Monthly Archives: maj 2013

Kravaller i Husby

Senaste ghetto ut att kravallera är Husby i Stockholm. Som flera gånger tidigare runt om i landet löper invandrarungdomar amock och tänder eld på bilar, kastar sten och slåss mot kravallpolis, medan övriga medborgare sitter tyst i sina lägenheter och väntar på att vågen ska gå över. För det handlar om en skock, en ganska stor sådan, av pack som ser sin chans att leva rövare. En skock som gärna vill trappa upp striden till att framstå som hela områdets kamp, uppbackade av svensk media som gärna eldar på genom att polemiska attacker mot polisväsendets blotta existens.

Nu ska ni inte missta mig för att likt PK-journalister peka på slumpens lustiga lott och hävda att denna klick kunnat frodas varsomhelst, oberoende av miljö, och att Husby är lika oproblematiskt som Höllviken. Det är samma attityder och ideal som blivit så slående för svenska invandrartätat områden som ligger bakom dessa idiotiska upplopp. Missförstå mig inte. Men just nu bör vi inte ge dessa idioter rätt att få indela sig i hela Husbys stora popolution och på så sätt ge dessa personer nån form av moralisk suvärinitet. Kan vi få dessa individer att kläs av samhörighet och blotta deras nakenhet har vi mycket vunnet.

Men som värst kan vi följa medias patetiska partiskhet i takt med polisens handfallenhet. Det säger mycket om Sveriges klimat.

Lämna en kommentar

Filed under Politik

Avsaknaden av en intellektuell debatt i invandringsfrågan och den akademiska kulturen.

Eftersom Avpixlat inte ägnat någon energi till att läsa min artikel och eventuellt publicera lägger jag upp den här istället. Inte minst med tanke på att näthatsdebatten kanske blivit lite utdaterad.

Avsaknaden av en intellektuell debatt i invandringsfrågan och den akademiska kulturen.

Jag minns att jag som nybliven student kände mig sviken av en akademisk värld där belästa professorer och doktorer skyggade sig för den offentliga debatten rörande politik och samhälle, hur jag upplevde man ryggade tillbaka för sådant som kunde betraktas vara utanför sin egen domän. Jag saknade ett universalgeni, en intellektuell titan som kunde bryta samman politikers demagogi, idealisters blåögda utopier och journalisters floskulösa artikelsviter med vetenskapsvärldens skarpa stringens och pregnanta formuleringar. Anarken* som i sin jakt på sant och rätt brutit sig loss från tiden och normernas bojor och vågat brygga den samhällsmedicin som kanske äro besk, men ack så nödvändig, likt Sokrates en gång kämpade i intellektets förtecken mot sofisterna.

Det var en romantiserande drömbild. Ett resultat av ungdomens naivitet som efter hand rämnade i takt med att jag insåg att den bokmalande eremiten som ensam i sin studentkammare, bredvid stearinljusets sprakande skimmer, läsandes och författande på tunga verk ämnade att förstå världens alla hemligheter och mönster, var en relik från igår. Att forskning idag är en komplexitet där varje vetenskapsman specificerar sig på en liten nisch i ett gigantiskt väv av idéer och uppfattningar om hur vår värld förhåller sig. En forskningsvärld där en man eller kvinna kan vara beryktad och erkänd inom sitt fält, men blott okänd för omvärlden. Men vad som inte heller går att missa är den akademiska kultur där politiska ideal och tankar frodas från tid till tid. Där spänningstörstiga unga söker sig till revolutionära idéer om hur den gamla världens synder ska botas med framtidens utopi, och där tendenser som är mer moderat kännbara utanför akademins väggar blossar upp i radikalism. Man märker snart av att man befinner sig i en kontext där samtalet, det kritiska ögats betänkande och beaktandet av den andres perspektiv, trycks undan för fasta ideal och rigida verklighetsuppfattningar i otålmodig omvälvningslystnad. För den konservativa ger akademiens kultur föga stimulans, än mindre för den noggranna skeptikern och pedanten.

För dagens studenter är toleransen för det orientaliska och annorlunda en moralisk grundsten, den globala världen ledstjärnan, och statsgränserna den stora barriären, lika reella som klassgränserna var för 50-talisternas utopi om det klasslösa samhällets befrielse från förtryck och orättvisor. Den illsinta företagaren, karikatyren för borgligheten som ville förtrycka för att tillfredsställa sina egoistiska lustar av girighet, och med politiska medel bevara repressiva lagar och normer, är idag utbytt mot den lågbegåvade rasisten, en bonde eller lågutbildad, antitesen till akademisk och kultiverad, vars inskränkthet inte kan förstå tidens nycker, de storslagna idéerna om fri rörlighet och världssolidaritet som är ett resultat av den moderna människans överlägsna moral. Och det blir ett samhällsmönster som följer i spåren därav, om än som alltid i mer modererad form.

Och vem skulle då som har att tänka på rykte, som ingår i en social krets med förväntad åsiktskonsensus i särskilda frågor, frivilligt vilja sätta upp fingret i vädret och påpeka något som kan tolkas som att man inte förstår nutidens moraliska prakt? Att man trots alla år av studier och kultiverat sällskap, än likt bonden och den obildade, inte insett essensen i alla påbud och plattityder och inte överger sitt inskränkta bakåtsträveri, sin reaktionism, och inte hoppar på tåget för en bättre värld? Och vem skulle dessutom frivilligt springa gatlopp mellan politiska bärsärks stenkast, enskilda fanatikers hot och trakasserier och inte minst medias haglande spottloskor?

På andra sidan väntar föga lockande rasism och hat, konspirationsteorier och paranoia, näthot och domedagsprofetior, våld och intolerans kryddat med hånande och stereotypa förenklingar av andras hudfärg, lynne och religion, samlat i en kacklande hönsfarm av samhällets anonyma ”dissidenter”. Den svenska invandrings- och integrationsdebatten har blivit till ett polariserat landskap där man slits mellan två läger i en vän-fiende-dikotomi, en miljö rensad på röster av vett och sanns, intellektuell ärlighet och argumentationstilltro. Vettiga skribenter från alla infallsvinklar överröstas av spam och glåpord. Kvar i det tomma skalet lämnas en tunn fernissa av politiska floskler å ena sidan och bitter cynism å andra.

Sällan har en karaktär likt Herbert Tingsten varit så saknad i den offentliga debatten som i dagens Sverige, och det är bara att sätta tilltron till att en sådan röst finns någonstans i väntan på att komma fram i dagens generation. Men då krävs också en miljö som tillåter den ärliga debatten att andas och det fria samtalet att fortgå, där man inte förenklar och dömer sin polemiska motparts person som företrädare för de mest illsinta avsikter, och där man tillåter det vara högt i tak genom att bevara oss från invektiv och tillmälen . I skuggan av debatten kring näthat och näthot som blossat upp bör vi alla beakta vårt eget ansvar i frågan. Oavsett politisk färg eller åsikt har dagens debattklimat visat att vi länge rört oss åt fel håll i fråga om hur vi bemöter varandra.

André Iskra Jönsson

Occidentfaust.wordpress.com

occidentfaust@outlook.com

* Ett begrepp Ernst Jünger använder i sin filosofi för att beteckna en individ som ställer sig oberoende till samtida makthavare och ideologier, men som till skillnad från anarkisten inte nödvändigtvis motsätter sig olika former av maktstrukturer i ett samhälle.  

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi

”33 anledningar till varför feminism behövs”

Var ett tag sedan nu folks! Jag har läst artikeln, eller snarare listan publicerats på diverse forum om ”33 anledningar till varför feminism behövs”. Enligt mig en ganska intetsägande lista som inte bjuder till mycket debatt, även om man kan beundra ambitionen. Först och främst gör man samma misstag som ideologier vanligtvis gör, nämligen att knyta samman punkter som egentligen har föga koppling och snarare ligger närmare helt andra förklaringsalternativ, för att belysa en struktur, som kanske finns, men inte är så stark som man vill göra gällande. Att knyta samman våldtäktsvågor i Sydafrika med västerländsk ekivok reklam är allt för abstrakt hoppklistrade företeelser för att ens insuinera en överhängande patriarkal struktur som kausal orsak till de båda, iaf att det skulle vara en gemensam patriarkal struktur.

Vidare dyker man ner i den debatt bland andra Jünger och Heidegger en gång avhandlade om att kunna stå utanför sin tid, såsom Jünger filosofiska ideal ”anarken”. Feminismen gör liksom marxistiska läror grundantagande i diskussionen kring fri vilja att anta där finns en renodlad form av fri vilja som existerar under alla lager av kulturell påverkan, normer och materialism. Men samtidigt blottar man sin svaghet genom att anamma liberalismens syn på individen när man jämföra bilden av de båda könen, kvinnans såsom värdesatt i estetik och mannen såsom värdesatt i framgång och makt, när man pekar ut den förstnämnda som resultatet av genetisk slump, och det sistnämnda som förtjänst vunnen ur ett tabula rasa. I själva verket pekar forskning snarare mot att våra fenotyper är långt mer komplexa, att förutsättningarna för framgång och makt inte alls ges klarhet i sådana enkelhet man i liberalismens individualism vill framhäva.

Sedan följer givetvis som alltid diskussionen kring marknadens ”hönan eller ägget”, styr vi konsumtionen, eller styr konsumtionen oss? Givetvis finns inget enkelt svar på en sådan fråga, de superveniera på varandra, i en emergent komplexitet. Vi kan inte komma ifrån att vi styr marknaden genom våra preferenser, om än våra preferenser påverkas av marknaden, och kanske är den relevanta frågan snarare om beteende lärs in eller förstärks. Oavsett finns det ett stort frågetecken kring hur normer uppstod om inte ur något mått av biologi. Våran olikartade partnerpreferenser sätter tydligt sin präglan även på kommersialismen, så frågan faller långt djupare än ekonomiska intressen och chauvinism som vissa element gärna vill peka fram.

Utan att fördjupa mig än mer i ett redan omstritt ämne som feminism så kvarstår ändå problematiken kring ideologiernas förenklande världsbild, och det är ett grubbleri som snarare förstärks av nedan artikel.

http://trettiotreanledningar.com/

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, Politik

Dan Park: Why so serious?

Många skulle kanske förknippa Dan Park med pueril provokation. Att det rör sig om en man som försöker bada i ljuset av uppmärksamhet för varje försök att reta upp kredi och pleti. Och nåväl, kvaliteten på hans verk skiljer sig givet åt. Men nog bör man ändock betrakta honom ur ett större perspektiv. Han är genom sitt mod och ovilja att vika ner sig trots allt en heroisk kraft i ett samhälle av kränkta förbudsivrare.

I en tid där varje konstuttrycking, ja även talekonstens och skrivkonstens, måste åka slalom mellan genusvetare som lägger allt under sexismlopen avsett att finna minsta spår av långsökt misogyni, religiösa fundamentalister som blir blodslystna av det mesta som kan beröra deras heliga Gud, nazister med yxan i högsta hugg att pulvrisera ”perversiteten” i modern konst, antirasister som blir som små molokna barn som fått sin leksak bestulen så fort man gör något som strider mot deras rigida världsbild, exempelvis skämtar om neg…sva…afrosvenskars slaveribakgrund, blir han en frisk fläkt. Inte minst bevisar han ju gång på gång sin egen tes, om människors för stora ego som tar allt på största allvar, alltid, i högsta mån. Men inte bara nöjer han sig där inte! Han gör det dessutom gång på gång med en oslagbar sarkasm, som får nypuritanerna att toppa byxorna och framstå som de fånar de verkligen är.

Lämna en kommentar

Filed under Konst, Kultur

Arnstad och ännu en domedagsprofetia

Arnstad ger oss som många gånger tidigare roande lektyr i form av en ännu ett pekoral om fascismens återkomst i ragnarök. Med utsmyckade väderkvarnar ger han åter oss en dramatisk inblick i hur tidens ofrånkomliga cyklicitet leder in oss i cynismen. Dagen till ära uppmärksammas SD och övriga europeiska gelikars historiska likheter med dåtidens marscherande svart- och brunskjortor, på ett sätt enbart den intellektuellt främste med sin sylvassa blick för detaljer, kan identifiera. Arnstad tar här fram hela artilleriet av ett och ett halvt års studier för att belysa ödets nycker. För den tvekande skeptiker dessutom med en övertygande hänvisning till ”internationella forskarelitens” obrutna konsensus kring frågan. Fascismens uppkomst och ideologiska unikum som är kanske ett av modernismens fortfarande mest komplexa fråga att besvara, simplifieras här till sådana enkelhet att vem som helst kan förstå varje ord. Det är nästan för bra för att vara sant, eller har Arnstad kanske missat att ens fråga sig vad fascismen en gång var och i vilken miljö den uppstod?

Fascismen växte fram som en motståndsrörelse till bolsjevismen som spred sig runt om i Europa i den kaotiska mellankrigstiden. Sitt starka fäste bland veteraner från första världskriget, präglades av militärism, heroism och esoterisk nationalism, spred sig snabbt vidare till förskräckta borgare, som med ryssarnas slakt på sitt lands nobless i bakhuvudet, ville stävja liknande händelser som den ryska revolutionen att äga rum i övriga Europa, och lockade slutligen även då kuvade grupper som såg en chans att vinna inflytande genom att rida på fascismens tredje väg mellan den klassiska höger-vänster-dikotomin. Men den var även på många sätt en förlängning av den tidens starka biologism, rationalism, vetenskapsoptimism och teknologiska utveckling, som några år tidigare föranlett ett massmobiliseringskrig, som för att hänvisa till Jünger, utfördes såsom det stora materialslaget, som med andra ord för första gången i stor upplaga sköttes av maskingevär, gasanfall och flygräder. Den var också ett resultat av religionens försvagade i Europa och det framväxande behovet av kollektiva förklaringsmodeller att ge mening åt och förstå vår värld. Ett tomrum som ideologierna kom att fyllde ut, med sin mystiska geist och storartade idéer att fylla ut livets frågor och svar. Det i kombination med en autokrati, med sina kejsare och furstar, som rämnade och förändrade synen på statsledaren, från den isolerade monarken till den skrikande agitatorn på torget.

Och nu, som ni kanske märker, skrapar jag blott lite nätt på ytan av fascismens historiska framväxt under enligt mig modernismens sista starka andetag (självförtroende gick helt ur efter andra världskriget). Givetvis kan man fortsätta spinna vidare på tråden. Tsarens undergång i Ryssland, Habsburgska riket sammanfall och Tysklands, för den tiden Europas kulturella vaga, försmädande nederlag som säkert försatta övriga Europa i djup förvirring. Tidens stora idéer med, darwinismens tolkningar kring livet som en kamp för överlevnad, och den starkes rätt över den svage, Hegels dialektik och historicism, med sin släng av fatalism. Ämnet är så djupt komplext att det knappast går att avhandla i ett simpelt inlägg. Men det föranleder mig ändå att undra vad som får Arnstad, och övriga ”internationella forskningseliten”, att med sådant självförtroende dra så självklara paralleller mellan den fascismen som frodades i första världskrigets köldvatten, och de partiuttryck för den antimultikulturalistiska tanken som i dag sitter demokratiskt valda i diverse parlament. För många andra tycks nog blotta begreppet ”fascism” nämligen vara en anakronism i postmodernismen. Något väldigt avlägset i ett Europa som inte ens vågar tro på sina egna grundpremisser längre, och där Faust radikala avtal med Mefistofeles, som inspirerat så många klassiska tänkare och författare under årens lopp att kasta ljus över den västerländska andens hela tankesystem, generation för generation nu kommer att blekna ut i total oförståelse.

Lämna en kommentar

Filed under Politik

Första maj-krönika: Tala ur skägget Löfven!

Ni får försöka ursäkta att den kanske är lite sent skriven, men jag tänkte iaf skriva lite om första maj. Ett högtidsdatum med lång historia. Redan på antiken sägs folk ha firat vårens intåg första maj. Efter Haymarketmassakern har datumet dock främst förknippas med arbetarrörelsen och stora demonstrationer. År efter år, när april runnit ut samlas en stor skock människor runt om i Sveriges städer och demonstrerar mot orättvisor, i ganska abstrakt betydelse, huvudsakligen som mest av tradition. Mestadels personer som identifierar sig till vänster om den klassiska politiska skalan, om än andra partisympatisörer förekommit, såsom bl.a. KLP och Moderaterna. Något som också starkt förknippas med första maj är första maj-talen. Mest uppmärksammat givetvis kring partiledaren för Sveriges största parti Socialdemokraterna, i år Stefan Löfven. Kan höras nedan:

http://www.youtube.com/watch?v=DHZzN3HXy5k

Kanske en besvikelse för den som vill få en konkretiserad bild av Socialdemokraterna inför nästa val. Men första maj-tal ska nog snarare förstås som en speciell högtid för medelålders damer med 70-talsnostalgi att bli tårögda av uttjatade floskler och frenesiklappa till billiga kängor mot borgerligheten. Inte minst när det kommet till ett mellanår som 2013. Vad som dock är desto mer intressant är att ingen fortsatt vågar åskådliggöra Sveriges moment 22, och vad vi alla förstår förr eller senare är av nödvändighet att vänta. Trots brinnande tal om ungas usla situation på arbetsmarknaden lyckas Löfven undvika det oundvikliga. Sverige har inte råd att skapa tillräckligt med jobb i offentliga sektorn, men inte heller att skattesänka sig till en tillräckligt expanderade privat sektor. Löneanspråk måste dras in, ingångslöner sänkas, och kollektivavtal omskrivas. Ju snabbare någon vågar ta upp den bittra sanningen desto bättre. Det skulle visa på betydligt mer kurage än samma inbillade framtidsoptimism som förföljt oss varje vår nu i många decennier.

Lämna en kommentar

Filed under Politik