Category Archives: Övrigt

Massmedias knep och brister – Så känner du igen dem

609c0452349405f0d1133c4d484f8a91_400x400

Metros Viralgranskaren utnämnde i år 13 mars till källkritikens dag och därav ligger det rätt i tiden att själv bidra med verktyg åt den som vill slipa sina granskande färdigheter. Jag är dock ingen expert kring ”fake news” eller ”alternativa sanningar” så som Jack Werner och kommer således inte djupdyka i källkritik av dubiösa internetrykten. Vad jag istället hoppas bidra med är tips på hur man förhåller en sund skepticism gentemot massmedia. Detta gör jag genom att ta upp några av de vanligaste fällor du som läsare, lyssnare eller tittare kan stöta på så fort du öppnar en tidning eller slår på TV:n. Följande är ett axplock innehållande de mest förekommande och relevanta knepen och bristerna. Samtliga av de exempel som refereras till i texten kommer från svenska dags- eller kvällstidningar och alla utom ett citat kan tillskrivas journalister (Dinamarca, Snecker och Karlsson som skrev en gemensam artikel om manligt sexuellt våld är politiker.)

 

Fördelaktiga tolkningar av statistik

Det finns lögn, lögn och så finns det statistik. Statistik tenderar ofta att besitta en mäktig aura av benhård otvivelaktig fakta, men trots det finns det allt som oftast fler motsägande tolkningar av statistiken än vad det finns tillgänglig insamlingsdata. Skälen är många. Ibland är undersökningen för omfattande, ibland för flack, ibland sträcker den sig över en för lång tidsperiod och ibland ett för kort intervall. Den vanligaste skurken bakom tvetydigheten är dock antagligen den luriga teoretiska definitionen, vilken har till uppgift att besvara vad undersökningen vill säga oss mer precist än att en siffra råkar vara högre än en annan. För varje steg i processen att försöka bena ner abstrakta resultat till en eller flera smala frågeställningar tappar vi validitet – sambandet mellan vad som mäts och hur väl det mäter vad vi vill få svar på. I mer konkreta termer:

Att svara på hur många polisanmälningar som inkommer på ett år är tämligen odiskutabelt, men ointressant. Att svara på huruvida Sverige blir ett säkrare eller farligare land är av större intresse, men betydligt mer diffust.

P.g.a. den teoretiska definitionens öppna tolkning bör den alltid ställas i relation till den mer konkreta operationella definitionen – vad det faktiskt är man mäter i syfte att besvara frågeställningen bakom den teoretiska definition.

Varför tar jag då upp detta? Av den enkla anledning att den operationella definitionen tenderar att stundtals försvinna i mediebruset till förmån för den mer spännande teoretiska definitionen. Vi förses ständigt med sensationella rapporter via löpsedlar och tidningsartiklar som ger en bild av att något är betydligt mer glasklart och otvetydigt än vad det egentligen är.

Nyligen kunde vi höra att brottsutsattheten i Sverige minskar, med hänvisningen till Brå:s rapport gällande perioden 2005-2015. Det är ett påstående som vid första anblick kanske kan tyckas inte behöva konkretiseras ytterligare. Men vad vi inte får veta om vi inte analyserar frågan vidare är exempelvis: är minskningen konstant under perioden eller mäter den en övergripande (men växlande) trend? Sker minskningen överlag inom samtliga brottstyper eller först när man räknar samman det totala antalet, och i sådana fall är det allvarliga eller mindre allvarliga förseelser som ligger bakom minskningen? Är det rådata eller har man vägt data mot exempelvis mängden deltagare (utsatthet per 100 000 inv).

 ”Det går ju inte uppåt särskilt mycket…

– Hasse Aro i Nyhetsmorgon, angående Brå:s (NTU) senaste rapport om brottsutsatthet i Sverige.

brott

Vid en första anblick på figuren är det inte en helt orimligt slutsats. Linjerna ser ut att ligga tämligen horisontellt från 2005 till 2015. Den som har en uppmärksam blick kan observera en liten upphöjd svans i slutet på ”vissa brott mot person” (sammanslagning av misshandel, sexualbrott, personrån, hot och trakasserier), men kanske inte reflekterar vidare eftersom den ser så marginell  ut. Något man dock alltid måste ha i beräkning när man analyserar brottslighet är att brott mot egendom (en sammanslagning av bostadsinbrott, fordonsrelaterade brott samt cykelstöld), i synnerhet lindriga sådana, utgör en betydande större andel av den totala brottsligheten än brott mot person, i synnerhet av gravare latitud. Att se dessa linjer utlagda parallellt med varandra kan således ge en något missvisande bild. Fördjupar man sig inte i statistiken, vilket man kanske inte alltid gör, förbiser man en del frapperande siffror som tenderar att falla bort i den totala statistiken.

Ett utmärkt, men mycket tragiskt, exempel är den dystra utveckling för kvinnors säkerhet som först vid en fragmentering blottlägger sitt berg av ökad utsatthet för våldtäkt och sexuellt ofredande.* Se figur nedan:

våldtäkt

 

Brister i urvalet

En viktig faktor när det kommer till en undersöknings tillförlitlighet är ett relativt stort och varierat urval. Olägenheter som stora svarsbortfall kan således påverka kredibiliteten negativt. Vanligtvis beror en sådan brist på undermålig och/eller föråldrad metodik. Ett exempel på en föråldrad metod är hur vissa opinionsinstitut än idag samlar in data via fast telefoni, till trots att en majoritet använder fast telefoni aldrig eller mycket sällan. Att som media välja att publicera eller skriva om en undersökning med låg trovärdighet kan ge en missvisande bild av opinionen.

 

”Det har funnits tecken på att MP är på väg att tappa, men partiet verkar stå relativt stabilt över tio procent. Blir en kamp till målsnöret med SD om att bli tredje största parti.”

– Från Dagens Nyheter strax innan riksdagsvalet 2014. Miljöpartiet fick drygt hälften så många röster som Sverigedemokraterna.

 

Selektivt urval

I vissa fall kan brister i urval, snarare än att handla om brister i metod, handla om att undersökaren medvetet vill förmedla en sida som starkare än en annan. Att redovisa ett allt för ensidigt urval ger en bild som är oproportionerlig med den faktiska opinionen. Nämnda försyndelse är tyvärr relativt vanlig vid ”stickprov” utförda av journalister, så som inslag och intervjuer med enskilda medborgare eller experter inför stora val.

Ett vanligt trick i media är att redovisa tio av tio personer som alla är emot ett parti, en reform eller en politiker, trots att den mätbara opinionen ger vid handen att minst en av tio faktiskt är för. Ofta sker det inför val i andra länder där man som svensk har en begränsad bild av vad folk faktiskt tycker. Således ger ett selektivt urval bilden av att opinionen i landet är enig.

Det mest färska exemplet är måhända hur TV4-nyheterna i ett inslag inför valet i Nederländerna enbart intervjuade personer som alla var starka motståndare till partiet PVV. I slutändan visade valresultatet att PVV de facto är det näst mest populära partiet i landet.

 

Ekvivokation (Språklig mångtydighet)

Ord som är lika till formen, men besitter flera betydelser kan i vissa sammanhang förvirra läsaren (eller lyssnaren) och leda till att han/hon får en felaktig uppfattning av vad som sägs i texten (eller talet).

En av de kanske mest vanligt återkommande exempel på mångtydighet i språket är homonymer (ord som stavas och uttalas likadant men har olika betydelser), så som ”svensk” vilket har ambiguiteten av att både beteckna en person med svenskt medborgarskap (jmf. Finlands ”finländare”) och en person tillhörande en specifik etnisk grupp (jmf. Finlands ”finnar”).**

 

Enligt Säpo har 300 svenskar anslutit sig till Islamiska staten i Syrien och Irak.”

– Ur en artikel i Sydsvenskan om svenska medborgare som lämnar Sverige för att ansluta sig till olika stridande fraktioner i Syrien.

 

Mindre vanligt kan det förekomma homofoner (ord som uttalas lika, men stavas annorlunda) och homgrafer (ord som stavas likadant, men uttalas olika) som brukas missvisande.

Användande av språket med vaga eller obefintliga avgränsningar är också en form av språklig mångtydighet som kan leda till förvirring hos åhöraren. Ett vanligt exempel är meningen ”mäns våld mot kvinnor” som inte informerar oss om huruvida samtliga män är våldsamma mot kvinnor eller om det är en viss andel av männen som är det.

 

Halmgubbe

En halmgubbe, eller halmdocka, innebär att någon istället för att svara på ett argument så som det ursprungligen formulerades svarar på en förvanskad version av argumentet. Vanligt är att man överdriver vad som faktiskt har sagts eller tar det ur sin kontext.

 

Problemet är mäns sexuella våld mot kvinnor som är universellt och finns överallt. Genom historien och i vår egen tid finns det inget stöd för att det enbart skulle vara män från särskilda ”kulturer”, som utövar sexuellt förtryck och våld mot kvinnor.

– Linda Snecker, Rossana Dinamarca och Maj Karlsson i en debattartikel i Aftonbladet.

 

Det är sant att sexuellt våld förekommer inom alla eller de flesta kulturer. Problemet är bara att det är få eller ingen som intagit en så radikal hållning som att påstå att sexuellt våld enbart förekommer i ett fåtal kulturer. Vad som istället är relativt vanligt är att man argumenterar för att sexuellt våld sker mer frekvent inom vissa kulturer.

 

Tu quoque-argument/ Två fel gör ett rätt

Ett vanligt tankefel är att istället för att bemöta ett argument referera till antingen debattörens egen felbarhet eller en tredje parts felbarhet. Tu quoque är latin för ”du också”.

 

”Minderåriga berusade tjejer bakom svarttonade bilrutor. Jag pratar med fältgruppen som nämner rykten om hur spritflaskor byts mot sexuella tjänster. Hade skådeplatsen varit Rinkeby eller Rosengård hade vi väl haft livesändningar, kanske amerikanska reportrar som skrev hem om kaoset in Sweden. Men nu befinner vi oss bland köpladorna längst E20 på närkeslätten – för övrigt bara någon mil söder om famöse polisen Peter Springares arbetsplats i Örebro. Då kallas sånt här för ”ungdomsstök”.”

– Natalia Kazmierska, kolumnist i Aftonbladet.

 

Att diskutera och bredda synen på olika fenomen, personer, områden, brott, kan definitivt vara av relevans. Det är mycket möjligt att vissa företeelser i svenska småorter inte tas på tillräckligt stort allvar, och att det finns en nödvändighet i att de bättre uppmärksammas. Man bör dock vara observant på att det alltid finns en risk i att på ett förenklat sätt lägga två problem bredvid varandra och dra paralleller mellan de båda. Analogier har en benägenhet att istället för att ackumuleras ta ut varandra, liksom matematikens plus och minus. Existensen av problem i svenska småorter varken tar bort eller minskar problemen i invandrartäta områden.

 

Guilt by association

En annan ände av myntet med haltande jämförelser är den rakt motsatta effekten – att irrelevanta paralleller dras till något djupt klandervärt i syfte att sätt sänka en person, ett parti eller ett argument. Mest välkänt är kanske underkategorin till guilt by association, nazistargumentet, som på ett eller annat långsökt sätt försöker göra liknelser med Hitler och den tyska nazismen under 30/40-talet.

Liksom många andra har Emerich Roth reagerat på att Kinberg Batra valde att öppna upp för att samarbeta med Sverigedemokraterna just den 27 januari. Årsdagen av Auschwitz befrielse och tillika minnesdagen av Förintelsens offer.”

– Jonna Sima, Krönikör i Aftonbladet.

 

Bestraffning

Man stöter ibland på uppfattningen att politiska åsikter och ställningstagande ska vara avgörande för huruvida någon ska få prisas för sina gärningar, få delta i offentliga samtal eller i värsta fall tillåtas åtnjuta allmänna rättigheter. Detta är i regel dock en fullständigt irrelevant parameter som saknar rationella argument. Historiska personer vars personliga attribut diskuterats i negativa termer i anknytning till lovprisande är exempelvis Heidegger, Wagner och vår egen Strindberg.

Tyvärr är det vanligt att även idag verksamma personer eller grupper bestraffas med diskriminering p.g.a. åsikter och ståndpunkter. Det kan gälla så enkla saker som att en kontroversiell person inte får delta i en debatt som i högsta grad rör honom/henne själv. Det kan också röra sig om allvarliga hot mot partiers eller politiska organisationers möjligheter att nyttja sin yttrandefrihet, så som vid attacken mot Sverigedemokraterna senast uppe i Umeå.

Vid den årliga bokmässan i Göteborg sker alltid en lika årlig debatt kring tidningen Nya Tiders tillåtelse att få delta med sin egen monter. Många menar att personerna bakom tidningen p.g.a. sina politiska åsikter bör utestängas trots att de inte bryter mot några regler.

 

Vi hoppas att ännu fler hoppar av och sätter ner foten. Man kan inte alltid luta sig mot yttrandefriheten.

– Emerentia Leifsdotter Lund, journalist på Djungeltrumman, som ett svar på Nya Tiders medverkan på bokmässan i ett inslag av Sveriges Radio.

 

Misstänkliggörande

Ett tyvärr vanligt förekommande knep för att skjuta ner en debattmotståndare är att insinuera att det faktum att ett uttalande kan gynna en viss grupp innebär att personen som gjorde uttalandet själv måste tillhöra gruppen, eller åtminstone att hon/han bär ett ansvar över hur någon annan använder uttalandet.

 

Peter Springare är trött. Det skulle jag också vara om jag sprang de onyanserat främlingsfientliga krafternas ärenden och vägrade ta ansvar för det.  

– Karin ”Kajjan” Andersson. Från ett blogginlägg som sedermera publicerades i Expressen

 

Ett annan form av misstänkliggörande är att antyda att personen har ett annat motiv än det han/hon själv anger. En person som exempelvis argumenterar för ekonomiska fördelar med minskad immigration kan bli anklagad för att i själva verket ha dolda rasistiska motiv bakom sina argument.

 

Epitet som verktyg

Att inom media referera till någon eller något med ett mer eller mindre smickrande tillnamn är praxis, åtminstone vad gäller vissa grupper. Man kan argumentera för att förtydligande epitet gör det enklare för tittaren, lyssnaren eller läsaren att hänga med i rapporteringen kring personer eller partier i utlandet som vi kanske inte annars vet så mycket om. Gränsen mellan att underlätta kommunikationen och att i praktiken skriva åhöraren på näsan är dock väldigt tunn, och frågan är om media har legitimitet att verkligen besluta över vem som är terrorist, extremist eller populist. Den största nackdelen med användandet av epitet är att det inte lämnas utrymme åt åhöraren att bilda sin egen uppfattning.

 

Marine Le Pen kandiderar för högerextrema Nationella fronten

– Ur en faktaruta på SvD.     

 

 ———–

 

* = För att ge Herr Aro rättvisa ska tilläggas att han visade och kommenterade även den andra figuren. Han avfärdade dock ökningen med att spekulera kring om det inte främst rörde sig om en förändrad syn på vad som är sexbrott bland befolkningen.

 

** = Man kan diskutera den politiska dimensionen kring huruvida dessa två innebörder ska definieras som i slutändan en och samma eller två skilda, men uppenbarligen finner många det missledande ifall det inte preciseras vad det är som åsyftas vid t.ex. nyhetsrapportering.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Övrigt

Polemiskt skyttegravskrig

Det har nu gått några månader sedan jag senaste återgav mina reflektioner här i bloggen. Mycket har hunnit hända, så som alltid. I dagarna har publiceringen av fotografiet på ett kurdisk barn, uppflutet på en strand i Turkiet efter ett försök att ta sig över till Grekland, rört många känslor världen över. Någon månad tidigare uppmärksammades i Sverige ett bestialiskt mord begånget inne på IKEA i Västerås. Händelserna har inte stannat vid att vara personliga tragedier, utan också fått ett symboliskt värde för två ståndpunkter som tycks förflytta sig allt längre från varandra. Det kan näppeligen undgå någon att det politiska spelfältet polariserats allt mer senaste åren. Så blir också debatten stundtals allt mer reducerad till tillfällig drivved för en viss linje, med ett bortfall av konstruktivt meningsutbyte. Vissa frågor är idag renodlade skyttegravskrig där meningsmotståndare inte ens längre diskuterar via samma plattformar. Man sitter i sin tunnel med proviant och arsenal och inväntar att någon ska närma sig för att bli pepprad med personangrepp och utfrysning. Ingenmanslandet tycks öka med några mil dag för dag.

Bild från slaget om Somme 1916. Källa: Wikipedia

Bild från slaget om Somme 1916. Källa: Wikipedia

Själv har jag aldrig trivts särdeles med att hålla mig på en kant. Att bara umgås och diskutera med en viss typ av människor och enbart serveras en viss vinkel på nyheter skulle vara för mig förödande. Även om jag som alla andra har en politisk profil, så varvar jag genrer och inriktningar flitigt när det kommer till olika litteratur och polemiska texter. Min hjärna kräver konstant att födas med olika nya perspektiv och ingångar till olika spörsmål att bearbeta för att inte bli understimulerad. Hittar jag ingen för mig outforskad mark att tillfälligt bli betagen av blir jag rentav deprimerad och apatisk. Tillsynes en väldigt unik hållning. I alla fall är det känslan som slår mot en när man öppnar morgontidningen, diskuterar med bekanta eller slår på en partiledardebatt.

Inte heller under mina akademiska studier, bland annat i visdomens vagga filosofin, har jag funnit samma inställning till de problem man ställs inför att försöka lösa. Benägenheten att ta in kritik må vara högre än i valfritt kommentarsfält, men det där gäckande behovet av att självkritiskt vrida på och pussla med, måla upp mönster och lokalisera brister, med sina egna uppfattningar är svårt att finna. Man råkar på personer som är prominenta inom sitt område och ytterst stringenta i sin arbetsprocess vad gäller tydliga stipulationer, metodik och framförallt hanterandet av kritik och potentiella felfaktorer. Sedan avklär de sig labbrocken, går in på datorn och för resonemang värdigt en pueril tonåring. I värsta fall publiceras en artikel så stinkande av ohederlighet att det vore otänkbart att den skulle godkännas inom universitets väggar. Det ställer givetvis frågan; Hur kan man misslyckas att integrera alla de verktyg man dagligen använder i tjänst med sin personlighet på fritiden?

Så som jag förstår det handlar det om att man, ofta väldigt tidigt i livet, skapat sig en roll som involverar olika värderingar och synsätt. En roll som hjälper en att definiera sig själv, men också sig själv i relationen till andra. Risken att rubba sin verklighet och slå undan marken man står på blir för högt om man ska börja tvivla på sin egen värdegrund. Istället försöker man befästa sina ståndpunkter genom att intala sig att de är obestridbara. Man börjar kanske rentav undvika människor som kan tända en gnista av tvivel hos en själv och bygger upp en mur mot meningsmotståndare i form av raljerande, demonisering och stigmatisering. Begreppet att ”ta ställning till något” kan potentiellt ha generell innebörd av att inta en viss utgångspunkt för att ge ett flöde i en debatt, men har snävats av till att beskriva en mer konkret specificering av vän och fiende, så som vi till viss del kan känna igen i Schmitts uppfattning om det politiska som begrepp. Debatten får ett skimmer av överflödighet när positionerna på förhand är så tydligt cementerade, och betraktas som en mindre effektiv version av kampen på slagfältet. En kan dra paralleller till otåligheten under förra seklets första hälft när dragningen till ytterlighetspositioner skapade en kokande kittel.

En annan vinkel är naturligtvis hur den ständiga ström av information som forsar över oss idag tvingar oss att ta snabba beslut och använda oss av färdiga mallar för att sortera in mängden intryck. Det finns inte tid och tålamod till kontemplation när det finns så mycket att ta ställning till. Med dagens bevakning kommer ingen undan beklämmande fakta och tragedier oavsett om sker här eller på andra sidan jorden. Bilden på den drunknade Alan eller det grymma mordet på Lisa Holm är händelser som inte är lätta att skaka av sig hur som helst, och ställer krav på oss att förtydliga vår världsbild. De rör sig om momentana men eggande sinnebilder som får oss att revidera eller befästa en tidigare uppfattning. Efter medieuppbådet senaste dagarna väcks givetvis inte bara frågor om de rent praktiska angelägenheterna angående flyktingsituationen kring Medelhavet. Det väcker också frågeställningar om framtidens journalistik och hur viljan till förändring kommer att kommuniceras imorgon. Gårdagens återgivande propaganda i form av affischer och agitation ersätts med levande urklipp ur verkligheten. Den utvecklade tekniken ger möjligheten för varje individ att enkelt dokumentera ett fragment att visa upp och tolka fritt. Kanske ligger nästa steg mot en mer effektiv informationshantering i ett fångat ögonblicks suggererande verkan, liknande somliga ords affektiva effekter.

Sartre hade älskat att gräva ner sig i den delikata situation informationssamhället försatt oss i, för att inte tala om den postmoderna människans strategier mot den ofrånkomliga ångesten enligt existentialistiskt ramverk. Aldrig tidigare ställs jaget inför så många beslut att precisera sin tillvaro. Strömmen av information blir mer av en fors. Vi vet så lite om så mycket. Det kategoriska ställningstagande när fanatismen, och fanatismen blir räddning från utsattheten i att vara människa, hjälplöst utkastad i ett ostrukturerat kaos. På det politiska fältet blir följden att man stärker sin försvarslinje allt mer med sandhögar och taggtråd. För inte kan de flesta väl förstå hur en bild eller berättelse kan betyda så olika saker för två personer?

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt, Filosofi, Politik

I skuggan av slagorden – Offren som inte får plats i debatten

De figurerar överallt ibland oss. Om inte som fysiska kroppar, så i debattartiklar och politiska diskussioner. Människor som befinner sig i Sverige utan vare sig medborgarskap eller uppehållstillstånd, men varken för att jobba eller turista. Utfattiga EU-medborgare som vallfärdar till väst- och sydeuropa för att tigga pengar är en het fråga, liksom följetången rörande den stora mängden illegala invandrare, ofta refererade till som papperslösa. I ett virrvarr av kortsiktig opportunism, degig byråkrati och korruption tycks de existera parallellt med majoritetssamhället. Ibland som ett problem att sopa under mattan, men ofta som en språngbräda att utnyttja för politiska volter.

I säsongsöppningen av TV4:s samhällsprogram Kalla Fakta får vi följa med på vägen från Rumänien till Sverige när en betald rumänsk medborgare iklär sig dold kamera och sätter sig på bussen i det mytomspunna Transsylvanien för att ta sig genom olika rumänska städer och vidare ut mot Europa. I Sverige hämtas resenärerna upp för att bussas ut till olika platser via en mängd stulna fordon. Det dokumenteras också att bussen som tog gruppen till Sverige lastar med sig stöldgods tillbaka, och att man säljer alkohol till kunder i Sverige. Men vad som kanske är långt allvarligare är hur vi får ta del av organiserad människohandel.

Vi möter Sorin som tvingas sitta och tigga utan minsta förhoppning om egen vinst. Han förtäljer om hur han systematiskt övervakas och hur han misshandlas om han försöker fly eller inte lyda. En man som kallas kort och gott ”Bossen” äger honom och flera andra och tar alla inkomster tiggeriet ger. Hemma i byn opererar samma syndikat ”Bossen” är en del av för att locka fler i samma fälla. Sorin och hans resa mot befrielse blir reportagets huvudspår.

I Sverige beräknas det finnas ca 4000 tiggare, en fördubbling från förra året. Hur många som lever under samma tvång som Sorin är givetvis svårt att svara på, men att det finns en tämligen välutformad organisation bakom tiggeriet torde det inte röra någon tvekan om längre. Romernas bostadssituation och ekonomiska utsatthet i hemlandet bör i sig redan vittna om omöjligheten i att finansiera en resa över halva Europa själva. I spåren av misären finns en cynisk men lukrativ affärsmöjlighet som kurir. Biljetten betalas med ihoptiggda pengar, passet tas in som pant under tiden. I vissa fall, så som Sorin, används hot och våld som metod för att uppbära tvångsarbete med 100% vinst för kopplaren. Passfriheten inom EU gör det dessutom omöjligt att kontrollera om personen varit fast i verksamheten längre än tre månader i Sverige.

Men de romska tiggarna är inte ensamma som skyddslös grupp inom Sveriges landsgräns. Man beräknar att uppemot 50 000 människor lever illegalt i Sverige. Allt från dömda brottslingar till människor som inte sökt asyl eller fått avslag. Många saknar helt ID-handlingar och går inte att spåra. Som illegal invandrare lever man utanför det svenska rättsystemet och får söka boende och uppehälle genom andra vägar än de legala. Ofta sker det genom svartjobb eller som underhuggare till kriminella organisationer.

2011 uppmärksammades hur polisen slog till mot ”Eat Food Factory Europe AB” i Jordbro där 32 av fabrikens 54 anställda visade sig vara illegala invandrare som under slavliknande förhållande utnyttjades som billig arbetskraft. I en intervju med Sveriges radio året därpå oroar sig Tvätteriförbundets förbundsdirektör Sofia Sjöström över hur kriminella ligor tar över allt flera branscher, bland annat hennes egen, tvätteribranschen, genom att driva företag med uteslutande svart arbetskraft. Svart arbetskraft ofta i form av illegala invandrare. För en löneutbetalning kring 25 kr i timmen för 13 timmars arbetsdag till sina anställda, konkurrerar man ut sina rivaler på marknaden. Men redan så tidigt som för 15 år sedan, 2000, konstaterade migrationsverket genom projektet ”Argus” i sin rapport bland annat att omfattningen av utländsk svart arbetskraft är tillräckligt stor för att ”utgöra ett problem”. Vid tillfället hade man då fått in 1500 ärende om utländska medborgare som misstänktes för att olovligt uppbära bidrag och beviljats tillstånd.

Under ytan, utanför den legala marknaden, pågår dock ett långt värre skådespel. Renodlat kriminella organisationer är betydligt mer ljusskygga och svåra att få insyn i. Därmed är det också svårt att uppskatta hur många av de som uppehåller sig olovligt i Sverige som lever på eller tvingas in i organiserad brottslighet. 2009 inledde polisen i samarbete med migrationsverket och kriminalvården ett projekt, känt som REVA (Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete), i syfte att effektivisera handläggningen av utvisningsärenden och således öka rättssäkerheten. Mellan 2009 och 2013 lyckades det hårt kritiserade projektet  lokalisera och avvisa 23% fler personer som saknade tillstånd att befinna sig i landet än innan projektets start. Men vad som är av större intresse i detta sammanhang är att man bl.a. sprängde en traffickinghärva som pågått i flertalet år med unga tjejer från Östeuropa såldes som sexslavar.

Debatten kring tiggarverksamhet och illegal invandring är komplex och inte minst infekterad. Ofta lyfts olika ståndpunkter kring frågan fram på ett väldigt förenklat sätt. Men det finns en baksida av en allt för ensidig hållning. I skuggan av välgörenhet när man mörker krafter som gärna glöms bort på den politiska scenen. Krafter som systematiskt utnyttjar en prekär situation för att bedriva verksamheter där människor dagligen utsätts för fara och lidande. Krafter som vet att operera inom varje vrå där polis och rättssystem inte når fram. Varje människa i Sverige som saknar ett pass är inte bara om ett enskilt tragiskt öde, utan resultatet av ett system som brustit på flera nivåer, nationellt och internationellt. Stenar mellan kugghjulen som inte vittrar bort genom att sopa problemen under mattan och försöka dämpa symptomen medelst särlagstiftning och specialåtgärder.

Det är inte en hopplös situation för varken Europa eller Sverige. Men ska vi finna en väg ut krävs att man till en början tar bort skygglapparna, ser saker för vad de är, lokalisera brister i dagens regelverk och vågar betro myndigheter. Den romantiska vaselinindränkta verklighetsbilden vi inte sällan tilldelas bland mediebruset, fri från allt annat än arma individer som söker sin lyckas lott undan byråkratiska barriärer, är på flera sätt kontraproduktiv, även för de inblandade. Att våga lyfta fram sanningen även när den är som mest obekväm är en förutsättning för att diskussionen ska kunna nå bortom floskler och föda något konstruktivt. Att konstatera att situationen är problematisk är en god början.

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt, Politik

”Delat land” med Niklas Källner – En kort recension

Utanför storstadens brus och dus lever landsbygden på låg puls. I sin sävlighet andas den vemod och släckt framtidshopp. I alla fall är det nog så den upplevs utifrån ett stockholmsperspektiv. Få journalister lyckas med konsten att porträttera småbygden som något annat än en nergången idrottsplats, en glest trafikerad genomfartsled och en föråldrad befolkning som ogärna pratar om annat än saker som skett femtio år tillbaka. Kanske finns det en viss sanning bakom. Landsbygden har sakta dött ut i Sverige med arbetslöshet och avfolkning till följd. Många lämnar småorten för staden när de får möjlighet. Kvar att vittna om politikens misslyckande att bevara landsbygden finns blott några trogna lokalpatrioter som gästat bygden sen ungdomens glansdagar. I programserien ”Delat land” gör SVT-journalisten, tillika Brommabon, Niklas Källner ett försök att sätta sig in i småortsmentaliteten.

Ställdalen, ett stilla ödsligt samhälle i Bergslagen som politikerna misslyckats hålla vid liv, blir med ett sprillans nytt flyktingboende avlastningsplats för storstadens bekymmer likt en utsocknes soptipp för kemiskt avfall eller anstalt för livstidsdömda brottslingar. På den småländska vischan lever invånarna i otrygghet när avståndet till närmaste polisstation blir allt större, och i lilla lappländska Dorotea kämpar ett gäng ockupanter för att bevara ortens lokala sjukvård när kommunens tillgångar tvingar fram nerdragningar.

Det blir ett möte mellan storstadens framtidsorienterade idealism och landsbygdens självbevarande konservatism. Den nostalgiska Ställdalenbon Bosse som vill bevara det traditionella och homogena mot Källner som vill bryta upp och omdana. Lokalpatriotiska invånare som vill att saker och ting ska fungera som förut och gör motstånd mot det moderna samhällets försök att centralisera resurser.

Men det är en riggad kamp. När programmet närmar sig sitt slut kliver Källner fram närmast som missionär inför oupplysta hedningar, och vinkeln tycks gestalta något liknande det förvuxna barnets ovilja att växa ifrån sin barndom snarare än någon legitimerad kritik av samhällsutvecklingen. De ingrodda invånarna i Dorotea visar sig i själva verket mest vara välvilliga men omedgörligt dumkonservativa som målat upp felaktiga proportioner. De brottsutsatta byborna i Småland har inte uppfattat politikens ramverk. På ett café i Ställdalen tar den till en början flyktingfientliga Bosse till slut flyktingen Ahmeds hand och bryter arm på ett skrangliga bord framför. Skepticismen och oron förbytts mot glädje och broderlighet, och för ett ögonblick vaggas man in i att de utmålade hindren är tomma spöken

Den gemene landsortsbon är prima facie kverulant, gemytligt eljest och lite obildad och fördomsfull. För den kringresande akademiskt skolade stadsbon blir det ett möte som mer liknar ett safari än en jämbördig dialog. Som så ofta med dylika inslag kantas de alltid av en bild av landsbygden som svårbegriplig och lite exotisk. Människor med lustiga dialekter, insnöade intressen och en stark fientlighet mot allt utanför bygränsen. Mötet mellan två så olika världar blir om möjligt svårforcerad, trots medias ambitiösa försök att nå ut i de isolerade småsamhällena.

Jag köper inte den bilden fullt ut. Det finns ett mått av tillgjordhet bakom fördumningen. Storstaden är inte så pompös, och landsbygden är inte så okultiverad. Däremot finns det en attityd som bär upp en enorm barriär de båda emellan. Ett glapp som uppstått utifrån ett avståndstagande mot det som inte passar in inom ideologiska ramar. Det oskuldsfulla oförståendet är snarare en manifestation av ett upplevt ”bättre vetande”. För den som kan avläsa de mindre uttalade nyanserna av inslagen är det i själva verket tämligen allmänna problem i det moderna Sverige som kommer till uttryck. Rörligare och mer sofistikerad brottslighet, en migrationspolitik som mist proportioner, bristande resurser i offentliga sektorn och en urbanisering som får till följd att landsbygden avfolkas och att staden lider bostads- och arbetsbrist.

Men allt är inte pessimism och melankoli. Reportagen månar också om en solidaritet och gemenskap som lever kvar ännu i bygden, om än på sparlåga. De ICA-anställda i Kågeröd som offrar en ledig kväll för att vakta butiken, ockupanter som spenderar flera nätter i veckan på den hotade sjukstugan, och bildandet av medborgargarden för att få bukt med inbrottsvågen i Småland. Serien är sevärd för den vill som få insyn i en del av Sverige som glöms bort bortom stadens liv och politiska fokus. Inte minst vittnar den om hur många av de utmaningarna vi står inför tar sig proportioner långt utanför de stora tätorterna.

OBS! Denna recension är enkom baserad på de tre första avsnitten som gick att tillgå på SVT-Play. Troligtvis har det tillkommit avsnitt.

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt, Politik

Döden och tiden

salvador-dali-explosion-5670_1420179812

Tiden känns inte sällan som något flyktigt på väg ner för sin kant. Här gestaltat genom Salvador Dali.

Döden och tiden har ständigt följt människor genom alla tider och väckt frågor om existensen. Genom den medicinska utvecklingens blomstring under senare sekel och krigens frånvaro har vi lyckats kontrolleras dess öde allt mer. Vi lever allt längre och kan planera våra liv utan oro för att plötsligt ryckas bort. Men det har också gjort att döden blivit allt mindre naturlig och att tiden blivit en kvantitativ begränsning mer än en gåva av liv.

I väst blir döden ett uttryck för den linjära tidslinjens ändelse, slutet. Olycka tycks starkt förknippat med tidslighet, som i sin tur är en direkt följd av insikten om dödligheten. Genom att kvantifiera tiden upplever vi kontroll över vår dödlighet och kan distansera oss från dess direkta närvaro i form av sitt oberäkneliga införlivande. Istället blir döden en indirekt närvaro genom förgängligheten. I västvärlden där tryggheten är så stor räknar alla med att leva minst 60 år, vilket leder till att vi anser att vi kan planera livet och därmed förbereda oss på dödsögonblicket. Vi närmast målar upp en ideal bild som en slags mytisk gestaltning av gammelfarfar som somnar in leende vid brasan fullt tillfreds med alla livsval, som en slags övermålning av det fasansfulla i existensens upphörande. Redoheten inför döden blir centralt för våra liv i och med insikten om existensen som begränsad. Döden figurerar, men långt bortom vardagen som något utestängt från nuet. Först genom förgänglighetens påminnande blir den närvarande som en existentiell ångest i form av åldrandet.

Med industrialismens intåg och modernisering blir förgängligheten allt mer närvarande genom den accelererande övergången mellan föråldrat och färskt. Vad som var skillnaden mellan decennium är nu skillnaden mellan ett eller några år. Ting överallt omkring oss blir snabbt utgångna och ersatta. Teknikens kortvarighet påminner oss om vår egen och förstärker förgänglighetens ångestträngande närvaro. Enbart genom effektivisering av oss själva upplever vi att vi hinner med när tiden tycks dras samman. Aldrig har vi levt så länge, men haft så lite tid att hinna med.

Ur idealet om redohet inför döden följs också behovet av identitet, inte bara som social roll utan som fulländning. Att leva utifrån normer kring ett fullgott liv är inte tillräckligt. Man ska även delvis leva vidare genom att minnas av andra. Enbart genom att åstadkomma lindrar man döden, eller snarare dess skrämmande potential av icke-existens.. Livet som kvantifierad tid för med sig ett ansvar att fylla ut dess tidsspann. Ständigt drar det ihop sig ytterligare och klockan tickar på. Genom strävan efter självförverkligandet lindrar vi samvetet kring att inte åstadkomma tilltäckligt för det framtida jagets redohet inför döden. Ångesten kring meningslösheten tolkas här som otillräcklighet i vår strävan mot helhet och pressar oss därmed att försöka än hårdare genom högre målsättningar.

Tragedin över förgängligheten når sin peak i döden-i-förtid. En person som dör innan en viss ålder säger vi har inte hunnit leva. Det är inte tillståndet av att dö ung, så som psykologiskt eller kroppsligt som väcker känsla av fasa, utan existensen som bortryckt i förtid och därmed avsaknad av redohet inför döden. Först med berättelsen om livet och döden som undertryckta människan uppstår tanken om den plötsliga eller förtida döden som orättvis. Som ett uttryck för att alla ska ha rätt till en chans att finna redohet inför döden. Det uppstår rentav en förvåning över att döden plösligt inte går att undvika, då den tidigare varit så frånvarande, undangömd bakom insynsskyddade sjukhusväggar.

Som ett eko av döden som domesticerad under tidens kvantifiering är vår identitet flyktigare än någonsin. Image (läs tidigare inlägg) i form av subkultur, yrkesroll eller till och med politiskt engagemang är relaterat till tid och ålder. Det specifika språkbruket, kläderna, livssynen. De stora eviga sanningarna fördunklas allt mer, och ur dess skugga växer de tillfälliga och kontextuella. Föråldrandet gestaltar sig som ett ständigt hot om att man rör sig för långsamt. Samtidigt som livets många och hastiga skiften påminner oss om förgängligheten, vilket i sin tur pressar oss att vara ständigt unga och aldrig kunna ha en avslappnad relation till åldrandet.

Barnet känner inte till döden. Hon har ännu inte fått tillträde till vetskapen om förgänglighet, och kan därmed koncentrera sig på existensen utan att relatera den till icke-existensen. Ungdomen är bekant med dödligheten men identifierar sig inte med den. Så fort insikten om existensens förgänglighet slagit rot spenderas resterande liv åt att försöka dressera den. Paradoxalt nog förlorar man i den stunden förmågan att leva fullt ut. När man fått veta att tillvarons riktning är förgänglighet tycks man inte kunna vara obekymrat lycklig annat än i flykten från sina tankar, momenten där man glömmer dåtid och framtid.

Med religionens uttåg har vi inte längre tillgång till själens tidlöshet efter kroppens förfall. Tiden binds helt och hållet samman med en rumslig existens och förstås därmed enbart som rumslig förändring i ett dåtid-nutid-framtid schema. Dåtid som före detta nutid och framtid som nutid som komma skall. Den metafysiska medvetenheten kring att vara en existens i världsalltet blir därmed förgjord, liksom historia och postum framtid blir förborgade entiteter. Rentav irrelevanta. Den moderna vuxna människan är både föräldralös och barnlös i förhållande till andra existenser. Hon föds, lever och dör ensam utan öde. Ur meningslösheten som instituerad utgångspunkt för förståelsen av tillvaron härrör nutidsmänniskans breda stress och ångest över sin egen existens.

5 kommentarer

Filed under Övrigt, Filosofi

Därför ska du bannlysa Researchgruppen och tidningen Expressen – En snabb summering

Bild från Corren. Linköpings lokala politiker, Lars-Erik Johnsson (S), begrundar sitt nerbrunna garage efter ett bombattentat i hemmet i samband med ockupationen av Westmanska BB. Tretton år senare ska något liknande drabba Burlövs lokala SD-politiker Anders Dahlberg.

Bild från Corren. Linköpings lokala politiker, Lars-Erik Johnsson (S), begrundar sitt nerbrunna garage efter ett bombattentat i hemmet i samband med ockupationen av Westmanska BB. Tretton år senare ska något liknande drabba Burlövs lokala SD-politiker Anders Dahlberg.

När förtroendevalda i Linköpings kommun i mars år 2000 beslutade att Westmanska BB skulle bli bostäder istället för ett ”ungdomens hus” valde en grupp som kallade sig ”revolutionära socialister” att ockupera byggnaden, vilket utmynnade i våldsamma strider mellan poliser och ockupanter. När krutröken lagt sig stod 29 personer anhållna, flera för grova brott. I samband med de dramatiska händelserna drabbades den kommunala socialdemokratiska politikern Lars-Erik Johnsson av en anlagd brand i sin bostad. En brandbomb hade briserat och utlyst en brand som nära nog kom att bränna inne Lars-Erik och hans fru. Händelsen kom att bli den mest allvarliga, men långt ifrån den enda som kom att drabba den östgötska staden den närmaste tiden. (Östgöta Correspondenten 20 mars, 2000, 1, 2, 3)

I en intervju gjord av TV4 Öst i augusti samma år låter Martin Fredriksson företräda de grupperingar som i form av stenkastning, husockupationer och riktade attentat mot lokala politiker i Linköping sprider en våg av terror. Namnet skulle dock komma att dyka upp i långt fler sammanhang åren som följde.

Den 15 december år 2000 anhåller polisen tre personer i Linköping misstänkta för mordbrand. Brottet man stod misstänkt för var en anlagd brand tidigare samma dag som kom att helt ödelägga en av McDonalds byggnader, med ett värde av ca 14 miljoner svenska kronor. De tre männen, alla med kopplingar till det vänsterextrema nätverket ”AFA”, Antifascistisk aktion, häktas några dagar senare, samtliga skäligen misstänkta. En av dem redan nämnde Martin Fredriksson. I husrannsakan mot Fredrikssons bostad hittar man silvertejp, instruktioner för hur man tillverkar molotovcocktails, men framförallt hittar man en lista över politiker inom Linköping kommunfullmäktige som planerades skrämmas och tystas ner med liknande våldsmetoder. För Fredriksson är det bara starten på en långt brottslig karriär. Under 2000-talet dyker han åter upp gång efter annan misstänkt och dömd för brott. Bland annat misshandlar han en politisk motståndare grovt med ett föremål av järn år 2003 till den grad att vederbörande får långvariga men. En händelse som han förövrigt tidigare i år kommenterat följande på Twitter om:

”Skulle inte tveka en sekund att spöa den där nassen igen idag om samma situation uppstod.”

Så sent som 2009 döms Fredriksson för brott mot knivlagen då han bär batong på offentlig plats och hotar döda en man.

Vem är då denna Martin Fredriksson, och varför tar jag upp hans namn? Martin Fredriksson är idag en av de centrala aktörerna i det ökända hackernätverket ”Researchgruppen”, en virtuell terrorcell sammansatt av bland andra, förutom redan nämnda namn, Mathias Wåg, en av grundarna av AFA och bland annat inblandad i den uppmärksammade ockupationen av tidningen DN:s redaktion 1994, och Carl Tullgren, flerfaldigt dömd för misshandel och försök till misshandel, bland annat mot tjänsteman. Sistnämnde Tullgren kanske är mest ökänd för händelserna 2007, när han under ett bråk om en flaska vodka slår tre personer blodiga med hjälp av ett par nycklar mellan knogarna under en examensfest på Smålands nation i Lunds universitetsområde. Gruppen står nära AFA, där både Wåg och Fredriksson har sin politiska bakgrund, men medlemmar figurerar bland annat även hos revolutionära fronten, ett annat våldsamt nätverk inom den autonoma vänstern.

Vill man läsa mer om Fredriksson och andra inom Researchgruppen än enkom detta axplock, gjorde den alternativa nättidningen ”Fria tider” ett omfattande reportage i december förra året som kan vara värt att ta del av.

Just förra året, 2013, väljer Expressen, en av Sveriges största kvällstidningar, att inleda ett samarbete med Researchgruppen. Researchgruppen hade då hackat den amerikanska webbtjänsten Disqus, som bland annat tillhandahåller kommentarsfunktionen på många svenska bloggar och hemsidor. Informationen man kommit över, bland annat ett stort register över skribenter på diverse nyhetsrapporterande sidor, väljer Expressen att köpa för att själva låta publicera. Händelsen blev mycket uppmärksammad och kritiken hård mot Expressen i allmänhet och ansvarig utgivare Thomas Mattsson i synnerhet. Attacken mot Disqus sades i huvudsak rikta sig mot förtroendevalda politiker som gömt sig bakom pseudonymer, men kom även att drabba en rad vanliga privatpersoner. Det mest kända fallet är troligen den före detta docenten Jim Olsson som inte bara blev uthängd på delvis falska grunder utan även fick ett otrevligt hembesök av journalister från Expressen. Flertalet av personerna som hängdes ut fick som följd utstå direkta och indirekta hot. Lokalpolitikern i Burlövs kommun Anders Dahlberg, SD, utsattes för ett bombattentat mot sitt hem. Idag pågår en långvarig process för att åtala ansvarig på Expressen. Bland annat har Disqus kontaktat svensk och amerikansk polis och en förundersökning för brott mot tystnadsplikten har inletts av Justitiekanslern. En rad webbsidor som utsatts för angreppet har dessutom gemensamt samlat in över en halv miljon för att bekosta en rättsprocess mot tidningen å de drabbades vägnar. Förloppet har dock förhalats något då, enligt tidningen Fria tider, Expressen hotat folk med nya uthängningar om de väljer att anmäla tidningen.

Men Researchgruppens bana tar inte slut här. I januari i år meddelar man via Twitter att man köpt kreditupplysning av företaget Bisnode Kredit AB på 400 av de vars identiteter man tidigare kommit över, i syfte att sammanställa och föra statistik. För Expressen fortsätter drevet mot oliktänkande så sent som strax före valet, bland annat med fallet Christoffer Dulny. Men även på andra håll än via Expressen har det dykt upp avslöjande vars källor ligger höljt i det dunkla. När SR:s Ekot så sent som den 12:e september rapporterar om Jimmie Åkessons spelberoende uppkommer en rad frågor om hur man kommit över vederbörandes sekretessbelagda kontouppgifter. Avslöjandet väckte starka reaktioner bland annat hos Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand, som i fallet säger sig stå helt på Åkessons sida, och skriver via Twitter bland annat:

”Jag tycker det är relevant för allmänheten att få veta hur journalister får tag i kontoutdrag från en politikers privata betalkort.” 

Och

”Det är troligt att Jimmie behöver hjälp med sitt spelande. Men det är ointressant i jämförelse med det intrång i privatlivet detta är.” 

En annan som ställer sig minst lika kritisk till avslöjandet är Moderaternas Carl Bildt:

”Jag skulle gärna vilja veta hur Ekot fått tillgång till en riksdagsledamots kontokortsinformation. Handlar om både lag och etik.”

I dagarna har det kunnat avslöjas att Researchgruppens nästa stora mål är webbforumet ”Flashback”, där hundratusentals vanliga svenskar diskuterar allehanda frågor dagligen, oftast anonymt. Återigen rör man upp känslor bland den politiska sfären. Bland annat skriver Piratpartiets grundare, Rick Falkvinge, på Twitter:

”Det är hög tid att Researchgruppen börjar ses som det kriminella slödder de är. Bryta sig in i Flashback? Ändamålen helgar inte medlen.”

Och i en artikel på engelskspråkiga ”privateinternetaccess” kommenterar han terroristernas uppdrag följande:

”A criminal group has obtained personal details for one of Sweden’s largest anonymous forums. Done to scare, intimidate, and out political opponents discussing under protection of anonymity, the collateral damage is immeasurable.” 

Även Anna Troberg, nuvarande partiledare för Piratpartiet känner stark indignation över Researchgruppen. I en debattartikel på SVT-opinion kallar hon gruppen förett glorifierat medborgargarde som konsekvent låter ändamålen helga medlen.” 

På Sverigedemokraternas valvaka tog partiet det naturliga beslutet att utestänga Expressen. Ett beslut som väckt blandade reaktioner, men som står sig konsekvent med partiets strikta linje kring nolltolerans mot extremism. Gränsen var passerad för vad som är acceptabelt inom grävande journalistik, och utifrån uppgifterna ovan blir det svårt oavsett partifärg att komma fram till en annorlunda slutsats. Min stående åsikt är att fler, både privatpersoner och partiföreträdare bör ta efter Sverigedemokraterna i denna enskilda fråga och låta bli att understödja företag som samverkar med kriminella nätverk. Att flera tyngre namn väljer att reagera genom diverse social media är ett sundhetstecken. Kanske får vi även snart ytterliggare pusselbitar kring hur saker och ting hänger ihop inom en snar framtid. Tillsammans med nära samverkande Piscatus (en databas över domstolsbeslut och offentliga handlingar avsedd för journalister) uppger Researchgruppen via respektive hemsidor att man på valnatten blivit hackade och att information, bland annat register över kunder och uppdragsgivare, läckt ut på nätet. Skalan på jordskredet är svår att ännu sia om, men det är inte omöjligt att vi väntar en stor skandal med vida rötter lite överallt inom medievärlden.

Artikeln bygger på andrahandskällor och ska inte användas som grundunderlag för publicerade uppgifter. Däremot har jag försökt övergripande summera en väldigt komplex situation, och förhoppningsvis underlätta läsaren att själv bilda åsikt. Därmed kanske också texten kan uppfattas som lite ryckig. Grupperingar som Researchgruppen har ingen plats i demokratiskt samhälle, och bör motarbetas. Ibland är man nödgad att säga även det uppenbara. Det ska inte tolkas som att jag försvarar enskilda personers uttalande på nätet, som på olika sätt kan vara kränkande eller till och med brottsliga, vilket är en annan fråga. Artikeln syfte är enbart att upplysa läsaren om allvaret kring situationen i ett land där pressetiken blir allt mer urholkad. Gör det rätta du också och välj bort mediekanaler som uppträder grovt omoraliskt och underminerar demokratin!

5 kommentarer

Filed under Övrigt

Dieudonné M’bala M’bala

I början av februari blev Do San Productions slutligen färdig med den femte och sista delen av översättning till engelska av den kontroversiella franska komikern Dieudonné M’bala M’bala:s uppsättning ”Mahmoud”. Äntligen kan vi icke-franskspråkiga ta del av och bilda oss en egen uppfattning av den omdiskuterade och antisemit-anklagade Dieudonné,vilken jag tidigare skrivit om när vi behandlade dagens framstående avantgarde inom konsten. Givetvis är jag gentil nog att lägga upp alla delar här för mina läsare att ta del av.  

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt