Monthly Archives: september 2014

(Ännu en) valanalys: Landsbygd mot storstad

På valresultatet har givetvis följt en mängd analyser, teorier och kommentarer. Stefan Löfven står inför uppgiften att bilda regering ur ett parlamentariskt kaos. Sverigedemokraterna blir som förväntat tredje största parti med nära uppemot 13% av rösterna. Men vad gäller rampljuset tycks man som vanligt vara ohotad etta. Uppstickaren Feministiskt initiativs möjlighet att få flytta in i riksdagen gled ur händerna och innerstadskoncentrerade Miljöpartiet var aldrig riktigt med i matchen om tredjeplatsen. Vill man lägga en klassaspekt, eller kanske snarare ett landsbygd-gentemot-storstad-perspektiv som Joakim Lamotte, så slutade valet med stark fördel för landsbygds- och förortsbor. I en kritisk debattartikel försöker journalisten Lamotte nämligen belysa valet ur perspektivet av just dessa motpoler.

”I en tid när inte ens landsbygdsprofilerade politiska partier tar landsbygden på allvar, och när journalistkåren gör reportage om allt annat än situationen för människor på landet, så är det klart att det börjar sticka i ögonen på folk.”

Artikeln är kritisk mot den journalistkår han själv är del av och förs fram med stundtals raljant och småelak ton. Men hur Lamotte än vill distansera sig från den försmädliga innerstadskorrespondenten med ideologiskt ankare i vänsterinfluerade värdeteorier, så lyckas han inte helt befria sig från sitt eget medelklassbias. Bilden av landsortsbon blir en stereotypifiering; en bittert ensam medelåldersman eller frånskild småbarnsmor som halvt försupen vänder sig bort från rationalitet och bildning när det lokala varvet håller på att lägga ner och arbetslösheten sprider sig i bygden. I sanning är svenska väljares rörelse knappast så bunden till rurala småkommuner som här ges sken av. Bara här i Malmö finns relativt centralt belägna valdistrikt som Bellevuegården och Almgården där partier som SD står stadigt över 20%, samtidigt som innerstadsaristokratiska dito som F! och MP saknar fäste. I vår tid är tryggheten på arbetsmarknaden obefintlig, samtida med att ditt hemområde blir allt mer betydelsefullt för din livskvalitet, men möjligheten att bosätta sig var man vill ytterst naggad i kanten. Parallellt centrerar sig dessutom näringslivet allt klarare kring större städer på bekostnad av den lokala industrin eller butiken. I kontexten av politikens förutsättningar blir vissa aspekter allt mer betydande för dess framtida linje och därmed sympatisörer. En politik som syftar till att bestraffa pendlare, försummar lokalt föreningsliv, försämrar villkoren för redan socioekonomiskt svaga områden genom exempelvis ökad immigration av svårintegrerade grupper, begränsar kommuners självbestämmande, samt fokuserar och satsar resurser på frågor som lockar begränsade grupper akademiker i storstadsregionerna, försätter partier på en kant av klyftan mellan, inte bara landsbygd utan även förort, och innerstad.

Men det är tveksamt om hela svaret kring varför storstadens kärna röstar så annorlunda än landsbygdens småsamhälle går att hitta enbart i de konkreta politiska förslagen. Sverigedemokraternas aldrig avstannande framgångsvåg har sin grund i ett skickligt mobiliserande av en folkrörelse ämnad att stävja elitismen kring politiken och bryta hegemonin från storstadsorienterade akademiker. Ibland talar man rentav om specifika Stockholmsområden som bunkrar för en elit som själva placerat ut ideologiskt sprängämne runt om i landet. Konflikten mellan landsbygd och storstad har en historia som är lika gammal som uppkomsten av stad och by, men dess form är tidstypisk. I den urbana miljön frodas reform- och förändringsvilja, idealism och utopi – här har ideologierna sitt epicentrum. Över den rurala miljön ligger ett hölje av konservatism, bevarandet av det pittoreskt enkla, traditionen och behovet av närhet till naturen. Avståndet mellan de två sortens själsliv blir tydligt synligt i både retorik och pragmatik. Vad som däremot kanske är unikt i vår tid är (inner-)stadsmänniskan maniska strävan att förinta bygden, och däri också dess själs sentimentala natur, romantiken för byn och den lilla människans känslomässiga band till sin egen traditionella identitet. Nationell och kulturell orientering blir här sjukdomstillstånd som ska botas medels globalism och kulturförnekelse, liksom stadsmänniskan sägs botat folklore och religion. Den myllrande civilisation med människor från världens alla hörn blir idealet inte bara för staden utan för hela landet.

Med de ökade möjligheterna till högre studier och tillströmningen till landets akademiska läroverk, i kombination med upphöjandet av borgerskapets rationella paradigm sedan upplysningstiden, förbättrade landsortsborna sina möjligheter till individuell frihet samtidigt som de undergrävde sin egna kollektiva existens. Ironiskt nog innebar också inflyttandet från fabriken eller gården till universitetet att läror som i grunden utformats rationellt av stringenta akademiker fick uttolkningar byggda på mysticism och fatalism. Med introducerandet av Hegels dialektik i den politiska filosofin tycks gränserna mellan rationalism och idealism sakta ha suddads ut och på så vis lämnat spelrum för hybrider som marxistisk historicism. ”Är” och ”bör” växer samman och förväxlas. Idag formuleras hatet mot den arkadiska människan som en kritik gentemot irrationalismen. Men det är i grunden en kritik som har väldigt lite att göra med den ursprungliga borgerliga rationalismen och liberalismens traditionella idé om att förnuftet kan vägleda oss till samma slutsatser och handlingsprinciper. Snarare är det en kritik mot existensen av den utanför städerna utbredda konservatism som utgör antites till (inner-)stadsmänniskans sinnebild över vad som är rationella ideal. Ur samma sinnebild blir antitesen motsatsen till förnuftigt och rätt, därmed oförnuftig och fel. Härlett ur detta måste således en person som omfattar antitesen antingen (a) sakna tillräcklig kunskap eller (b) medvetet sträva efter det felaktiga, således vara ond. Till följd möts vi dagarna efter valet av ett myller av valanalyser som försöker, snarare än att diskutera faktiska skillnader i värderingar, utreda varför så många har uppfattningar som är fel.

Men kanske ska vi inte vara så pessimistiska enbart. Vi är många som frustrerat kämpat vid sidan för att öppna upp den svenska debatten som stagnerat allt mer i form av cementerade uppfattningar kring värdegrund och ideal som saknar utrymme för kritik i den offentliga miljön. Jag vet inte om SD eller något annat parti skulle kunna förändra denna process, men sannerligen har Sverigedemokraternas framfart blivit en dolkstöt för etablissemanget delvis signerat väljarna i de mindre kommunerna. I efterföljden kan vi se en del närmanden från enskilda politiker. Speciellt inom Kristdemokraterna har ett visst intresse tänds. På sin blogg erbjuder KDU:s vice ordförande Ardavan Khoshnood läsaren en längre analys över sin syn på Sverigedemokraterna, och tar däribland även upp en del andra inlägg och uttalande från andra inom partiet. Han motsätter sig synen på SD som ett rasistiskt parti och problematiserar behandlingen av partiet utifrån demokratin. Vi har i dagarna även kunnat ta del av kritik mot den förda migrations- och integrationspolitiken av KDU:s ordförande Sara Skyttedal.

På ett mer allmänpolitiskt plan väntar nu svåra förhandlingar i riksdagen. Socialdemokraterna, med Stefan Löfven i toppen, bildar i nuläget regering med Miljöpartiet som tidigare samarbetat med Alliansen, men nobbar Vänsterpartiet. Svårigheterna med att skapa regering utan att involvera SD har fött diskussioner över tidigare blockgränser. Hittills tycks man inte nått fram till någon lösningen man är nöjd med, men spelet går vidare. För den partipolitiskt intresserade väntar fortfarande mycket att följa. Oavsett utfall fortsättar den metapolitiska kampen parallellt.

2 kommentarer

Filed under Politik

Därför ska du bannlysa Researchgruppen och tidningen Expressen – En snabb summering

Bild från Corren. Linköpings lokala politiker, Lars-Erik Johnsson (S), begrundar sitt nerbrunna garage efter ett bombattentat i hemmet i samband med ockupationen av Westmanska BB. Tretton år senare ska något liknande drabba Burlövs lokala SD-politiker Anders Dahlberg.

Bild från Corren. Linköpings lokala politiker, Lars-Erik Johnsson (S), begrundar sitt nerbrunna garage efter ett bombattentat i hemmet i samband med ockupationen av Westmanska BB. Tretton år senare ska något liknande drabba Burlövs lokala SD-politiker Anders Dahlberg.

När förtroendevalda i Linköpings kommun i mars år 2000 beslutade att Westmanska BB skulle bli bostäder istället för ett ”ungdomens hus” valde en grupp som kallade sig ”revolutionära socialister” att ockupera byggnaden, vilket utmynnade i våldsamma strider mellan poliser och ockupanter. När krutröken lagt sig stod 29 personer anhållna, flera för grova brott. I samband med de dramatiska händelserna drabbades den kommunala socialdemokratiska politikern Lars-Erik Johnsson av en anlagd brand i sin bostad. En brandbomb hade briserat och utlyst en brand som nära nog kom att bränna inne Lars-Erik och hans fru. Händelsen kom att bli den mest allvarliga, men långt ifrån den enda som kom att drabba den östgötska staden den närmaste tiden. (Östgöta Correspondenten 20 mars, 2000, 1, 2, 3)

I en intervju gjord av TV4 Öst i augusti samma år låter Martin Fredriksson företräda de grupperingar som i form av stenkastning, husockupationer och riktade attentat mot lokala politiker i Linköping sprider en våg av terror. Namnet skulle dock komma att dyka upp i långt fler sammanhang åren som följde.

Den 15 december år 2000 anhåller polisen tre personer i Linköping misstänkta för mordbrand. Brottet man stod misstänkt för var en anlagd brand tidigare samma dag som kom att helt ödelägga en av McDonalds byggnader, med ett värde av ca 14 miljoner svenska kronor. De tre männen, alla med kopplingar till det vänsterextrema nätverket ”AFA”, Antifascistisk aktion, häktas några dagar senare, samtliga skäligen misstänkta. En av dem redan nämnde Martin Fredriksson. I husrannsakan mot Fredrikssons bostad hittar man silvertejp, instruktioner för hur man tillverkar molotovcocktails, men framförallt hittar man en lista över politiker inom Linköping kommunfullmäktige som planerades skrämmas och tystas ner med liknande våldsmetoder. För Fredriksson är det bara starten på en långt brottslig karriär. Under 2000-talet dyker han åter upp gång efter annan misstänkt och dömd för brott. Bland annat misshandlar han en politisk motståndare grovt med ett föremål av järn år 2003 till den grad att vederbörande får långvariga men. En händelse som han förövrigt tidigare i år kommenterat följande på Twitter om:

”Skulle inte tveka en sekund att spöa den där nassen igen idag om samma situation uppstod.”

Så sent som 2009 döms Fredriksson för brott mot knivlagen då han bär batong på offentlig plats och hotar döda en man.

Vem är då denna Martin Fredriksson, och varför tar jag upp hans namn? Martin Fredriksson är idag en av de centrala aktörerna i det ökända hackernätverket ”Researchgruppen”, en virtuell terrorcell sammansatt av bland andra, förutom redan nämnda namn, Mathias Wåg, en av grundarna av AFA och bland annat inblandad i den uppmärksammade ockupationen av tidningen DN:s redaktion 1994, och Carl Tullgren, flerfaldigt dömd för misshandel och försök till misshandel, bland annat mot tjänsteman. Sistnämnde Tullgren kanske är mest ökänd för händelserna 2007, när han under ett bråk om en flaska vodka slår tre personer blodiga med hjälp av ett par nycklar mellan knogarna under en examensfest på Smålands nation i Lunds universitetsområde. Gruppen står nära AFA, där både Wåg och Fredriksson har sin politiska bakgrund, men medlemmar figurerar bland annat även hos revolutionära fronten, ett annat våldsamt nätverk inom den autonoma vänstern.

Vill man läsa mer om Fredriksson och andra inom Researchgruppen än enkom detta axplock, gjorde den alternativa nättidningen ”Fria tider” ett omfattande reportage i december förra året som kan vara värt att ta del av.

Just förra året, 2013, väljer Expressen, en av Sveriges största kvällstidningar, att inleda ett samarbete med Researchgruppen. Researchgruppen hade då hackat den amerikanska webbtjänsten Disqus, som bland annat tillhandahåller kommentarsfunktionen på många svenska bloggar och hemsidor. Informationen man kommit över, bland annat ett stort register över skribenter på diverse nyhetsrapporterande sidor, väljer Expressen att köpa för att själva låta publicera. Händelsen blev mycket uppmärksammad och kritiken hård mot Expressen i allmänhet och ansvarig utgivare Thomas Mattsson i synnerhet. Attacken mot Disqus sades i huvudsak rikta sig mot förtroendevalda politiker som gömt sig bakom pseudonymer, men kom även att drabba en rad vanliga privatpersoner. Det mest kända fallet är troligen den före detta docenten Jim Olsson som inte bara blev uthängd på delvis falska grunder utan även fick ett otrevligt hembesök av journalister från Expressen. Flertalet av personerna som hängdes ut fick som följd utstå direkta och indirekta hot. Lokalpolitikern i Burlövs kommun Anders Dahlberg, SD, utsattes för ett bombattentat mot sitt hem. Idag pågår en långvarig process för att åtala ansvarig på Expressen. Bland annat har Disqus kontaktat svensk och amerikansk polis och en förundersökning för brott mot tystnadsplikten har inletts av Justitiekanslern. En rad webbsidor som utsatts för angreppet har dessutom gemensamt samlat in över en halv miljon för att bekosta en rättsprocess mot tidningen å de drabbades vägnar. Förloppet har dock förhalats något då, enligt tidningen Fria tider, Expressen hotat folk med nya uthängningar om de väljer att anmäla tidningen.

Men Researchgruppens bana tar inte slut här. I januari i år meddelar man via Twitter att man köpt kreditupplysning av företaget Bisnode Kredit AB på 400 av de vars identiteter man tidigare kommit över, i syfte att sammanställa och föra statistik. För Expressen fortsätter drevet mot oliktänkande så sent som strax före valet, bland annat med fallet Christoffer Dulny. Men även på andra håll än via Expressen har det dykt upp avslöjande vars källor ligger höljt i det dunkla. När SR:s Ekot så sent som den 12:e september rapporterar om Jimmie Åkessons spelberoende uppkommer en rad frågor om hur man kommit över vederbörandes sekretessbelagda kontouppgifter. Avslöjandet väckte starka reaktioner bland annat hos Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand, som i fallet säger sig stå helt på Åkessons sida, och skriver via Twitter bland annat:

”Jag tycker det är relevant för allmänheten att få veta hur journalister får tag i kontoutdrag från en politikers privata betalkort.” 

Och

”Det är troligt att Jimmie behöver hjälp med sitt spelande. Men det är ointressant i jämförelse med det intrång i privatlivet detta är.” 

En annan som ställer sig minst lika kritisk till avslöjandet är Moderaternas Carl Bildt:

”Jag skulle gärna vilja veta hur Ekot fått tillgång till en riksdagsledamots kontokortsinformation. Handlar om både lag och etik.”

I dagarna har det kunnat avslöjas att Researchgruppens nästa stora mål är webbforumet ”Flashback”, där hundratusentals vanliga svenskar diskuterar allehanda frågor dagligen, oftast anonymt. Återigen rör man upp känslor bland den politiska sfären. Bland annat skriver Piratpartiets grundare, Rick Falkvinge, på Twitter:

”Det är hög tid att Researchgruppen börjar ses som det kriminella slödder de är. Bryta sig in i Flashback? Ändamålen helgar inte medlen.”

Och i en artikel på engelskspråkiga ”privateinternetaccess” kommenterar han terroristernas uppdrag följande:

”A criminal group has obtained personal details for one of Sweden’s largest anonymous forums. Done to scare, intimidate, and out political opponents discussing under protection of anonymity, the collateral damage is immeasurable.” 

Även Anna Troberg, nuvarande partiledare för Piratpartiet känner stark indignation över Researchgruppen. I en debattartikel på SVT-opinion kallar hon gruppen förett glorifierat medborgargarde som konsekvent låter ändamålen helga medlen.” 

På Sverigedemokraternas valvaka tog partiet det naturliga beslutet att utestänga Expressen. Ett beslut som väckt blandade reaktioner, men som står sig konsekvent med partiets strikta linje kring nolltolerans mot extremism. Gränsen var passerad för vad som är acceptabelt inom grävande journalistik, och utifrån uppgifterna ovan blir det svårt oavsett partifärg att komma fram till en annorlunda slutsats. Min stående åsikt är att fler, både privatpersoner och partiföreträdare bör ta efter Sverigedemokraterna i denna enskilda fråga och låta bli att understödja företag som samverkar med kriminella nätverk. Att flera tyngre namn väljer att reagera genom diverse social media är ett sundhetstecken. Kanske får vi även snart ytterliggare pusselbitar kring hur saker och ting hänger ihop inom en snar framtid. Tillsammans med nära samverkande Piscatus (en databas över domstolsbeslut och offentliga handlingar avsedd för journalister) uppger Researchgruppen via respektive hemsidor att man på valnatten blivit hackade och att information, bland annat register över kunder och uppdragsgivare, läckt ut på nätet. Skalan på jordskredet är svår att ännu sia om, men det är inte omöjligt att vi väntar en stor skandal med vida rötter lite överallt inom medievärlden.

Artikeln bygger på andrahandskällor och ska inte användas som grundunderlag för publicerade uppgifter. Däremot har jag försökt övergripande summera en väldigt komplex situation, och förhoppningsvis underlätta läsaren att själv bilda åsikt. Därmed kanske också texten kan uppfattas som lite ryckig. Grupperingar som Researchgruppen har ingen plats i demokratiskt samhälle, och bör motarbetas. Ibland är man nödgad att säga även det uppenbara. Det ska inte tolkas som att jag försvarar enskilda personers uttalande på nätet, som på olika sätt kan vara kränkande eller till och med brottsliga, vilket är en annan fråga. Artikeln syfte är enbart att upplysa läsaren om allvaret kring situationen i ett land där pressetiken blir allt mer urholkad. Gör det rätta du också och välj bort mediekanaler som uppträder grovt omoraliskt och underminerar demokratin!

5 kommentarer

Filed under Övrigt

Per Engdahl – Fribytare i folkhemmet

Per Engdahl 1909-1994. Bild från SR.

Per Engdahl 1909-1994. Bild från SR.

En av 1900-talets välkända namn, nämnd i samma andetag som personligheter som Herbert Tingsten och Sven Stolpe, men med en kanske för många mer komplicerad karaktär att förhålla sig till, är Per Engdahl. Som utpräglad förespråkare för det inom fascismen centrala ekonomiska systemet korporatism, samt uttalad nationalist, blev han en kontroversiell intellektuell genom större delen av 1900-talet. Mest välbekant är han kanske som grundare av Nysvenska rörelsen och Malmörörelsen.

I boken ”Fribytare i folkhemmet” får vi följa hans egna berättelse om den långa politiska karriären och hans liv genom ett Sverige i förändring. Redan i första kapitlet kastas man in i en analys av nationalismen; den tanke som tillsammans med korporatismen skulle bli centralt i hans politiska filosofi, och får följa en historisk tillbakablick av nationen Sverige.

”Men vad är då nationen? Är den en skapelse av tillfälligheter, som försvinner i samma ögonblick som omständigheterna förändras? Det bästa sättet att få svar på den frågan är att söka följa något man kallar en nation från dess tillblivelse och framåt.”

Efter några kapitel börjar mönstret att växa fram i bakgrunden av Engdahls tankestoff. Med utgångspunkt i Marx klassiska citat ”All historia är historien om klasstrider” binder han samman nationen med tankar som får oss att erinra folkhemstanken i en passage om arbetsfördelning. Han erkänner uppkomsten av klasser och erbjuder en förklaring av dess tillkomst.

”Om vi utgår från folket som den naturliga grunden för vår nuvarande existens, kan vi konstatera, att det inom varje folk växer fram en av omständigheterna betingad arbetsfördelning människor emellan[…] Det uppstår lätt en uppdelning på grundvalen av privilegierad och icke-privilegierad. Om staten vuxit fram ur en enskild ledarpersonlighets förmåga att svetsa samman och bygga upp ett rike, är det i ett primitivt samhälle naturligt, att hans familj och släkt får en särställning. Ur denna kan sedan växa fram en överklass. Medlemmarna av denna kommer att inta sin ställning i samhället på grund av sin bör.”

Men han ställer sig sedan kritisk till socialismens fokus på enbart ekonomiska aspekter. För att uppnå det klasslösa samhället har de psykologiska skillnaderna, så som synen på identitet utifrån klass och normer för olika skikt, en minst lika stor betydelse.

”När det nu är uppenbart, att ett socialt attitydmönster har en väsentlig betydelse både för trygghetskänslan och funktionsdugligheten, borde all familje- och all skolpolitik rikta in sig på att bygga upp ett system av mänskliga relationer, som är detsamma i olika socialgrupper. Var det möjligt för adelsfamiljer för hundra eller två hundra år sedan att utjämna skillnaderna mellan sina begåvade och obegåvade medlemmar, så borde det med nutidens psykologiska hjälpmedel till förfogande vara möjligt att lägga en gemensam grund av uppfostran för alla i samhället. Klasslösheten är inte en utopi.”

I korporatismen hittar Engdahl en väg att skapa jämvikt mellan människans naturliga tendenser att organisera samhället, gruppera sig och inta olika roller, och avskaffandet av de orättvisa klasshierarkier som uppstått till följd. Olika korporationer ska bära samhället via gemensamma gruppintressen och uppgifter i ett mer horisontellt förhållande till varandra än nuvarande klassuppdelning. Istället för att motarbeta varandra via skilda särintressen bildar man här en symbios. Per Engdahl finner stark inspiration i Mussolinis Italien, men följer inte samma tankemönster i synen på den auktoritära statsstyrningen. Tvärtom blev han en aktiv aktör i den svenska politiken, sin tidvis skeptiska hållning till demokratin till trots.

Men snarare en än ideologisk djupdykning gör sig boken intressant för sin stundtals annorlunda historiebeskrivning, knuten till Engdahls egna nedtecknade erfarenheter, inte minst under andra världskriget. Exempel att nämna kan vara tyska opinionens inställning till ett krigsutbrott strax innan Tysklands krigsförklaring mot Polen 1 september 1939. En inställning som via Engdahl förmedlas ha varit skeptisk – inte alls så positiv och efterlängtad som bilden vi ofta får. Ett annat, Engdahls analys över konsekvenserna för Italien och fascismen beslut att ockupera Etiopien och avsätta Haile Selassie fyra år tidigare. För den historiskt intresserade tar boken oss igenom en rad decennier och viktiga händelser genom Engdahls eget perspektiv.

Kanske är det dock skildringen av 60-talets vänstervåg och attitydförändringarna i efterkrigstiden som drar den moderna politiska dissidentens ögon till sig. Händelser som Vietnamkriget och kårhusockupation i Stockholm tas upp och sätts i en politisk kontext, uppkomsten av riktningar som nymarxism och nuliberalism analyseras. Begreppet substitutism presenteras som en framväxande vänsteridé och ger oss en dimension som kanske är än mer central idag.

”För studentvänstern spelade läran om proletariatets elit en inspirerande roll. Enligt Marx skulle ett fåtal inom arbetarklassen leda revolutionen och konstituera den proletära diktaturen. Nu uppfann nymarxisterna något, som de kallade substitutism. En viss grupp kunde företräda en annan grupp i den sociala processen, kunde bli en annan grupps advokat och vägvisare. I denna föreställning trodde sig studenterna ha funnit sin identitet.”   

Den bland studenter utbredda föreställning om ett intellektuell skikt att leda arbetarklassen blev dock i realiteten snart identifierat med elitism och arbetarförakt. I kölvattnet efter studentrevolten i Paris 1968 följde en historisk seger för de sedan tidigare styrande gaullisterna. Liknande parallell går att dras till kårhusockupationen i Stockholm som snabbt ebbade ut i sin trubbighet. Ändock kom dess idéer att få en fortsatt prägel i politikens korridorer, och som en tråd genom bokens avslutande kapitel målas fram ett landskap av allt mer intolerans mot oliktänkande upp i takt med starkare vänstervindar – inte minst drabbande vår huvudperson. Mot slutet av 60-talet ser vi bilden av en media som blir allt ängsligare för vilka synpunkter som tillåts passera redaktionen, och vems röst som får höras.

”Vi levde ju i ett fritt land. I dag är förhållandena annorlunda. För min del får jag inte ens vara medlem i Publicistklubben, inte ens i Skånes Författarsällskap. En person med avvikande åsikter ställs utanför den normala gemenskapen. En förutsättning för att vi skall kunna fullfölja den lugna utveckling, som burit upp hundra års Sverige, är en återgång till friheten. Så länge en hel åsiktsriktning kan tabubeläggas, så länge dess anhängare ställs utanför den normala samhällsdebatten, finns det risk för uppkomsten av ett explosivt underjordiskt stoff, som i en kritisk situation kan explodera. När demokratin i påstått självförsvar trampar ner sina egen innersta grund, har den förväxlat självförsvar med självmord.”

”Fribytare i folkhemmet” är en bok med många dimensioner och en stor bredd, både tids- och tankemässigt. Att summera den i en enskild recension vore icke möjligt. Men för den som är nyfiken på Per Engdahl hoppas jag att mitt axplock väcker ett ökat intresse. Engdahls livshistoria blir en delikat blandning mellan historisk skildring som aldrig förr och en biografi om en unik personlighet med stora ambitioner och mental styrka. Verket kräver ingen politisk kompass, även om Engdahls ideologiska utgångspunkt är välkänd. Mycket av skildringarna går att återknyta till det samhälle vi idag lever i, 35 år senare, och blir därmed högintressanta oavsett hemvist. Kanske är delar av textens innehåll än mer relevant idag än när boken släpptes, så som kommentarer kring den, för dåtiden fortfarande relativt i sin vagga, förda invandringspolitiken.

Slutligen, vill jag nämna för den som vill läsa mer om ”fribytare i folkhemmet, att Lennart Svensson tidigare skrivet en utmärkt recension av boken på sin blogg.

3 kommentarer

Filed under Historia, Politik