Category Archives: Filosofi

Polemiskt skyttegravskrig

Det har nu gått några månader sedan jag senaste återgav mina reflektioner här i bloggen. Mycket har hunnit hända, så som alltid. I dagarna har publiceringen av fotografiet på ett kurdisk barn, uppflutet på en strand i Turkiet efter ett försök att ta sig över till Grekland, rört många känslor världen över. Någon månad tidigare uppmärksammades i Sverige ett bestialiskt mord begånget inne på IKEA i Västerås. Händelserna har inte stannat vid att vara personliga tragedier, utan också fått ett symboliskt värde för två ståndpunkter som tycks förflytta sig allt längre från varandra. Det kan näppeligen undgå någon att det politiska spelfältet polariserats allt mer senaste åren. Så blir också debatten stundtals allt mer reducerad till tillfällig drivved för en viss linje, med ett bortfall av konstruktivt meningsutbyte. Vissa frågor är idag renodlade skyttegravskrig där meningsmotståndare inte ens längre diskuterar via samma plattformar. Man sitter i sin tunnel med proviant och arsenal och inväntar att någon ska närma sig för att bli pepprad med personangrepp och utfrysning. Ingenmanslandet tycks öka med några mil dag för dag.

Bild från slaget om Somme 1916. Källa: Wikipedia

Bild från slaget om Somme 1916. Källa: Wikipedia

Själv har jag aldrig trivts särdeles med att hålla mig på en kant. Att bara umgås och diskutera med en viss typ av människor och enbart serveras en viss vinkel på nyheter skulle vara för mig förödande. Även om jag som alla andra har en politisk profil, så varvar jag genrer och inriktningar flitigt när det kommer till olika litteratur och polemiska texter. Min hjärna kräver konstant att födas med olika nya perspektiv och ingångar till olika spörsmål att bearbeta för att inte bli understimulerad. Hittar jag ingen för mig outforskad mark att tillfälligt bli betagen av blir jag rentav deprimerad och apatisk. Tillsynes en väldigt unik hållning. I alla fall är det känslan som slår mot en när man öppnar morgontidningen, diskuterar med bekanta eller slår på en partiledardebatt.

Inte heller under mina akademiska studier, bland annat i visdomens vagga filosofin, har jag funnit samma inställning till de problem man ställs inför att försöka lösa. Benägenheten att ta in kritik må vara högre än i valfritt kommentarsfält, men det där gäckande behovet av att självkritiskt vrida på och pussla med, måla upp mönster och lokalisera brister, med sina egna uppfattningar är svårt att finna. Man råkar på personer som är prominenta inom sitt område och ytterst stringenta i sin arbetsprocess vad gäller tydliga stipulationer, metodik och framförallt hanterandet av kritik och potentiella felfaktorer. Sedan avklär de sig labbrocken, går in på datorn och för resonemang värdigt en pueril tonåring. I värsta fall publiceras en artikel så stinkande av ohederlighet att det vore otänkbart att den skulle godkännas inom universitets väggar. Det ställer givetvis frågan; Hur kan man misslyckas att integrera alla de verktyg man dagligen använder i tjänst med sin personlighet på fritiden?

Så som jag förstår det handlar det om att man, ofta väldigt tidigt i livet, skapat sig en roll som involverar olika värderingar och synsätt. En roll som hjälper en att definiera sig själv, men också sig själv i relationen till andra. Risken att rubba sin verklighet och slå undan marken man står på blir för högt om man ska börja tvivla på sin egen värdegrund. Istället försöker man befästa sina ståndpunkter genom att intala sig att de är obestridbara. Man börjar kanske rentav undvika människor som kan tända en gnista av tvivel hos en själv och bygger upp en mur mot meningsmotståndare i form av raljerande, demonisering och stigmatisering. Begreppet att ”ta ställning till något” kan potentiellt ha generell innebörd av att inta en viss utgångspunkt för att ge ett flöde i en debatt, men har snävats av till att beskriva en mer konkret specificering av vän och fiende, så som vi till viss del kan känna igen i Schmitts uppfattning om det politiska som begrepp. Debatten får ett skimmer av överflödighet när positionerna på förhand är så tydligt cementerade, och betraktas som en mindre effektiv version av kampen på slagfältet. En kan dra paralleller till otåligheten under förra seklets första hälft när dragningen till ytterlighetspositioner skapade en kokande kittel.

En annan vinkel är naturligtvis hur den ständiga ström av information som forsar över oss idag tvingar oss att ta snabba beslut och använda oss av färdiga mallar för att sortera in mängden intryck. Det finns inte tid och tålamod till kontemplation när det finns så mycket att ta ställning till. Med dagens bevakning kommer ingen undan beklämmande fakta och tragedier oavsett om sker här eller på andra sidan jorden. Bilden på den drunknade Alan eller det grymma mordet på Lisa Holm är händelser som inte är lätta att skaka av sig hur som helst, och ställer krav på oss att förtydliga vår världsbild. De rör sig om momentana men eggande sinnebilder som får oss att revidera eller befästa en tidigare uppfattning. Efter medieuppbådet senaste dagarna väcks givetvis inte bara frågor om de rent praktiska angelägenheterna angående flyktingsituationen kring Medelhavet. Det väcker också frågeställningar om framtidens journalistik och hur viljan till förändring kommer att kommuniceras imorgon. Gårdagens återgivande propaganda i form av affischer och agitation ersätts med levande urklipp ur verkligheten. Den utvecklade tekniken ger möjligheten för varje individ att enkelt dokumentera ett fragment att visa upp och tolka fritt. Kanske ligger nästa steg mot en mer effektiv informationshantering i ett fångat ögonblicks suggererande verkan, liknande somliga ords affektiva effekter.

Sartre hade älskat att gräva ner sig i den delikata situation informationssamhället försatt oss i, för att inte tala om den postmoderna människans strategier mot den ofrånkomliga ångesten enligt existentialistiskt ramverk. Aldrig tidigare ställs jaget inför så många beslut att precisera sin tillvaro. Strömmen av information blir mer av en fors. Vi vet så lite om så mycket. Det kategoriska ställningstagande när fanatismen, och fanatismen blir räddning från utsattheten i att vara människa, hjälplöst utkastad i ett ostrukturerat kaos. På det politiska fältet blir följden att man stärker sin försvarslinje allt mer med sandhögar och taggtråd. För inte kan de flesta väl förstå hur en bild eller berättelse kan betyda så olika saker för två personer?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt, Filosofi, Politik

Döden och tiden

salvador-dali-explosion-5670_1420179812

Tiden känns inte sällan som något flyktigt på väg ner för sin kant. Här gestaltat genom Salvador Dali.

Döden och tiden har ständigt följt människor genom alla tider och väckt frågor om existensen. Genom den medicinska utvecklingens blomstring under senare sekel och krigens frånvaro har vi lyckats kontrolleras dess öde allt mer. Vi lever allt längre och kan planera våra liv utan oro för att plötsligt ryckas bort. Men det har också gjort att döden blivit allt mindre naturlig och att tiden blivit en kvantitativ begränsning mer än en gåva av liv.

I väst blir döden ett uttryck för den linjära tidslinjens ändelse, slutet. Olycka tycks starkt förknippat med tidslighet, som i sin tur är en direkt följd av insikten om dödligheten. Genom att kvantifiera tiden upplever vi kontroll över vår dödlighet och kan distansera oss från dess direkta närvaro i form av sitt oberäkneliga införlivande. Istället blir döden en indirekt närvaro genom förgängligheten. I västvärlden där tryggheten är så stor räknar alla med att leva minst 60 år, vilket leder till att vi anser att vi kan planera livet och därmed förbereda oss på dödsögonblicket. Vi närmast målar upp en ideal bild som en slags mytisk gestaltning av gammelfarfar som somnar in leende vid brasan fullt tillfreds med alla livsval, som en slags övermålning av det fasansfulla i existensens upphörande. Redoheten inför döden blir centralt för våra liv i och med insikten om existensen som begränsad. Döden figurerar, men långt bortom vardagen som något utestängt från nuet. Först genom förgänglighetens påminnande blir den närvarande som en existentiell ångest i form av åldrandet.

Med industrialismens intåg och modernisering blir förgängligheten allt mer närvarande genom den accelererande övergången mellan föråldrat och färskt. Vad som var skillnaden mellan decennium är nu skillnaden mellan ett eller några år. Ting överallt omkring oss blir snabbt utgångna och ersatta. Teknikens kortvarighet påminner oss om vår egen och förstärker förgänglighetens ångestträngande närvaro. Enbart genom effektivisering av oss själva upplever vi att vi hinner med när tiden tycks dras samman. Aldrig har vi levt så länge, men haft så lite tid att hinna med.

Ur idealet om redohet inför döden följs också behovet av identitet, inte bara som social roll utan som fulländning. Att leva utifrån normer kring ett fullgott liv är inte tillräckligt. Man ska även delvis leva vidare genom att minnas av andra. Enbart genom att åstadkomma lindrar man döden, eller snarare dess skrämmande potential av icke-existens.. Livet som kvantifierad tid för med sig ett ansvar att fylla ut dess tidsspann. Ständigt drar det ihop sig ytterligare och klockan tickar på. Genom strävan efter självförverkligandet lindrar vi samvetet kring att inte åstadkomma tilltäckligt för det framtida jagets redohet inför döden. Ångesten kring meningslösheten tolkas här som otillräcklighet i vår strävan mot helhet och pressar oss därmed att försöka än hårdare genom högre målsättningar.

Tragedin över förgängligheten når sin peak i döden-i-förtid. En person som dör innan en viss ålder säger vi har inte hunnit leva. Det är inte tillståndet av att dö ung, så som psykologiskt eller kroppsligt som väcker känsla av fasa, utan existensen som bortryckt i förtid och därmed avsaknad av redohet inför döden. Först med berättelsen om livet och döden som undertryckta människan uppstår tanken om den plötsliga eller förtida döden som orättvis. Som ett uttryck för att alla ska ha rätt till en chans att finna redohet inför döden. Det uppstår rentav en förvåning över att döden plösligt inte går att undvika, då den tidigare varit så frånvarande, undangömd bakom insynsskyddade sjukhusväggar.

Som ett eko av döden som domesticerad under tidens kvantifiering är vår identitet flyktigare än någonsin. Image (läs tidigare inlägg) i form av subkultur, yrkesroll eller till och med politiskt engagemang är relaterat till tid och ålder. Det specifika språkbruket, kläderna, livssynen. De stora eviga sanningarna fördunklas allt mer, och ur dess skugga växer de tillfälliga och kontextuella. Föråldrandet gestaltar sig som ett ständigt hot om att man rör sig för långsamt. Samtidigt som livets många och hastiga skiften påminner oss om förgängligheten, vilket i sin tur pressar oss att vara ständigt unga och aldrig kunna ha en avslappnad relation till åldrandet.

Barnet känner inte till döden. Hon har ännu inte fått tillträde till vetskapen om förgänglighet, och kan därmed koncentrera sig på existensen utan att relatera den till icke-existensen. Ungdomen är bekant med dödligheten men identifierar sig inte med den. Så fort insikten om existensens förgänglighet slagit rot spenderas resterande liv åt att försöka dressera den. Paradoxalt nog förlorar man i den stunden förmågan att leva fullt ut. När man fått veta att tillvarons riktning är förgänglighet tycks man inte kunna vara obekymrat lycklig annat än i flykten från sina tankar, momenten där man glömmer dåtid och framtid.

Med religionens uttåg har vi inte längre tillgång till själens tidlöshet efter kroppens förfall. Tiden binds helt och hållet samman med en rumslig existens och förstås därmed enbart som rumslig förändring i ett dåtid-nutid-framtid schema. Dåtid som före detta nutid och framtid som nutid som komma skall. Den metafysiska medvetenheten kring att vara en existens i världsalltet blir därmed förgjord, liksom historia och postum framtid blir förborgade entiteter. Rentav irrelevanta. Den moderna vuxna människan är både föräldralös och barnlös i förhållande till andra existenser. Hon föds, lever och dör ensam utan öde. Ur meningslösheten som instituerad utgångspunkt för förståelsen av tillvaron härrör nutidsmänniskans breda stress och ångest över sin egen existens.

5 kommentarer

Filed under Övrigt, Filosofi

Postmodernismen och dess premisser

Heidegger_1955

Martin Heidegger, en av flera influenser till postmodernismen. Bild från counter-currents.com.

Ett begrepp som ofta dyker i debatten med tämligen vag innebörd är ”postmodernism”, ett samlingsnamn på något som påstås växa fram som en reaktion mot modernismen och kanske som en delvis förlängning av inte minst existentialismen. Postmodernismen vill bryta med de stora berättelserna som strukturer för verkligheten genom att ifrågasätta förutsatta sanningar om varat. Ur existentialismens ”existens före essens” dissekerar man modernismens bild av objektiva sanningar och sökande efter essensen för existensen. Sanningar blir relativa och kontextuella. Postmodernismen grundpremisser i sig besitter inga normativa slutsatser, utan öppnar upp för att mening är något ifyllt av kontext och relationer och därmed böjbart och tomt. Istället följs den förutsatta existensen av ett självdefinierat vara som tar sin utgångspunkt i subjektiva eller intersubjektiva narrativ.

Ur den kritiska hållningen mot de stora berättelserna, de om folkens gemensamma vara via levnadssättet, tron och historien självklara roll i förklarandet av verkligheten ges plats åt de små berättelserna, individernas självförverkligande genom urskiljande identitetsdrag. Urskiljande som i kontrast till normalitet, till det opersonliga generella. Dess utgångspunkt blir normalitet som inautenticitet och medveten anti-normalitet som autenticitet.

En filosof som ofta anges som en inspirationskälla för postmodernismen är den tyska filosofen Martin Heidegger. Men att hävda en tydlig normativ ådra heideggerianska filosofin blir ett svårartat projekt. Den i världen utkastade upplevande och tolkande existensen, känt i Heideggers filosofi som dasein, eller på svenska, tillvaro, kan inte befria sig från förutsättningar för sitt medvetande. Det skulle vara ett perspektiv ur intet, ur rumslöshet och tid. Människan är bunden att vara här och nu, där den är. En dekonstruktion av värden blir en dekonstruktion i i-världen-varon, vårt ofrånkomliga sammanhang, inte av i-världen-varon. De små berättelserna blir ingen separat existens som ersätter de stora, om än det vid första ögonblick kan tydas så, utan en komponent i en stor berättelse om världen utifrån små berättelser. Deras existens kräver en lagbundenhet i världen som tolererar och accepterar dem som sanningar. Anti-normaliteten kräver en struktur som paradoxalt gör den till en del av en normalitet. En idé som tycks betona subjektens parallella existensers betydelse för vardera självdefinitionen, men förutsätta relationen dem emellan omdömeslöst. Det blir givetvis en absurd tanke att en avmonteringen av stora berättelser som sanningsbärare skulle innebära en slut på striden om sanningarna om verkligheten.

Istället ser vi en postmodern marxism som försöker fylla i dess luckor genom att använda teorin som ett verktyg för politiska landvinningar. Postmodernismens format artar sig väl för  kritik mot pågående samhällsstrukturer, genom sina frågeställningar river den ner utan att kräva uppbyggnad, en kraft som återfinns i revolutionens initiala fas. Med utgångspunkt att allt, fundamenten för vår specifika världsbild, går att dekonstrueras genom att utmanas som sanningsbegrepp. Tomrummet går sedan att fylla med berättelser om maktstrukturer som uppbär världen som orättvis, ofri och inautentisk. Heidegger såg själv i nationalsocialismen, inpressad mellan kommunistiska Sovjet och kapitalistiska USA, den kraft som skulle fylla tomrummet med en mer vaken tillvaro efter de båda materialistiska stora berättelsernas frånfälle.

Idag kan vi just se hur i spåren efter traditionalitetens berättelsers uttåg hur materialismens berättelser tar överhand, men i en mer subtil gestalt anpassad efter det lilla berättandets premisser. Postindustriella massor som konsumerar sin identitet i brist på djupare rotfasthet, bildar en social attribut byggd på en manifestering av levnadssätt och värderingar kopplat till tekniska attiraljer, kläder och stil, språkbruk och umgänge. I kölvattnet av postmodernismens undergrävande av de stora berättelserna blir identitet en image. Vad kan jag kommunicera till andra genom min konsumtion, mina kontakter och min livsstil?

Även politiken blir också en form av image. Ställningstagandet, stoltserande med politisk ståndpunkt även i apolitiska sammanhang, det tydliga avståndstagande från den som inte delar min värdegrund, det öppna fiendeskapet och markeringen. Den politiska imagen blir lika mycket antites som tes, liksom den splittrade familjen blir en antites till kärnfamiljen, liksom homo till heteronormen och exotisk till bekant. Den stora berättelsen idag är den om den moderna identiteten som utbytbar, skiftande och knuten till konsumtion, men också som en utbrytare och/eller en motpol till sin antites. Liksom de stora berättelser man angriper existerar i en kontext, måste de små existera i en viss kontext för tillvaro, en tillvaro av ”tolererad nihilism”. Kampen mot fascismen eller patriarkatet är inte längre en kamp så mycket mot den fysiska fienden som en inre kamp för att bevara en identitet som är knuten till att vara någots antites, för att bevara bilden av att vara autentisk och viktig. Att förlora en identitet knuten till kampen skulle riskera att avklä personen till likgiltigt vardaglighet, till vad Heidegger skulle referera till som ”mannet”, det oreflekterade generella, och på så sätt bli tvungen att bekanta sig med den ångestladdade meningslösheten i den nihilistiska tillvaron man själv uppburit. Därmed ser vi också en begreppsvärld som vägrar stänga sina definitioner och konkretisera sina horisonter för att därmed med bli översiktbar.

3279686_2048_1152

”Vända ryggen till”. Ett påtagligt exempel på en manifestering av sig själv som antites. Bild från SR.

Högern har generellt haft stora svårigheter att förhålla sig till den nya spelplanen postmodernismen förhåller sig med. Ofta faller man i modernistiska fällor i att försöka argumentera för sanningar med ontologiska anspråk. Inte minst blir det synligt i diskussioner kring centrala begrepp som nationalitet, kultur och historia. Att diskutera sanning ur ett modernistiskt perspektiv blir dödfött mot en motståndare som reducerar sanning till narrativ. Som jag, för att citera mig själv, skrev i en kommentar angående definitionen av svensk:

Misstaget som ofta sker när man diskuterar frågan är att man fastnar i kulturell förståelse utifrån historisk legitimitet. Historia är ett nödvändigt verktyg för att kunna tolka kulturella företeelser ur ett större tidsligt perspektiv och få en rotfast identitet. Men det innebär inte att jag måste söka mig tillbaka till mytiska folkslag i Kaukasien, nordgermaner under folkvandringstiden, eller ens 1800-talets svenska litterära kanon, för att ha en uppfattning om det svenska i samtiden, övergripande gemensam med andra svenskar. Det förra är berättelser om en oföränderlig passerad verklighet, nuet är den enda föränderliga verkligheten. Traditionens originalitet är inte en del av frågan ”vad är svenskt?” utan en fråga om sanningen i berättelsen om dåtidens verklighet. Sanningen om berättelsen om dåtidens verklighet förändras utifrån samtidens kulturella och politiska trender, och är till stora drag relativ till makten att definiera. Det är en chimär att helgonet Lucia, eller potatisväxtens ursprung skulle utgöra en fara för den svenska identiteten på 2000-talet. På samma sätt som det påstådda släktskapet med arierna var totalt irrelevant för den tyska identiteten på 1930-talet. Det är berättelser som får sin betydelse för identiteten först när de erkänns som viktiga sanningar om dåtiden och assimileras in i det föränderliga nuet, som en del av en större ideologisk världsbild. Därför är det bara kontraproduktiv att diskutera svenska traditioner utifrån någon vag idé om historisk originalitet. Bara ett tankesystem med övergripande inflytande ställer en fråga som ”vad är svenskt? Syftet med en sådan fråga är inte vetgirighet utan att statuera att ”svensk” är en konstruktion, en balk för att upprätthålla kvarvarande makt åt ett politiskt och metapolitiskt system som är på väg att vittra bort. Det är postmodernismens metodik för att bryta tidigare systems hegemoni över sanningsbegreppet och ersätta med sina egna sanningar. Om man nödvändigtvis måste besvara frågan ”vad är svenskt?” är svaret att det är vad som inte är osvenskt. Vill man försöka konkretisera detta med exempel måste man vara medveten om att dessa exempel är tidsrelativa och att framtida svenskar kan ha en uppfattning om svenskhet som är för oss främmande och barbariska, liksom många historiskt svenska företeelser ter sig för oss idag. Man bör inte falla i fällan att fastna i postmodern retorik, men samtidigt vara medveten om dess premisser och förstå att arbeta inom dess ramar istället för att enkelt avskrivas som fientlighet.

Det går att arbeta med postmodernismen från ett högerperspektiv även om det finns en initial ovilja från höger att befatta sig med dess teorigods. Postmodernismens struktur inbjuder till ett mer aktivt identitetsskapande kring etnicitet än dåtidens slentrianmässiga nationalism, inte minst i det mångetniska samhället där differensen mellan tes och antites gör sig synliga i det dagliga livet. På nära håll möter det svenska det osvenska på ett sätt som motsvarar kontrasterna vi är vana vid att observera på ett subkulturell plan. Det är inte kategorisering av individer som åsyftas utan snarare enkelheten i att finna tesens nyanser omgiven av antitesen. Kategorisering i sig självt blir ännu en ontologisk fallgrop som äskar onåbara anspråk. Men man kan även i postmodernismen finna ett verktyg att angripa stora berättelser man traditionell sätt betraktat som dåliga så som materialismen och den liberala individualismen. Identitet skapas och uppbärs genom att människor blir medvetna om de delar egenskaper med andra som urskiljer dem från det som inte delar egenskaperna. Högern måste hitta en gemensam identitet ur kaoset snarare än söka utanför som man under en längre period misslyckats med. Fokuset på att återuppliva reliker är hämmande.

Lite intressant artiklar om ämnet:

Artikelserie av Collin Cleary (på engelska): http://www.counter-currents.com/2012/06/heidegger-an-introduction-for-anti-modernists-part-1/

Artikel från 2007 av Joakim Andersen om Nya högern och postmodernismen: http://www.motpol.nu/oskorei/2007/03/18/den-nya-hogern-och-postmodernismen/

1 kommentar

Filed under Filosofi, Kultur, Politik

Hierarki och flockmentalitet

Alla kan nog känna igen sig i att under livets gång befinna sig i olika sociala roller. Kanske är vi ledaren i kompisgänget, den där osynliga i skolan och dörrmattan på jobbet. I tider där olika teorier kring hur vi fungerar och beter oss trängs om att förlösa vårt självförverkligande och vara nyckel till personlig utveckling är det inte konstigt att sexualitet och attraktion, respekt, popularitet och framgång blir diskuterade begrepp. Mest har rampljuset fallit på den moderna mannens jakt att finna fjäderskrud som symboliserar potens i ett samhälle präglat av den sexuella frigörelsens intåg, vilket också blir utgångspunkten för detta inlägg. Under domänen manlighet har bland annat PUA-fenomenet lyckats slå rot om filosofier kring evolution och flockmentalitet för att förklara mänsklig attraktion. Alfahanne och betahanne har blivit vardagliga ord för att strukturera upp en förklaringsmodell över mannens samspel med kvinnor och andra män, men framförallt för att beskriva vari mannens dragningskraft ligger. Härlett ur dess teoretiska grund har mycket handlat om att i linje med tidens nycker förbättra sig själv, anspela på sin manlighet och att våga dominera. Men är de presenterade begreppen så rigida att man kan formulera universallösningar för attraktion och framgång ur förståelsen av dem? Finns det verkligen ”naturliga alfahannar”, eller är det en manlig förenkling av ett mer övergripande fenomen?

Män kan framgångsrikt samarbeta för att nå gemensamma mål, men något sådant som en altruistisk komponent tycks saknas män emellan. Vi vill gärna uppfatta oss själva som jämlika och osjälviska, men i grunden präglas vi av att, likt andra hanar i naturen, i större utsträckning än honor systematiskt inställa oss själva och andra män i kontextuella hierarkier. Olika egenskaper, inre och yttre, bär upp sociala koder som dikterar hur vi leder och låter oss ledas, vilka som är vänner eller fiender. Vissa män är bättre på att inta en ledarpositionen i fler sociala sammanhang än andra, men analysen blir för hafsig om man reducerar konceptet till termer av naturliga oföränderliga roller. Analogin med andra flockdjur som vargar blundar för komplexiteten i mänskliga samhällen. Dogmatiska uppfattningar om människor är bra eller dåliga tenderar att skapa en bild av egenskaper som icke flexibla och cementera roller, även när de går att förändra. Att bekräfta sådana uppfattningar kan vara en metod för att säkerställa sin position i en hierarki, men också ett sätt att rationalisera kring en position man är missnöjd med. Inte sällan tar det sig formen av ett olyckligt samspel.

Uttrycket ”survival of the fittest” härstammar från filosofen Herbert Spencer efter det att han läst det berömda evolutionsteoretiska verket Om arternas uppkomst. Författaren själv, Charles Darwin, kom senare att använda uttrycket i en senare upplaga av verket med innebörden att beskriva hur något som är bättre format för den direkta närstående miljön det lever i, överlever konkurrenter. Det ofta misstolkade uttrycket behandlar det avgörande i att kunna anpassa sig till kontexten. Om än det ofta varit lockande bör man dock vara försiktig med att måla med allt för kraftig färg när man drar paralleller till mänskligheten och våra samhällen. Till skillnad från snäckan, fågeln, eller grönsaken har vi möjlighet att reflektera över vår existensen och däri också möjligheten att i viss grad styra över vår form. Men så som del av djurriket går det inte heller att bortse från att socialpsykologiska fenomen har en grund i vår biologi.

Hur återkommer då denna evolutionära grundtes om förmåga att anpassa sig till omgivningen i vår gruppsykologi, eller mer brett socialpsykologi? Genom allt vi identifiera oss med, klär oss i och språket vi använder. Olika grupper i samhället har olika koder och system som utgör inte bara regelverk för att passa in hos gruppen, utan också som mäter framgång utifrån gruppens premisser. Något som också går att abstrahera till samhället, landet och världen. Det finns egenskaper vi iklär oss i, medvetet eller omedvetet, som höjer vår status, främjar vårt urval av partners och ökar vår handlingsfrihet, liksom motsatsen. Det finns inte en objektiv skala för att mäta godhet eller styrka, men däremot skillnader i vilka redskap som bäst gynnar oss i en viss kontext. För den som är sämre anpassad efter sin kontext, och därmed upplever en sämre tillvaro eller ett utanförskap, finns olika handlingsalternativ för förändring.

En adekvat fråga är, vill du passa in i en specifik social kontext, eller är det centrala att hitta en social kontext där du passar in? Det är inte en enkelriktad process, men kan ändock utgöra en viktig attitydskillnad. Människans flockinstinkter tar sig tydliga mönster i vårt behov av att passa in, vår konformism och sökandet efter att definieras av sitt sammanhang. I den verklighetsbaserade filmen The Wave från 1981 (eller om man föredrar den senare tyska Die Welle från 2008) dras konceptet till sin spets när en vanlig skolklass under en veckas tid manipuleras till att bli något närmast liknande Hitlerjugend. Plötsligt bär alla samma kläder, har en symbolisk hälsning och bestraffar personer som hotar konformiteten i gruppen. Samtliga, inklusive klassens tidigare utbölingar, upplever en stark gemenskap och tillhörighet. Tyvärr befarar jag att filmen missar sitt eget mål (båda, men i synnerhet originalet), genom för tydliga fascist/nazist-anspelningar. Den mindre kritiskt lagda tittaren riskerar att inte abstrahera de socialpsykologiska faktorerna i mer generell skala på sitt eget liv. Grupptillhörighet på micro- och macro-plan är av stor vikt för värderingar, normer och övertygelser, så väl som kommunikation och attribut.

I ett urbaniserat, globaliserat och med all utbredd virtuell kommunikation figurerar olika ”flockar”, subkulturella grupper, sida vid sida tydligare än förr. Vi har oanade möjligheter att söka en identitet bland andra och mobilisera små massor, men det suddar också ut gränserna för vad som är din och min flock. Plötsligt är det inte det lilla brukssamhället som avgör din framgång eller prövar din förmåga att passa in, utan globala fenomen, sociala medier och större nätverk. När du loggar in på ett forum eller en nätdejtingsida är det inte bara folk inom några kilometers radie du konkurrerar mot, utan staden, landet och världen. Världen influerar oss och vi influerar världen. Möjligheter är obegränsade, men kraven allt större för att räcka till, mer direkt och för den som inte lever upp blir utanförskapet tydligare än nånsin. Facebook, Instagram mm pumpar ut berättelser och dokumentationer om människoideal att leva upp till. Den ovant enorma perspektivet tycks tendera att skapa en känsla av alienation och ensamhet hos många människor, så väl befästa upplevelsen av att inte räcka till, att aldrig välja rätt bland alla miljoner alternativ.

Är det möjligt att se på ”survival of the fittest” från ett annat perspektiv? Att istället för att anpassa sig efter den ”globala flocken”, jobbet eller en tämligen slumpartad bekantskapskrets, hitta en egen ”flock” och hitta en avgränsad identitet främst i den än ur ett större sammanhang. Individualismen betraktas av många som ett steg att lättare finna en skräddarsydd identitet, men har också en baksida av att kasta ut oss i en oceanen av olika ideal och pröva vår förmåga att simma. Flytvästen av normbindande bakgrund och attribut blir suddig. Kanske ser vi just idag därför så många avantgarde-identiter, grupper som försöker hitta en annan intellektuell stig att vandra, och framvärkta teorier om hur både person och samhälle borde styra om rodret. Det är en överlevnadsstrategi i ett samhälle som blir allt mer primitiviserat och uppdelat under uppbrytandet mot civilisationens moraliserande apolloniska identitetsskapande. Men det är också ett sätt att återbygga flocken som lösts upp i ett virrvarr av lösa trådar knutna till en mängd skilda ofantligt övergripande ideal.

3 kommentarer

Filed under Filosofi, Psykologi

Nietzsche och Övermänniskan

Friedrich Nietzsche 1875. Bildkälla Wikipedia.

Friedrich Nietzsche 1875. Bildkälla Wikipedia.

Få filosofer är kanske så omstridda som Friedrich Nietzsche, den tyska 1800-talsfilosofen. Född 1844 lämnade han 56 år senare jordelivet med en rad betydelsefulla verk och texter som kom att inspirera både samtiden och framtida 1900-tal. Med teorier kring ”övermänniskan” och ”viljan till makt” som centrala element i sin filosofi har han blivit mål för en mängd skilda tolkningar. Vad är då andemeningen bakom hans texter? Vad innebär att vara en övermänniska? När vi undersöker en filosof som Nietzsche krävs ödmjukhet kring slutsatserna. Jag ska i all korthet försöka redogöra för mina egna tolkningar som följer.

Om vi börjar med att betrakta begreppet ”övermänniska” finner vi det bestå av två beståndsdelar; ”över” och ”människa”. Man kan, likt mig, se detta som antydande att det bokstavligen rör sig om något som står över människan, något gudomligt eller teoretiskt (en tanke som stärks genom paradverket ”Så talade Zarathustra” gällande valet av Zarathustra och berättelsens utformning). Accepterar man denna uppfattning följer att övermänniskan inte är ett begrepp som refererar till ett ting i världen. Med andra ord, ingen är eller blir en övermänniska. Begreppet övermänniska är reserverat för en gud, vilket i kristen teologi innebär Gud. Beskrivningen av något som skapar från intet, som väljer egen sanning och värden, är inte en beskrivning applicerbar på en människa. Vi är alla underställda vår kontext av konventionell sanning och identifikation via ideal.

Men Gud är död, och därmed är övermänniskan död. Om Nietzsches deklaration om Guds död ska tolkas som att Guds existens genom religionen är sinande i allt ett mer sekulariserat samhälle, om han tänker sig Gud som död i form av att inte vara reell, eller han helt enkelt dödar Gud i texten som en förutsättning för teorin är oklart. Vad som är av större vikt är att, liksom gudstron överlevt Guds existens, överlever övermänniskaidealet bortavaron av en övermänniska. Men den måste hitta en annan form än Gud när Gud inte längre finns att fylla dess plats. Utan Gud uppstår en tillvaro av meningslöshet. Strävan att hitta en ny övermänniska kan vi hitta en parallell till redan i bibeln när folket börjar tillbe en gjuten guldkalv i Guds frånvaro. Och det är en strävan som i ett tydlig mönster tar sin form genom 1900-talets jakt efter frälsning genom massideologier, nationalism, nya läror och tilltron till starka ledare. Sökande efter mening leder fram till nästa centrala begrepp, ”viljan till makt”.

Viljan till makt pekar ut något ofrånkomligt i människans väsen; en strävan efter att ha makten att forma verkligheten, ge den mening istället för att formas av verkligheten så som ett djur. En vulkaniska kraft som leder oss att rasera och bygga upp de värden och sanningar världen vilar på. När Gud är borta blir intensifieras jakten på en nya mening av alltet. Genom ideologierna får vi utrymme att åter skapa sanning ur intet. Men ur detta uppstår paradoxen. De trånga ramarna för ideologiska utopier och moraliska system gör oss underställda och dogmatiska. Vår strävan efter makt leder oss att befästa vår maktlöshet. Ideologierna och troslärorna blir ett upprepande av församlingens premisser. Nya system av idéer och ideal växer fram för att befria oss från de tidigare, och skapa mening ur ett tillstånd som p.g.a. sin rigiditet inte längre går att skapa mening ur. Ur det dionysiska följer det apolliniska, och ur det apolliniska följer det dionysiska, för att parafrasera Nietzsches tidiga teorier, då avsedda estetiken. Genom den eviga viljan till makt upprepar sig mönstret genom historien.

Nu kanske det framstår som poängen med detta inlägg är att peka ut Nietzsches tankar som blott deskriptioner av verkligheten. Men det är icke min avsikt. Tvärtemot finns det tydligt normativa inslag i Nietzsches filosofi. Liksom när vi sätter upp ett ideal om opartiskhet, exempelvis inom vetenskapen, utgående från en orealistisk idé om fullständig opartiskhet, är förutsättningarna för idealet om övermänniskan sådana att man kan lyckas bättre eller sämre att leva upp till idealet. De suggestiva beskrivningarna av män som mer liknar antika krigshjältar hämtade ur Iliaden kontrasteras mot den ironiska tonen, hånande människans rationalisering av självvald maktlöshet, främst i religionen. Ett val av maktlöshet som blir som tydligast i kristendomens moral, slavmoralen. Slavmoralen står i motsats till herremoralen; en moral som i paritet med övermänniskaidealet uppmanar oss att befria sig från form och istället forma, bilda mening och sanning, ta för sig och kuva istället för att kuvas. Slavmoralen kväser individens meningsskapandet och cementerar ett kuvande under en extern sanning. Huruvida denna kritik är ett angrepp mot specifikt det kristna, eller något som går att generalisera till andra former av kollektiv tro, är något att tvista om. Det står däremot synnerligen klart att Nietzsches tankar återkommit i moderna idéströmningar långt skilda från sin ursprungliga kontext.

Båda från höger och vänster har Nietzsche använts som verktyg för olika teoribyggen. Såväl sagesman för strikt vetenskapstilltro som värdenihilism och konstruktivism. Inte minst blev han en ikon för den tyska nationalsocialismen på 1930-talet. I Sverige blev han populär bland flera kulturpersonligheter, inte minst August Strindberg som upprättade brevkorrespondens. Sedan 1960-talet har han blivit en förgrundsgestalt inom postmodernismen och poststrukturalismen. Samtidigt kan man hitta drag av Nietzsche i mer högerorienterade tänkares alster, så som Ernst Jüngers teorier om anarken eller för den delen Julius Evolas själsliga aristokrat. Talande nog för en filosofi som förnekar objektiva sanningar finns heller ingen sann tolkning av Nietzsche. Den breda fåran läsare, beundrare och tolkare avslöjar svårigheten i att avgränsa och bestämma budskapet, men också hans betydelse för och revolutionerandet av den västerländska filosofin. Låt vara att kritikerna av hans verk är långtifrån entydigt positiva.

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi

Tiden och moralen – Moral över tid

En moralisk fråga som ofta återkommer är hur någons moraliska karaktär ska betraktas utifrån ett utsträckt tidsperspektiv. Är dåtid en irrelevant variabel när vi utvärderar någon som person? I en formell kontext kan så vara fallet. Exempelvis ett preskriberat brott. Men även om juridiken är en central kompass för rättvisa i ett rättssamhälle, utgör den föga ett fullständigt svar på moraliska spörsmål. Vissa ger till uttryck att en handling kan ge upphov till att agenten alltid blir synonym med denna handling, uttryckt i presens (”en gång mördare, alltid mördare”). Andra ger vid uttryck ett motsatt intryck, så som att dåtid (oklart var gränsen mellan dåtid och nutid dras här) blir moraliskt urgröpt (hänt har hänt, idag är X en annan människa). Betraktat i sin bokstavliga mening blir båda orimliga. Men troligen ska det snarare förstås som strid om var fokus ska ligga för den moraliska karaktären och hur tid ska avgränsas.

För att strukturera upp det simpelt brukar vi dela in tid i tre kategorier, utan närmare konkretisering: dåtid, nutid och framtid. (Nutid ska här tolkas som något som sker inom ramarna för närtid snarare än i den strikta betydelsen av ett exakt nu)

Dåtid -> hur personen tidigare varit/agerat

Nutid -> hur personen är/agerar nu

Framtid -> hur personen (tros) komma bli/agera (spekulativ)

Exempelvis kan en person mördat för tio år sedan (dåtid), mördat inom loppet av ett år (närtid, nutid) eller kommer mörda (framtid). För den som menar att en agent förblir moraliskt knuten för alltid till en handling är kriteriet för dåtid tillräckligt för att anse personen moraliskt förkastlig, men innebär det att graden av förkastlighet inte påverkas av att vara relativ till de andra två tidskategorierna, utan är konstant? Tolkat i bokstavlig mening utifrån ordens innehåll så blir svaret nej. Men är det en rimlig tolkning?

I det motsatta fallet där dåtid saknar moralisk innebörd, blir implikationen däremot att en person måste mörda om och om igen (vart tionde år minst) för att kunna bevara en status som moraliskt förkastlig person, däri hans begångna handlingar tappar relevans när närtid/nutid övergår i dåtid. Troligen finner vi oftast människans moraliska omdömen någonstans emellan dessa extrema hållningar, om än vi uttrycker oss språkligt som ovan. Men även tolkat mer abstrakt följer en attitydskillnad i synen på hur vi utvärderar personer moraliskt över tid, såväl som en skillnad i bedömning av olika handlingar. Vad vi däremot inte kommer ifrån är att alla tre spelar in, och bör så göra, i vårt moraliska omdöme. Men även att de har ett ömsesidigt beroende till varandra. En person som mördat (i dåtiden) är i nutid en som har mördat, samt i framtiden en som har mördat. En person som mördar (i närtid/nutid) är i dåtid en som kommer mörda, samt i framtiden en som har mördat. En person som kommer mörda (i framtiden) är i nutid en person som kommer att mörda, samt i dåtiden en person som kommer att mörda.Språkets uppbyggnad ger en ledtråd om hur vi uppfattar moral över tid.

Det blir orimligt att göra ett moraliskt omdöme om en person i dåtid, utan att väga in personens tillstånd i nutid, liksom det inte är rimligt att göra ett moraliskt omdöme om en person utan att väga in personens tillstånd i dåtiden, eller om goda skäl till tro föreligger, framtiden. Tanken att agent A som gjort handling Y i dåtiden, skulle vara moraliskt jämbördig i kontexten idag med agent B som aldrig gjort handling Y är en absurd tanke som stämmer föga överens med hur vi bedömer människor moraliskt. En person som mördat är inte detsamma som en som mördar, men inte heller detsamma som en som aldrig har mördat. Agent A måste rimligen således vara en person som begått handling Y.

Vad som kanske är av högre intresse i sammanhanget är hur vi värderar handling inom olika tidskategorier, och vi kan tänka oss olika vikt beroende på handling och person tämligen oproblematiskt. Dåtiden hjälper oss lägga samman begångna handlingar. Ett omoralisk tillvägagångssätt som får sin kraft först vid ackumulering av en viss handling, däri ett övertramp i egenskap av sig självt ses som ganska oskyldigt, men i samlat antal allvarligt (En trafiköverträdelse respektive tusen exempelvis). Denna skulle ha sin vikt i att lägga samman dåtida handlingar, vilket bara är möjligt i nutid. Det gör det också möjligt att lägga ihop olika handlingar att väga samman mot varandra. Närtid/nutid ger oss vid hand ett utkristalliserande av ett nuvarande definierande tillstånd, oavsett om det gäller handlingar i presens eller analys av dåtid eller potentiell framtid. Framtiden är en fråga om agentens intentioner, vilken är central för handlingar som ännu inte begåtts.

Just tidsperspektivet på moral och personlighet kan bli problematisk när vi menar en person rationell och drar slutsatser om moralisk karaktär utifrån detta. Så som i Kants kategoriska imperativ. Är en person som agerar eller resonerar annorlunda vid två olika tillfällen irrationell eller rentav olika personer? Att först uppbära en maxim som att icke-stjäla och sedan en maxim om att stjäla.  I en parallell diskussion förekommer olika teorier om personlighet över tid. Lockes krav på identitet över tid tycks vara att erinras det tidigare jaget som refereras till tankar, emotioner och handlingar. Utan att gå djupare in i hur strikt tolkning Lockes hänvisning till minnet har, så ger den en ytterligare intressant dimension till frågan om moralisk karaktär. Spelar dåtida handlingar roll för den moraliska bedömningen om förövaren är omedveten om att ha begått dem?

En annan aspekt är personens nutida syn på handlingar begångna i det förflutna (och kanske till och med potential om en framtida syn på begångna handlingar). Ånger har en stark inverkan på vår moraliska bedömning, liksom tidigare nämnda glömska. Åter följer frågan om personlighet över tid och relationen till moralisk karaktär. Kanske går det inte att dra en strikt gräns för vad som är en rimlig bedömning av någons karaktär, liksom att fastställa identitetens tidsutsträckning. Men otvivelaktigt sträcker sig vår moraliska bedömning av våra medmänniskor till att vara mer komplext än att bedöma handlande enbart i närmaste närtid, eller för den del tänka oss moraliska brott som något ristat i sten. Som vi kan se tidsavgränsningar och uppfattning av tiden som fenomen utrett ur moraliskt perspektiv inte helt lätt att uträtta. Moraliska imperativ talar ofta till oss via direkt nutid (gör inte så!) eller indirekt dåtid (X har gjort fel), vilket inte ger oss klarhet i frågor som hur mängden tid påverkar graden av moraliskt ont eller hur detta står i kontrast till identitet över tid. Tiden är sannerligen en underskattad parameter inom moralfilosofin, inte alltid lätt att placera i ett moraliskt system.

2 kommentarer

Filed under Filosofi

Kort om syllogism och satslogik

I den västerländska filosofin där den analytiska filosofin blivet ett allt mer dominerande inslag (i förhållande till kontinental filosofi) utgör satslogiken tänkandets fundament och byggställning. Men dess ställning inom filosofin är inte oproblematisk, inte dess mindre i ett tidevarv där objektiva sanningar ställs mot subjektiva narrativ. Nedan ska jag analyser vissa aspekter av syllogismen som stött på kritik.

En kritik jag vanligtvis hört föras gentemot syllogismen gör gällande att premissernas bakomliggande postulat bygger på induktiva betraktelser och därmed, förutom i fall där vi kan vädja till apriorisk deduktion, såsom fallet med Descartes klassiska tes, cognito ergo sum, sluter oss till att tvingas erkänna deduktionens bräckliga grund. Det är en ofrånkomlig och nödvändig kritik mot konkreta satser. Men att det är en kritik mot syllogismen är mer tveksamt. Utgörande strukturen och formen av ett resonemang, så som exempelvis A + B = C, står den stadigt även om otal premisser är falska. Stringensen i slutledningen är oberoende premissernas sanningsvärde.

En mer relevant kritik är kanske den om bruket av logiska satser som förenklingar av verkliga scenarier. Ur pedagogisk och praktiskt synpunkt används ofta ett enkelt sant/falskt scenario för att illustrerar vad som åsyftas. Exempelvis tenderar exempel som dylikt dyka upp:

(1) Om det har regnat så blir gräsmattan fuktig

(2) Det har regnat

(3) Gräsmattan blir fuktig

En kritik ljuder ofta här att även om en sådan formel är stringent är den otillräcklig att väg in alla de alternativ som gör det möjligt att gräsmattan blir fuktig/icke fuktig, att det regnat/icke regnat, att gräsmattan är fuktig men inte pga att det regnat, att det regnat även om gräsmattan är torr osv. För att dra en parallell till matematiken kan vi tänka oss en sanningsvärde gestaltat i ”1” för helt sant och ”-1” för helt falskt (jämför korrelation) och att satsen ovan förenklat enbart möjliggör just 1 eller -1, när ett faktiskt resonemang aldrig kan sägas inneha så enkla förutsättningar mellan premisser och konklusion. Ska vi föra in mer verkliga resonemang i satslogik får vi långt mer komplexa satser där en rad positiva (1) argument ställs mot en rad negativa (-1). Exempelvis:

(1) Om det har regnat så är det troligt att gräsmattan är fuktig

(2) Det har regnat

(-3) Gräsmattan är torr när den undersöks

(3a) Gräsmattan kan ha varit fuktig men har torkat

(3b) Någon lade en presenning över vilket ändrade satsens förutsättningar

osv till en konklusionen som utgår från det mest sannolika, där det är mer rimligt tänka sig sanningsvärden mellan -1 och 1, snarare än dikotomisk sant/falsk. Den klassiska metoden att göra upp satser tenderar här i jämförelse att upplevas som statisk. Enbart där, likt i syllogismen, vi teoretisk stipulerar olika möjliga konklusioner via ”om och endast om” eller liknande kan vi vara säkra på slutsatsernas sanningsvärde, relaterat till förutsättningarna. Överfört på verkliga scenario blir dock den typen 1/-1-utfall orealistiska. (Oväntade) premisser (någon lägger en presenning över gräsmattan) som ändrar satsen från positiv till neutral*/negativ genom att nollställa tidigare premisser (1+(-1)) gör ursprungssatsen falsk. Men detta tycks bryta mot hur vi tänker oss logiskt tänkande i vardagen. Få skulle utifrån ovan exempel säga att påståendet om att gräsmattan blir fuktig av regn är falskt. Istället skulle vi tvingas anpassa satser till att inkludera alla möjliga scenario av undantag, i form av haranger (likt ovan) av ”endast om inte” och ”om och endast om (↔)” för att röra oss från teori till praktik.

Kanske är enkelheten i syllogismerna teoretiska förenklingar både en begränsning och en fördel. Sällan kan vi verkligen statuera att A enbart förhåller sig till B, eller ens är beroende av B på ett lika säkert sätt som i matematiken, men just den basala strukturen i dess satslogik utgör det fundament som vi förstår logiken genom. Den presenterade syllogismen fungerar därmed som skelett för det syntax som vi resonerar utifrån.

I korthet kanske även är värt att ta upp en tredje diskussion kring syllogismen. Frågan kring om satser bör framställas med konditionalsats (om, ifall, såvida) så som i traditionell form. Bland annat hävdar den polske logikern Jan Lukasiewicz att denna form är den historiskt korrekta och möjligtvis kan dess språkliga form också erbjuda en ökad precision i logiska satser. Denna form tycks även överensstämma mer med Aristoteles intentioner än vissa mer moderna former som utesluter konditionalsatsen.

* = Man kan givetvis tänka sig en nollsats premisserna antingen tar ut varandra vilket omöjliggör konklusion, alternativt där premisserna inte går att binda samman. Ex:

(1) Om det har regnat så blir gräsmattan fuktig

(2) Det blåser

(3) –

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi