Category Archives: Kultur

Postmodernismen och dess premisser

Heidegger_1955

Martin Heidegger, en av flera influenser till postmodernismen. Bild från counter-currents.com.

Ett begrepp som ofta dyker i debatten med tämligen vag innebörd är ”postmodernism”, ett samlingsnamn på något som påstås växa fram som en reaktion mot modernismen och kanske som en delvis förlängning av inte minst existentialismen. Postmodernismen vill bryta med de stora berättelserna som strukturer för verkligheten genom att ifrågasätta förutsatta sanningar om varat. Ur existentialismens ”existens före essens” dissekerar man modernismens bild av objektiva sanningar och sökande efter essensen för existensen. Sanningar blir relativa och kontextuella. Postmodernismen grundpremisser i sig besitter inga normativa slutsatser, utan öppnar upp för att mening är något ifyllt av kontext och relationer och därmed böjbart och tomt. Istället följs den förutsatta existensen av ett självdefinierat vara som tar sin utgångspunkt i subjektiva eller intersubjektiva narrativ.

Ur den kritiska hållningen mot de stora berättelserna, de om folkens gemensamma vara via levnadssättet, tron och historien självklara roll i förklarandet av verkligheten ges plats åt de små berättelserna, individernas självförverkligande genom urskiljande identitetsdrag. Urskiljande som i kontrast till normalitet, till det opersonliga generella. Dess utgångspunkt blir normalitet som inautenticitet och medveten anti-normalitet som autenticitet.

En filosof som ofta anges som en inspirationskälla för postmodernismen är den tyska filosofen Martin Heidegger. Men att hävda en tydlig normativ ådra heideggerianska filosofin blir ett svårartat projekt. Den i världen utkastade upplevande och tolkande existensen, känt i Heideggers filosofi som dasein, eller på svenska, tillvaro, kan inte befria sig från förutsättningar för sitt medvetande. Det skulle vara ett perspektiv ur intet, ur rumslöshet och tid. Människan är bunden att vara här och nu, där den är. En dekonstruktion av värden blir en dekonstruktion i i-världen-varon, vårt ofrånkomliga sammanhang, inte av i-världen-varon. De små berättelserna blir ingen separat existens som ersätter de stora, om än det vid första ögonblick kan tydas så, utan en komponent i en stor berättelse om världen utifrån små berättelser. Deras existens kräver en lagbundenhet i världen som tolererar och accepterar dem som sanningar. Anti-normaliteten kräver en struktur som paradoxalt gör den till en del av en normalitet. En idé som tycks betona subjektens parallella existensers betydelse för vardera självdefinitionen, men förutsätta relationen dem emellan omdömeslöst. Det blir givetvis en absurd tanke att en avmonteringen av stora berättelser som sanningsbärare skulle innebära en slut på striden om sanningarna om verkligheten.

Istället ser vi en postmodern marxism som försöker fylla i dess luckor genom att använda teorin som ett verktyg för politiska landvinningar. Postmodernismens format artar sig väl för  kritik mot pågående samhällsstrukturer, genom sina frågeställningar river den ner utan att kräva uppbyggnad, en kraft som återfinns i revolutionens initiala fas. Med utgångspunkt att allt, fundamenten för vår specifika världsbild, går att dekonstrueras genom att utmanas som sanningsbegrepp. Tomrummet går sedan att fylla med berättelser om maktstrukturer som uppbär världen som orättvis, ofri och inautentisk. Heidegger såg själv i nationalsocialismen, inpressad mellan kommunistiska Sovjet och kapitalistiska USA, den kraft som skulle fylla tomrummet med en mer vaken tillvaro efter de båda materialistiska stora berättelsernas frånfälle.

Idag kan vi just se hur i spåren efter traditionalitetens berättelsers uttåg hur materialismens berättelser tar överhand, men i en mer subtil gestalt anpassad efter det lilla berättandets premisser. Postindustriella massor som konsumerar sin identitet i brist på djupare rotfasthet, bildar en social attribut byggd på en manifestering av levnadssätt och värderingar kopplat till tekniska attiraljer, kläder och stil, språkbruk och umgänge. I kölvattnet av postmodernismens undergrävande av de stora berättelserna blir identitet en image. Vad kan jag kommunicera till andra genom min konsumtion, mina kontakter och min livsstil?

Även politiken blir också en form av image. Ställningstagandet, stoltserande med politisk ståndpunkt även i apolitiska sammanhang, det tydliga avståndstagande från den som inte delar min värdegrund, det öppna fiendeskapet och markeringen. Den politiska imagen blir lika mycket antites som tes, liksom den splittrade familjen blir en antites till kärnfamiljen, liksom homo till heteronormen och exotisk till bekant. Den stora berättelsen idag är den om den moderna identiteten som utbytbar, skiftande och knuten till konsumtion, men också som en utbrytare och/eller en motpol till sin antites. Liksom de stora berättelser man angriper existerar i en kontext, måste de små existera i en viss kontext för tillvaro, en tillvaro av ”tolererad nihilism”. Kampen mot fascismen eller patriarkatet är inte längre en kamp så mycket mot den fysiska fienden som en inre kamp för att bevara en identitet som är knuten till att vara någots antites, för att bevara bilden av att vara autentisk och viktig. Att förlora en identitet knuten till kampen skulle riskera att avklä personen till likgiltigt vardaglighet, till vad Heidegger skulle referera till som ”mannet”, det oreflekterade generella, och på så sätt bli tvungen att bekanta sig med den ångestladdade meningslösheten i den nihilistiska tillvaron man själv uppburit. Därmed ser vi också en begreppsvärld som vägrar stänga sina definitioner och konkretisera sina horisonter för att därmed med bli översiktbar.

3279686_2048_1152

”Vända ryggen till”. Ett påtagligt exempel på en manifestering av sig själv som antites. Bild från SR.

Högern har generellt haft stora svårigheter att förhålla sig till den nya spelplanen postmodernismen förhåller sig med. Ofta faller man i modernistiska fällor i att försöka argumentera för sanningar med ontologiska anspråk. Inte minst blir det synligt i diskussioner kring centrala begrepp som nationalitet, kultur och historia. Att diskutera sanning ur ett modernistiskt perspektiv blir dödfött mot en motståndare som reducerar sanning till narrativ. Som jag, för att citera mig själv, skrev i en kommentar angående definitionen av svensk:

Misstaget som ofta sker när man diskuterar frågan är att man fastnar i kulturell förståelse utifrån historisk legitimitet. Historia är ett nödvändigt verktyg för att kunna tolka kulturella företeelser ur ett större tidsligt perspektiv och få en rotfast identitet. Men det innebär inte att jag måste söka mig tillbaka till mytiska folkslag i Kaukasien, nordgermaner under folkvandringstiden, eller ens 1800-talets svenska litterära kanon, för att ha en uppfattning om det svenska i samtiden, övergripande gemensam med andra svenskar. Det förra är berättelser om en oföränderlig passerad verklighet, nuet är den enda föränderliga verkligheten. Traditionens originalitet är inte en del av frågan ”vad är svenskt?” utan en fråga om sanningen i berättelsen om dåtidens verklighet. Sanningen om berättelsen om dåtidens verklighet förändras utifrån samtidens kulturella och politiska trender, och är till stora drag relativ till makten att definiera. Det är en chimär att helgonet Lucia, eller potatisväxtens ursprung skulle utgöra en fara för den svenska identiteten på 2000-talet. På samma sätt som det påstådda släktskapet med arierna var totalt irrelevant för den tyska identiteten på 1930-talet. Det är berättelser som får sin betydelse för identiteten först när de erkänns som viktiga sanningar om dåtiden och assimileras in i det föränderliga nuet, som en del av en större ideologisk världsbild. Därför är det bara kontraproduktiv att diskutera svenska traditioner utifrån någon vag idé om historisk originalitet. Bara ett tankesystem med övergripande inflytande ställer en fråga som ”vad är svenskt? Syftet med en sådan fråga är inte vetgirighet utan att statuera att ”svensk” är en konstruktion, en balk för att upprätthålla kvarvarande makt åt ett politiskt och metapolitiskt system som är på väg att vittra bort. Det är postmodernismens metodik för att bryta tidigare systems hegemoni över sanningsbegreppet och ersätta med sina egna sanningar. Om man nödvändigtvis måste besvara frågan ”vad är svenskt?” är svaret att det är vad som inte är osvenskt. Vill man försöka konkretisera detta med exempel måste man vara medveten om att dessa exempel är tidsrelativa och att framtida svenskar kan ha en uppfattning om svenskhet som är för oss främmande och barbariska, liksom många historiskt svenska företeelser ter sig för oss idag. Man bör inte falla i fällan att fastna i postmodern retorik, men samtidigt vara medveten om dess premisser och förstå att arbeta inom dess ramar istället för att enkelt avskrivas som fientlighet.

Det går att arbeta med postmodernismen från ett högerperspektiv även om det finns en initial ovilja från höger att befatta sig med dess teorigods. Postmodernismens struktur inbjuder till ett mer aktivt identitetsskapande kring etnicitet än dåtidens slentrianmässiga nationalism, inte minst i det mångetniska samhället där differensen mellan tes och antites gör sig synliga i det dagliga livet. På nära håll möter det svenska det osvenska på ett sätt som motsvarar kontrasterna vi är vana vid att observera på ett subkulturell plan. Det är inte kategorisering av individer som åsyftas utan snarare enkelheten i att finna tesens nyanser omgiven av antitesen. Kategorisering i sig självt blir ännu en ontologisk fallgrop som äskar onåbara anspråk. Men man kan även i postmodernismen finna ett verktyg att angripa stora berättelser man traditionell sätt betraktat som dåliga så som materialismen och den liberala individualismen. Identitet skapas och uppbärs genom att människor blir medvetna om de delar egenskaper med andra som urskiljer dem från det som inte delar egenskaperna. Högern måste hitta en gemensam identitet ur kaoset snarare än söka utanför som man under en längre period misslyckats med. Fokuset på att återuppliva reliker är hämmande.

Lite intressant artiklar om ämnet:

Artikelserie av Collin Cleary (på engelska): http://www.counter-currents.com/2012/06/heidegger-an-introduction-for-anti-modernists-part-1/

Artikel från 2007 av Joakim Andersen om Nya högern och postmodernismen: http://www.motpol.nu/oskorei/2007/03/18/den-nya-hogern-och-postmodernismen/

1 kommentar

Filed under Filosofi, Kultur, Politik

Skildringen av japansk terror i Kina under andra världskriget – en infekterad historia

Bild

Japansk soldat bredvid offer för en massaker vid floden Qinhuai. Bild från Wikipedia.

18 september 1931 exploderar en bomb vid den av Japan kontrollerade järnvägen i staden Mukden i den kinesiska regionen Manchuriet. Incidenten var troligtvis en false-flag-operation av den japanska regimen, syftat att motivera en ockupation av regionen för att lösa Japans prekära ekonomiska situation. Det kom att bli startskottet på 15 år av japanska aggression, expansion och brutalitet. Sex år efter incidenten i Mukden, närmare bestämt 7 juli 1937, utbryter så fullskaligt krig mellan Japan och Kina efter att Kina vägrar japanska styrkor inträde i staden Wanping för att leta upp en desertör. Vad som kom att drabba den kinesiska befolkningen därefter är en våg av terror, människobrott och massakrer – än idag tämligen okänt för oss i occidenten. Idag uppskattas ca 17 miljoner (av totalt ca 20 miljoner döda!) civila kineser fallit offer för massavrättningar, grymma experiment, mordbränder, biologisk vapenföring och bombningar mm, utförda av den kejserliga japanska armén under krigsåren.

En rad filmer har gjorts för att skildra händelserna i Kina. Huvudsakligen massakern som skedde 13 december 1937 i Nanjing (känd som Nanjingmassakern) då mellan 200 000 och 400 000 civila kineser mördades och kanske så många som 80 000 kvinnor och barn våldtogs. Mest känd, iaf för den västerländska åskådaren, är kanske ”The flowers of War” från 2011 med Christian Bale i huvudrollen, eller den amerikanskregisserade ”Nanking” från 2007. Än idag ifrågasätter dock många japaner fortfarande hur sanningsenlig återgivningen av händelserna i Nanjing verkligen är, och anklagar kinesiska och amerikanska skildringar för att vara propaganda. 2007 släpptes den japanskproducerade ”The truth about Nanjing” (Nanking no shinjitsu) som en motbild till ”Nanking”.

Desto klenare utbud finner vi av filmer porträtterande det ökända ”Enhet 731” – Enheten som på sin facilitet i Harbin (Manchuriet) från 1935 fram till krigsslutet kom att utföra hemska experiment på kinesisk civilbefolkning i syfte att forska kring huvudsakligen biologisk vapenföring. Bland annat utförde man här vivisektion (dissektion av levande människor), avsiktlig besmittning av dödliga sjukdomar, testandet av biologiska vapen på människor, utsatte människor för köldskador i studiesyfte och prövade kroppens tålighet genom experiment i tryckkammare. För den morbitt lagde cineasten är kanske den kinesiska filmen från 1988, ”Men behind the sun”, mest känd. 2007 gjordes ytterligare en skildring av den ryska regissören Andrey Iskanov – ”Philosophy of a knife”. Enhet 731 är för oss i väst än idag relativt okänt, men kan sägas vara i paritet, kanske rentav värre, än de experiment som, bland annat på order av Mengele, utfördes samtida i Tyskland.

Vad som dock kom att föranleda detta inlägg från min sida var en längre dokumentär vid namn ”Riben Guizi” (Japanska djävlar). Med sina 2 timmar och 40 minuter får vi en rigoröst omfattande skildring av kriget och de grymheter som skedde i dess spår genom intervjuer med 14 olika f.d. japanska befäl som berättar sina historier från fälten. Den närmaste surrealistiska upplevelsen av hur de olika befälen, från sina hem eller på sitt kontor likt fria män, öppet berättar om hur man våldtagit, lemlästat och mördat 100-tals kineser, tar oss med från ockupation av Manchuriet till krigsslutet, så väl som från värvning till utskrivning. Vi får återberättat om elaka övre befäl och en insyn i hur man såg på de kineser man avrättade. Framförallt ges en förståelse kring hur effektivt grupptryck fungerar och dess förmåga att få oss att göra de mest bestialiska av handlingar. Tillsammans målar de upp en historia som än idag många japaner inte vill kännas vid eller acceptera som sann.

På många sätt kom Japan att efter kriget ta diametralt motsatt väg än Tyskland. Medan man i Europa genom Nürnbergtribunalen höll omfattande rättegångar för krigsbrott och kom att döma många till döden eller långa straff, kom många japanska befäl undan med förhållandevis låga straff eller rentav frisläppta. Många kunde redan på 1950-talet återvända till Japan och leva normala liv. Mest anmärkningsvärt är kanske hur de ledande inom Enhet 731 genom avtal med USA att med sina framforskade uppgifter hjälpa till att få fram biologiska vapen i Koreakriget gavs åtalsimmunitet och senare blev fria män. Den mest kända personen bakom Enhet 731, Shiro Ishii, arbetade stillsamt vidare hemma i Japan fram till sin död 1967 (strupcancer). Hans efterträdare, Masaji Kitano startade och bedrev läkemedelsföretaget ”Green cross” efter sin hemkomst och dog 91 år gammal 1986.

Än idag är andra världskriget en kontroversiell fråga i Japan. Många känner inte till vad som hände i Kina under 1930- och 1940-talet, misstror eller förnekar de påstådda övergreppen. Till skillnad från Tyskland där nazistregimens utförda och påstådda brott fortfarande hänger över landets befolkning och ständigt görs påmint, tycks frågan kring kejserliga japanska arméns människobrott än idag infekterad. Just därför blir en dokumentär som Riben Guizi en högaktat fascinerande klenod för den historiskt intresserade.

 

2 kommentarer

Filed under Film, Historia

Noah – Aronofsky

Bild

I förra veckan var jag på bio och såg den omdiskuterad filmen om Noa, enkelt döpt till just ”Noah”, av Darren Aronofsky – i min mening en av de främsta idag verksamma regissörer. För den som väntar sig en film nära porträtterande den i bibeln skrivna historian om Noa som för att rädda sig undan den annalkande syndafloden, med Guds hjälp, bygger en ark till sig själv och alla världens djurarter, bjuder filmen på en hel del överraskningar. Om än Aronofsky skildrar kärnan i berättelsen så som vi lärt oss den, blir snart hans frimodiga omtolkningar uppenbara. I vissa stater har man rentav ansett dessa fantasifulla ändringar väl magstarka och förbjudit filmen från att visas på landets biografer.

Huvudrollen som Noa innehas av den rutinerade Russel Crowe, inte minst kanske känd från Gladiator, som här får gestalta en karaktär kanske inte alls så enkom jovialisk som den bibliska Noa. Filmen ställer frågan om mänsklig ondska och gudstrogen nit på sin spets när Noa, övertygad om att den förpestade mänskligheten måste utrotas, tvingas ta ställning till att döda sina egna barnbarn, påbjudet av en tillsynes oförsonlig Gud. Som Noas motpart ser vi den brittiska skådespelaren Ray Winstone gestalta ”Tubal-Kain” – en stridslysten ättling till Abels mördare Kain, urskillningslöst övertygad om människans förträfflighet, rebellerande mot Guds allmakt. Kompletterande varandra utgör de en avbild av kristendomens antinomi; den fria viljan och plikten att lyda Gud. Som hämtad ur Nietzsches ”Ecce Homo” utropar den antropocentriskt övertygade Tubal-Kain människan som det starkaste väsen, avhängt något högre transcendent väsen, och sig själv som dess okrönte konung; en gudsförnekelse speglandes självaste Hin Håle. (läs Teodicéproblemet). Den fromme Noa, utsedd att förverkliga Guds plan med sin familjs skonande som belöning, blir samtidigt också den som axlas att obarmhärtigt låta massakern mot mänskligheten genomdrivas. Bakom effektfulla stridsscener med svärd och sköldar pågår för den uppmärksamme tittaren en långt djupare filosofisk batalj.

Aronofsky benämner sig själv som ateist och kanske är det också därför filmen inte intar en förskönande bild av Gud, utan tvärtom skildrar honom som tämligen maktfullkomlig, icke-förlåtande och hänsynslös; egenskaper som får sitt mänskliga uttryck i Noas fanatiska ihärdighet att utföra sitt uppdrag. För oss som läst gamla testamentet i bibeln är denna gudsbild föga främmande, om än sällan så brutalt återskapad. Än idag är framställningen av Guds råhet i GT ett hett ämne för diskussion och grubbleri bland kristna teologer. Men filmen kan också ses ur ett annat perspektiv. Tubal-Kain, eller kanske än mer hans förfader Kain, blir symbolen för människans girighet. Genom teknologisering och rovdrift vänder han ryggen åt sin skapare och tillber Mammon, aldrig mättad på makt och guld, så övertygad om sin egen förträfflighet och egocentrism att han bäddar för sin egen undergång  – en känga till vår moderna materialism, men också ett återkommande inslag i bibeln. Sist skulle jag vilja lyfta fram Anthony Hopkins karaktär ”Methusalem” (Noas farfar) som mitt mellan Noas och Tubal-Kain kamp mellan Gud och människa blir elementet för fatalism, obekymrat viss om att hans öde ligger utanför hans makt och välkomnande Guds rättrådiga styre.

Noah är ingen film för den som söker en bibeltrogen gestaltning av historian om Noas ark. Däremot tar den, likt Aronofskys andra filmer, upp viktiga existentialistiska frågor och fångar flera av bibelns centrala bryderier och budskap, vilket kanske inte varit möjligt med en mer bibeltrogen skildring. Filmen innehåller flera lager och kan ses på olika sätt, delvis kanske även beroende på tittarens perspektiv. Det är ingen film som slår en med häpnad som ett Aronofskys magnum opus, men den växer efter hand man analyserar och tar till sig filmens budskap. För den som hyser intresse för teologi och bibeln kan ett biobesök vara värt pengarna.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur, Religion

Tarkovskij

En av mina absoluta favoritregissörer genom tiderna är den nu bortgångne ryssen Andrej Tarkovskij. Genom långsfilmsdebuten med Ivans barndom, skildrandes en föräldralös pojkes kamp under kriget, fram till sin sista film Offret, inspelad på Gotland med svenska skådespelare, lyckades han under sin allt för korta tid i livet förtrolla en hel filmvärld. Som hans magnum opus talas kanske ofta om scifi-filmerna Solaris (1972) och Stalker (1979), verk där han närmar sig mystiken, mystiken kring vår existens och världen. Men det är inte främst i handlingen mystiken gestaltas, utan i landskapet, stämningen, känslan att placerats i en värld utan förklaring. Det lugna tempot, kombinerat med långa estetiskt väldigt vackra scener och filosofiska frågeställningar odlar grödan hos tittaren för fantasieggande tolkning av hon/han ser. Tarkovskijs filmer är sällan enkla eller raka, någon klar röd tråd går inte alltid att finna i handlingen, utrymmet lämnas till tittarens egna förmåga att genom sin nyfiken skapa en egen logik att förstå. Med filmen Spegeln (1975) når troligen abstraktionen sin topp, och varken karaktärer eller händelser blir längre lätta att hålla samman. Kanske är det den av hans filmer som föranlett störst diskussion, som representerade för många hans bästa verk, för andra en allt för rörig skapelse för att vilja blåsa i fanfarerna. Den blir en vattendelare mellan de som aktivt söker ett syfta bakom varje berättelse, och dess som nöjer sig blott av njutningen kring konsten. En konflikt som inte lever vidare inte minst i den målade konstformen.

Det är inte helt simpelt att lyckas peka ut vad som gör Tarkovskij så genial, så unik. Många har säkerligen försökt följa hans spår och misslyckats. Troligen, nej, uppenbarligen, går stora delar av hans storhet att finna i konstnären Tarkovskij. Inte någon annorstädes finner man sig så fångad i en tavla som i Tarkovskij filmer. Miljön sätts i fokus, och karaktärerna, människorna, blir avspeglingar av naturen, inte det vanligen motsatta. Med en skicklighet i filmtekniken som endast Belo Tarr i sina bästa stunder kan utmana, fångar han in varje penslade drag, varje skönhet i naturen. Karaktären, sekundära till de mäktiga naturskildringarna, får anpassa sig efter den miljö de bara är en del av. Det blir påpasslig påminnelse om människans litenhet inför moder jord, och en väckelse av de existentiella frågor som når oss alla då och då. Det målade landskapet blir ett verk som inte bara når våra ögon, utan tar sig ner hela vägen till själen. Vi blir för en stund tänkaren, sittandes under eken och blickandes ut mot den massiva skapelsen.

Tarkovskij dog bara 54 år gammal, bortrykt av cancer som troligen orsakades av filminspelning på ett gammalt kärnkraftverk, vid skapandet av Stalker. Efter sig har han lämnat ett tomrum, men också ett arv av beundrare, inspirerade av hans konst. Bland dessa beundrare kan bland annat nämnas den stora svenske regissören Ingemar Bergman, vars ord jag avslutar med att återskildra.

”When film is not a document, it is dream. That is why Tarkovsky is the greatest of them all. He moves with such naturalness in the room of dreams. He doesn’t explain. What should he explain anyhow? He is a spectator, capable of staging his visions in the most unwieldy but, in a way, the most willing of media. All my life I have hammered on the doors of the rooms in which he moves so naturally. Only a few times have I managed to creep inside. Most of my conscious efforts have ended in embarrassing failure – THE SERPENT’S EGG, THE TOUCH, FACE TO FACE and so on.

Fellini, Kurosawa and Bunuel move in the same fields as Tarkovsky. Antonioni was on his way, but expired, suffocated by his own tediousness. Melies was always there without having to think about it. He was a magician by profession.

Film as dream, film as music”. (Laterna Magica, page 73)

5 kommentarer

Filed under Film, Kultur, Uncategorized

Drömmar

Bild

Ordet ”dröm” har både i svenskan och engelskan en dubbel innebörd. Delvis associeras drömmar med ett slags visuellt fantasitillstånd som inträder under REM-sömnen, å andra sidan med en form av svåruppnåeliga visioner. Jag känner föga till ordets etymologi, men kanske är distinktionen i betydelse inte så radikal som man vid första anblick vill tro. Vid en enkel sökning kommer inte mycket mer fram om begreppet än att det härstammar från det urgermanska ”draumaz” med liknande innebörd.

Drömmen så som mentalt tillstånd under sömnen tar sig otaliga uttryck. Fantasin tycks obegränsad och fabricerar världar och bilder som bryter mot logik och form. I konsten tar den sig uttryck i surrealism, och anknyter till psykoanalysens teorier om det undermedvetna. Både inom film och målad konst är en spegling av en drömvärld ett återkommande tema. Den japanska regissören Akira Kurosawa regisserade 1990 filmen ”Dreams” som en form av hyllning till drömmarna, skildrandes olika drömsekvenser han självt drömt. Liknande, om än inte så uttalat, filmer som speglar det drömlika tillståndet finns i flera former, drivande oss bort en stund från den vardagliga symmetrin. Varför inte här exempelvis nämna Alejandro Jodorowsky ”Holy mountain” eller någon av Tarkovskijs alla magiska filmer. Bland den målade konsten finns en oerhörd mängd bidragande konstnärer, inte minst att nämna Picasso och Dali. Formernas gränser förflyttas, objekt sätts in i för oss ologiska sammanhang och suggererande fantasifoster växer fram och fascinerar oss.

Säkerligen finns vetenskapliga rön som bryter förtrollning, men detta är inte menat att vara en neuropsykologisk analys, utan en fundering kring det imaginära. Den avslöjar en sida av oss som otvetydigt tycks lockas av, inte bara det okända, utan det gränslösa. Liksom att jämföra med Platons grottliknelse uppfattas det perceptionella som en begränsad verklighet, medan tankens värld blir den oändliga helheten, till stor del outforskad och okänd. Som en ytterliggare dimension bakom linjerna hägrar den i vår inre uppfattning.

Kanske är det är det här de båda ändarna av ordet ”dröm” sluter sig samman till en cirkel. För vad skulle annars vara en högre önskan, en svåruppnåelig vision, än uppnåendet av ett tillstånd att kunna forma världen likt lera, att bryta sig loss från fast mark och nå det okända undermedvetna. Drömmen så som önskan, tycks ju trots allt vara strävan efter det för stunden orealistiska. Att en dag befinna sig i en annan verklighet, där ändamålet är uppfyllt och man lyckats skulptera den prefererade livssituationen. Inte minst blir detta som mest märkbart när man betraktar barnets drömmar – drömmar som, till skillnad från den vuxna människans, inte begränsats ännu av kraven på realism. För barnet blir allt möjligt, alla fantasifoster potentiellt verkliga. Det placerar barnet än närmare det sovande drömtillståndet. Först i vuxen ålder ter sig diskrepansen mellan dagdröm och nattdröm så markant att våra definitioner flyter ifrån varandra och blir homonyma. Kanske är det ett missförstånd byggt kring rationalisering av vardagens hämmande rigiditet.

2 kommentarer

Filed under Filosofi, Kultur

Avantgarde i vår tid

Avantgarde är kanske inte ett helt entydigt begreppet. Traditionellt har det representerat olika riktningar inom konst, kultur och politik, som utmanat rådande normer kring normalitet och vad som är acceptabelt inom det kulturell ramverket. När Max Lundqvist kritiserar en anlagspolitik som enligt honom missgynnar den fria teatern, och således motverkar avantgardiska uttryck i den svenska scenkonsten, väcks frågan om vad avantgardism idag är och om den ännu har ett existensberättigande.

Avantgarde är starkt förknippat med modernismen och gjorde under tidigt 1900-tal uttryck för sin nonkonformism genom bland annat dadaismen, surrealismen och expressionismen. Man ville utmana borgerliga normer och föreställningar och experimentera med nya konstuttryck, på sätt som skilda sig från den klassiska konsten och dess fokusering på estetik och realism. Avantgarde förknippas inte sällan starkt med Hugo Balls abstrakta konstuttryck och Duchamps världsberömda konstverk ”Fontän” utgjord av en pissoar. I takt med att båda konsten och samhället i stort mer och mer börjat präglas av normkritik och hyllande av normbrytande uttryck, har avantgarde enligt kritiker spelat ut sin roll. Finns det något utrymme för avantgarde i det postmoderna samhället?

Frågans svar avgörs till stor del av hur man definiera begreppet. Avantgarde såsom ett uttryck för vanguardism (mobilisering av ideologiska krafter genom att en organisation styr upp kampen) mot borgerliga ideal och hierarkier, är kanske inte aktuell idag, men en ny kontext öppnar upp för nya uttryck. I det postmoderna samhället där fokus för det kulturella och politiska samtalet ligger i att avslöja och utmana maktrelationer och bryta normer som uppbär och kristalliserar förtryck, finns utrymme för att utmana vad som växt fram som förhärskande uppfattningar kring raslig, kulturell och sexuell privilegier inom utgångspunkten för samhällsanalys. Vad som i folkmun kallas politisk korrekthet och försvaras i termer av intersektionalitet.

I detta landskap har vi kunnat uppfatta vissa uttryck för avantgarde bland enskilda konstnärer. Jag tänker då inte minst på Lars Vilks, Dan Park eller varför inte den franska komikern Dieudonné som genom sina påstått rasistiska uttalandet utmanat bilden av rasism som något förbehållet vita gentemot minoriteter genom sin provocerande humor. Är det möjligtvis för etablissemanget provocerande konstformer som dessa gjort uttryck för som är vår tids avantgarde?

En annorstädes tolkning av hur en framtida avantgarde skulle kunna ta sig uttryck, är en renässans av romanticismen i de olika konstarterna, så som hyllande och speglande en pånyttfödd kärlek till passionen gentemot allt från nationen till de klassiska könen och kärleken. Något som idag är ovanligt inom svensk konst, men som inte är en otänkbar framtid i takt med ett visst konservativt motvärn mot postmodernismen, så som vi redan i dag börjat se frön av.

Det är inte möjligt att med säkerhet spåna i kristallkulan, men det är intressant att spekulera i, inte minst då dagens svenska konstscen ter sig allt mer elitistiskt och likriktad, som en ovilja att bryta sig loss från dadaismens anti-normativa uttryck. Inte minst är det en fråga som diskuteras allt för sällan.

Lämna en kommentar

Filed under Konst, Kultur

Dan Park: Why so serious?

Många skulle kanske förknippa Dan Park med pueril provokation. Att det rör sig om en man som försöker bada i ljuset av uppmärksamhet för varje försök att reta upp kredi och pleti. Och nåväl, kvaliteten på hans verk skiljer sig givet åt. Men nog bör man ändock betrakta honom ur ett större perspektiv. Han är genom sitt mod och ovilja att vika ner sig trots allt en heroisk kraft i ett samhälle av kränkta förbudsivrare.

I en tid där varje konstuttrycking, ja även talekonstens och skrivkonstens, måste åka slalom mellan genusvetare som lägger allt under sexismlopen avsett att finna minsta spår av långsökt misogyni, religiösa fundamentalister som blir blodslystna av det mesta som kan beröra deras heliga Gud, nazister med yxan i högsta hugg att pulvrisera ”perversiteten” i modern konst, antirasister som blir som små molokna barn som fått sin leksak bestulen så fort man gör något som strider mot deras rigida världsbild, exempelvis skämtar om neg…sva…afrosvenskars slaveribakgrund, blir han en frisk fläkt. Inte minst bevisar han ju gång på gång sin egen tes, om människors för stora ego som tar allt på största allvar, alltid, i högsta mån. Men inte bara nöjer han sig där inte! Han gör det dessutom gång på gång med en oslagbar sarkasm, som får nypuritanerna att toppa byxorna och framstå som de fånar de verkligen är.

Lämna en kommentar

Filed under Konst, Kultur