att utjämna skillnaderna mellan sina begåvade och obegåvade medlemmar, så borde det med nutidens psykologiska hjälpmedel till förfogande vara möjligt att lägga en gemensam grund av uppfostran för alla i samhället. Klasslösheten är inte en utopi.”

I korporatismen hittar Engdahl en väg att skapa jämvikt mellan människans naturliga tendenser att organisera samhället, gruppera sig och inta olika roller, och avskaffandet av de orättvisa klasshierarkier som uppstått till följd. Olika korporationer ska bära samhället via gemensamma gruppintressen och uppgifter i ett mer horisontellt förhållande till varandra än nuvarande klassuppdelning. Istället för att motarbeta varandra via skilda särintressen bildar man här en symbios. Per Engdahl finner stark inspiration i Mussolinis Italien, men följer inte samma tankemönster i synen på den auktoritära statsstyrningen. Tvärtom blev han en aktiv aktör i den svenska politiken, sin tidvis skeptiska hållning till demokratin till trots.

Men snarare en än ideologisk djupdykning gör sig boken intressant för sin stundtals annorlunda historiebeskrivning, knuten till Engdahls egna nedtecknade erfarenheter, inte minst under andra världskriget. Exempel att nämna kan vara tyska opinionens inställning till ett krigsutbrott strax innan Tysklands krigsförklaring mot Polen 1 september 1939. En inställning som via Engdahl förmedlas ha varit skeptisk – inte alls så positiv och efterlängtad som bilden vi ofta får. Ett annat, Engdahls analys över konsekvenserna för Italien och fascismen beslut att ockupera Etiopien och avsätta Haile Selassie fyra år tidigare. För den historiskt intresserade tar boken oss igenom en rad decennier och viktiga händelser genom Engdahls eget perspektiv.

Kanske är det dock skildringen av 60-talets vänstervåg och attitydförändringarna i efterkrigstiden som drar den moderna politiska dissidentens ögon till sig. Händelser som Vietnamkriget och kårhusockupation i Stockholm tas upp och sätts i en politisk kontext, uppkomsten av riktningar som nymarxism och nuliberalism analyseras. Begreppet substitutism presenteras som en framväxande vänsteridé och ger oss en dimension som kanske är än mer central idag.

”För studentvänstern spelade läran om proletariatets elit en inspirerande roll. Enligt Marx skulle ett fåtal inom arbetarklassen leda revolutionen och konstituera den proletära diktaturen. Nu uppfann nymarxisterna något, som de kallade substitutism. En viss grupp kunde företräda en annan grupp i den sociala processen, kunde bli en annan grupps advokat och vägvisare. I denna föreställning trodde sig studenterna ha funnit sin identitet.”   

Den bland studenter utbredda föreställning om ett intellektuell skikt att leda arbetarklassen blev dock i realiteten snart identifierat med elitism och arbetarförakt. I kölvattnet efter studentrevolten i Paris 1968 följde en historisk seger för de sedan tidigare styrande gaullisterna. Liknande parallell går att dras till kårhusockupationen i Stockholm som snabbt ebbade ut i sin trubbighet. Ändock kom dess idéer att få en fortsatt prägel i politikens korridorer, och som en tråd genom bokens avslutande kapitel målas fram ett landskap av allt mer intolerans mot oliktänkande upp i takt med starkare vänstervindar – inte minst drabbande vår huvudperson. Mot slutet av 60-talet ser vi bilden av en media som blir allt ängsligare för vilka synpunkter som tillåts passera redaktionen, och vems röst som får höras.

”Vi levde ju i ett fritt land. I dag är förhållandena annorlunda. För min del får jag inte ens vara medlem i Publicistklubben, inte ens i Skånes Författarsällskap. En person med avvikande åsikter ställs utanför den normala gemenskapen. En förutsättning för att vi skall kunna fullfölja den lugna utveckling, som burit upp hundra års Sverige, är en återgång till friheten. Så länge en hel åsiktsriktning kan tabubeläggas, så länge dess anhängare ställs utanför den normala samhällsdebatten, finns det risk för uppkomsten av ett explosivt underjordiskt stoff, som i en kritisk situation kan explodera. När demokratin i påstått självförsvar trampar ner sina egen innersta grund, har den förväxlat självförsvar med självmord.”

”Fribytare i folkhemmet” är en bok med många dimensioner och en stor bredd, både tids- och tankemässigt. Att summera den i en enskild recension vore icke möjligt. Men för den som är nyfiken på Per Engdahl hoppas jag att mitt axplock väcker ett ökat intresse. Engdahls livshistoria blir en delikat blandning mellan historisk skildring som aldrig förr och en biografi om en unik personlighet med stora ambitioner och mental styrka. Verket kräver ingen politisk kompass, även om Engdahls ideologiska utgångspunkt är välkänd. Mycket av skildringarna går att återknyta till det samhälle vi idag lever i, 35 år senare, och blir därmed högintressanta oavsett hemvist. Kanske är delar av textens innehåll än mer relevant idag än när boken släpptes, så som kommentarer kring den, för dåtiden fortfarande relativt i sin vagga, förda invandringspolitiken.

Slutligen, vill jag nämna för den som vill läsa mer om ”fribytare i folkhemmet, att Lennart Svensson tidigare skrivet en utmärkt recension av boken på sin blogg.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Historia, Politik

Röd terror över Europa! En överblick över vänsterradikala terrororganisationer 1970-nutid.

ambassaden490x303

Bild från ockupationen av västtyska ambassaden 1975. Bildkälla: Aftonbladet.se

Datumet var den 24 april, året 1975. ”Kommando Holger Meins”, en grupp ur Röda armé-fraktionen, tog sig in i den västtyska ambassaden i Stockholm och tog tolv personer till gisslan. I de efterföljande förhandlingarna med polisen angav man sina krav på att 26 fångar ur RAF skulle släppas ur västtysk fångenskap. När dåvarande förbundskanslern i Västtyskland, Helmut Schmitt, vägrade gå med på kraven svarade man med att avrätta två i gisslan, Andreas Von Mirbach och Heinz Hillergaart, samt hota med att döda ytterligare en i gisslan för varje passerad timme av status quo. Lyckligtvis fick dramat ett snabbt slut när en sprängladdning av misstag exploderade i lokalen och svensk polis kunde omhänderta de flyende gisslantagarna. Vad som kunde slutat i en blodig massaker stannade till slut vid fyra döda (varav två gisslantagare) och 14 skadade. Domen för de överlevande ockupanterna blev två gånger livstid, vilket dock kom att ändras till benådning 1994 till 1996. Året därpå greps flera tyska terrorister för en planerad kidnappning av Sveriges biträdande arbetsmarknadsminister Anna-Greta Leijon – återigen i förhoppning att befria fängslade RAF-medlemmar. För Sverige som i stort sett var skonade från denna typ av organiserad terror med socialistiska förtecken blev händelserna historiska. För en tidsperiod präglat av marxistisk revolutionsromantik var det dock bara droppar i de svallvågor av röd terror som sköljde över Europa.

Under sin tid som verksam mellan 1970 och 1998 kom att RAF, även kallat Baader-Meinhof-ligan, att ligga på bakom mordet på 34 människor och en rad attentat och bankrån, huvudsakligen runtom i Tyskland. Startskottet sägs vara en fritagning av Anders Baader av Gudrun Ensslin och Ulrike Meinhof, vilket strax därefter åtföljdes av en våg av bankrån. 1972 låg man bakom en rad bombattentat och mordbränder mot bland annat polisstationer och amerikanska militärbyggnader i Västtyskland. Organisationen är troligen dock mest ökänd för den serie mord och attentat som utfördes hösten 1977. Riksåklagare Siegfried Buback, hans arbetskollega Georg Wurster, samt chauffören Wolfgang Göbel, blev ihjälskjutna 7 april det året och senare, 30 juli, blev Jürgen Ponto, chef för Dresdner bank, ihjälskjuten av en grupp ur RAF kallad ”Aktion Roter Morgen”. På hösten samma år, i Tyskland kallad Deutscher herbst (Tysk höst), var man inblandad i flygkapningen av Landshut, samt kidnappade och mördade Hanns Martin Schleyer. Liknande terroraktioner kom dock att fortsätta långt in på 1990-talet och har blivit inspiration till en lång rad filmer; senast i raden ”Der Baader-Meinhof komplex” från 2008. För fullständig lista över attentat knutna till RAF: List of assaultes

Några mil från Tyskland, på den gröna ön, Irland, radikaliserades delar av organisationen IRA, irländska republikanska armén, under samma årtionde. Utbrytargruppen ”Provisoriska IRA” bildades huvudsakligen för att försvara katolska områden, men hade som långsiktig målsättning ett enat Irland under socialistiskt styre. Under vad som kom att benämnas som ”The Troubles” mellan 1969 och 2007 utförde man en mängd bombattentat på Nordirland och ön Storbritannien, vilket totalt kostat omkring 2000 människoliv. Bland kända attentat kan nämnas bombattentat i Brighton 1984 då Margaret Thatcher och hennes make mirakulöst överlevde, samt bombattentatet i Enniskillen då 14 dog och 60 skadades. Efter att Provisoriska IRA lade ner sina vapen 2005 har andra grupper i form av Real IRA och Continuity IRA tagit över. (Någon klar tidslinje eller avgränsning finns dock inte, utan grupperna överlappar varandra i ett till synes komplext nätverk, vilket kan knytas till reaktionerna på Långfredagsavtalet 1998.)

En terrororganisation som på vissa sätt liknar IRA är det baskienorientarde ETA, Euskadi ta Askatasuna. Med målsättningen att bilda en socialistiskt styrd baskisk självständig stat har man sedan slutet av 1960-talet fram till idag utfört en mängd attentat och mord riktade huvudsakligen mot myndighetspersoner, affärsmän, journalister och andra inflytelserika personer. Men även en stor del civila har drabbats av ETA:s bombattentat. Den mest blodiga attacken skedde mot ett shoppingcenter i Barcelona 1987 då 21 personer dödades och 45 skadades. Man sysslar även med annan brottslighet så som kidnappning, utpressning och rån. Totalt beräknas ca 800 människor mist livet i dåd knutna till ETA mellan 1968 och 2003.

Ett annat socialistiska terrornätverk värt att nämna är ”Brigate Rosse” (röda brigaderna), en italiensk organisation som under 1970- och 1980-talet bland annat brände ner eller sprängde fabriker och industribyggnader, begick väpnade rån, samt låg bakom mord och kidnappningar (mest känt kidnappningen av och sedermera mordet på kristdemokraten Aldo Moro 1978, där hans fem livvakter brutalt mördades). Sporadiska attacker och mord på politiskt betydande personer skedde under 1980-talet (bl.a. på amerikanska diplomaten Leamon Hunt och den kristdemokratiska politikern Roberto Ruffilli). Så sent som 2002 låg man dock bakom ihjälskjutningen av Berlusconis ekonomiska rådgivare Marco Biagi.

Slutningen bör i korthet också AD, Action Directe, tas upp, vilket var en grupp anarko-kommunister som i slutet av 1970-talet till och med 1987 utförde ett 50-tal attacker i Frankrike. Bland annat angrep man högkvarter för arbetsgivarnas organisation, samt regeringsbyggnader. Man utförde även en rad mord. Säkerligen kanske läsaren saknar grupperingar i texten, tycker att redogörelsen är allt för ytlig och tafflig, att bilden av komplexa konflikter är förenklad, samt vill peka på aspekter som skiljer nämnda organisationer åt. Min avsikt är dock inte att återge en djup analys, utan en övergripande bild av den röda terror som varit aktiv, och till viss del är än idag, i Europa för vidare diskussion.

Inlägget är inspirerat av Uppdrag gransknings reportage om svensk extremvänster, eller snarare all den vänsterapologetik som följt i dess spår. Inte som en vattendelare mellan höger och vänster, eller en guilty by association-känga till svensk vänster, utan som ett varnande finger åt de som försvarar och relativiserar uttryck för fanatisk idealism i socialismens färger. Extra viktigt blir det i tider då till och med bildade journalister tycks drabbas av historierevisionism, att påminna om hur ett allt för polariserat debattklimat och acceptans för utomparlamentarisk metodik kulminerat i ovan uttryck. För den som motiveras av politiskt ställningstagande att betrakta motståndarens liv som egalt, som drivs av tunnelseende, dikotomisk världsyn och hat, och är beredd att konkretisera detta i handling, för kortsiktiga och långsiktiga mål, finns alltid utrymme för terrorhandlingar. Låt det vara att det börjar med en krossad ruta eller kastad sten, nerskrivna hot eller fysiska påhopp i mindre skala. Än idag lockas många unga av en romantiserad bild av gårdagens revolutionära element. Det är en farlig utgångspunkt för både demokratin och humaniteten.

200px-RAF-Logo.svg

Röda armén-fraktionens symbol. Än idag sedd på bl.a. t-shirts. Bildkälla: Wikipedia

2 kommentarer

Filed under Historia, Politik

Skildringen av japansk terror i Kina under andra världskriget – en infekterad historia

Bild

Japansk soldat bredvid offer för en massaker vid floden Qinhuai. Bild från Wikipedia.

18 september 1931 exploderar en bomb vid den av Japan kontrollerade järnvägen i staden Mukden i den kinesiska regionen Manchuriet. Incidenten var troligtvis en false-flag-operation av den japanska regimen, syftat att motivera en ockupation av regionen för att lösa Japans prekära ekonomiska situation. Det kom att bli startskottet på 15 år av japanska aggression, expansion och brutalitet. Sex år efter incidenten i Mukden, närmare bestämt 7 juli 1937, utbryter så fullskaligt krig mellan Japan och Kina efter att Kina vägrar japanska styrkor inträde i staden Wanping för att leta upp en desertör. Vad som kom att drabba den kinesiska befolkningen därefter är en våg av terror, människobrott och massakrer – än idag tämligen okänt för oss i occidenten. Idag uppskattas ca 17 miljoner (av totalt ca 20 miljoner döda!) civila kineser fallit offer för massavrättningar, grymma experiment, mordbränder, biologisk vapenföring och bombningar mm, utförda av den kejserliga japanska armén under krigsåren.

En rad filmer har gjorts för att skildra händelserna i Kina. Huvudsakligen massakern som skedde 13 december 1937 i Nanjing (känd som Nanjingmassakern) då mellan 200 000 och 400 000 civila kineser mördades och kanske så många som 80 000 kvinnor och barn våldtogs. Mest känd, iaf för den västerländska åskådaren, är kanske ”The flowers of War” från 2011 med Christian Bale i huvudrollen, eller den amerikanskregisserade ”Nanking” från 2007. Än idag ifrågasätter dock många japaner fortfarande hur sanningsenlig återgivningen av händelserna i Nanjing verkligen är, och anklagar kinesiska och amerikanska skildringar för att vara propaganda. 2007 släpptes den japanskproducerade ”The truth about Nanjing” (Nanking no shinjitsu) som en motbild till ”Nanking”.

Desto klenare utbud finner vi av filmer porträtterande det ökända ”Enhet 731” – Enheten som på sin facilitet i Harbin (Manchuriet) från 1935 fram till krigsslutet kom att utföra hemska experiment på kinesisk civilbefolkning i syfte att forska kring huvudsakligen biologisk vapenföring. Bland annat utförde man här vivisektion (dissektion av levande människor), avsiktlig besmittning av dödliga sjukdomar, testandet av biologiska vapen på människor, utsatte människor för köldskador i studiesyfte och prövade kroppens tålighet genom experiment i tryckkammare. För den morbitt lagde cineasten är kanske den kinesiska filmen från 1988, ”Men behind the sun”, mest känd. 2007 gjordes ytterligare en skildring av den ryska regissören Andrey Iskanov – ”Philosophy of a knife”. Enhet 731 är för oss i väst än idag relativt okänt, men kan sägas vara i paritet, kanske rentav värre, än de experiment som, bland annat på order av Mengele, utfördes samtida i Tyskland.

Vad som dock kom att föranleda detta inlägg från min sida var en längre dokumentär vid namn ”Riben Guizi” (Japanska djävlar). Med sina 2 timmar och 40 minuter får vi en rigoröst omfattande skildring av kriget och de grymheter som skedde i dess spår genom intervjuer med 14 olika f.d. japanska befäl som berättar sina historier från fälten. Den närmaste surrealistiska upplevelsen av hur de olika befälen, från sina hem eller på sitt kontor likt fria män, öppet berättar om hur man våldtagit, lemlästat och mördat 100-tals kineser, tar oss med från ockupation av Manchuriet till krigsslutet, så väl som från värvning till utskrivning. Vi får återberättat om elaka övre befäl och en insyn i hur man såg på de kineser man avrättade. Framförallt ges en förståelse kring hur effektivt grupptryck fungerar och dess förmåga att få oss att göra de mest bestialiska av handlingar. Tillsammans målar de upp en historia som än idag många japaner inte vill kännas vid eller acceptera som sann.

På många sätt kom Japan att efter kriget ta diametralt motsatt väg än Tyskland. Medan man i Europa genom Nürnbergtribunalen höll omfattande rättegångar för krigsbrott och kom att döma många till döden eller långa straff, kom många japanska befäl undan med förhållandevis låga straff eller rentav frisläppta. Många kunde redan på 1950-talet återvända till Japan och leva normala liv. Mest anmärkningsvärt är kanske hur de ledande inom Enhet 731 genom avtal med USA att med sina framforskade uppgifter hjälpa till att få fram biologiska vapen i Koreakriget gavs åtalsimmunitet och senare blev fria män. Den mest kända personen bakom Enhet 731, Shiro Ishii, arbetade stillsamt vidare hemma i Japan fram till sin död 1967 (strupcancer). Hans efterträdare, Masaji Kitano startade och bedrev läkemedelsföretaget ”Green cross” efter sin hemkomst och dog 91 år gammal 1986.

Än idag är andra världskriget en kontroversiell fråga i Japan. Många känner inte till vad som hände i Kina under 1930- och 1940-talet, misstror eller förnekar de påstådda övergreppen. Till skillnad från Tyskland där nazistregimens utförda och påstådda brott fortfarande hänger över landets befolkning och ständigt görs påmint, tycks frågan kring kejserliga japanska arméns människobrott än idag infekterad. Just därför blir en dokumentär som Riben Guizi en högaktat fascinerande klenod för den historiskt intresserade.

 

2 kommentarer

Filed under Film, Historia

Människans grymhet och de bortglömda folkmorden

Bild

Kranier av hereroer och namaer transporteras från ett koncentrationsläger i Tyska Sydvästafrika till rasbiologiska institutet i Berlin

I dagarna skrev sydsvenskan om folkmordet i Rwanda med anledning av att det var nu 20 år sedan det tog sin början. En miljon tutsier massakrerades av huvudsakligen hutuer på direktiv av det regeringsbärande partiet MRND. Ett katastrofalt utslag för en etnisk konflikt etablerad redan under kolonialtiden när dåvarande kolonialmakt, Belgien, valde att tydligt dela upp de två besläktade folken och tillkännage dem som två skiljda raser enligt dåvarande etablerade rasteorier. Tutsierna lyftes fram till alla maktpositioner och ansvarade för att slå ner hutuer-leda uppror. När Rwanda blev självständigt 1962 låg den etniska konflikten och bubblade öppet. Redan 1959, strax före självständigheten, blev en stor del tutsier dödade eller tvingade att fly, vilket även kom att fortsätta på 60- och 70-talet. När tutsirebeller 1990 invaderade Rwanda från grannlandet Uganda blev det upptakten till vad som senare skulle mynna ut i folkmordet 1994. Extremnationalistisk hutu-milis kom i sköldvattnet av konflikten att mörda strax under en miljon människor från 6 april till mitten av juli då de besegrades av tutsiledda styrkor i form av RPF. En rad filmer har gjorts upp de makabra händelserna i Rwanda. Kanske mest känd den mångfaldigt belönade Hotel Rwanda.

Folkmordet i Rwanda är tyvärr inget unikum genom historian. För den som vill förkovra sig i den moderna mänsklighetens mörka sidor finns ett stort urval av massmord och grymhet. På många platser har folkmord skett utifrån olika etniska konflikter. Inte minst i Irak, Turkiet, forna Jugoslavien och Kambodja. Rikligt grymma, men kanske redan föga ihågkomna, sin färskhet till trots. Vänder vi blicken mot 1800- och tidigt 1900-tal blir listan över det inhumana långt längre, med allt från experiment med människor i Tyskland och det japanannekterade Manchuriet, terrorbombningar mot tyska städer och hemska övergrepp i alla dess osmakliga former, under kriget, till hemska uttryck för kolonialismen och renodla etniska rensningar under tidigt 1900-tal. Men givetvis finns det i åminnelse en händelse som överträffar dem alla i omtalande, förintelsen av judar i Europa på 1930/1940-talet. Många hävdar att den, med sin industriella utformning, är den värsta av de alla. Föga skulle gemene man motsäga den som atrocitet, men kanske bör ändå frågan väckas om alla andra massakrer förtjänar sin plats föga synliga i skuggan. Inte, vilket vissa snabbt skulle anklaga mig för, för att förringa Nazitysklands brott, utan för att även andra offer och dess anhöriga för tyranniska illdåd bör få sin historia återberättad. Inte minst tappar vi en historisk förståelse när vi intar en allt för snäv fokusering.

Lätthänt missar man då exempelvis hur förintelsen fick en tragiskt aperitif ett decennium före första världskrigets utbrott då Tyskland aktivt arbetade för att utrota två folkslag i sin afrikanska koloni ”Tyska Sydvästafrika” (nuvarande Namibia), vilket kom att räknas som århundradets första folkmord. Kanske missar man också hur terrorbombningarna av bland annat Dresden 1945 hade sin upprinnelse i kolonialpolitiska straffexpeditioner mot civila i olydiga kolonier redan under mellankrigstiden, på bland annat Storbritanniens och Frankrikes direktiv. För den som inte är insatt i historia kanske det framstår som en märklig tanke att få höra om hjältemakten i andra världskriget, USAs, oförlåtliga och diaboliska brutalitet i amerikansk-filippinska-kriget fyrtio år tidigare. Möjligtvis skulle samma åhörare också chockeras av den japanska ”Enhet 731” och massakern i Nanjing under den japanska ockupationen, vilken än idag ligger bakom mycket ont blod mellan länderna. I värsta fall känner han inte ens till Sovjets gulag. Jag ska inte fortsätta försätta läsaren i melankoli genom att fördjupa mig än mer i dessa tråkigheter. Jag ville blott illustrera hur mycket blod som samlas under våra naglar enbart genom att skrapa lite på ytan med andra världskriget som utgångspunkt. Händelser som torde vara viktiga att bringa till ytan, men som ofta glöms bort eller negligeras i det allmänna historieberättandet.

I en värld som är mer global än någonsin och där information flödar effektivare än någonsin torde det vara tid att bredda den historiska förståelsen, inte minst i klassrummet. Istället tycks skolan sitta fast i samma ekorrhjul, däri man som närmast årlig tradition tycks diskutera hur många gånger man bör visa Schindlers list för att barnen inte ska bli historielösa och gå runt och måla hakkors. Än idag bestjäl man elever på en fundamental historieförståelse, vilkens försumning följer med upp i vuxen ålder, pga en skräck att nyansera historieundervisningen. Det är inte annat än synd och skam när både vilja och tid borde finnas till förbättring.

Lämna en kommentar

Filed under Historia, Politik

Tocqueville: ”Den gamla regimen och revolutionen”

Bild

En av de viktigaste tänkarna för vår förståelse av den franska revolutionen och den kaotiska tid som följde i dess köldvatten, är den franske författaren Alexis de Tocquevilles. Själv född sexton år efter revolutionens utbrott försöker han 1856 i sitt verk ”Den gamla regimen och revolutionen” (L’Ancien Régime et la Révolution) förstå vad som låg till grund för denna revolt med det gamla franska ståndssystemet. Genom ett idogt arbete med att läsa igenom domstolsprotokoll, regeringsbeslut, klagoskrifter och annat relevant för att förstå dåtidens författning, delger han en bild av det gamla samhället och tiden strax innan revolutionen som kanske inte överensstämmer med den ofta förenklade bild av skeendena i slutet av 1700-talet som lärs ut idag.

Vi får en överblick över ett skattesystem som kraftigt missgynnade bönder och bidrog till ett beroende under adeln genom dyra avgifter i flera led. Ett skattesystem som inte minst föranledde en kraftig inflyttning till städerna, och inte minst då huvudstaden Paris som under denna tid kom att växa kraftigt. Paris blev med det dock inte bara ett starkt fäste för en växande borgarklass, men också platsen för en hastigt framspirande industrialism och inte minst ett epicentrum för politiken. Det vittnas om att det vid tiden i Paris flödande av pamfletter av olika sort, medan det anmärkningsvärt diametralt rådde närmast totalt politiskt ointresse bara man rörde sig några kilometer därifrån, betecknande för den centralisation kring huvudstaden som växt fram.

Vi får bland annat också ta del av en adeln som i jämförelse med sina europeiska gelikar närmast är på väg att utarmas och ett borgerskap som i levnadssätt närmar sig adelsståndet. Men också sidor av aristokratin som sätter den i ljusare dager och vittnar om tendenser till krav på större frihet och ökade rättigheter för befolkningen. Vidare får vi en inblick i de olika stånden, där bland annat vi kan se en i skråväsen splittrad borgarklass och en regim som ser incitament i att söndra mellan klasserna för att stärka kungens makt.

Tocquevilles omfattande arbete är sannerligen inget man med enkelhet summerar på några rader, beaktat alla dess vinklar, breda historiska omfång, och många aspekter. Vad som kanske främst är av intresse för många av dagens läsare är upplysningens roll för revolutionen. Tocqueville tycks här föga samstämmig med den av idag ofta okritiskt positiva bild av den framväxande idealism som tar form vid franska revolutionen. Upplysningen kom att i Frankrike bli startskottet för otaliga teorier kring utopier och det rättvisa samhället. Filosofer skrev samman teorier kring hur staten skulle skötas, radikalt omformas, och försökte etablera sina projekt via vädjan till folkliga känslor, som i sin tur mottogs som välsignelser för de lägra stånden. Åren innan revolutionen går till och med stämningen att kännas av i myndighetsskrifter som formar sig likt författarnas språkbruk, talande för den utveckling mot intellektualisering och rationalism.

Genom nerskrivna förslag till reformer kan vi redan innan utbrottet följa att utvecklingen pekar mot ett avskaffande av det feodala systemet, men detta tillmötesgående från regimen ingöt snarare bara ett förstärkt hopp om total omändring, ett tecken på att regering var svag. När ekonomin som vid tiden var starkt knuten till statens stagnerade 1788 och staten stod skyldig, utan medel att betala, sin medborgare enorma skulder i lån, blev det ytterligare tändvätska till den revolutionära stämning som redan sedan tidigare rådde.

Som vi redan känner till om historian kom de djärva tankar som präglade tänkarna bakom revolutionen och den efterkommande nya konstitutionen, att föranleda tyranni, och Tocqueville tycks peka på att denna utveckling kunde förutspås innan revolutionen. Som han skriver i en not till kapitel 1 i tredje boken:

”Det har sagt att det som kännetecknar sjuttonhundratalets filosofi var en sorts dyrkan av det mänskliga förnuftet, en gränslös förtröstan på all dess makt, en förtröstan på ett förnuftigt på att förnuftet efter behag kunde göra om lagar, institutioner och seder. Vi måste vara tydligare: sanningen att säga var det mindre det mänskliga förnuftet som vissa av dessa filosofer dyrkade än sitt eget. Aldrig har någon hyst mindre tillit till det mänskliga förnuftet än de. Jag skulle kunna citera åtskilliga av dem som föraktade massan nästa lika mycket som de föraktade Gud. För den senare visade de upp en rivals stolthet, mot den förra en uppkomlings högmod. Verklig och respektfull ödmjukhet inför flertalets vilja var lika främmande för dem som lydnad för den gudomliga viljan. Sedan har nästan alla revolutionärer uppvisat denna dubbla karaktär. Det är en avgrund som skiljer deras beteende från den respekt som engelsmännen och amerikanerna hyser för sättet att tänka hos flertalet av sina landsmän. Hos dessa folk är förnuftet stolt och litar på sig självt men aldrig oförskämt; mycket riktigt har det lett till frihet, medan vårt förnuft bara har uppfunnit nya former av slaveri.”

En högintressant betraktelse som i all sin cynism hade kunnat författas i våran tid. Franska revolutionen kom på många sätt att bli idealismens och ideologins födelse, och således övergång från hereditär aristokrati (att tillhöra en adlig släkt) till intellektuell aristokrati (att tillhöra den åsiktstradition som är hegemoniskt rådande), som vi än idag lever i. Tocquevilles verk kan läsas som en historisk redogörelse, men också som en parallell mellan dåtidens Frankrike och de revolutionära tankegods som präglar vårt västerland idag. Inte minst är tankarna som präglade revolutionen; den optimistiska tanken om omdaning enligt förnuftet och den starka antipatin mot det gamla, synnerligen levande än idag.

1 kommentar

Filed under Filosofi, Historia, Politik

1900-talet och Messias renässans

Redan i den antika världen var kopplingen till det gudomliga något som betonades för att legitimera makt och belysa stora namns förträfflighet. I Homeros gamla verk kan man läsa om hjältar som är avkomma till gudar och som besitter övermänskliga attribut. Julius Ceasar betonade sina anor från guden Venus, och andra romerska kejsare därefter kom att krönas till halvgudar. Bilden av de romerska och grekiska gudarna tycks spegla en antropocentrisk uppfattning, där de olika företrädarna för den polyteistiska religionen hyser både människoliknande fysionomi och karaktärsdrag, en slags övermänniskor med gudomliga krafter, och deras närvaro är högst förnimbar borta på berget Olympen. Först när kristendomen motar bort den polyteistiska tron, börjar vi urskilja att det religiösa blir något magiskt och ogripbart. Gud är ett eget väsen, något som inte bemödar sig sjunka till människans nivå och avbild, och blir istället något transcendent bland oss och ovan oss. Först med Jesus, messias, gör han en ankomst som människa och gestaltar dialektiken mellan ont och gott på ett jordnära plan. Gud är inte längre någon på toppen av hierarkin, såsom Zeus, han är alltet, omnipotent, omniscient och omnipresent. Gud är inte god, gott är vad Gud är. Ofrånkomligen blir då inte Jesus blott en bland andra profeter, han blir personifieringen av det goda, och att inte plikttroget följa hans fotspår blir ett uttryck för Satan och det onda.

När Hegel dryga 1800 år senare gestaltar dialektiken i det politiserade samhället blir det en renässans för den gudomliga kampen om gott och ont. I köldvattnet av kristendomens förlorade prestige och hegemoni växer de moderna stora tankarna, ideologierna fram, runt enskilda personer som likt vid kulten av messias förväntas frälsa bort samhällets problematiska ok, agitatorer och ledare för det goda mot det onda. Från den moderna halvguden Napoleon, växer vid 1900-talets ungdom, en myriad av övermänskliga hänförare fram och tillbes att vägleda massan, omnipotenta och omniscienta, kanske stundtals omnipresenta. Enligt Hegel blir världen krigsskådeplats för människans divergerade uppfattning om det rätta, och de stora tänkarna dess generaler, mekaniken bakom samhällets ständiga dynamik. Klarast blir bilden i spåren efter första världskriget, då diktatorer över Europa blir tidevarvets anförare bärandes väg för utopin, den immanenta motsvarigheten till Kristus transcendenta ”himmelen”. Det magiska, den övermänskliga kraften, tar sig efter Guds död form såsom inneboende mänskligheten, samhällsorganismen och naturen, och likt Jesus var nödvändig för levnadsgöra kristendomen i dess ungdom, blir en dyrkan av de stora anförarna nödvändiga för att göra filosofin till något större än mänsklig teori.  Att på olika sätt visa upp sin övermänskliga karaktär blir centralt i 1900-talets massideologier, med enorma propagandamanifestationer, heroiska ideal och brandtal och dyrkan kring ledargestalterna. Bilden av ledaren i uniform med revär och medaljer, som talar till den stora folkmassan från en balkong, bokstavligt och bildligt över massan, blir en kristalliserad bild av ledaridealet, den moderna Jesuskulten.

Till skillnad från i den antika världen, blir det inte aristokratin som skriver historien, utan de mäktiga folkliga kollektiven, återigen en avspegling, nu av den kristna församlingen i motsats till antikens anti-egalitära uppdelning mellan de evigt fortlevande hjältenamnen, närstående till och älskade av de olympiska gudarna, och de enkla namnlösa plebejerna. Hjälteidealet föder dygdetiken och den personliga strävan efter personlig fullkomlighet, kanske mest välkänt i Aristoteles begrepp ”eudaimonia”, medan den kristna egalitära etiken i motsats föder ödmjukhet och självuppoffring därför att vi alla är lika under Gud. I betraktelse till dessa motsatta perspektiv på människan, etiken och religionen, ter sig tanken på en massmobilisering liknande den under 1900-talet, i den antika världen som otänkbar. Stora blodiga krig utkämpades givetvis av och i Grekland och Romarriket, kamper om makt, prestige och territorium, men tanken om något transcendent högre än administrativa och geografiska maktanspråk blir först verklig vid de abrahamitiska religionernas spridning och möjliggör mångnationella samfund som för ”världarnas krig”, kampen för spridning av den autentiska gudstron, vilken senare tar uttryck i striden för den autentiska politiska världsordningen.

I vår nutida, präglad av misstron mot kollektiv, nationalstat och ideologi, där liberalism väckt idén om individens förträfflig och centrala roll, blir det därför intressant att följa det nya paradigmet. Det är inte otroligt, vilket vi ser redan idag, att kampen istället kommer ta form av globala massor med anspråk på att vara autentiska, stridandes både inbördes nationalstaten och globalt, och framförallt ideologin, eller kanske snarare utanför ideologins strukturer, om framtidens hegemoni över etiken och sanningsbegreppet. Inte minst i dagens Europa blir banden till människor med liknande ideal starkare än de nationella eller ideologiska, även bland nationalister, och striden blir allt mer ett slag om språk, världsbild, sanning och politiskt företräde. En strid där konservativa över hela jorden kommer ha en viktig roll.

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Historia, Religion