Etikettarkiv: Konst

Döden och tiden

salvador-dali-explosion-5670_1420179812

Tiden känns inte sällan som något flyktigt på väg ner för sin kant. Här gestaltat genom Salvador Dali.

Döden och tiden har ständigt följt människor genom alla tider och väckt frågor om existensen. Genom den medicinska utvecklingens blomstring under senare sekel och krigens frånvaro har vi lyckats kontrolleras dess öde allt mer. Vi lever allt längre och kan planera våra liv utan oro för att plötsligt ryckas bort. Men det har också gjort att döden blivit allt mindre naturlig och att tiden blivit en kvantitativ begränsning mer än en gåva av liv.

I väst blir döden ett uttryck för den linjära tidslinjens ändelse, slutet. Olycka tycks starkt förknippat med tidslighet, som i sin tur är en direkt följd av insikten om dödligheten. Genom att kvantifiera tiden upplever vi kontroll över vår dödlighet och kan distansera oss från dess direkta närvaro i form av sitt oberäkneliga införlivande. Istället blir döden en indirekt närvaro genom förgängligheten. I västvärlden där tryggheten är så stor räknar alla med att leva minst 60 år, vilket leder till att vi anser att vi kan planera livet och därmed förbereda oss på dödsögonblicket. Vi närmast målar upp en ideal bild som en slags mytisk gestaltning av gammelfarfar som somnar in leende vid brasan fullt tillfreds med alla livsval, som en slags övermålning av det fasansfulla i existensens upphörande. Redoheten inför döden blir centralt för våra liv i och med insikten om existensen som begränsad. Döden figurerar, men långt bortom vardagen som något utestängt från nuet. Först genom förgänglighetens påminnande blir den närvarande som en existentiell ångest i form av åldrandet.

Med industrialismens intåg och modernisering blir förgängligheten allt mer närvarande genom den accelererande övergången mellan föråldrat och färskt. Vad som var skillnaden mellan decennium är nu skillnaden mellan ett eller några år. Ting överallt omkring oss blir snabbt utgångna och ersatta. Teknikens kortvarighet påminner oss om vår egen och förstärker förgänglighetens ångestträngande närvaro. Enbart genom effektivisering av oss själva upplever vi att vi hinner med när tiden tycks dras samman. Aldrig har vi levt så länge, men haft så lite tid att hinna med.

Ur idealet om redohet inför döden följs också behovet av identitet, inte bara som social roll utan som fulländning. Att leva utifrån normer kring ett fullgott liv är inte tillräckligt. Man ska även delvis leva vidare genom att minnas av andra. Enbart genom att åstadkomma lindrar man döden, eller snarare dess skrämmande potential av icke-existens.. Livet som kvantifierad tid för med sig ett ansvar att fylla ut dess tidsspann. Ständigt drar det ihop sig ytterligare och klockan tickar på. Genom strävan efter självförverkligandet lindrar vi samvetet kring att inte åstadkomma tilltäckligt för det framtida jagets redohet inför döden. Ångesten kring meningslösheten tolkas här som otillräcklighet i vår strävan mot helhet och pressar oss därmed att försöka än hårdare genom högre målsättningar.

Tragedin över förgängligheten når sin peak i döden-i-förtid. En person som dör innan en viss ålder säger vi har inte hunnit leva. Det är inte tillståndet av att dö ung, så som psykologiskt eller kroppsligt som väcker känsla av fasa, utan existensen som bortryckt i förtid och därmed avsaknad av redohet inför döden. Först med berättelsen om livet och döden som undertryckta människan uppstår tanken om den plötsliga eller förtida döden som orättvis. Som ett uttryck för att alla ska ha rätt till en chans att finna redohet inför döden. Det uppstår rentav en förvåning över att döden plösligt inte går att undvika, då den tidigare varit så frånvarande, undangömd bakom insynsskyddade sjukhusväggar.

Som ett eko av döden som domesticerad under tidens kvantifiering är vår identitet flyktigare än någonsin. Image (läs tidigare inlägg) i form av subkultur, yrkesroll eller till och med politiskt engagemang är relaterat till tid och ålder. Det specifika språkbruket, kläderna, livssynen. De stora eviga sanningarna fördunklas allt mer, och ur dess skugga växer de tillfälliga och kontextuella. Föråldrandet gestaltar sig som ett ständigt hot om att man rör sig för långsamt. Samtidigt som livets många och hastiga skiften påminner oss om förgängligheten, vilket i sin tur pressar oss att vara ständigt unga och aldrig kunna ha en avslappnad relation till åldrandet.

Barnet känner inte till döden. Hon har ännu inte fått tillträde till vetskapen om förgänglighet, och kan därmed koncentrera sig på existensen utan att relatera den till icke-existensen. Ungdomen är bekant med dödligheten men identifierar sig inte med den. Så fort insikten om existensens förgänglighet slagit rot spenderas resterande liv åt att försöka dressera den. Paradoxalt nog förlorar man i den stunden förmågan att leva fullt ut. När man fått veta att tillvarons riktning är förgänglighet tycks man inte kunna vara obekymrat lycklig annat än i flykten från sina tankar, momenten där man glömmer dåtid och framtid.

Med religionens uttåg har vi inte längre tillgång till själens tidlöshet efter kroppens förfall. Tiden binds helt och hållet samman med en rumslig existens och förstås därmed enbart som rumslig förändring i ett dåtid-nutid-framtid schema. Dåtid som före detta nutid och framtid som nutid som komma skall. Den metafysiska medvetenheten kring att vara en existens i världsalltet blir därmed förgjord, liksom historia och postum framtid blir förborgade entiteter. Rentav irrelevanta. Den moderna vuxna människan är både föräldralös och barnlös i förhållande till andra existenser. Hon föds, lever och dör ensam utan öde. Ur meningslösheten som instituerad utgångspunkt för förståelsen av tillvaron härrör nutidsmänniskans breda stress och ångest över sin egen existens.

Annonser

5 kommentarer

Under Övrigt, Filosofi

Drömmar

Bild

Ordet ”dröm” har både i svenskan och engelskan en dubbel innebörd. Delvis associeras drömmar med ett slags visuellt fantasitillstånd som inträder under REM-sömnen, å andra sidan med en form av svåruppnåeliga visioner. Jag känner föga till ordets etymologi, men kanske är distinktionen i betydelse inte så radikal som man vid första anblick vill tro. Vid en enkel sökning kommer inte mycket mer fram om begreppet än att det härstammar från det urgermanska ”draumaz” med liknande innebörd.

Drömmen så som mentalt tillstånd under sömnen tar sig otaliga uttryck. Fantasin tycks obegränsad och fabricerar världar och bilder som bryter mot logik och form. I konsten tar den sig uttryck i surrealism, och anknyter till psykoanalysens teorier om det undermedvetna. Både inom film och målad konst är en spegling av en drömvärld ett återkommande tema. Den japanska regissören Akira Kurosawa regisserade 1990 filmen ”Dreams” som en form av hyllning till drömmarna, skildrandes olika drömsekvenser han självt drömt. Liknande, om än inte så uttalat, filmer som speglar det drömlika tillståndet finns i flera former, drivande oss bort en stund från den vardagliga symmetrin. Varför inte här exempelvis nämna Alejandro Jodorowsky ”Holy mountain” eller någon av Tarkovskijs alla magiska filmer. Bland den målade konsten finns en oerhörd mängd bidragande konstnärer, inte minst att nämna Picasso och Dali. Formernas gränser förflyttas, objekt sätts in i för oss ologiska sammanhang och suggererande fantasifoster växer fram och fascinerar oss.

Säkerligen finns vetenskapliga rön som bryter förtrollning, men detta är inte menat att vara en neuropsykologisk analys, utan en fundering kring det imaginära. Den avslöjar en sida av oss som otvetydigt tycks lockas av, inte bara det okända, utan det gränslösa. Liksom att jämföra med Platons grottliknelse uppfattas det perceptionella som en begränsad verklighet, medan tankens värld blir den oändliga helheten, till stor del outforskad och okänd. Som en ytterliggare dimension bakom linjerna hägrar den i vår inre uppfattning.

Kanske är det är det här de båda ändarna av ordet ”dröm” sluter sig samman till en cirkel. För vad skulle annars vara en högre önskan, en svåruppnåelig vision, än uppnåendet av ett tillstånd att kunna forma världen likt lera, att bryta sig loss från fast mark och nå det okända undermedvetna. Drömmen så som önskan, tycks ju trots allt vara strävan efter det för stunden orealistiska. Att en dag befinna sig i en annan verklighet, där ändamålet är uppfyllt och man lyckats skulptera den prefererade livssituationen. Inte minst blir detta som mest märkbart när man betraktar barnets drömmar – drömmar som, till skillnad från den vuxna människans, inte begränsats ännu av kraven på realism. För barnet blir allt möjligt, alla fantasifoster potentiellt verkliga. Det placerar barnet än närmare det sovande drömtillståndet. Först i vuxen ålder ter sig diskrepansen mellan dagdröm och nattdröm så markant att våra definitioner flyter ifrån varandra och blir homonyma. Kanske är det ett missförstånd byggt kring rationalisering av vardagens hämmande rigiditet.

2 kommentarer

Under Filosofi, Kultur

Avantgarde i vår tid

Avantgarde är kanske inte ett helt entydigt begreppet. Traditionellt har det representerat olika riktningar inom konst, kultur och politik, som utmanat rådande normer kring normalitet och vad som är acceptabelt inom det kulturell ramverket. När Max Lundqvist kritiserar en anlagspolitik som enligt honom missgynnar den fria teatern, och således motverkar avantgardiska uttryck i den svenska scenkonsten, väcks frågan om vad avantgardism idag är och om den ännu har ett existensberättigande.

Avantgarde är starkt förknippat med modernismen och gjorde under tidigt 1900-tal uttryck för sin nonkonformism genom bland annat dadaismen, surrealismen och expressionismen. Man ville utmana borgerliga normer och föreställningar och experimentera med nya konstuttryck, på sätt som skilda sig från den klassiska konsten och dess fokusering på estetik och realism. Avantgarde förknippas inte sällan starkt med Hugo Balls abstrakta konstuttryck och Duchamps världsberömda konstverk ”Fontän” utgjord av en pissoar. I takt med att båda konsten och samhället i stort mer och mer börjat präglas av normkritik och hyllande av normbrytande uttryck, har avantgarde enligt kritiker spelat ut sin roll. Finns det något utrymme för avantgarde i det postmoderna samhället?

Frågans svar avgörs till stor del av hur man definiera begreppet. Avantgarde såsom ett uttryck för vanguardism (mobilisering av ideologiska krafter genom att en organisation styr upp kampen) mot borgerliga ideal och hierarkier, är kanske inte aktuell idag, men en ny kontext öppnar upp för nya uttryck. I det postmoderna samhället där fokus för det kulturella och politiska samtalet ligger i att avslöja och utmana maktrelationer och bryta normer som uppbär och kristalliserar förtryck, finns utrymme för att utmana vad som växt fram som förhärskande uppfattningar kring raslig, kulturell och sexuell privilegier inom utgångspunkten för samhällsanalys. Vad som i folkmun kallas politisk korrekthet och försvaras i termer av intersektionalitet.

I detta landskap har vi kunnat uppfatta vissa uttryck för avantgarde bland enskilda konstnärer. Jag tänker då inte minst på Lars Vilks, Dan Park eller varför inte den franska komikern Dieudonné som genom sina påstått rasistiska uttalandet utmanat bilden av rasism som något förbehållet vita gentemot minoriteter genom sin provocerande humor. Är det möjligtvis för etablissemanget provocerande konstformer som dessa gjort uttryck för som är vår tids avantgarde?

En annorstädes tolkning av hur en framtida avantgarde skulle kunna ta sig uttryck, är en renässans av romanticismen i de olika konstarterna, så som hyllande och speglande en pånyttfödd kärlek till passionen gentemot allt från nationen till de klassiska könen och kärleken. Något som idag är ovanligt inom svensk konst, men som inte är en otänkbar framtid i takt med ett visst konservativt motvärn mot postmodernismen, så som vi redan i dag börjat se frön av.

Det är inte möjligt att med säkerhet spåna i kristallkulan, men det är intressant att spekulera i, inte minst då dagens svenska konstscen ter sig allt mer elitistiskt och likriktad, som en ovilja att bryta sig loss från dadaismens anti-normativa uttryck. Inte minst är det en fråga som diskuteras allt för sällan.

Lämna en kommentar

Under Konst, Kultur

Dan Park: Why so serious?

Många skulle kanske förknippa Dan Park med pueril provokation. Att det rör sig om en man som försöker bada i ljuset av uppmärksamhet för varje försök att reta upp kredi och pleti. Och nåväl, kvaliteten på hans verk skiljer sig givet åt. Men nog bör man ändock betrakta honom ur ett större perspektiv. Han är genom sitt mod och ovilja att vika ner sig trots allt en heroisk kraft i ett samhälle av kränkta förbudsivrare.

I en tid där varje konstuttrycking, ja även talekonstens och skrivkonstens, måste åka slalom mellan genusvetare som lägger allt under sexismlopen avsett att finna minsta spår av långsökt misogyni, religiösa fundamentalister som blir blodslystna av det mesta som kan beröra deras heliga Gud, nazister med yxan i högsta hugg att pulvrisera ”perversiteten” i modern konst, antirasister som blir som små molokna barn som fått sin leksak bestulen så fort man gör något som strider mot deras rigida världsbild, exempelvis skämtar om neg…sva…afrosvenskars slaveribakgrund, blir han en frisk fläkt. Inte minst bevisar han ju gång på gång sin egen tes, om människors för stora ego som tar allt på största allvar, alltid, i högsta mån. Men inte bara nöjer han sig där inte! Han gör det dessutom gång på gång med en oslagbar sarkasm, som får nypuritanerna att toppa byxorna och framstå som de fånar de verkligen är.

Lämna en kommentar

Under Konst, Kultur

Bildkonst som väcker känslor

Bild

Har ägnat aftonen åt något så ovanligt som att ha uppmärksammats av kontroversiell fotokonst signerad Sally Mann, David Hamilton (vars filmer jag tidigare sett iof), Jock Sturges och Fabio Cabral. För er som inte känner till namnen rör det sig om professionella fotografer vars motiv är gestalta adolecensens blomstring i form av sensuell bildkonst. Påklätt, men även som ni kanske förstår, mer avklätt. Och jag kan inte låta bli att lockas in i estetiken i bilderna, naturens mystiära skönhet fångad i avbildningen av en ungdomens människa ännu i blomning, omgivna av trolska miljöer. Det är synd att dagens pedofilirädsla eskalerat till en nivå där vi inte längre vågar se skönhet i det naturliga, att pornografins expandering gjort all nakenhet synonymt med explicitet och djuriska lystnad, och därför försummat det vackra i skapelsens rena fysionomi.

Men det väcker också till liv en debatt som varit hett villebråd sen 70-talets sexualliberala experiment med bland andra filmer som ”Pretty Baby” och ”Maladolescenza”, med en ung Brooke Shields respektive Eva Ionesco spelandes ekivokt porträtterade rollkaraktärer. Och paradoxalt nog har debatten rört sig mer åt förbudshållet i takt med att samhället lagt större fokus kring sex och nakenhet, allt medan åldrarna för samlagsdebut letat sig ner i åldrarna. Men kanske är det också där vi finner grunden till den förändrade attityden över årtionden; en ökad sexualisering av den nakna kroppen.  Nakenavbildningar av barn väcker idag det närmaste vi i västerlandet kommer islams starka reaktioner på avbildningar av profeten Mohammed.

(Bilden är Sally Manns ”candycigarette”)

Lämna en kommentar

Under Konst, Kultur