Monthly Archives: juni 2014

Den eviga frågan om Jaget (och Duet)

Frans_Hals_-_Portret_van_René_Descartes

René Descartes, 1596 – 1650. Bild från Wikipedia.

Skalar man ner filosofin till den mest grundläggande kärnan hamnar man på den eviga frågan: Varför är jag jag? Eller kanske mer utvecklat: Varför existerar jag och varför befinner sig min existens i just denna kropp, denna position för perspektiv, har mitt namn och är som jag är? Gäckandes filosofer sedan antiken, men kanske än mer relevant idag när skapandet av artificiell intelligens tycks stå för dörren. ”Cogito ergo sum” – Jag tänker alltså finns jag – är en filosofisk sats yttrad av den franske filosofen René Descartes under 1600-talet, som än idag är en av de mest kända satserna. Descartes pekade på att det enda vi verkligen kunde känna till är det egna jagets existens. Det går nämligen inte att tänka utan att tvivla, och kan du tänka måste du existera. Människans reflektionsförmåga blir stöd för det egna jagets existens, men bara just det egna. Duet så som den andres jag blir en öppen fråga. Inte heller erbjuder satsen något svar på ontologiska frågor som rör det våra sinnen upplever. Descartes menade att vi inte kan veta om sinnesintrycken är verkliga eller förledande. Bara vid existensen av ett högsta väsen som står över fysiken, och således inte kan förledas av sinnen, kan det finnas ett medvetande som med säkerhet observerar verklighetens beskaffenhet. Med andra ord blir Gud garanten för en objektiv realitet och det främsta undersökningsobjektet för den som vill få svar på ontologiska spörsmål. George Berkeley valde att dra motsatta slutsatser utifrån ”cogito ergo sum”. Istället för att peka på den immateriella jag-upplevelsen och använda Gud som bevis för existensen av materia bortom enbart subjektets sinnen, pekar han på just våra sinnen, perceptionen av omvärlden som det enda vi kan veta är verklighet. Gud skapar människans förnimmelser, vad vi ser som verklighet, och bortom dessa förnimmelser finns inte stöd för någon materia. Till skillnad från Descartes dualism som delar upp världen i ande (immateriellt) och kropp (materiellt) menar Berkley att kunskapen stannar vid det immateriella.

En inte helt obesläktad filosofi är den av grekiskans Solus (ensam) och Ipse (självt) sammansättning benämnda Solipsismen. Förenklat uttryckt, det enda som existerar är jagets egna upplevelser. (Observera här att det i ontologiskt mening alltså inte blott rör sig om kunskapen om verkligheten utifrån de egna upplevelserna, utan att enbart de egna upplevelserna är vad som faktiskt existerar). Den med andra ord för många hiskeliga tanken att man är alldeles ensam i världen, att människorna och alltet runtom bara är blotta projiceringar av ditt medvetande. Solipsismen brukar ursprungligen tillskrivas sofisten Gorgias som levde kring 400-talet före Kristus. I sin avhandling The nature of nonexistent beskriver han sin teori enligt följande:

1. Ingenting finns;

2. Även om något finns, kan ingenting vara bekant om det; och

3. Även om något kan vara bekant om det, kan kunskap om det inte meddelas till andra.

Är då denna filosofi meningsfull i praktiken, eller meningslöst bryderi, enbart att kittla vår hjärna att bege sig ut i existentialismens gränslösa universum? Den moderna moralfilosofin har till stor del kretsat kring interaktioner med andra människor, eller ibland gentemot ett samhälle i mer abstrakt betydelse. Den mer jag-intriktade dygdetiken som går att återfinna inte minst hos Aristoteles förlorades vid monoteismens inträde, och aldrig hämtat sig sedan dess. Vissa moderna moralteorier som utilitarismen sätter till och med egenintresset i bakgrunden för total lyckomaximering, och det kristna arvet hyllar altruismen. Utgångspunkten i den praktiska filosofin är att vi lever bland andra subjekt med vilja och känslor som påverkas av vårt val av handlande, må vara att Descartes eller Gorgias brasklappar inte kan förkastas.

Men vad är då jag-subjektets roll i förhållande till de andra? Frågan har genom tiderna stötts och blötts, inte minst är den aktuell idag, individualismens högtid. Kan vi utforma vårat Jag genom fri vilja, eller är vi bundna av osynliga bojer i form av normer och föreställningar synonyma med vår kultur och tids. Nietzsches bidrag till filosofi; den aggressiva polemiken mot kristendomen och våra moralföreställningar, teorierna om övermänniskan – har präglat vår tids tänkande och dekonstruktion, från 1800-talet till än idag. Influerad av nietzscheanismen presenterar Ernst Jünger i sina verk Anarken – en individ som slår bort tidens föreställningar och likt katten lever utifrån egna moraliska koder, trivsamt i sin egen ensamhet blickandes utifrån mot ideologiska ramverk och moraliska imperativ. I boken Över linjen diskuterar Jünger sina teorier om anarken med en av dåtidens inflytelserika tyska filosofer, Martin Heidegger, som kritiskt menar att Jaget inte kan särskiljas från det vara som det kastats in i. En intressant, men bortglömt verk att rekommendera, om än Heideggers språkbruk kan skrämma bort även den invigda.

Jagets ontologiska, så väl som epistemologiska natur, är kanske det mest diskuterade och grundläggande problem inom filosofin. Men idag kanske inte alltid något man lyfter fram i en värld där medborgarskap och mänskliga rättigheter konkretiserat subjekten som individer. Ämnet är ett brett och går föga att summera i blott ett inlägg. Men min förhoppning med detta inlägg är att kunna ge en viss ingång till att läsa vidare om för den som intresserar sig för frågan. Inte minst i en tid där individen blivit så central.

1 kommentar

Filed under Filosofi

Ana Udovic – Generation Ego

Ana Udovic gör i boken Generation Ego ett ambitiöst försök att undersöka bilden av generation Y som en grupp narcissister. Vi får genom intervjuer med allt från forskare till gymnasieelever och unga vuxna en bred kritik mot det individualistiska samhällets baksidor. Bilden av ett samhälle med där sinande jobbmöjligheter och osäker framtid blivit något att spetsa armbågarna och slåss över, pressade karriärister på gymnasiet som lever med föreställning att lagom inte räcker och oroliga föräldrar som tror enda utvägen är tidigt betona sin avkommas överlägsenhet i en cynisk omgivning. Genom social medier närs personligheter som liknande varumärken tar plats och gömmer undan sina brister, kvarlämnade perfekta mallar varken de själva eller deras åhörare kan efterleva. I skolmiljön har den demokratiska läroformen stakat en karriärsväg som måste utkristalliseras redan i valet av gymnasieutbildning, entreprenörskap är ledordet och världens kriser ska lösas med individuell innovation. I förgrunden gömmer sig människor som inte räcker till, mår dåligt och glöms bort. En dystopisk slöja höljer sig över det moderna liberaldemokratiska samhället, där gemenskapsband klippts av och ansvaret lämnas över på den enskilde, både ansvaret över sig själv och att rädda världen.

Generation Ego ger en intressant inblick i den från bland annat konservativt håll kritiserade urspårade individualism, ledband för materialism, ytlighet och existentiell tomhet. En genomlysande tråd genom boken är dock att kritiken här presenteras från vänster. Som journalist, stereotypt bosatt på Södermalm, blir tonläget stundtals tragglande och desto mindre nyanserat a la Göran Greider, men för den som tåls ställa undan sin egen politiska infallsvinkel och läsa mellan raderna har den en mängd intressanta poänger, och går fram till sista kapitlet att läsa någorlunda neutralt. Vad boken möjligtvis saknar är skiljelinjer mellan pojkar och flickor tillhörande generation Y. Mellan medel- och arbetarklass, förort och storstad markeras noga ut olika verkligheter (bland annat genom en okritisk presentation av grupperna ”Pantrarna” och ”Megafonen”), men könsaspekten lyser med sin frånvaro. Kanske är det Anas feministiska bakgrund som gör henne trevande i att identifiera hur det individualiserade karriärssamhället slår hårdast mot unga män. Inte ens när det i slutorden betonas hur självkänsla byggs i gemenskapen, hur du betraktas och bekräftas utav andra (i motsats till exempelvis egocentrisk självhjälpslektyr) vidrörs det faktum att unga både uppmuntras i mindre grad och ställs tillsvars i högre utsträckning, att de i långt större grad utgör gruppen som fastnar längst ner i samhällsstegen, socialt och karriärsmässigt, i ett klimat präglat av hård konkurrens om det mest basala (inom en västerländsk kontext).

Kanske missar hon också att gå än mer djuplodad mot individualismen problemkärna – tillståndet av att inte vara behövd, och att vara utbytbar. På jobbet kan du enkelt ersättas med en maskin eller en av många kompetenta arbetssökande därute. Inte ens i äktenskapet eller familjen är du längre behövd. Möjligheterna att träffa nya partners är oändlig, att uppfostra barn ensamstående är inte längre något udda eller svårt, den sexuella frigjordheten uppmanar till tillfälliga och känslolösa partnerskap. Inte heller din by, dina vänner eller ditt land behöver dig. Människor flyttar omkring, stora ytliga bekantskapskretsar är kutym framför få men meningsfulla relationer och nationen betraktas som passé, samhället som en källa för egot att mjölka ur, naiv den som ger tillbaka. Socialt kapital finns knappt längre. Individualismen är på många sätt en avbild av konkurrensen på den fria marknaden. Ansvaret ligger på dig och friheterna är stora, men reglerna för att lyckas eller misslyckas är strikta. I kontexten av den obegränsat fria människa, utan normer eller disciplin, växer också kraven fram om maximalt självförverkligande, till stor del konventionell definierade kring ideal av välgång. En kravbild som går från förväntan till farhåga när verkligheten inte erbjuder den enkla passage som ingjuts ungdomen från föräldrar, lektorer och politiker. De kollektiva förklaringarna suddas bort och enbart egot bär hundhuvudet för jagets misslyckande. Många går in i väggen, eller hamnar i depression, skuldsättande sig själva för att inte leva upp till det narcissistiska jagets krav på framgång och makt, liknande det som drabbar den patologiska narcissisten.

Paradoxen med den ensamma människan som ska hitta lösningar på kumulativa problem nämns i boken, men lösningarna som presenteras tycks stanna vid egenhushållning och masspsykotiska manifestationer enligt inrotad vänstermodell. De avslutande kapitlen lämnar därav en del att önska, men kanske får man själv fylla i glappen ur egen ideologisk analys. Trots allt så angriper jag och Ana problematiken från två vitt skilda infallsvinklar.

Lämna en kommentar

Filed under Politik

Kris i svenska skolan – Demokratin som blev till anarki

I dagens DN kan man läsa en längre artikel av journalisten Thomas Petersson som vårterminen 2014 fick jobb på en skola i en förort till Stockholm – en för honom skräckinjagande upplevelse av den svenska skolan i förfall.

”När jag började ettan i början av sjuttiotalet var vi totalt ett dussintal elever på min skola i Småland. På morgonen stod vi troget i givakt när vår fröken öppnade dörren till den röda lilla skolan med de vita knutarna. Sedan följde år med skolböcker, senare varsamt sparade som lärdomsklenoder i decennier. Nio år i en grundskola som fungerade. Det var en tid när folkhemstanken var levande, och det är denna tid som i hög grad har format min bild av skolans värld.

Vårterminen 2014 revideras mina föreställningar. Inte på grund av den högintensiva skoldebatten i medierna, utan av verkligheten i en av Stockholms södra förorter.”

Thomas Petersson skildrar en skola där elever tycks agera efter eget tycke, otillåten frånvaro är hög och i klassrummen råder anarki. Elever kommer och går när de vill, handlar som att det saknas regelmässiga ramar och saknar respekt för lärare och klasskamrater.

”Händelse läggs till händelse och allra mest slås jag av elevernas attityd och avsaknad av respekt. Bristen på elevansvar, och bristen på regler och konsekvenser från lärarnas och skolledningens sida. En del har ytterkläderna på sig under lektionerna, mössor och jackor. Elever kommer och går, lite hur som helst. Tuggummin tuggas. Elever brottas med varandra. Hög musik på. Några dansar på borden. Ögon stirrar stint in i mobilerna. Spottloskor på golvet. De skriker. Brölar. Okvädingsord riktas mot katedern.”

Men även på en administrativ nivå märks stora brister. Skolböcker och annat materiel saknas, registersystem har lagt av och anställda lärare får flexibelt hoppa runt bland ämnen de inte är utbildade i. Men det värsta Thomas återskildrar från sitt tillfälliga uppdrag är den våldsamhet vissa elever uppvisar.

”Sista lektionen blir den kanske värsta. En handfull av eleverna i åttan och nian kan bli våldsamma. På riktigt. Varningen kommer från en lärarkollega efter att jag blivit utsatt för en av dem ett par månader in i terminen. Den gången riktades en kraftfull spark mot en dörrkarm, framför ögonen på mig. Jag sa till på skarpen och fick till svar: ”Är du dum i huvudet, eller?”

Under min sista lektion på skolan känner jag att det hela håller på att urarta, fullständigt. En betydande del av klassens killar ”sjunger” i kör, brölar, bankar i bänkar och på väggar. Det råder upploppsstämning…..”

”….När jag ber honom vänta med sina förklaringar accelererar det. Han ställer sig nära och stirrar aggressivt. När han petar på mig vaknar grottmänniskan inom mig med full kraft på nolltid. Adrenalinet pumpar.

”Du rör inte mig!”

En ny petning som svar.

Känslorna har tagit över och jag försöker uppbåda all min energi för att hålla mig lugn.”

Sedan senaste PISA-rapporten offentliggjordes har den brännande frågan om den svenska skolans utveckling åter kommit upp till ytan. Den krisartade bilden av en skola på väg i hastig fart mot avgrund tycks vara konsensuellt omhuldad, men lösningarna desto mer frånvarande. Olika parter pekar ut varandra som källa till problem. Ökad privatisering möter flumskola. I själva verket kanske svaret ligger någonstans mellan socialdemokratisk elevdemokrati och liberal individfrihet.

Demokratiseringen av skolan började på allvar ta fart under 1970-talet, motiverade av att förändra den rådande auktoritativa skolformen. Centralt var större deltagande över utbildnings utformning för eleverna. Samarbete och jämlikhet blev honnörsord. Liksom med demokratin i samhällsrummet blev demokratibegreppet under 80-talet mer synonymt med individuell autonomitet och rätten till fler valmöjligheter. Socialdemokratin avmonterade den auktoritära ledargestalten framme vid katedern, och liberalismen tog vid och utveckla den egocentriska karriärseleven, medveten om sina rättigheter i klassrummet, men föga solidarisk. I takt med ett förändrat samhällsklimat och annorlunda uppfostran har den demokratiska skolan, med friheten i centrum, glidit allt mer åt anarki. Rättigheter har blivit synonymt med ansvarsbefrielse och jämlikhet mellan lärare och elev, avsaknad av förebild. I den moderna skolan råder fortfarande hierarkier, men rodret är överlämnat till elever, och i dess styre av proto-kriminalitet och vandalism tvingas även dess bakbundna lektorer underordna sig.

Jag tror inte på tanken att alla barn är monster tills domesticerade av disciplinens piska. Men inte heller är de utpräglade reflexiva individer så som den optimistiska liberalismen vill föreslå. Den starka flockmentalitet som präglar ungdomen skapar ett behov av normer och förebilder. När inte lärarna genom ett utpräglat ledarskap kan fylla detta behov vänds blickarna mot de jämnåriga, och man följer istället de tonåringar som gör starkast anspråk på makten över klassen genom uttryck av narcissism, pennalism, uppror och våld. Vi ser i skolan en prototyp av samhälle i anarki, och starkast syns problemen där barnen och dess föräldrar sedan tidigare är främmande för svenska normer och regler.

Krisen i den svenska skolan är mycket ett resultat av förändrad demografi, segregation och migration. Problemen blir som mest akuta när man zoomar in skolar i vissa kvarter och områden. Att förneka vore att blunda för elefanten i rummet. Samtidigt är det något som genomsyrar skolväsendet på alla plan och man ska inte heller förneka problematikens djupgående. De flesta väntar på en reformation, men åt vilket håll? En auktoritär karaktär likt den av Stig Järrel gestaltade, Caligula, i filmen ”Hets”, är kanske inte vad vi saknar, men inte heller ett fäigt dito. Det vitala målet för en framtida skola bör vara ingjutandet av respekt, och respekt bygger på struktur. En struktur som för ungdomen har en hierarkisk dimension. Vågar vi diskutera från den utgångspunkten kanske vi också kan se en mer konstruktiv skoldebatt.

Lämna en kommentar

Filed under Politik, Psykologi