Monthly Archives: januari 2014

Abortfrågan

Med KVPs uppdykande tycks den annars likstela frågan om abort fått visst liv på sina håll i Sverige. Och troligen är det just den kristna etiken som huvudsakligen genom historien gått mot strömmen av barnamord och, när tekniken kom, aborter. Människans kompromisslösa egenvärde är en central del av kristen lära, därav blir det otänkbart att ta död på ett oskyldigt foster. Blickar vi bakåt i tiden är människans syn på döden inte riktigt så statisk. I den antika världen ansågs det inte moraliskt klandervärt att låta döda deformerade barn. Idag skulle något som extrauteral abort vara otänkbart.

I Staten kan man följa Platon (genom Sokrates) resonera kring om läkare verkligen bör lägga undan tid för att hjälpa människor vars åkomma inte kommer gå att bota till den grad att de blir helt återställda. Idag är eutanasi förbjudit i de flesta länder, inklusive Sverige.

Trots att den kristna synen på människovärde uppenbarligen påverkat oss till den grad att vi sätter in dyra resurser och smärtsamma behandlingar på patienter som oavsett lär avlida, om inte imorgon så om ett år, så har foster inte längre kommit att räknas med i människovärdet i många länder. Hyckleri hävdar abortmotståndare. Det krävs att man utvecklat medvetande för att räknas som människa, försvarar sig abortförespråkare. Trots kontrovers betraktas abort idag som en självklar rätt för kvinnan att bestämma över sin kropp, en förlängning av liberalismens individfrihet.

Själv är jag, till trots min ofta konservativa inställning, inte mot abort. Men inte av samma skäl som liberalen. Någon vag antydning om ”rätt till sin egen kropp” lockar mig inte. Däremot ifrågasätter jag om inte barnet bör kunna undgå från att födas oönskad in i världen. Vi har idag, i moralrelativismens, extremindividualismens och ansvarslöshetens tidevarv, fullt med dysfunktionella familjekonstellationer. Barn som tidigt drabbas av psykisk ohälsa, lider personlighetskriser och utvecklar moraliskt beklagansvärd karaktär i brist på fostran och förebilder, slitna mellan olika hem och nedtryckta eller negligerade av missbrukande och egoistiska föräldrar. Man måste då fråga sig om man verkligen är beredd på ett samhälle där allt fler barn växer upp under otrygga former, avkomma till påtvingade föräldrar omogna i ålder och lynne, som inte ens själva anser sig kunna ansvara och fostra ett barn. Barn bör enligt min mening vara något väl genomtänkt som man vet att man kan ge en trygg uppväxt. Det är någon som i större grad bör vägas in i debatten.

Med detta i åtanke vill jag dock förtydliga att jag inte ämnar bedöma vem ska ha rätt till att avla, respektive inte avla. Givetvis finns det många föräldrar därute i vårt land som står för gott föräldraskap, sina sämre förutsättningar till trots. Inte heller anser jag abort som något som bör brukas måttlöst och oansvarigt. Eller som jag uttryckte det i ett inlägg på Svt-debatt:

”Att man idag betraktar valet mellan att abortera eller förlösa ett barn som något liknande mellan att köpa eller inte köpa hund, anser jag vara en skrämmande attityd som vittnar väl om den moderna människans egocentrism.”

Min ståndpunkt bygger snarare på min tilltro till att, i generell mening, ett stabilt samhälle upprätthålls av medborgare fostrade i stabila hem, där feminint och maskulint kompletterar vartannat i form av en närvarande mor och far. Ur denna kontext anser jag att om föräldrarna eller föräldern (om modern eller fader av någon anledning försvunnit) genom noggrant övervägande bedömer sig oförmögna att ge ett barn ens den mest basala fostran, så är abort ett rimligt alternativ.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Politik

Genusvetenskapens berättigande

Försökte på nytt pröva lyckan på SVT-debatt, med mindre lyckat resultat. Men kan förhoppningsvis vara av intresse för läsaren att publicera här ändå.

Några dagar tillbaka skrev Aisha Susanne Lundgren en artikel som uppmärksammade, enligt henne, behovet av aktiv normkritik redan i förskolan. Som inte sällan när ämnet normkritik behandlas utifrån teorier kring genus och intersektionalitet blev tonen i kommentarsfältet övervägande skeptisk och stundtals upprörd. Det väcker vissa funderingar kring genusvetenskapens framstående position i analyserandet av dagens samhälle och frågan om vilka normativ som ska ges företräde i utvecklandet av framtidens Sverige. Även om Aisha och en rad andra skribenter på SVT-debatt nu valt att lyfta fram frågan kring förhållandet mellan normkritik och genus, så är jag nog inte ensam om att sakna en mer omfattande debatt kring vad som gör anspråk på att sätta sin prägel på allt från förskoleundervisning till akademisk forskning och utformandet av samhällets olika institutioner.

Särskilt frånvarande i den offentliga jämställdhetsdebatten har en diskussion varit kring varför likhetsfeminismen i Sverige blivit vedertagen framför den alternativa särartsfeminismen. Inte heller tycks man ha bemött den kritik som representanter för andra akademiska discipliner fört fram rörande att genusvetenskapen skulle sakna tillräcklig stringens i sin metodologi för att betraktas som vetenskap. Parallellt med nämnda kritik röns viss tvivel om disciplinens objektivitet och ideologiska opartiskhet.

Om vi för vidare resonemangs skull utgår från att kritiken är berättigad, då följer givetvis spörsmålet huruvida en disciplin som tolkar data utifrån ideologiska glasögon och bedömer teoriers giltighet enbart utifrån koherens med en rad tvivelaktiga grundantagande, ska beredas utrymme att agera utgångspunkt inom flertalet samhällsfrågor. Frågorna som väcks är många och berättigade, men förs allt för sällan fram i det offentliga rummet. Istället framhålls bilden av en utbredd konsensus, enbart stört av ett fåtal dumdristigt reaktionära kritiker. En kvävande tystnad omger ämnet.

Vill vi då upplösa traditionella normer? Är det vedertaget att normkritik i den radikala mening Aisha pekar på är nödvändigt medel för att uppnå ett jämlikt samhälle?  Finns det en allmän uppfattning om vad jämlikhet är? Frågor som dessa gäckar oss alla, men lyfts sällan fram varken i partipolitiska debatter eller som stående punkt i ett partiprogram. Inte heller bland tidningsledare eller etablerade skribenter går att finna någon övergripande debatt. Det gör det svårt att känna av opinionsläget och bedöma hur faktiskt representativa den typen av idéer Aisha lägger fram är bland befolkningen. Den radikalt progressiva idélära som idag berör så många lager av samhället är därmed ur demokratisynpunkt anmärkningsvärt höljd i dunkel.

Vem är det som tillhandahåller genusvetenskapen dess förtroende att oberoende tolka, skissera och förändra samhällets normer och utformning? Vilken inneboende egenskap gör den mer lämpad att analysera och kritisera våra riktlinjer för vad vi anser rätt och riktigt, framför andra teoribyggen?

Detta är alla frågeställningar som inte bara är rimliga att ställa som medborgare i ett demokratiskt samhälle, utan också frågeställningar som är nödvändiga för att förstå det politiska beslutsfattandet. Rimligtvis är det också även där debattens startpunkt bör ligga.

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, Politik

Ett torrlagt debattklimat kräver alternativ

Debattinlägg jag skrev i SVT-debatt, rörande klimatet i media och på nätet:

Ett torrlagt debattklimat kräver alternativ

AVPIXLAT När traditionella medier stänger kommentarsfält och utmålar kritiska röster som direkta fiendestämmor, betyder de att de använder murar och taggtråd i stället för att söka dialog. Många internetanvändare har därför, i god tro, betraktat internet som en sista utpost att föra känsliga diskussioner anonymt och samtidigt nå ut till en stor skara människor. För dessa grupper kommer Expressens Avpixlat-scoop inte tolkas som annat än ytterligare en krigsförklaring mot deras rätt att uttrycka sig, skriver André Iskra Jönsson. 

Knappast någon kan ha missat Expressens ”avslöjande av näthatarna”. Expressen har tagit hjälp av Researchgruppen – med flera tidigare dömda vänsterextrema i leden – för att kartlägga och avmaskera skribenter i diverse hemsidors kommentarsfält, som valt att skriva under pseudonym. Avslöjanden om kränkande och hatfulla kommentarer har åtföljts av filmade hembesök och de anklagade har hängts ut med namn och yrke.

Förtroendevalda politiker, men även politiskt obundna privatpersoner har fastnat i nätet och utmålats som så kallade näthatare. För flera har det inneburit konsekvenser i både det sociala livet och i yrkeslivet. I värsta fall har det inneburit riktade hot.

Men om vi här tar oss friheten att zooma ut från de enskilda individerna och tala i mer generella termer, väcks givetvis frågan om vad för konsekvenser Expressens handlande får för yttrandefriheten på nätet och de politiska diskussioner som förs digitalt.

Många har i god tro betraktat internet som en sista utpost att föra känsliga diskussioner anonymt och samtidigt nå ut till en stor skara människor. Kanske var det en naiv attityd. Trots att tanken på något liknande vad som skett inte kan ha varit främmande för någon, slog ändå Expressens övertramp mot den personliga integriteten på nätet ner som en blixt. I slutändan förväntade sig nog få att en av Sveriges mediejättar skulle våga ta ett så stort steg mot övervakningssamhället, och med tydlighet manifestera att storebror även ser in i de trängsta skrevor.

Många av inläggen som avslöjats har varit oerhört korkade, stundtals chockerande.

Personligen motsätter jag mig starkt hot och trakasserier, oavsett om det sker via nätverkskabel eller på stan. Att spy ut hat utan minsta tillstymmelse till konstruktivt budskap är en melodi jag aldrig förstått mig på.

Men det till trots finner jag förståelse i att människor i Sverige upplever sig nödgade att dölja identitet för att kunna tala fritt om känsliga frågor, om än jag önskar att det inte vore så. I ett torrlagt debattlandskap, där nyansskillnaderna på ledarsidorna upplevs små, söker sig allt fler bort till alternativa sajter där en långt hårdare jargong är rådande. Här blir inte sällan konstruktiv öppen debatt utbytt mot näthat.

Internets omtalade olycksbarn har blivit ett utbrett sätt att kanalisera den ilska och frustration som råder bland grupper i samhället som upplever sig negligerade eller marginaliserade i det offentliga rummet. För dessa grupper kommer Expressens scoop inte tolkas som annat än ytterligare en krigsförklaring mot deras rätt att uttrycka sig.

I en tid då Sverige står inför en rad svåra vägskäl och debatten kring en rad frågor blivit allt mer högljudd och polariserad är behovet av en sund plattform för fritt utbyte mellan åsikter, med hederligt språkbruk och neutral moderering, skriande.

I stället har svenska medier sorgesamt nog valt en diametralt annan riktning. Genom att stänga kommentarsfält, själva bruka ohederlig retorik och utmåla kritiska röster som direkta fiendestämmor, har man bunkrat upp med murar och taggtråd i stället för att söka dialog. Medier har i egenskap av sin roll som budbärare mellan stat och folk ett ansvar att agera förebild för debattnivån och tillåta den offentliga debatten att ha högt i tak. Expressens senaste dolkstöt är tyvärr bara kulmen på ett långtgående misslyckande från mediers sida att sköta denna uppgift.

Den närmaste framtiden kommer inte bara utvisa konsekvenser för ansvariga på Expressen, utan för hela det framtida debattklimatet. En fällande dom skulle kunna innebära en brytpunkt för etablerade mediers maktanspråk över det skrivna ordet. Men oavsett utfall framöver kvarstår faktum att vill man på allvar utmana rådande verklighetsbeskrivningar som oppositionell krävs att man tar sig tiden att hålla en hög intellektuell nivå och gärna finna mod att våga underteckna med sitt namn. Det har de senaste händelserna om något lärt oss med all tydlighet.

André Iskra Jönsson, fritänkare

Lämna en kommentar

Filed under Politik