Monthly Archives: februari 2014

Problemen i förorten

husby

Under de senaste dagarna har en debatt förts på SVT-debatt angående medias rapportering från problemområden med hög andel utlandsfödda, så som Rosengård. En oenig råder rörande huruvida media målar upp en överdriven bild av problemen, kriminaliteten och våldet som här sägs ske. Det är ingen diskussion som föder en självklar slutsats, ty olika synvinklar fordrar olika krav på en ”balanserad” rapportering. En viktig brasklapp är dock att problemen i förorten inte får relativiseras över något så simpelt som chargerade tidningsrubriker. Jag tvivlar inte på att Lamottes erfarenheter av förorten är pålitliga, även om den ena efter den andra kommer ifrågasätta dess sanningshalt utifrån egna motsägande upplevelser. Inte minst har mycket av debatten på SVT-debatt cirkulerat kring just dessa subjektiva upplevelser. De är inte att försumma, men inte heller att knyta sig fast vid allt för hårt. Inte sällan riskerar man att förledas bort från att bearbeta strukturella problem i flödet av individorienterade utsagor.

I slutändan når vi en punkt där den kvarvarande kalla fakta, hårda siffror som förtäljer låg gymnasiebehörighet i områdets högstadieskolor, utbred arbetslöshet bland de boende, kriminalitet och organisationer och gängbildningar som tvingar fram polisiära insatser,  inte går att relativisera bort. Baksidor som dessa måste upp till ytan, oavsett om det är en verklighet varken Tanvir Mansur eller Jassim Ahmadi känner sig hemma i. Det är inte fakta som bör få oss att dra paralleller till New Yorks slum eller Brasilien favelas, men som, ur en svensk kontext, motiverar oss att inta en infallsvinkel som inte är enväldigt positiv.

Vissa vill hävda att det är en socioekonomisk fråga, att problematiken som präglar så kallat utsatta områden bildar mönster med händelser i 40-talets Sverige. En sådan förklaring går nog inte att avskriva. Men jag tror samtidigt att man gör sig en otjänst vid att stanna där. Demografin, liksom de negativa yttringarna, i de utsatta områden, skiljer sig åt tiderna emellan. Huvudsakligen går det inte att blunda för bidragande orsaker i form av den annorlunda etniska uppsättning i modern tid. Med bakgrund i klassiska faktorer för utanförskap; arbetslöshet och fattigdom, tenderar en icke-svensk identitet stärkas parallellt. Etniskt och kulturellt, och rentav språkligt, sker enklavisering från majoritetssamhället ute i förorten. Det tvåhövdade utanförskapet som uppstår löper inte bara parallellt, utan när vartannat i en ond spiral. Segregering blir inte bara demografisk, utan mental. Därav skiljer sig dagens utanförskap från det utanförskap som går att identifiera före 70-talet.

Selektiva personrån och våld mot räddningstjänst påvisar en strid mellan identiteter med etniska förtecken. Kriminellt beteende, kombinerat med specifikt lokalt språkbruk och stil bland förortens ungdomar, vittnar om en starkt subkulturell särprägel. En subkulturell särprägel som stundtals utmynnar i alarmerande beteendemönster, så som Lamottes erfarenheter redovisar om. Vill vi nå framsteg i kampen för att alla ska kunna växa upp med goda förutsättningar oavsett bostadsort i Sverige, måste vi våga erkänna de problem som finns, och på alla dess plan och variationer. Förnekelse är att börja i fel ände.

6 kommentarer

Filed under Politik

Rationalism och Irrationalism

Ett tung batalj inom filosofin har varit den mellan rationalism och irrationalism. Idag undanknuffad av den analytiska filosofin där logiken sätts i fokus, blir irrationalitet ofta synonymt med dumdristigt och ogenomtänkt. Kanske är det en allt för simpel analys, inte minst om man betänker de uddlösa moralteorier den analytiska filosofin förlöst med sina kantiga syllogismer. Grundantagandenas axiomatiska natur avslöjar något bakomliggande logiken. Den rationella metodiken är användbar, men meningslös utan de icke-rationella ändamålen. Intentionalt rör vi oss mot intrinsikala värden, bestående i intuitiva preferenser. Denna strävan att förenkla den mänskliga naturen har förlett den analytiska filosofin att reducera de irrationella inslagen till en eller ett par irreducibla axiom, behändiga att placera in i satslogiken. Men är en sådan distinktion mellan rationell satslogik med irrationella inslag, och en mer utbredd irrationalism som den presenterad i den kontinentala filosofin, verkligen en motiverad distinktion?

Man ska inte förneka rationalismens vitala roll i att i formen av logiken formulera ett gemensamt språk för att resonera och tolka värden, och således bära väg för vår utveckling. Men den har samtidigt blivit ett ämne för diskussion, när den, inte minst i vår tid, tagit normativa former framför deskriptiva. Inte minst har den genom historien tagit strid mot lust, känsla och intuition. Ibland befogat, ibland med absurda konsekvenser, så som i undertryckandet av centrala moraliska intuitioner för mer sofistikerade skrivbordsteorier. Att nämna bland de värsta avarter; kantianism och utilitarism. En allt för strikt tilltro till att moralen går att härledas logiskt från en eller flera grundpremisser har visat sig, inte minst genom nämnda tankegods, leda oss bort från förståelsen av världens drivkrafter och människans natur, till inte sällan orimliga handlingsdirektiv. Det uppstår en kamp mot verkligheten. Instinkter står i vägen för det rätta och måste kuvas.

Traditionellt sätt har detta tagit form i olika former av stoicism. Idag används rationalismen på ett mer övergripande plan snarare som en form av anti-kollektivism, där betydelsen av historia, gemenskap, folktro, spiritualism och identitet, det organiska samhället och historiska och kulturella paradigm, betydelse tonas ned och förnekas, och utslag av nedärvda instinkter från stamsamhället motarbetas.

Gränsen mellan rationellt och irrationellt blir därmed inte helt statisk, utan historiskt och kulturellt betingad, rentav delvis arbiträr. Men det ska inte sammanblandas med relativism, utan snarare tolkas som uttryck för en fast tankeprocess som är mottaglig för olika uppfattningar. Det är kanske vid vissa skulle tolka som en urvattning av rationalismen, men nödvändig för att undvika att falla i dogmatik och blind tilltro. Vi måste acceptera att människan inte är enbart rationell, och att moraliska principer inte enbart kan utgå från syllogismer och universella lagar, utan måste ta hänsyn till människans irrationella sidor, så som intuitioner, känslor och drifter. Annars riskerar vi hamna i spiraler av märkliga moraliska resonemang, och röra oss bort från förståelsen av människans drivkraft, så som filosofins historia ger flera exempel om.

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi

Föräldrarollen

En intressant aspekt av föräldraskap är relationerna som återkommande byggs upp mellan förälder och barn. Strukturer relaterade till könen tycks anmärkningsvärt etablerade och utbredda. Dotterns relation till modern är inte sällan konfliktfylld, medan sonens till fadern inte sällan präglas av en viss auktoritär kyla. Den hierarkiska ordningen som är kännetecknande för den manliga gruppdynamiken blir tidigt tydligen mellan fadern, patriarken, och sonen. Mellan mor och dotter, i vilket den tydliga hierarkiska saknas, sker ständigt konflikt mellan viljor. Av alla tjejer jag träffat i mitt liv har en övervägande del haft en problematisk relation till sin mor. Knappast statistiskt signifikant, men väldigt slående.

Freud myntade begreppet Oidipuskomplex om vad han beskrev som odelad kärlek till från sonen riktad mot modern, och en antagonism gentemot fadern så som konkurrent. Namnet hämtat ur den grekiska mytologin, och kung Oidipus kärleksrelation till modern som förleder honom att döda sin far. En kvinnlig motsvarighet, alltså mamma-dotter, går att finna i det såkallade elektrakomplexet, av Jung uppkallat efter myten om Elektra som leder sin bror att hämnas faderns död genom att mörda modern.

Begreppen är inte helt okontroversiella inom psykologin, men skänker ett visst skimmer av intresse över fenomenet. Vad är det egentligen som underlättar relationen med det motsatta könet, framför det egna, när det handlar om förälder och barn? Kanske är det den könsbundna likheten som skapar en konfliktsituation, eller är det som Freud är inne på, en slags undermedveten sexuell styrning – att man ser fadern/modern som en form av konkurrent i kampen att attrahera det motsatta könet, om än mindre fokuserad mot fadern/modern i takt med ökat oberoende. Främst kanske det igenkännandet i könsrollen som väcker tendensen att antingen utmana förälderns maktposition eller hålla den strikt och känslomässigt icke-investerad. Dotterns kvinnliga omsorgsbehov utmanar moderns naturliga roll av familjens ombesörjare, medan sonens strävan efter makt utmanar faderns roll patriark och familjebeskyddare.

De kristalliserade könsbundna föräldrarollerna väcker frågan om biologi versus miljö, om hjärnans och fenotypers plasticitet. Inte minst tyder det på kvarvarande drag från stamsamhället, att könsidentiteten blir så betydelsefull att konflikt uppstår när den könsbundna rollen utmanas. Det är ett område värt att begrunda vidare.

Lämna en kommentar

Filed under Psykologi

Popper och kritiken mot Marx

Bild

Popper, vilket jag i en tidigare artikel tagit upp (Popper och kritiken av Platon), kritiserar i sitt verk ”Det öppna samhället och dess fiender” bland annat Platon och Marx för sin skuld i historicismen och framväxten av totalitära samhällsformer. Denna gång ska jag istället för Platon, rikta strålkastarna mot Marx och delar av dennes teoribygge. ”Kapitalet” är ett verk fördelat på ca 2000 sidor, och även med Poppers sammanfattade kritik blir ämnet väl brett för en artikel. Där finns dock ett stycke av Popper som är extra intressant ur ett realpolitiskt perspektiv. En fundament i Marx teorier är det så kallade arbetsvärdet – alltså att värdet på en vara sätts utifrån antalet arbetstimmar arbetaren nerlagt på produkten. Om värdet av varan blir högre än arbetsvärdet, alltså att arbetaren producerar för mer än motsvarande antalet timmar han lägger ner i arbetet, uppstår ett mervärde. Ur en kapitalistisk kontext, med arbetsgivare/kapitalägare och arbetstagare, kan mervärde uppstå genom att exempelvis arbetstagaren anställs att jobba fler timmar än vad han får betalt i, eller genom teknologisk effektivisering. Ur detta mervärde driver kapitalisten sin verksamhet, en verksamhet som tvingas till ständiga nya vinster, expandering och raffinering för att klara konkurrensen. Denna ständiga behov av tillväxt leder enligt Marx oss in i en determinerad spiral av lönedumpning och rationalisering för att öka klyftan mellan kostnaden för arbetskraft och vinst – ett ökat mervärde. Klasskillnaderna mellan den kapitalägande klassen och arbetarklassen drar således ifrån, och misären bland arbetarklassen ökar tills man slutligen ser revolutionen som enda utväg. Marx teorier är med andra ord således deskriptiv, inte som man kanske kan tro, normativ.

Denna profetia visade sig dock inte helt sann. Som utvecklingen har visat växte det parallellt med kommunisterna fram socialistiska rörelser som trodde på reformism framför revolution, och som blev ledande i att införa reformer som förbättrade arbetarklassens situation och förutsättningar, på demokratins grunder. Till skillnad från de socialdemokratiska arbetarpartierna som var beredda att kohandla med andra intressepartier, kvarstod hos kommunisterna en förväntan att en ökad misär bland arbetarklassen skulle leda till revolutionen. Jag ska citera ett intressant stycke ur Poppers bok:

”Kommunistpartiernas ståndpunkt var annorlunda. De höll sig strikt till teorin om den ökande misären, övertygade om att den ökade inte bara i omfattning utan även till intensitet, när väl det tillfälliga förborgligandet av arbetarna avlägsnats. Denna övertygelse bidrog i hög grad till vad Marx skulle ha kallat ”de inre motsättningarna” i deras politik. Den taktiska situationen tycktes vara tämligen okomplicerad. Tack vare Marx profetia visste kommunisterna med säkerhet att misären snart måste öka. De visste också att partiet inte kunde vinna arbetarnas förtroende utan att kämpa för dem och tillsammans med för en förbättring av deras villkor. Dessa två grundläggande antaganden bestämde klart principerna för deras allmänna taktik. Att få arbetarna att kräva sin del, att ge dem stöd i varje enskilt fall i deras outtröttliga kamp för bröd och husrum. Att eftergivligt kämpa med dem för att uppfylla deras praktiska krav, såväl ekonomiska som politiska. På det sättet kommer ni att vinna deras förtroende. Samtidigt kommer arbetarna att lära sig att det är omöjligt för att förbättra sin situation genom dessa småaktiga strider och att inget mindre än en total revolution kan leda till en förbättring. Ty alla dessa småaktiga strider är dömda att misslyckas. Vi vet genom Marx att kapitalisterna helt enkelt inte kan fortsätta att kompromissa och att misären slutligen måste öka. Följaktligen är det enda resultatet – men ett värdefullt sådant – av arbetarnas dagliga kamp mot förtryckarna, en ökning i deras klassmedvetenhet. Det är den känsla av enhet som endast kan erfaras genom striden, tillsammans med den desperata insikten att endast revolutionen kan hjälpa dem i deras misär. När detta stadium nåtts, är klockan slagen för det slutgiltiga avgörandet.”

Men teorin infriades inte så som trott, och istället för misär inföll genom reformation bättre villkor för arbetstagare och en ökad levnadsstandard för arbetarklassen. Och i takt med minskad misär rinner chansen för revolution bort. Man blir tvingade att förändra sin strategi.

”Nu inser kommunisterna att deras politik måste förändras. Någonting måste göras för att få lagen om en ökade misären att fungera. Exempelvis  måste man skapa oro i kolonierna, och med det allmänna syftet att motverka förborgligandet av arbetarna; man måste föra en politik som går ut på att underbygga katastrofer av alla slag.”

Och vidare:

”Men denna nya politik förstör förtroendet från arbetarnas sida. Kommunisterna förlorar sina medlemmar med undantag för dem som saknar erfarenhet av verklig politiska kamp. De förlorar precis dem som de beskriver som ”arbetarklassens förtrupp”. Med den tyst underförstådda principen: ”Ju sämre förhållanden, desto bättre, eftersom misären måste driva fram revolutionen.”, väcks arbetarnas misstänksamhet – ju effektivare den här principen tillämpas, desto allvarligare misstankar hyser arbetarna. Ty de är realister. Man måste arbeta för att förbättra deras situation för att vinna deras förtroende. Sålunda måste politiken förändras igen: man tvingas kämpa för omedelbara förbättringar av arbetarnas situation och samtidigt att hoppas på motsatsen”

Som vi ser idag i vårt moderna samhället artar sig den inre diskrepans i form av arbetarvänlig retorik, men arbetarfientlig praktik. Inte minst tar sig detta form genom den senare framväxta Frankfurtskolans teorier om upplösning av de medborgerliga, nationella, kulturell, sexuella och könsbundna identiteter, i syfte att lösa upp ”borgerliga normer”, och det understöd man ger åt så kallad mångkultur, etnisk kulturrelativism med kaosartade kulturella konflikter, och massimmigration resulterande i lönedumpning och allmänt sänkt levnadsstandard (i synnerhet bland de nyanlända). Popper, som författade denna bok under 40-talet, mitt under brinnande krig, kunde givetvis inte förutse en sådan utveckling, men hans text skänker intressant reflektion om man prövar sätta in den i kontexten av vår egen tid. Kanske lyckades han förutse framtiden genom sin kritiska betraktelse av kommunismen och dess inre motsättningar, till trots att just historicismen var vad han starkt motsatte sig.

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Politik

Godheten

Det råder ingen tvekan om att Stefan Jarls omdiskuterade dokumentärfilm är filmad ur ett vänsterperspektiv. Redan i filmens början får vi lystra till ett traditionellt tal av förre, nu avlida, statsminister Olof Palme, och redan där lägger sig folkhemsnostalgin sitt skimmer över föreställningen. Thommy Berggren får någorlunda gestalta den gamla fabriksknegaren som ställer sig oförstående till ekonomins och arbetets metamorfos. Tyvärr faller konceptet inte bättre än en folkhemsnaivitet som sedan länge passerat bäst före-datumet. Även om jag kan förstå Jarls ”en förlorad värld”-synvinkel, är den korpulenta bankirdemonen och hans knorrbeklädda anhang (vilket till och med gestaltas bokstavligen i filmen) ett retoriskt koncept som tilltalar få födda efter ”Vilse i pannkakan” och Storpotäten. Och med rätta. Det kapitalistiska systemet, och dess ideologiska språngbräda liberalismen, är väl nödvändiga att syna i kanten, men gärna ur annan vinkel än socialdemokratisk chauvinism. Förutsättningar ser idag markant annorlunda ut än för fyrtio år sedan, och för en rimlig analys är det tillbörligt att inse att Sverige inte längre kan positionera sig på liknande sätt idag. Den finansiella nedgången från vår glansperiod är sedan länge i rullning.

Lyckas man filtrera bort detta inslag följer dock en dokumentär som tar upp ett brinnande ämne i tiden – kapitalismen, i dess jakt på evig tillväxt, överjäsning och krisartade situation. Ibland, och även här, kan jag dock blott önska att vi kunde zooma ut bilden ytterligare ett steg. Liberalismen och socialismen tenderar i en omedveten ohelig alliansen nämligen ställa sig på samma sida i viss mån. Fokusering på materialismen blir som en röd tråd genom kritiken båda från vänster och höger. Inte desto mindre märke man, på ett delvis frustrerande vis, hur den socialliberalistiska hegemonin även präglar Stefan Jarls synfält. I jakten på storfinansen och dess centrala roll i ekonomins kaotiska tillvaro och ojämlikhet missar han därmed bakomliggande faktorer i det ideologiska paradigmet. För är trots allt inte den fria marknaden, den ångloksliknande frustande kapitalismen, en avspegling av liberalismens kvantitativa frihet där den ständiga ackumulationen av nya möjligheter inte bara gör oss friare, utan också aktivt tvingar oss till nya val? Är det inte just samma faktor som styr marknadens evigt rullande kugghjul att producera ny lyxkonsumtion att marknadsföra, och för kunden att klä sig i som en del av den sociala tillvaron?

På något sätt tycks socialismen i dess hegelianska tanketradition febrilt söka identifiera och makulera fienden, den översta i klasskiktet, och missa människans roll i upprätthållandet av ett system som avgudar slöseriet och det syntetiska framför naturliga. Så länge tanken om frihet centreras kring tanken på numerären val i varje given situation, lever liknande bild vidare i marknaden, kraven på ökade alternativ och förbättring i innovationen av nya artefakter. En verklighet som idag lägger grunden för den socialt relaterade fattigdomen, kärnan i fattigdomen i västerlandet, att inte nå upp till en medelnivå av lyx, inte som förr svält och sjukdom. I denna kontext blir märket på dina kläder eller telefon markören för ditt värde, din framgång i tillvaron. Idealet blir sällan, vilket man kanske kan tro enligt vänsterretorik, bankiren eller fabriksägaren, utan kändisen som öppet kan demonstrera ägandet av alla statusmaximerande symboler i all sin offentliga presens. För den som saknar denna möjlighet ens i det lokala blir fattigdomen levandegjort i bortfallet av status, och således pressar konsumismen sig vidare fram med sin överflödiga lyxproduktion.

Kanske borde kritiken vändas mot en kultur som avgudar konsumtionen, eller med Jarls ord, mammon, snarare än bara rikta eggen mot blotta existens av det system som burit väg för en ojämförlig framgång inom medicin, kommunikation och agrara förutsättningar. Betydligt fler lager uppbär konsumtionssamhället och girigheten. Möjligtvis skulle även Jarl kunna syna dessa om han riktade blicken ett steg högre, tog av sig sina ideologiska glasögon och tänkte bort sina griskarikatyrer.

Lämna en kommentar

Filed under Politik

Teodicéproblemet

Ett återkommande dilemma som gäckat både filosofer och teologer genom tiden är vad som vanligtvis benämns teodicéproblemet. Frågan om varför Gud, omnipotent, omniscient, omnipresent, och framförallt allgod, tillåter ondskan figurera i vår värld. Varför krig, svält och sjukdom plågar oss år ut och år in. Jag ska själv ämna försöka ge min bild kring dilemmat, inte minst av egenskap att jag läst bibeln från blad till blad.

Min tolkning är att levandegörandet av frågans kniviga karaktär bygger på en fortlevande missuppfattning kring Guds godhet, såsom besittande av egenskaper vi i vår moraliska intuition uppfattar som goda. Med andra ord, gott såsom ofta idag uppfattat, maximerandet av lyckan och minimerandet av lidandet. Att applicera en så enkel modell av definitionen av gott och ont kommer ge oss en missvisande bild av relationen mellan godhet och Gud, rentav göra Gud till en ond person. Framförallt tyder det på en föreställning om att Guds godhet består i att Gud kan vara ond men väljer att vara god. Min tolkning utifrån bibeln ger vid hand en markant annorlunda syn på Gud och det goda.

Gud framställs knappast som god enligt konventionell moraluppfattning. Han är mordisk och blodlysten. GT dryper av ohämmat våld och skoningslöshet skapat genom Guds vilja. Men Gud är inte en agent framlagd för prövning. Gud är inte god, Gud är definitionen av god, godhet är Gud. Eftersom Gud är den högsta kan ingen moral, synnerligen inte mänsklig moral, stå över Gud. Gud är därmed den högsta moraliska kompassen som står över alla mänskliga moralsystem och innebörden av god.

Ur denna bibliska kontext blir teodicéproblemet en omöjlighet, en logisk paradox. Att kalla Gud ond eller utmåla Guds handlingar som onda, blir därmed att ge oss själva moraliskt företräde och ställa oss över Gud. Men något vi ställer oss över kan inte vara Gud, ty Gud är per definition det högsta väsende! Godhet blir därmed i den kristna dikotomin synonymt med gudaktighet, och motsatsen, det onda, ogudaktighet. Det senare gestaltad av Satan, en symbol för revolten mot Gud, det ogudaktiga, och därmed det onda. Ifrågasättandet av Guds godhet blir inte en fråga om Guds lynne, utan en fråga om Guds existens. Satan blir förnekandet av Gud.

Den kristna dikotomin präglar västerlandets världsuppfattning ännu idag, även efter människans revolt och dödande av Gud. Kampen om sanningen om gott och ont tar sig i Guds frånvaro form genom den kompromisslösa ideologin, vars tankesystem gestaltar det goda gentemot det onda. Här blir massorna bärare av det goda, det gudaktiga, tvingade av sin plikt som sanningsbärare att bekämpa det falska, det därmed onda och ogudaktiga. I denna kamp för sanningen finns intet utrymme för kohandel. Kompromiss är en defaitism, ett irrationellt tvivel på den egna tron, och ett närmande Satan. Inte minst gör denna dogmatism avtryck i början av 1900-talets historia. Något man kan läsa mer om här: 1900-talet och Messias renässans

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Religion

Feminismens falska dikotomi

Något som ofta förs fram i diskussioner kring feminism är dess innebörd av strävan om jämställdhet mellan könen, dess historiska roll i utvecklingen mot kvinnliga rättigheter, och det paradoxala i att inte vara feminist som kvinna. Denna sanning är en modifikation och kanske inte så självklar som företrädare för ideologin lägger fram, ty det är trots allt en ideologi.

För det första finns många människor som idag delar uppfattningen om lika rättigheter mellan könen, men identifiera sig med andra idétraditioner. Feminism är nämligen inte, vilket man ofta framställer det som, ett samlingsbegrepp för att beteckna idéer som rör jämställdhet, utan en ideologi där jämlikheten mellan könen har ett centralt egenvärde. Det kan kanske vid första anblick låta som hårklyveri, men distinktionen blir ytterst betydelsefull när man tolkar hur vissa värde och normativ kommer prioriteras framför andra vid vägandet av handlingsalternativ. Inte minst åskådliggörs denna, från nyttoprincip* externa, utslagna riktning i fallet kvotering. Fragment av debatten kring kvotering förs rörande praktiska fördelar av jämkning i könsuppdelningen inom arbetslivet, men en stor del, det feministiska perspektivet, består i frågan om rättvisa i form av mer jämlik könsrepresentation inom yrkesgrupper och på arbetsplatser. (Med detta ska inte dras slutsatsen att jag syftar till att samtliga feminister är för kvotering, utan blott att det som är för kvotering utifrån feministiskt perspektiv resonerar som ovan). Feminister som ställer sig positiva till kvotering vill därför ofta reducera kritiken till ett motstånd mot rättvisan i en jämn könsuppdelning. Men detta är en ogrundad uteslutning av tre alternativa orsaker till kritiken mot kvotering; att man väger nyttoprincip tyngre än idén om rättvis könsfördelning (så som i detta fall stipulerat utifrån feministiskt perspektiv, jämn fördelning), att man inte betraktar frågan som en fråga om rättvisa och därför egal ur ett rättviseperspektiv, eller slutligen att man har en rättviseuppfattning som i det berörda fallet kontrasterar den nämnda feministiska principen om rättvis fördelning inom arbetslivet.**

Liknande analys går givetvis att föra kring andra liknande praktiska angelägenheter som rör jämställdhet, och det finns ett irrationellt inslag av att istället vilja föra in frågor i ett dikotomiskt ramverk. Ett specifikt område är varken representativt för en helhetssyn över jämställdhetsfrågor. Inte heller råder ett tolkningsföreträde för feminister att avgöra vad som är rättvist eller jämställt. Även om man ringar in frågan till enbart att röra jämställdhet mellan just kvinnor och män, går det att hitta jämställdhetsideal kompatibla med idétraditioner som inte betraktar jämställdhet mellan könen som en fråga med egenvärde. Vissa skulle kanske, om det korrelerar med feministiska normativ, vilja hävda att det är ”feministiska inslag” i en sådan idétradition, men det vore inkorrekt, ty den saknar synen på jämställdhet mellan könen som något ändamålsenligt, vilket är essentiellt för feminismen. På liknande sätt kan vi se andra ideologier överlappa varandra på diverse områden hela tiden. Det går mycket väl att vara för kvotering, utan att stödja tanken på ökad jämställdhet, liksom det går att vara för jämställdhet, men mot kvotering. Att reducera praktiska frågor om jämställdhet mellan könen till en fråga om feminism eller anti-feminism riskerar därmed att utmynna i diskrepans mellan motiv och handling.

Vidare tycks feminism svår att skilja från idén om en patriarkal ordning som måste brytas ner innan vi kan uppnå rättvisa, något man vid hand kan likna med marxismens grundtanke om den borgerliga klasshegemonin. Denna utgångspunkt skiljer feminismen från mer neutrala former av egalitarism, och leder osökt in kampen att föras ur ett kvinnligt perspektiv – kvinnans strävan att nå upp mot mannen  (och inte som ibland påstås, att det ska ske en bilateral jämkning där även förhållande som missgynnar mannen avses att motverkas). Det innebär vidare att man för att uppnå jämställdhet inte, vilket ibland påstås, bara måste justera enskilda orättvisa förhållande, utan undergräva en hel strukturellt uppburen maktstruktur. Något som bland annat tar form av att man försöker avmontera traditionella könsroller (vilka påstås uppbära patriarkala normer). Det är teoretiskt möjligt således att fodra en jämställdhetssträvan som saknar feminismens fastslagna ramverk, och därmed ta formen av något annat än feminism genom att komplicera könsrelaterad obalans. Något som blivit allt vanligare i modern tid.

* = Med nyttoprincip hänvisar jag till något som instrumentellt förväntas gynna ett ändamåligt värde på ett mer indirekt sätt än utifrån hur väl det representerar ett bestämt ideal.

** = Att jag lägger till ”nämnda” före gör jag därför att andra, mer kritiska slutsatser, dragits om kvotering utifrån feministiskt perspektiv. Exempelvis att kvotering stärker synen på kvinnor som svagare.

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, Politik