Monthly Archives: mars 2014

Dieudonné M’bala M’bala

I början av februari blev Do San Productions slutligen färdig med den femte och sista delen av översättning till engelska av den kontroversiella franska komikern Dieudonné M’bala M’bala:s uppsättning ”Mahmoud”. Äntligen kan vi icke-franskspråkiga ta del av och bilda oss en egen uppfattning av den omdiskuterade och antisemit-anklagade Dieudonné,vilken jag tidigare skrivit om när vi behandlade dagens framstående avantgarde inom konsten. Givetvis är jag gentil nog att lägga upp alla delar här för mina läsare att ta del av.  

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt

Tocqueville: ”Den gamla regimen och revolutionen”

Bild

En av de viktigaste tänkarna för vår förståelse av den franska revolutionen och den kaotiska tid som följde i dess köldvatten, är den franske författaren Alexis de Tocquevilles. Själv född sexton år efter revolutionens utbrott försöker han 1856 i sitt verk ”Den gamla regimen och revolutionen” (L’Ancien Régime et la Révolution) förstå vad som låg till grund för denna revolt med det gamla franska ståndssystemet. Genom ett idogt arbete med att läsa igenom domstolsprotokoll, regeringsbeslut, klagoskrifter och annat relevant för att förstå dåtidens författning, delger han en bild av det gamla samhället och tiden strax innan revolutionen som kanske inte överensstämmer med den ofta förenklade bild av skeendena i slutet av 1700-talet som lärs ut idag.

Vi får en överblick över ett skattesystem som kraftigt missgynnade bönder och bidrog till ett beroende under adeln genom dyra avgifter i flera led. Ett skattesystem som inte minst föranledde en kraftig inflyttning till städerna, och inte minst då huvudstaden Paris som under denna tid kom att växa kraftigt. Paris blev med det dock inte bara ett starkt fäste för en växande borgarklass, men också platsen för en hastigt framspirande industrialism och inte minst ett epicentrum för politiken. Det vittnas om att det vid tiden i Paris flödande av pamfletter av olika sort, medan det anmärkningsvärt diametralt rådde närmast totalt politiskt ointresse bara man rörde sig några kilometer därifrån, betecknande för den centralisation kring huvudstaden som växt fram.

Vi får bland annat också ta del av en adeln som i jämförelse med sina europeiska gelikar närmast är på väg att utarmas och ett borgerskap som i levnadssätt närmar sig adelsståndet. Men också sidor av aristokratin som sätter den i ljusare dager och vittnar om tendenser till krav på större frihet och ökade rättigheter för befolkningen. Vidare får vi en inblick i de olika stånden, där bland annat vi kan se en i skråväsen splittrad borgarklass och en regim som ser incitament i att söndra mellan klasserna för att stärka kungens makt.

Tocquevilles omfattande arbete är sannerligen inget man med enkelhet summerar på några rader, beaktat alla dess vinklar, breda historiska omfång, och många aspekter. Vad som kanske främst är av intresse för många av dagens läsare är upplysningens roll för revolutionen. Tocqueville tycks här föga samstämmig med den av idag ofta okritiskt positiva bild av den framväxande idealism som tar form vid franska revolutionen. Upplysningen kom att i Frankrike bli startskottet för otaliga teorier kring utopier och det rättvisa samhället. Filosofer skrev samman teorier kring hur staten skulle skötas, radikalt omformas, och försökte etablera sina projekt via vädjan till folkliga känslor, som i sin tur mottogs som välsignelser för de lägra stånden. Åren innan revolutionen går till och med stämningen att kännas av i myndighetsskrifter som formar sig likt författarnas språkbruk, talande för den utveckling mot intellektualisering och rationalism.

Genom nerskrivna förslag till reformer kan vi redan innan utbrottet följa att utvecklingen pekar mot ett avskaffande av det feodala systemet, men detta tillmötesgående från regimen ingöt snarare bara ett förstärkt hopp om total omändring, ett tecken på att regering var svag. När ekonomin som vid tiden var starkt knuten till statens stagnerade 1788 och staten stod skyldig, utan medel att betala, sin medborgare enorma skulder i lån, blev det ytterligare tändvätska till den revolutionära stämning som redan sedan tidigare rådde.

Som vi redan känner till om historian kom de djärva tankar som präglade tänkarna bakom revolutionen och den efterkommande nya konstitutionen, att föranleda tyranni, och Tocqueville tycks peka på att denna utveckling kunde förutspås innan revolutionen. Som han skriver i en not till kapitel 1 i tredje boken:

”Det har sagt att det som kännetecknar sjuttonhundratalets filosofi var en sorts dyrkan av det mänskliga förnuftet, en gränslös förtröstan på all dess makt, en förtröstan på ett förnuftigt på att förnuftet efter behag kunde göra om lagar, institutioner och seder. Vi måste vara tydligare: sanningen att säga var det mindre det mänskliga förnuftet som vissa av dessa filosofer dyrkade än sitt eget. Aldrig har någon hyst mindre tillit till det mänskliga förnuftet än de. Jag skulle kunna citera åtskilliga av dem som föraktade massan nästa lika mycket som de föraktade Gud. För den senare visade de upp en rivals stolthet, mot den förra en uppkomlings högmod. Verklig och respektfull ödmjukhet inför flertalets vilja var lika främmande för dem som lydnad för den gudomliga viljan. Sedan har nästan alla revolutionärer uppvisat denna dubbla karaktär. Det är en avgrund som skiljer deras beteende från den respekt som engelsmännen och amerikanerna hyser för sättet att tänka hos flertalet av sina landsmän. Hos dessa folk är förnuftet stolt och litar på sig självt men aldrig oförskämt; mycket riktigt har det lett till frihet, medan vårt förnuft bara har uppfunnit nya former av slaveri.”

En högintressant betraktelse som i all sin cynism hade kunnat författas i våran tid. Franska revolutionen kom på många sätt att bli idealismens och ideologins födelse, och således övergång från hereditär aristokrati (att tillhöra en adlig släkt) till intellektuell aristokrati (att tillhöra den åsiktstradition som är hegemoniskt rådande), som vi än idag lever i. Tocquevilles verk kan läsas som en historisk redogörelse, men också som en parallell mellan dåtidens Frankrike och de revolutionära tankegods som präglar vårt västerland idag. Inte minst är tankarna som präglade revolutionen; den optimistiska tanken om omdaning enligt förnuftet och den starka antipatin mot det gamla, synnerligen levande än idag.

1 kommentar

Filed under Filosofi, Historia, Politik

Vad är etnicitet och finns det etniska svenskar?

I förra inlägget dryftades det kring språkfilosofi och hur vi definierar ord. Detta inlägg kan läsas som en fortsättning, eller en fördjupning därutav, med inriktning på vad svenskt etnicitet är och definieras genom. Som Swedish Dissident påpekade borde jag kanske varit tydligare med vissa aspekter gällande relativitet mellan olika objekts egenskaper som centrala för begreppsuppfattningen. Både vad gäller paralleller (katten är ett djur därför att den innehar egenskaper som alla djur delar som essentiella) och olikheter (katten är ett specifikt djur eftersom den har egenskaper som särskiljer den från andra djur). Givetvis blir det inte minst relevant när vi talar etnicitet och kultur. Svensk kultur får en status som kultur genom att dela essentiella egenskaper med allt det vi kallar kultur, samtidigt som svensk kultur skiljer sig från andra kulturer genom en uppsättning av egenskaper som andra vid jämförelse inte delar. Framförallt blir relationen mellan vad vi uppfattar som svenskt respektive osvenskt viktigt för att förstå svensk kultur. Vad är då svenskar och svensk kultur?

Vid första anblick ligger det nära till hands ange en lexikal förklaring – Svenskar är en folkgrupp som härstammar från de germanska folkstammarna och kom att befolka delar av den landremsa som idag kallas Sverige, som har en utpräglad kultur och samling traditioner, samt talar en unik germansk dialekt. Detta ger dock föga svar till vad som idag är en svensk, var gränsen går mellan svensk och icke-svensk går, och vad som är essentiella egenskaper för att uppfattas som svensk.

För att svara på vad en svensk etnicitet är måste vi snarare börja med att fråga vad en etnicitet är. Ett inte helt lättuttydligt begrepp. Rent konkret kan etnicitet förklaras som en identitet, en persons identifikation med en grupp människor som i sin tur identifierar sig med personen, baserat i att man hyser vissa gemensamma egenskaper som de utanför gruppen saknar. Som vi i tidigare inlägg visat är det inte helt enkelt att konkretisera en lista över vad som är ”etnicitet a” och vad som inte är ”etnicitet a” eftersom begreppet har en flytande definition baserat i relationen mellan ”etnicitet a” och ”andra etniciteter”. Egenskaper blir ”svenska” först när vi identifierar motsatsen som ”icke-svenskt”. Den egna identitet identifieras som det ”icke-andra”. (Jag kan här hänvisa till Hegel för en djupare förståelse av identitet).

Vad är då mer bestämt svenskt och osvensk? Många skulle kanske nämna saker som midsommar, August Strindberg, ABBA, sill, Ingemar Bergman, blyghet, blont hår, IKEA….. Väldigt allmänna saker som med rätta förknippas med Sverige, men samtidigt utgör den absoluta toppen på ett isberg. Till största del består en svensk identitet, eller etnicitet, till stor del av aspekter vi inte tänker på i vardagen, saker som är naturliga för oss, ett kulturellt språk bestående i normer och ideal, och en delad världsbild som gör att vi tolkar världen och vår existens på ett specifikt sätt. Först när andra kulturer kontrasterar vår egen, och i synnerhet när dessa hotar vår identitet, blir bilden tydlig över att dessa annars subtila egenskaper beståndsdelar i en svensk etnicitet, i motsats till det osvenska, det andra. Således blir också det svenska kontextbundet – att äta fläskkött när andra avstår av religiösa skäl, att vara timid när andra är excentriska, att lösa konflikter genom dialog när andra använder våld, att prata svenska när andra pratar tyska osv. Det som gemensamt särskiljer från det andra blir vår identitetsmarkör. Genom vårt kulturella språk tolkar vi och förstår omvärlden.

Ibland ställs frågan ”finns etniska svenskar?”. Det är en märklig, men delvis förståelig fråga eftersom nationella kulturer ofta inte är lika tydligt utstickande och homogena som många subkulturella dito. För en punkare sitter den subkulturella identiteten kanske i många piercningar, en speciell kläd- och hårstil och givetvis i att han lyssnar huvudsakligen på musikstilen punk. Snabbt sorteras den andra ut som väljer att inte följa de inhemska reglerna för vad en punkare är. Den nationella identiteten däremot täcker ett betydligt större plan av heterogena kulturyttringar och blir därför inte lika enkel att strukturera upp och avgränsa. Först när vi väljer att undersöka nationella kulturer som vi vet lite om börjar vi göra tydliga strukturer och avgränsningar, men enbart därför att de bygger på stereotyper uppfattningar av kulturen i fråga, vilken därmed blir mycket simplare att rita upp. När vi talar om persisk kultur betänker vi troligen persiska mattor, persiskan, och persiska högtider. Föga frågar vi oss hur en infödd iranier beter sig på bussen en vardag i Teheran på väg till jobbet.

Svensk kultur och etnicitet finns mitt ibland oss, i varje tanke och steg vi tar, liksom andra etniciteter och kulturer. Det är något så naturligt för oss att vi nöjer oss med att uppfatta den intuitivt och sällan frågar oss vad den består i. Men det innebör föga att den inte finns där, varken mer eller mindre än något annat.

3 kommentarer

Filed under Filosofi

Språkfilosofin och ”vad är en svensk?”

En fråga som kanske i regel inte diskuteras särskilt flitigt utanför akademins väggar är hur vi definiera begrepp, och då tänker jag kanske främst vad gäller entiteters essentiella egenskaper för att falla i ordets kategori. För att dra ett simpelt exempel: Skulle du be någon förklara vad en katt är skulle kanske denna ange sådana egenskaper som ”har svans, har morrhår, jagar möss, har fyra ben osv osv.” Men skulle detta betyda att en entitet som överensstämmer med alla dessa egenskaper utom en – saknar kanske svans – inte längre är en katt? De flesta skulle nog intuitivt hävda att det trots avsaknaden av en svans fortfarande är en katt (eller för den delen att något som har svans inte nödvändigtvis är en katt). För de flesta tycks detta kanske vara en lek med ord, men inom språkfilosofin som är ämnad att förklara varför vi associerar vissa ord med specifik entiteter, blir frågan gäckande.

Man brukar inom språkfilosofin dela upp ett ords definitioner i konnotationer (alla föremål som finns, funnits eller kan tänkas finnas, som kallas ”katt”) och denotationer (däggdjur av släktet Felidae). Den förstnämnda är vid men svåravgränsad, den senare stringent men intetsägande. Tillsammans kompletterar de varandra, men ordens dualism kan också förvilla i en diskussion kring ordets innebörd. Inte minst sker detta ofta kring politiska debatter angående vad olika termer verkligen innebär. Självklart kommer ord som ”rättvisa”, ”frihet” och ”jämlikhet” vara ord vars kärna är långt mer flytande och omdiskuterade än ordet ”katt”. Men även ord som vid första anblick kan tyckas enkelt definierade utifrån en tydlig denotation, så som ”svensk” har på senare år blivit ifrågasatt. Just ordet ”svensk” för dessutom med sig en vidare förvirring genom sin status som homonym (”Svensk” betecknar både en medborgare av nationalstaten Sverige och en etnisk folkgrupp). Ibland används termen ”etnisk svensk” för att särskilja den ena innebörden från den andra.

En etnisk svensk är enligt gängse mening en, abstrakt beskrivet, som talar språket svenska, firar svenska traditioner, identifierar sig med och praktiserar svensk kultur som norm, och besitter fysionomiska drag som betraktas som typiskt svenska. Likt fallet med katten kan vi tänka oss en svensk med ett eller flera utländska utseendedrag eller som delvis agerar motsatt det typiskt svenska. Vår förnimmelse av vem eller vad som är svensk tycks fungera intuitivt liknande fallet med katten, men blir återigen svårt att sätta på pränt vad däri som konkret är den avgörande essensen. Likt ”katt” är ”etnisk svensk” ett flytande begrepp delvis öppet för definition. Men av detta ska inte dras slutsatsen, vilket vissa gör, att begreppen är subjektiva, relativa eller rentav innehållslösa. Även om inte går att presentera en konkret men samtidigt meningsfull avgränsning som alla skulle skriva undan på, kan vi fortfarande identifiera grundläggande egenskaper som är konventionellt accepterade som väsentliga för begreppets innebörd. I praktiken är det ovanligt att uppfattning kring ett ords innebörd skiljer sig så långt åt mellan två agenter att det uppstår en konflikt kring begreppen, eller rentav att man inte förstår vad som åsyftas. De som vill göra politik på svagheter i semantiken tenderar gärna att överdriva dess problematik.

Ett annat problem som vi ibland kan upptäcka i språket och som får en politisk dimension är ordbruk som inte bara avsticker grovt från sin denotativa definition, utan också bryter mot ordets gängse pragmatik. Ett återkommande exempel är den ursprungligt ideologiska beteckning ”fascist” som idag först och främst fått en gängse bredare användning än som beteckning för en person som sympatiserar med Mussolini. Ofta används ordet idag för olika former av förtryck eller misantropi, obundet partifärg – ett slags pejorativ. Men vi kan även se bland vissa ideologiska grupper ett brukande av ordet i en snävare betydelse, klart associerad till den italienska fasciströrelsen, men samtidigt vagt definierad. I detta fall vore en bredare debatt kring ordets reella innebörd vara sunt, därför att ordet här använts med tydlig hänvisning till en faktiskt ideologi, och inte bara som i folkmun som ett invektiv, och således gör anspråk på en denotativ definition.

Språkliga diskussioner kring hur ord används, och ska få användas är viktiga inte minst ur maktsynpunkt. Makten att tolka och definiera sägs ofta vara den främsta makten, och är central i bland annat postmodernistisk analys. Inte minst har språkanalysen blivit ett essentiellt drag för vänsterintellektuella i modern tid. För att förstå politiken kan det därför vara en viktigt beståndsdel att förstå språket.

6 kommentarer

Filed under Filosofi

Propagandakriget och liberalismens kris

Bild

Liksom händelserna i Kärrtorp, blev ett överfall med politiska förtecken i Malmö väl uppmärksammat i mediasfären. Återigen blev frågan om politiskt våld het och etablissemanget har skickat fram diverse proffstyckare och vassa tungor för att diskutera den akuta situation med en sedan decennium tillbaka växande malign (ordet blir beaktat sin latinska betydelse särskilt passande i sammanhanget för vänsterns syn på fenomenet) tumör på samhällskroppen. Vad som bör påpekas är dock att diskussionen rört uteslutande en form av politiskt motiverat våld, det av media, samt i folkmun, benämnda ”nazisternas” (används här som samlingsbegrepp för autonoma nationalistiska rörelser), våld mot bl.a. politiska antagonister. Redan här kan de flesta utmärka en vänsterhegemoni över propagandaföringen. Men för att förtydliga vänsterns dominans över tolkningsföreträdet bör kanske en ytterligare parallell mellan händelserna lyftas fram. Både vad gäller demonstrationerna i Kärrtorp och Malmö var polisens närvaro ringa, och även om viss kritik riktats mot SÄPO, är deras riskbedömning vad gäller hotbild mot vänstermanifestationer både rimlig och talande. Renodlade attacker mot demonstrationståg från nazisternas sida är ovanliga, medan situationen för vänsterextremisternas fiender är så allvarlig att det krävs hög polisnärvaro för att en demonstration ens ska vara möjlig att genomföra. Trots denna uppenbara obalans till vänsterns favör, tycks de gång på gång sitta i förarsätet för den politiska diskussionen kring våld och hot.

Vi har kunnat följa en förändring i den politiska diskursen, vilket föranlett en kris bland liberaler, där antirasismen förlorat sin betydelse som rationell ståndpunkt för egalitet mellan medborgare, och växt samman med det, för politisk dialektik betecknande, antifascism. Främst innebär en sådan förflyttning att positioneringen gentemot politiskt motiverat våld blir otydligare, och att man lätt faller in i en ambivalens rörande våld, vilket man förvisso ogillar, men som samtidigt sker i linje med motståndet mot rasism. (Hade kritiken mot rasism förts på rationella grunder hade den troligen grundats i en samlad kritik mot den hegelianska irrationalism och således även drabbat marxistiska ideologier.) I frånvaron av en tydlig profil bland landets liberala skribenter lämnas spelrum åt mer vänsterradikala tyckare att sätta agendan för det politiska samtalet, och låta det vänsterextrema våldet relativiseras. Inte minst blir detta talandet i den totala bortovaron av fördömande mot Ung Vänsters samarbete med vänsterriktade våldsorganisationer.

Medan den nationella rörelsen först idag börjat försöka närma sig liberaldemokratin genom en mer parlamentarisk profil – och här kan kanske delvis även Sverigedemokraterna räknas in även om de helt lämnat nationalrevolutionära idéer – har vänstern under en längre tid haft kontinuerlig representation inom mången allmänna område, allt från institutioner till ideell verksamhet. Inte minst inom journalistkåren kan vi se en hög representation av personer som på något sätt har en bakgrund i eller kring vänstergrupperingar. Ur detta kan vi se hur debattens origo utgår från vissa grundantaganden som tidigare var främmande för den mer traditionella liberala sidan (Tingsten m.fl.). Vi kan också, med liberalismens kapitulation, se hur avståndet öppnat upp sig mellan å ena sidan vänsterns postmoderna riktning, normkritisk och omvälvande, och den mot detta (ensamt) kritiska konservatismen som mer och mer pressats närmare identitära och nationalrevolutionära rörelser och idéer. Dialektiken blir därmed allt mer utkristalliserad, och vi kommer framöver, vilket vi redan idag ser, förflytta oss bort från den liberala utopin av gemensam värdegrund, mot ett allt mer splittrat politisk landskap, liknande det som rådde under början av 1900-talet. Något som framförallt kommer slå mot all form av höger, även utöver den mer nationalistiskt profilerade, försvåra det politiska samtalet, och bekräfta vänsterns hegelianska världsbild. Det är en verklighet vi måste inse att vi lever i och acceptera dess förutsättningar.

Lämna en kommentar

Filed under Politik

Tarkovskij

En av mina absoluta favoritregissörer genom tiderna är den nu bortgångne ryssen Andrej Tarkovskij. Genom långsfilmsdebuten med Ivans barndom, skildrandes en föräldralös pojkes kamp under kriget, fram till sin sista film Offret, inspelad på Gotland med svenska skådespelare, lyckades han under sin allt för korta tid i livet förtrolla en hel filmvärld. Som hans magnum opus talas kanske ofta om scifi-filmerna Solaris (1972) och Stalker (1979), verk där han närmar sig mystiken, mystiken kring vår existens och världen. Men det är inte främst i handlingen mystiken gestaltas, utan i landskapet, stämningen, känslan att placerats i en värld utan förklaring. Det lugna tempot, kombinerat med långa estetiskt väldigt vackra scener och filosofiska frågeställningar odlar grödan hos tittaren för fantasieggande tolkning av hon/han ser. Tarkovskijs filmer är sällan enkla eller raka, någon klar röd tråd går inte alltid att finna i handlingen, utrymmet lämnas till tittarens egna förmåga att genom sin nyfiken skapa en egen logik att förstå. Med filmen Spegeln (1975) når troligen abstraktionen sin topp, och varken karaktärer eller händelser blir längre lätta att hålla samman. Kanske är det den av hans filmer som föranlett störst diskussion, som representerade för många hans bästa verk, för andra en allt för rörig skapelse för att vilja blåsa i fanfarerna. Den blir en vattendelare mellan de som aktivt söker ett syfta bakom varje berättelse, och dess som nöjer sig blott av njutningen kring konsten. En konflikt som inte lever vidare inte minst i den målade konstformen.

Det är inte helt simpelt att lyckas peka ut vad som gör Tarkovskij så genial, så unik. Många har säkerligen försökt följa hans spår och misslyckats. Troligen, nej, uppenbarligen, går stora delar av hans storhet att finna i konstnären Tarkovskij. Inte någon annorstädes finner man sig så fångad i en tavla som i Tarkovskij filmer. Miljön sätts i fokus, och karaktärerna, människorna, blir avspeglingar av naturen, inte det vanligen motsatta. Med en skicklighet i filmtekniken som endast Belo Tarr i sina bästa stunder kan utmana, fångar han in varje penslade drag, varje skönhet i naturen. Karaktären, sekundära till de mäktiga naturskildringarna, får anpassa sig efter den miljö de bara är en del av. Det blir påpasslig påminnelse om människans litenhet inför moder jord, och en väckelse av de existentiella frågor som når oss alla då och då. Det målade landskapet blir ett verk som inte bara når våra ögon, utan tar sig ner hela vägen till själen. Vi blir för en stund tänkaren, sittandes under eken och blickandes ut mot den massiva skapelsen.

Tarkovskij dog bara 54 år gammal, bortrykt av cancer som troligen orsakades av filminspelning på ett gammalt kärnkraftverk, vid skapandet av Stalker. Efter sig har han lämnat ett tomrum, men också ett arv av beundrare, inspirerade av hans konst. Bland dessa beundrare kan bland annat nämnas den stora svenske regissören Ingemar Bergman, vars ord jag avslutar med att återskildra.

”When film is not a document, it is dream. That is why Tarkovsky is the greatest of them all. He moves with such naturalness in the room of dreams. He doesn’t explain. What should he explain anyhow? He is a spectator, capable of staging his visions in the most unwieldy but, in a way, the most willing of media. All my life I have hammered on the doors of the rooms in which he moves so naturally. Only a few times have I managed to creep inside. Most of my conscious efforts have ended in embarrassing failure – THE SERPENT’S EGG, THE TOUCH, FACE TO FACE and so on.

Fellini, Kurosawa and Bunuel move in the same fields as Tarkovsky. Antonioni was on his way, but expired, suffocated by his own tediousness. Melies was always there without having to think about it. He was a magician by profession.

Film as dream, film as music”. (Laterna Magica, page 73)

5 kommentarer

Filed under Film, Kultur, Uncategorized

Demokratiens problem

Bild

Den senaste tidens omvälvningar i Ukraina väcker en del frågor kring demokrati och dess väsen. Den djupt korrupta presidenten Janukovitj valde att lämna landet efter omfattande demonstrationer och våldsamma protester, med det i Kiev belägna Majdantorget som epicentrum. Bland de oppositionella till presidenten går att finna allt från parter som ville närma sig EU till grupperingar, anklagade för att förespråka fascism, som vill stärka landets nationalism. Debatten går het om en omstörtning som bryter mot den konstitutionella demokratins legala tillvägagångssätt går att acceptera som demokratisk och riktig, eller senaste tidens händelser bör betraktas i termer av en statskupp. Arbetet för att mota bort Janukovitj har idogt pågått i månader i vårkylan och kostat uppemot 100 liv. Allt tyder på att protesterna mot presidenten haft överväldigande stöd i regionen, västra Ukraina, och att missnöjet varit utbrett. Samtidigt har motstridiga protester väckts i östra Ukraina, vilket i förlängning föranlett rysk intervention. Landet är i nuläget splittrat. Åter väcks frågan, som kanske alltid figurerat i förgrunden, men sällan förts till ytan, om hur en fungerande demokrati är utformad och om dagens representativa parlamentariska demokrati speglar folkviljan på ett adekvat sätt.

Inte minst i den moderna demokratins ungdomsår, under det krigspräglade 1900-talet, var kritiken mot demokratin levande. I synnerhet fascismen och kommunismen pekade på demokratins tillkortakommande och presenterade enligt de själva en mer riktigt representation av folkviljan. Någon som uppmärksammade problematiken, och det vid krigsslutet 1945, var svensken Herbert Tingsten, som i verket ”Demokratiens problem” redogör om demokratins utmaningar och av motståndare framlyfta inneboende problem.

En rungande kritik mot demokratin är att den splittrar värdegemenskapen, den unisona samhälliga strävan efter framåtskridande och konventionella moraluppfattning. Olika partier strider för olika läger av samhället, främst klassbundna, men även andra former av intressegrupper som religiösa riktningar. Folkviljan ersätts av majoritetsviljan, och öppnar dessutom upp för en bräcklig politisk grund där den politiska strategin ändrar riktning mellan mandatperioderna. De liberaldemokratiska staterna vittra ihop inifrån av politiska motsättningar, medan totalitära stater präglas av politisk kontinuitet och (påtvingad) enighet. Enligt materielistiska teorier så som den marxistiska upplöses intressekonflikterna när klassmotsättningarna försvinner och den demokratiska valprocessen blir således överflödig i det socialistiska samhället. För fascismen blir den kollektiva strävan att stärka nationen central och överlägsen subnationella intressekonflikter.

Vidare kritiseras demokratin för att falsk avspegla folkviljan, däri att makten och det politiska inflytandet är ojämlikt, och således att grupper av samhället har hegemoni över propagandaföringen. Från vänster lyder kritiken att medel- och överklass sitter på medel att stärka sin ställning och uppbära privilegier, som arbetaren saknar. Så länge denna ojämvikt tillåts blir demokratin därför en chimär för folkviljan. Först efter att även ekonomin ”demokratiserats” blir kan demokratin bli en representant för folkviljan. I Nazityskland blev liknande tankegångar omhuldade, med den judiska minoriteten som de verkligt bakomliggande trådhållarna till folket som marionetter.

Otvivelakteligen ter det sig, när man betraktar problemformuleringarna, om än de ideologier som var reella aktörer under Tingstens levnad idag är marginella, att de fortfarande är öppna för grubblerier. Inte minst i dagens, i jämförelse med gårdagens, mångfacetterade samhälle är frågan levande rörande huruvida vi kan försonas kring värdegemenskap, så många viljor och representanter för dessa som existerar på det politiska schackbrädet. Olika lobbyister och intressegrupper för fram sina ståndpunkter på agendan, inte sällan åsikter med marginell folklig representation, och majoritetsvalda makthavare sitter med förtroende att besluta om att lyssna till dessa eller ej, att råda över huruvida dessa är rätt och rättvisa. Den demokratiska valprocessen legitimerar denna position, som inte utan viss rätta, kritiseras för att vara manipulerad version av folkviljan. Det splittrade politiska landskapet inom demokratin, och det skilda politiska inflytandet blir således en samverkande kraft för en politisk hegemoni, och om man väljer att betrakta det cyniskt, en vandring bort från folkviljan och det ideala tillståndet där folkviljan är den politisk bärande kraften. En sådan slutsats fordrar dock en tilltro på människan som rationell och självständig, i motsats till plastisk och följande strömmen – något inte alltid självklart ur sociologisk betraktelse.

Lämna en kommentar

Filed under Politik