Category Archives: Uncategorized

Boksläpp: Panteon

panteon

Sedan några veckor tillbaka har jag efter mycket slit och långa arbetstimmar debuterat som romanförfattare. Panteon är först och främst ett skönlitterärt verk, med fiktiva karaktärer i ett fiktivt landskap, men saknar inte för det tydliga inslag av filosofiska och metapolitiska funderingar och analyser. Den kan troligtvis sorteras under fantasy, eller måhända dystopi, och följer protagonisten Walters äventyr genom en surrealistisk värld där byråkrati, korruption och brutalitet dragits till sin spets. Såhär sammanfattas handlingen på baksidan:

 ”Redan i unga år valde Walter att lämna en värld av svekfulla människor för att isolera sig hos ortens eremit, den långt äldre Herr Karlsson, på herrgården Karls Lilja. I stillsamheten, bland blott växter och djur, lever de båda ett liv fritt från krav, bekymmer och förväntningar. Men en natt somnar den ålderstigne Herr Karlsson hastigt in och förutsättningar för den oerfarne Walter förändras plötsligt radikalt. För första gången på 33 år lämnas han att klara sig helt ensam, och som om det inte vore nog; mitt i oron, sorgen och tristessen hemsöks han av allt mer besynnerliga drömmar. En mystisk man iklädd horn besöker honom om nätterna och försöker övertala honom att inträda genom ett magiskt hål i källaren. Vad vill dessa underliga drömmar säga honom? Och är det just bara fantasier?

 Walter kastas snart in i något han knappast kunnat föreställa sig. Plötsligt befinner han sig i en okänd värld präglad av svek, brutalitet, byråkrati, paranoia och absurditet, utan en aning om hur han ska återvända hem. Metropolen är ett samhälle som styrs med järnhand av ett hänsynslöst parlament som bunkrat upp sig, osynliga för den vanliga människan och utom räckhåll, inne i ett gigantiskt palats, medan världen utanför förfaller under deras styre. Walter inser snart att hans diplomatiska natur och godtrogna föreställningar sätts på sin spets, mitt ibland ett snår av lögner och konspirationer.”

Boken kännetecknas av sin mörka humor, ett högt tempo, sin unika miljö och inte minst den polemik och de tankeväckande dialoger som presenteras via de olika gestalterna som bebor Metropolen. Vi får bland annat bekanta oss med den cyniska och konservativa pragmatikern William, den revolutionära och religiösa idealisten Kasper, den hänsynslösa nihilisten Thrasymachos, den sofistiska/relativistiska ”Prästen”, och många fler.

”- Är inte människan själva målet? sa jag.

– Usch, snälla Walter, sådan antropocentrism är bara pervers. Ideal är eviga, människor är förgängliga. Vi är en liten prick i en enorm tidsrymd.

– Som ett ”kugghjul” i en fabrik?

– ”Kugghjulen” är en parafili för sig självt, men i huvudsak ja.

– Så du skulle även kunna döda de oskyldiga för att nå dina mål?

– Om det är av nödvändighet. Men tro inte att jag skulle njuta av det eller göra det utan skrupler.

– Mord på oskyldiga, är det rättvisa?

– Vem har talat om rättvisa? Rättvisa finns, men inte i denna profana värld. Rättvisa är en gudomlig egenskap som bara gudomar och halvgudar är bekanta med och kan utföra.”

Fragment från dialog mellan Walter och Kasper

Panteon kan läsas som ren spänning och underhållning, men för den reflekterande läsarna gömmer sig också en djupare symbolism mellan orden och en kritisk ton mot idéer, system och tankemönster vilka är lika aktuella i vår verklighet som i Walters. Under resan genom sidorna behandlas allt från terrorism och polarisering till byråkrati och politiker.

”Harald Q4 såg ut som en typisk schackrare, en sliskig bilförsäljare i någon obetydlig amerikansk småstad. Bakåtlutad satt han och masserade en obefintlig tofs till mustasch. Den runda magen fick nätt och jämnt plats mellan bordet och den stackars slitna kontorsstolen som han tryckte ner med sin korpulenta kroppshydda. Han bar en lila kostym; troligen en billig kopia av något märkvärdigt märke. En kalufs nästan lika obefintlig som mustaschen var noga överkammad från vänster till höger i ett försök att dölja en kal hjässa.

På skrivbordet framför honom låg en döende cigarrfimp i ett askfat och pustade ut sina sista andetag genom en strimma rök som steg mot taket. Hela rummet talade om en man med löjligt megalomaniska självbild; väggarna pryddes av uppstoppade troféer och målade porträtt på kejsarliknande gestalter med snofsig uppsyn. Att kontorets storlek däremot var mer av ett kyffe än ett palats tycktes inte bekomma honom. Åt mig hade han vänligt satt fram en pall med ben knappt högre än taxens.”‘

Walters möte med den korrupta och nonchalanta tjänstemannen titulerad HQ4

Inspiration till verket inföll huvudsakligen av Jüngers ”På marmorklipporna” och Manns ”Bergtagen”, men en rad influenser går att finna i verket, och inte då minst Kafka. Vill man läsa Panteon går boken just nu att finna i bl.a. Adlibris och Bokus sortiment och på BoD:s bokshop, både som e-bok och inbundet exemplar. Utdrag går också att finna på Google Books för den som är nyfiken, men fortfarande tvivlar.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Europas terrorfabriker – Här göds extremismen

Neukölln och Marxloh i Tyskland, Borgerhout, Vilvoorde och Molenbeek i Belgien, Nörrebro och Brabrand i Danmark, Luton och Portsmouth i Storbritannien, Clichy-sous-Bois och Sevran i Frankrike… Vivalla, Angered, Bergsjön, Rosengård, Rinkeby… De är alla platser som formats av en stor utomeuropeisk immigration, med invånare som hyser lågt förtroende för myndigheter, har en hög arbetslöshet och låg inkomst, omfattande kriminalitet, och framförallt en stor muslimsk population som i varierande grad uppbär konservativa och patriarkala religiösa värderingar. Många titulerar dessa områden som parallellsamhällen eller ghetton och enklaver. Här styr interna regler och normer, ofta tyngre än landets juridiska system, och extern intervention från statens organ betraktas med misstänksamhet och motarbetas. Insynen utifrån hålls på en minimal nivå och allt från journalister till brandkår blir inte sällan bortkörda med våld och hot. Synen på kvinnor och män skiljer sig kraftigt från kvarteren bara några gator bort. Hedersrelaterat våld förekommer och könsseparatism, oskuldskontroller och bortgifte är inte lika kontroversiella företeelser som i andra delar av landet. Men framförallt har de en sak gemensam; de är samtliga städer eller områden där jihadister växt upp, präglats ideologiskt och i lugn och ro planerat avskyvärda dåd, både i Väst och i Mellanöstern. Är det här man ska leta svar på hur det fruktansvärda som inträffat i flera städer i Europa kunna inträffa?

 

Molenbeek – Belgiens kalifat

”The neighborhood was hardly multicultural. Rather, with roughly 80 percent of the population of Moroccan origin, it was tragically conformist and homogenous. There may be a vibrant alternative culture in Casablanca and Marrakech, but certainly not in Molenbeek.” – Teun Voeten, ur en artikel från Politico.eu.

molenbeek

Redan 2004, i samband med terrorbombningarna i Madrid, kom Molenbeek med i den mindre smickrande statistiken som hemvist för en utav förövarna. Sedan dess har utvecklingen för den belgiska kommunen enbart förvärrats. Man är idag en ledande jihadistexportör och ett ökänt tillhåll för terrorgrupperingar som opererat i Frankrike och Belgien.

Belägen på gränsen till Bryssel, är Molenbeek en kommun som genomgått kraftiga demografiska förändringar bara de senaste 50 åren. Bland de ca 100 000 invånare har idag en väldigt stor andel utländsk bakgrund, främst från Nordafrika och Turkiet, och i vissa kvarter är uppemot 80% muslimer. Kvinnorna här bär uteslutande slöja och många män pryds av karakteristiska stora svarta skägg.

I en krönika i tidskriften Politico berättar Teun Voeten, som bott nio år i området, om hur Molenbeek blev ett allt mer slutet och intolerant samhälle under åren som gick, och hur islam tog över vardagen mer och mer:

”Over nine years, I witnessed the neighborhood become increasingly intolerant. Alcohol became unavailable in most shops and supermarkets; I heard stories of fanatics at the Comte des Flandres metro station who pressured women to wear the veil; Islamic bookshops proliferated, and it became impossible to buy a decent newspaper. With an unemployment rate of 30 percent, the streets were eerily empty until late in the morning. Nowhere was there a bar or café where white, black and brown people would mingle. Instead, I witnessed petty crime, aggression, and frustrated youths who spat at our girlfriends and called them “filthy whores.” If you made a remark, you were inevitably scolded and called a racist. There used to be Jewish shops on Chaussée de Gand, but these were terrorized by gangs of young kids and most closed their doors around 2008. Openly gay people were routinely intimidated, and also packed up their bags.”

Till slut valde Teun att flytta därifrån 2014 efter att salafister börjat värva medlemmar öppet längs gatorna. Utöver den radikalt islamska prägeln är arbetslöshet i Molenbeek skyhög, speciellt bland unga, och kriminaliteten här omfattande. Kontakten med stadslivet på andra sidan den kanal som markerar kommungränsen är begränsad. Många ser det som två olika världar belägna på olika sidor av vattnet.

 

Sevran – Orten utan kvinnor

”The bar in the impoverished north-eastern suburb of Sevran is accused of being one of many in France where women are effectively banned.

 The neighbourhood, near Charles de Gaulle airport, is notorious as one of France’s leading exporters of jihadists.” – Från en artikel i Telegraph.co.uk

5714c02ac3618856268b45cf

En av de många förorter till Paris som var inblandade i upploppen 2005 var Sevran, där bland annat en buss och det lokala stadshuset attackerades med molotovcocktails och flera människor skadades. I den franska kommunen med knappt 50 000 invånare kommer en stor del av befolkningen från Afrika, och inte minst de norra muslimska delarna som Algeriet och Marocko. Gatorna är smutsiga och husen slitna; invånare kastar avfall direkt ner från sina fönster. Här och var hittar man tomma kanyler. Narkotikahandeln är omfattande i Sevran och en del av den organiserad kriminalitet som håller orten i ett järngrepp. Våld och bilbränder är vanligt förekommande inslag i vardagen.

Runt centrum syns mestadels män röra sig, och kvinnor förväntas inte beblanda sig med stadslivet, delta i utelivet eller vandra längs trottoarerna. På ortens många pittoreska kaféer och barer sägs de inte ens vara välkomna. I Sevran följer många en sträng tolkning av islam som säger att könen helst ska hållas separerade i den mån det går. Ett klipp från fransk television som blivit mycket uppmärksammat i Frankrike visar hur en kvinna på ett besök till en av de lokala barerna omedelbart ombeds stanna utanför. Hon får förklarat för sig att här blandar man inte män med kvinnor.

I Sevran finns en stor moské, öppen för alla muslimer, men många menar att det predikas en allt för moderat tolkning av koranen där. Bland kommunens unga män var det länge vanligt att istället besöka en gammal affärslokal i orten, ökänt kallad ”Daesh-moskén”, som hyrdes av radikala islamister. Här predikades stränga tolkningar av koranen och man uppmuntrade till jihadism och terrorresor. Idag är ”Daesh-moskén” nedstängd och lokalen igenmurad, men flera unga män från Sevran har redan rest för att dö i andra länder som IS-krigare.

 

Marxloh – Gangsterstyret

Once Duisburg-Marxloh was a popular shopping and residential area. Now clans claim the streets for themselves. The police are powerless. The descent of the district is nightmarish.” – Från artikel i Express.co.uk

Duisburg-Marxloh-Muell-Daecher

Sedan ortens stålverk stängdes ner har Marxloh, i tyska Duisburg, gradvis förvandlats till ett av Tysklands värsta ghetton. De som tidigare bodde och arbetade här har flytt området och ersatts av migranter från främst Libanon och Irak. Till skillnad från tidigare har nu få ett jobb att gå till och fattigdomen är utbredd. Kriminella arabiska klaner styr många av kvarteren, främst via narkotikahandeln, och Marxloh, som tidigare var ett levande samhälle med mycket butiker, är idag en så kallad no go-zone där besökare utifrån utsätts för våld, rån och trakasserier. De företag som fortsatt försökt bedriva verksamhet i området har jagats bort. Inte ens polismakten vågar röra sig här längre utan att riskera att utsättas för våld.

”In Berlin or in the north of Duisburg, areas exist where police “hardly dare to stop a car”.

Rainer Wendt, President of the German Police Union, said: “Because they know that they’ll be surrounded by 40 or 50 men.”

Flera poliser från Duisburg vittnar om hur de i Marxloh på bara minuter blir omringade av stora grupper män och utsätts för bespottning, hot och våld. En polis i regionen, vilken stoppade en inflytelserik klanledare p.g.a. en begången trafikförseelse, fick sina händer krossade av tre personer. Här undgår ingen det informella rättvisesystem, och att gå emot de etablerade hierarkierna är förenat med livsfara.

Trots den omfattande brottsligheten är islam är en viktig del av livet för många Duisburg- och Marxlohbor, och 2008 byggdes här den största moskén i Tyskland, med en kapacitet för 1200 människor. Bygget välkomnades och mötte i stort sett inga protester eller motkampanjer alls. Några år senare användes Duisburg som en av flera plattformar för att hålla islamistiska seminarium och värva medlemmar åt Abu Walaas terrornätverk, i vilket bland annat Berlinterroristen Amri Anis kom att ingå.

 

Stockholms förorter – Hederskulturens Mecka

”Kvinnor tvingas följa informella regler om de vill vara i fred. Att leva ensam utan man, att ha en kort klänning på sommaren, eller att ha hund, kan få dramatiska konsekvenser.” – Från inslag i Kalla Fakta, Tv4

400px-Tenstabetong

Bara några dagar före det fruktansvärda dådet på Drottninggatan gjorde TV4:s program, Kalla Fakta, ett inslag om vardagslivet för kvinnor i några av Stockholms mindre bemedlade förorter. I inslaget skildras en bild av orterna kring Järvafältet vilken många kanske inte trodde var möjlig. Kvinnor ombeds sitta åtskilda från män på ortens kaféer och barn delas upp utifrån kön i skolan och på bussen. Rapporter förtäljer att hederskulturen brer ut sig allt mer i Stockholms förorter och tjejer i Tensta och Hjulsta vittnar om att de dagligen utsätts för kränkningar och ryktesspridningar. Toleransen för oliktänkande är låg och den som vägrar leva enligt islams traditioner trakasseras och jagas bort av kvarterens egna moralpoliser. Två av kvinnorna som levt där, ”Marie” och ”Sara”, berättar om hur det är att leva i ett utsatt område. Verbala attacker sker regelbundet, men även våld och hot. Till och med kvinnor och barn vänder sig mot dem som här väljer att försöka leva sekulärt. Man vittnar också om hur man inte får någon hjälp alls av polis och myndigheter.

”Kvinnor kunde klampa in och tala om ”här ska ni inte dricka (alkohol/vin)”

 ”De sprang till andra sidan och klättrade upp längs stuprännan till mitt vardagsrumsfönster och kastade sten på fönstret.”

”En gång när jag låg och sov och var i sovrummet vaknade jag av en smäll, och då såg jag att någon gjort sönder köksfönstret med en stor sten”

Rinkeby, Tensta, Hjulsta, Kista, Husby och Akalla är alla stadsdelar i samma region, vilka ofta pekas ut som problemområden, med mycket kriminalitet och hög arbetslöshet. De flesta av de boende här har utländskt bakgrund, och många kommer från Afrika och Mellanöstern. 2013 var man, tillsammans med en rad andra Stockholmsförorter, inblandade i ett långdraget och omfattande upplopp med mycket bilbränder och vandalisering, och med jämna mellanrum utbryter mindre tumult här.

”Den religiösa identiteten växer och intoleransen från de fundamentalistiska muslimerna gentemot de sekulära muslimerna ökar. Många har blivit fundamentalister här, säger hon.”

En del invånare härifrån har lämnat Sverige för att ansluta sig till IS, och vissa menar att miljön i förorterna runt Järvafältet när religiös extremism. En av de som länge varnat för muslimska fundamentalisters framfart i bl.a. Tensta är den f.d. socialdemokraten Nalin Pekgul som själv länge bodde på orten och upplever att förorten gradvis förändrats. I sin bok ””Jag är ju svensk” beskriver hon exempelvis hur islamiska organisationer i Sverige får stöd av Saudiarabien för att radikalisera muslimer.

 

Varför frodas radikalismen i utvalda områden?

Hur kan grov brottslighet existera sida vid sida med fundamentalistisk religionsutövning? Står de inte i bjärt kontrast? Svaret är inte så komplext som man kanske vill tro. Organiserad kriminalitet och islamism är båda två extrema riktningar vilka finner fristad i områden där polisen har dålig insyn och staten förlorat kontrollen över utvecklingen – detta oavsett om vi befinner oss i Irak eller Sverige. Lågt förtroende för myndigheter gör att brott sällan anmäls och rädsla för informell rättsskipning leder till att få vågar fördöma eller engagera sig för att göra motstånd. Missnöje, motsättningar, utanförskap och uppgivenhet är dessutom katalysatorer både islamism och gängkriminalitet effektivt profiterar på.

Vad som dock är mer frapperande och skrämmande är att de inte bara tycks förekomma parallellt med varandra, islamismen och den organiserade brottsligheten, utan att de i många fall agerar i symbios. Är det just något vi sett återkommande gånger bland ökända terrorister och IS-krigare är det att de ofta börjat sin bana som förbrytare och med tiden kombinerar detta med religiös fanatism. Vanan av att omge sig med och själv aktivt delta i grov brottslighet tycks bidra till att sänka spärren för att utföra de extrema handlingar som jihadismen kräver av individen. Den muslimska identiteten, vilken förstärks i en etnisk enklav, höjer samtidigt risken för att lockas in i islamistiska tankemönster. De två tillsynes motstridiga elementen förenas i en livsfarlig cocktail under ytan på platser där människorna blivit isolerade socialt och kulturellt från omvärlden.

Det är i denna slutna miljö du som islamist kan fördöma ”otrogna” i din lokala moské, tvinga kvinnor att bära slöja och inte umgås med män, enbart tala ditt eget språk, gå i traditionellt religiösa skrudar, sympatisera med salafism öppet och till med i värsta fall planera terror, utan att tvingas försvara dina ståndpunkter. Det är i denna isolerade parallellvärld som, vilket vi såg i Kalla Fakta, du kan könssegregera barn i åratal utan att få varken skolverket eller arga föräldrar på dig, eller trakassera icke-religiösa utan att få polis eller andra hyresgäster emot dig. Här kan du också bära vapen, sälja narkotika och värva medlemmar till kriminella gäng utan att bli anmäld eller ”nergolad”. Det är på dessa platser den islamistiska radikaliseringen sker, och som vi kan se är fenomenet internationellt över hela Europa.

Det talas ofta om synen utifrån på utsatta områden, men sällan diskuteras synen inifrån, bland invånarna, på sitt eget kvarter respektive samhället utanför ortsgränsen. För nog väcker det frågor hur så radikala krafter så enkelt kan mobilisera invånarna i en ort att upprätthålla normer som aldrig skulle tolereras bara några kilometer bort. Det kan betonas många gånger om att de som hänger sig åt kriminalitet, åker till Syrien eller mördar folk i Sverige är en bråkdel av förortsborna. Men vad man i regel missar är att de omges av en passiv majoritet som accepterar att islamska traditioner tillåts styra samhällets normer, att hederskultur tolereras och att organiserad brottslighet får etablera sig och arbeta ostört. Liksom är fallet i andra klansamhällen råder här ett hierarkisk informellt system som tillåts stå över staten och rättssamhället, oavsett om den enskilde invånaren stödjer det eller inte. Många skulle säkert vilja bryta strukturerna, men man varken kan eller vågar, och den ökade demografiska alieneringen i spåren av massinvandringen gör det allt svårare för varje år som går.

Dådet i Stockholm var en fruktansvärd tragedi, liksom terrorn i Berlin, London, St Petersburg, Paris och på många andra platser. Det är något vi alla måste ge tid att sörja och bearbeta på olika sätt. Men nästa steg får inte vara att bara blunda som så många gånger förut. Vi måste våga ställa obekväma frågor och kräva raka svar.

Varför ska vi betrakta islamistisk terrorism som en isolerad företeelse när den upprepar sig regelbundet?

Varför ska vi betrakta jihadism som en företeelse åtskild från gängkriminalitet och skjutningar, när den vänder sig till samma personer, anspelar på samma psykologiska dynamik och återkommande har samma upptagningsområde?  

Men framförallt:

Vågar vi anförtro samma personer som idag bär ansvar för samhällsutvecklingen och skapandet av religiösa förortsenklaver runt om i Europa, att finna lösningar och motmedel mot islamismen? Är det rätt personer som upptar stolarna runt om i våra parlament?

Om vi på en handvändning kan samla 10 000 människor på Sergels torg, och det i ett läge då många fortfarande är rädda och chockade, så borde det inte vara en omöjlig uppgift att mobilisera gemensamt för att kräva förändring redan imorgon.

 

Vidare läsning:

http://www.politico.eu/article/french-town-sevran-lost-15-boys-to-jihad-isil-syria-terrorism/

https://www.bloomberg.com/news/articles/2015-11-17/jihadis-next-door-is-a-way-of-life-for-ghetto-belgium-neglected

http://www.telegraph.co.uk/news/2016/12/17/french-bar-tells-women-isnt-paris-men/

http://www.rp-online.de/nrw/staedte/duisburg/kriminalitaet-in-duisburg-marxloh-clans-und-das-gesetz-der-strasse-aid-1.6455035

http://www.express.co.uk/news/world/729782/Germany-no-go-police-afraid-lawless-areas-migrants-rule

1 kommentar

Filed under Uncategorized

”Rädda vården” och paradigmskifte inom media

”Genom att sprida artiklar, bilder och videomaterial, och genom att organisera sina följare i externa kommentarsattacker, förmedlar de just nu skrämselbilder av Sverige.

Dessa dolda opinionskrafter överger och trasar sönder den öppna samhällsdebatten och de fria samtalen. Vilka är de? Vad vill de, och varför? I takt med att med att deras genomslag ökar, växer också behovet av att granska dem.”

Nej, citatet kommer inte från George Orwells dystopiska roman ”1984”, även om det lätt går att få det intrycket. Stycket kommer från en artikel skriven av SVT:s chef för sociala kanaler, Karin Ekman, efter kritikstormen mot SVTs uthängning av sjuksköterskan och tillika visselblåsaren Fredrik Antonsson. Den ”dolda opinionskraften” som pekas ut som söndertrasare av den öppna samhällsdebatten, och för vilken Antonsson är administratör, är en offentlig Facebook-grupp som sysselsätter sig med något så oskyldigt som att sammanställa vårdrelaterade nyheter från etablerade medier. Uthängningen är inte den första i sitt slag, men däremot kanske den mest uppseendeväckande då den inte grundar sig på aktörens egna åsikter eller någon dubiös källhantering – mycket av innehållet är rentav författat av SVT själva – utan brukandet av källmaterialet. Man menar att den helhetsbild, som ofrånkomligt växer fram genom att sammankoppla en mängd artiklar om svensk sjukvård så som sidan gör, är missvisande alarmerande och något Antonsson måste hållas personligt ansvarig för. Man menar också att skulden är så pass tung att det motiverar en avmaskering av den tidigare anonyme administratören. Ingen hänsyn tas till eventuella bakomliggande skäl till att välja att inte vara öppen med sin identitet, så som eventuella karriärmässiga konsekvenser eller den personliga hotbilden. Betänker man att SVT parallellt med uthängningen av Antonsson vägrar ge ut videomaterial till polisen, skildrande upploppet i Hallsberg och de skyldiga bakom, av så kallade principskäl, framstår det som ett än mer frapperande beteende av en statlig media som benämner sig som politiskt oberoende.

 

Medielanskapet har förändrats

Möjligheten att publicera och debattera genom till massmedia alternativa kanaler, som sociala medier och Internetbaserade tidskrifter, innebär en större spridning av informationskällor och därmed en ökad möjlighet till mera jämbördiga utgångspositioner inom kommunikation. Som enskild åhörare har du idag en unik möjlighet att välja var och om vad du vi vill läsa eller se. Rikedomen av perspektiv och urvalet av röster har mångfaldigt expanderat senaste decennierna och med det mjukat upp tidigare rigida hierarkier. Sammantaget innebär det ett omfattande hot mot journalisters maktställning att kunna bestämma vem, när och hur någon ska komma till tals. Det kan tyckas bakvänt i kontrast med utvecklingen, men utifrån en föråldrad syn som fortfarande lever kvar bland mången redaktioner, så handlar journalistik minst lika mycket om moralisk vägning som förmågan till källkritik och behärskande av språket, vilket ur samma synsätt innebär att enbart den som läst flera år på en journalisthögskola innehar verktygen att inta en korrekt ingångsposition i förhållande till skildringar av informationsinnehållet. I en sådan verklighet reduceras rollen för den privatperson som vill tycka och tänka högt till att lydigt skicka in sitt bidrag, likt en adept åt sin magister, till en erkänd tidskrift och låta den verkställande makten bedöma om innehållet är publicerbart med hänsyn till ovan nämnda tre kriterier. En så stel process motiverades måhända en gång i tiden av brist på alternativa plattformar, men utgör idag ett av huvudskälen till massmedias förtroendekris, och förklarar varför många inte ens bemödar sig med att kontakta journalister för att delge sina kunskaper längre.

 

Det virtuella hotet

Susanne Nyström uttrycker hotet från Internet och sociala medier i en krönika i Eskilstunakuriren:

Internet och sociala medier har öppnat det offentliga samtalet för alla med internetuppkoppling, vilket i grunden är bra och demokratiskt. Samtidigt har det gjort att fler än förr är, om inte makthavare, så i alla fall människor med viss makt och inflytande. Det senaste exemplet är Örebropolisen Peter Springare, vars inlägg på Facebook lästes av betydligt fler än det mesta jag skriver. Samma sak gäller en del Facebook-grupper, exempelvis de som SVT nagelfor i slutet av förra veckan, som bland annat publicerar etablerade mediers artiklar om brottslighet och problem i vården.

Skräckbilden som målas upp beskriver en urkraft som slumpartat och obefogat samlar opinion i tiotusental genom att slänga upp en rad artiklar i en ström. Susanne har måhända rätt vad gäller antal läsare av specifikt hennes egna texter, men det är otänkbart att etablerade mediekoncerner på minsta vis skulle befinna sig i underläge gentemot medborgarorienterade nätgrupper, vilkas enda funktion är att erbjuda privatpersoner möjlighet att belysa och beskriva problem och utsatthet i sin när- och/eller arbetsmiljö utan att behöva ta omvägen via en journalists skrivbord. Det verkliga hotet framgår istället först när vi betraktar fenomenet ur ett macro-perspektiv och ställer, inte en, utan tusentals sociala kanalers röststyrka gentemot ett hundratal inflytelserika journalisters entoniga narrativ. Liksom skedde för politiken en gång via införandet av rösträtten, så genomgår medielanskapet tveklöst en demokratiseringsprocess som varken kommer stanna av eller ursäkta sig, och en återgång till informationsoligarki är härifrån föga troligt. För de gamla, stelbenta, massmedierna, står nu oönskat valet mellan att anpassa sig och acceptera maktdecentraliseringen, eller göra sig obsoleta. Att i desperation skrämma och terrorisera enskilda informationsspridare är ingen vinnande strategi i längden – det kommer framtiden utvisa.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Att vara källkritisk i en tid av falska nyheter

I mitt senaste inlägg diskuterade jag olika metoder och brister i massmedial nyhetsförmedling, vilka i värsta fall kan föra läsaren eller tittaren bakom ljuset. Ett naturligt nästa steg på samma spår är att fortsätta med en kompletterande artikel kring källkritik. I ett utvecklat informationssamhälle spelar källkritik en viktig roll för att sortera ut fakta från rykten eller lögner. Det figurerar dock inte sällan myter eller felaktigheter kring vad källkritik innebär och hur det ska användas. En vanligt missuppfattning är att källkritik handlar om att identifiera sanna och falska källor utifrån en ”objektiv lista”. Det finns naturligtvis källor som mer frekvent än andra förvanskar eller hittar på hävdad fakta, och då kan det vara bra att veta när man ska vara extra kritisk. En överhängande risk med att stirra sig allt för blind på vem som framför något är dock att man slarvar med att granska vad som framförs.

 

Trovärdighet

En källas trovärdighet spelar givetvis en stor roll, men uteslutande när det kommer till förstahandskällan, och som vanlig läsare av nyhetsartiklar eller TV-rapporter är det sällan just förstahandskällan vi kommer i kontakt med. Uteslutande får vi information först genom en andrahandskälla eller ännu troligare en tredjehandskälla. För att spara tecken kommer jag referera till förstahandskällor som primära och andra- och tredjehandskällor som sekundära (vanligtvis brukar tredjehandskällor hänvisas enskilt som tertiära). Trovärdigheten hos en sekundär källa blir först relevant att ta i beaktande om sekundärkällan saknar hänvisning till en primär källa som i sin tur går att granska. Det innebär, och det kan behöva förtydligas, att så länge olika sekundära källor – Fria Tider, Proletären, Aftonbladet eller NE – refererar till samma källa och återger samma innehåll finns det ingen anledning att värdera trovärdigheten annorlunda dem emellan.

 

Om referenser till primära källor saknas däremot betyder det inte per automatik att informationen från sekundärkällan är falskt eller osannolikt; men att den kan vara det, och att vi bör jämföra uppgifterna med andra, oberoende källor, för att bekräfta sanningshalten. Existerar det bara en ensam sekundärkälla som påstår sig förmedla information från en primär källa, och den hänvisade primärkällan inte går att verifiera, bör vi förhålla oss skeptiska. Om vi delges information direkt från en ensam primärkälla, exempelvis en journalists egna upplevelser, kan det vara bra att undersöka om det finns andra källor som kan styrka trovärdigheten i redogörelsen.

 

Tendentiösitet

Betyder det att vi okritiskt kan utgå från att andra- och tredjehandskällor skildrar sanningen som den är, så länge de hänvisar till andra källor? Givetvis inte! Det som är viktigast att titta på när man granskar sekundära källor är deras potentiella tendentiösitet. Att det alltid finns ett visst bias hos den som ska tolka och vidareförmedla information från en annan källa får vi utgå ifrån. Däremot bör vi vara uppmärksamma över när den personliga uppfattningen slår över i tendentiösitet. Tendentiösitet kan ta formen av att en sekundär källa hänvisar till primärkällor som ensidigt stödjer en viss ståndpunkt och ignorerar motsägande källor som har lika eller högre trovärdighet. Det kan också vara så att sekundärkällan bara redovisar delar av primärkällans informationsuppgifter eller förvränger innehållet. Ett tredje utslag av tendentiösitet är att sekundärkällan lägger till ytterligare information än vad som framkommer enbart genom primärkällan, utan att tydliggöra att den informationen inte härstammar från källan.

 

Felaktig återgivning av källor

En påstådd primärkälla kan givetvis vara helt eller delvis påhittad. Förhoppningsvis är det ett ovanligt fenomen hos massmedia så väl som alternativ media, men det är en möjlighet vi bör ha i beaktande, och det har inträffat förut. Vad som tyvärr är desto vanligare är bristfälliga och missvisande återgivningar av primärkällan. Det är inte en enkel sak att utreda vad en sekundär källa är skyldig att redovisa om primärkällan och det finns inget rakt svar. Men att undanhålla information, som uppenbart är av relevans för vår bedömning av källan, är att inte ge oss som åhörare möjlighet att ställning till om, och till vilken grad, källan kan vara partisk eller ha låg trovärdighet. Om en person som argumenterar för höjda skatter återges som ”Malin, Sjuksköterska” kan det vara missvisande om det inte också förtäljs att hon sitter i kommunfullmäktige för Vänsterpartiet. Motsatsen, att delge falsk eller omstridd information, exempelvis att på tveksamma grunder benämnda någon som expert, kan på motsvarande sätt höja eller sänka trovärdigheten hos källan.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Öppet brev till Reinfeldt från Wachtmeister

Resultatet i Europaparlamentsvalet blev för Moderaterna en fadäs, ett historiskt dåligt val. Som om inte åsikter och diskussion redan gick varma runt detta parti som gjort omfattande metamorfos senaste decenniet, gav valresultatet ytterligare glöd åt kritikerna. Jag tänkte lyfta fram en av de som tagit till ord här nedan, och hoppas att han inte invänder att jag sprider budskapet vidare. I ett öppet brev på Facebook ger den gamla politiska räven Ian Wachtmeister sina synpunkter vad Moderaterna måste göra bättre:

Sverige har en statsminister. Den posten ger mer makt till en person än till Presidenten i USA. Formellt total maktkoncentration. Så ser vårt statsskick ut sedan ca 40 – 50 år.
Därför riktar jag mig i min bok SOTARNA direkt till Fredrik Reinfeldt med bland annat dessa råd (Fortsättning följer!).

– Se folket som Dina arbetsgivare och inte som Dina undersåtar.
– Ge raka svar på raka frågor. Ju känsligare frågor desto viktigare att Du besvarar dem.
– Ge oss ett entydigt svar på frågan varför Sverige ska ta emot fler asyl- och anhörighetsinvandrare än något annat land i Europa i proportion till sin befolkningsmängd. Var också ärlig och tala om hur mycket denna politik kostar!
– Gör klart att Sveriges lagar är byggda på kristen etik. Förklara och försvara detta, innan någon i Din närhet lyckas förbjuda även de orden. Eller utnämna kristna svenskar till rasister!
– Mobba inte politiska motståndare! Föregå med gott exempel Du är statsminister! Beskyll inte andra för att ha en felaktig människosyn!
– Gör inte om misstaget att söka överenskommelser med Miljöpartiet, innan Du vågar agera. Nu får det räcka!!
M förlorade massor i EU valet och MP gick fram, därför att Du inte ville/vågade ta strid med dem. Och nämna för alla, vilken livsfarlig politik MP vill föra. Din stab vet detta, medan Du talar i stället om hur farliga SD är…..
– Förklara uttrycket att ”Sverige har råd” med än det ena än det andra, när Du låtit svensk infra struktur (vägar, järnvägar mm) förfalla. Det hade vi tydligen inte råd med enligt Dig!
– Använd inte nedlåtande benämningar som ”särintresse” på grupperingar som Du inte tycker om. Dina uttalanden att svenska försvaret är ett särintresse har redan kostat Ditt parti hundra tusentals röster.
– Analysera världshistorien (ingen svensk har större resurser än Du) och undersök om något land haft framgång med en politik som lägger sig platt för främmande religioner, intressen och kulturer!
– Betänk att det är lättare för folket att byta politiker än för politikerna att byta folk. Trots att ni alla på sistone varit framgångsrika med det senare.
Med uppriktig hälsning
IAN

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Artikel: Om yrkesansvar och politisk neutralitet

Artikeln skriven ämnad Sydsvenskans insändarsidan. Inte fått något svar på över en veckas tid, så väljer nu istället att publicera den här på bloggen. Ämnet för artikeln är senaste tidens uppmärksammade kampanjer mot Jimmie Åkessons Sverigeturné. 

Början av ”supervalåret” 2014 kantades av ett kontroversiellt uttalande i ett månadsbrev från hamburgarkedjan Max VD, Richard Bergfors, till sin anställda där han avrådde från att rösta fram Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, vilka hotat med att höja restaurangmomsen samt arbetsgivaravgiften för unga. Brevet offentliggjordes och väckte upprörda känslor då många ansåg det försmädligt att ett stort företag som Max tog politisk ställning och försökte påverka sin personal. Diskussioner kring huruvida ett, förvisso privat, men betydande företag skulle tillåtas lägga sig i sina anställdas politiska sympatier tog fart och blev under någon vecka en het potatis. Richard Bergfors försvarade det hårt kritiserade uttalandet med att han inte ämnade att lägga sig i sina anställdas val, men att frågan var betydande för restaurangverksamhetens framtid och därför relevant att lyfta upp. Detta skulle dock visa sig bara vara en aperitif för vad som kom att vänta.

Några månader senare blåser det åter upp, men nu inom den offentliga vården då en läkare stoppar Jimmie Åkesson (SD) vid ett tilltänkt studiebesök på Norrlands universitetssjukhus med motiveringen att han äventyrar patientsäkerheten. Vid närmre granskning framkommer att den berörda läkaren sedan tidigare tydligt profilerat sig åt vänster, och återigen väcktes en diskussion kring huruvida en allmän aktör tagit politiskt ställning och försökt använda sin yrkesroll som mandat för att föra röst åt båda patienter och övrig personal. Läkaren fick en reprimand av verksamhetschefen för Geriatriskt centrum på nämnda sjukhus.

När nu en anonym brandman från Malmö i ett öppet brev publicerat av DN, och i samma veva en grupp vårdanställda på SUS akutavdelning i ett öppet brev publicerat av Sydsvenskan, kräver inskränkningar i demokratin mot ett specifikt parti och dess representanter går det inte längre att vifta bort mönstret som enskilda incidenter. Den svenska demokratin står föga förberedd för en situation där fritt informationsutbytet och politiska rättigheter hotas digna under politiska gisslandrama och egenutnämnda språkrör, och där antidemokratiska uttryck kryper vidare från den politiska skalans mest perifera marginaler till samhällets mest vitala institutioner. Helgens händelser ska inte överdrivas, men inte heller förringas. Kommunikationen mellan väljare och förtroendevalda politiker, via seminarium, föreläsningar och studiebesök, är en grundläggande beståndsdel av demokratin och ger såväl väljare en möjlighet till insyn och förståelse för Sveriges politik och de olika politiska alternativen, såväl som för partirepresentanter att få en inblick i det svenska samhället och en chans till att uppfatta och lyssna till kritik och potentiella problem. Att tumma på denna möjlighet till samspråk vore att tumma på folklig representation, och således något otänkbart för den som är beredd att stå upp för demokratins spelregler och ett demokratiskt Sverige.

Givetvis bör alla ha rätten att uttrycka sin åsikt, såväl om dennes profession klär honom i kavaj, uniform eller läkarrock, men låt aldrig det privata engagemanget korrumpera yrkesrollen. Arbetsplatsen bör vara en neutral arena.

André Iskra Jönsson

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Våldet och manligheten

I söndags hände det som inte får hända. En fotbollssupporter föll offer för ett större slagsmål mellan huliganer knutna till Helsingborgs IF och Djurgården, och avled p.g.a. av sina skador. I hela fotbollssverige utlystes chock och sorg. Tyvärr är detta inte resultat av en enskild händelse, utan bara ett i raden av skandaler som präglat svensk supporterkultur de senaste åren, med våld, avbrutna matcher och kravaller. Bara några månader tidigare blev en vänskapsmatch mellan Djurgården och tyska Union Berlin avbruten efter att planen stormats av supportrar, och när Malmö för två veckor sedan spelade mot Hammarby i Svenska cupen fick flera gripas i närheten av stadion efter bråk. Vad skapar detta osunda klimat kring sporten, och i synnerhet fotbollen, en klassiskt manlig domän?

Åter finner vi manlighet på agendan, ifrågasättande av det manliga idealet och om det för med sig negativa attityder kring våld. Bland annat skrev Markus Alexandersson en provocerande artikel där han föreslår att männen ska portas tills manligheten förändras och drar paralleller till hur män utövat våld historiskt. Bilden som målas är simpel, förenklad, på gränsen till sexistisk. Markus binder samman mönster mellan passionerat supporterstöd och kallt och skoningslöst våld, på ett sätt få män skulle känna sig hemma i. Den majoritet män som arbetar för fotbollen mot våldet negligeras utan eftertanke. Inte minst kan jag själv se en sida av supporterskapet, så som i flera år följare av Malmö FF, vacker och positiv, som helt överskuggad i Markus analys. Men innebär då detta att artikeln är ointressant? Kanske inte helt.

Det går inte att fastslå vad manlighet är utifrån några punkter. Liksom mycket annat rör vi oss vid ett flytande begrepp med spritt skilda uppfattningar. Logiskt, rättvis, stark, envis, karismatisk, auktoritär, ambitiös, viljestark osv. Alla olika egenskaper som kan nämnas när någon syftar till bilden av det manliga idealet. Men där finns också kampen, stridsviljan och inte minst, historiskt och nutid, våldsromantiken. En man ska inte bara ha kraft att försvara sin familj, han ska kunna dominera och upprätta heder genom våldets kraftmätning. Historiskt har förmågan att slåss och inte backa ur varit livsavgörande, markera sitt revir och slå ner på den som vill inkräkta. Men när samma attityd lever kvar i ett modern fredligt samhälle uppstår problematiken. Våldet tar sig allt mer meningslösa uttryck, och blir en otrevlig maktkamp på gatan, skolgården eller kanske utanför fotbollsarenan. För vilsna unga män som söker sin manliga identitet lockar våldet med svar, en chans att definiera sin manlighet, och visa sin pondus och sitt mod.

Vi ser det lite överallt. Politiska organisationer, gäng, huliganer, yrkeskriminella – grupper som präglas av våld och unga män. Det tycks bara eskalera både i brutalitet och manskap. Man måste fråga sig varför så många väljer att hitta sitt kall i dessa råa miljöer. Är det en manlighet på väg att spåra ur, eller är det ett biologiskt arv vi bär på? Mannens testosteron och evolutionära roll som slagskämpe och beskyddare går inte att förneka. Samtidigt är våld något de flesta idag i vårt moderna samhälle ser som oönskat och primitivt, ett brott mot våra konventioner och ett tecken på bristande empati. Jag nämnde i en kommentar till en artikel om ämnet att jag uppfattar manlighet som kunna bedöma balansen mellan när våld krävs och när det går att undvika. I vårt samhälle skulle det innebära att våld nästan aldrig är pådyvlat. Ur det meningslösa och brutala våld, inte sällan med ojämn numerär och tillhyggen, finns föga ingredienser till ett sunt manligt ideal. Unga män som finner manlighet i att sätta en kniv i något eller sparka på någon som ligger, som hyllar råheten, oräddheten och avsaknad av empati, är män som förvirrat sig in i en förvanskad manlighet. Det är också framförallt ett symptom på bristande manliga förebilder när så många unga män söker sig till dessa grupper i jakten på sin manliga identitet.

Vi har de senaste decennierna sett en utveckling där kärnfamiljer splittras, lämnar efter sig frånvarande fadersfigurer och skapar en kvinnlig dominans i uppfostran av många pojkar. Vi ser också hur det manliga lyfts fram i allt mer negativa termer, en manlig skuld för patriarkat förtryck, hur könsroller förnekats och motarbetats, och hur det manliga idealet blivit allt mer diffust och borttynat, kvarlämnande en rotlös manlig identitet. Inte minst tycks de manliga förebilder allt mer utdöende och svårfunna. Kanske är det också här vi finner svaret kring varför en allt växande grupp söker ett osunt substitut för en förlorad manlighet i de mest extrema och våldsglorifierande miljöer.

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, Politik, Psykologi, Uncategorized