Postmodernismen och dess premisser

Heidegger_1955

Martin Heidegger, en av flera influenser till postmodernismen. Bild från counter-currents.com.

Ett begrepp som ofta dyker i debatten med tämligen vag innebörd är ”postmodernism”, ett samlingsnamn på något som påstås växa fram som en reaktion mot modernismen och kanske som en delvis förlängning av inte minst existentialismen. Postmodernismen vill bryta med de stora berättelserna som strukturer för verkligheten genom att ifrågasätta förutsatta sanningar om varat. Ur existentialismens ”existens före essens” dissekerar man modernismens bild av objektiva sanningar och sökande efter essensen för existensen. Sanningar blir relativa och kontextuella. Postmodernismen grundpremisser i sig besitter inga normativa slutsatser, utan öppnar upp för att mening är något ifyllt av kontext och relationer och därmed böjbart och tomt. Istället följs den förutsatta existensen av ett självdefinierat vara som tar sin utgångspunkt i subjektiva eller intersubjektiva narrativ.

Ur den kritiska hållningen mot de stora berättelserna, de om folkens gemensamma vara via levnadssättet, tron och historien självklara roll i förklarandet av verkligheten ges plats åt de små berättelserna, individernas självförverkligande genom urskiljande identitetsdrag. Urskiljande som i kontrast till normalitet, till det opersonliga generella. Dess utgångspunkt blir normalitet som inautenticitet och medveten anti-normalitet som autenticitet.

En filosof som ofta anges som en inspirationskälla för postmodernismen är den tyska filosofen Martin Heidegger. Men att hävda en tydlig normativ ådra heideggerianska filosofin blir ett svårartat projekt. Den i världen utkastade upplevande och tolkande existensen, känt i Heideggers filosofi som dasein, eller på svenska, tillvaro, kan inte befria sig från förutsättningar för sitt medvetande. Det skulle vara ett perspektiv ur intet, ur rumslöshet och tid. Människan är bunden att vara här och nu, där den är. En dekonstruktion av värden blir en dekonstruktion i i-världen-varon, vårt ofrånkomliga sammanhang, inte av i-världen-varon. De små berättelserna blir ingen separat existens som ersätter de stora, om än det vid första ögonblick kan tydas så, utan en komponent i en stor berättelse om världen utifrån små berättelser. Deras existens kräver en lagbundenhet i världen som tolererar och accepterar dem som sanningar. Anti-normaliteten kräver en struktur som paradoxalt gör den till en del av en normalitet. En idé som tycks betona subjektens parallella existensers betydelse för vardera självdefinitionen, men förutsätta relationen dem emellan omdömeslöst. Det blir givetvis en absurd tanke att en avmonteringen av stora berättelser som sanningsbärare skulle innebära en slut på striden om sanningarna om verkligheten.

Istället ser vi en postmodern marxism som försöker fylla i dess luckor genom att använda teorin som ett verktyg för politiska landvinningar. Postmodernismens format artar sig väl för  kritik mot pågående samhällsstrukturer, genom sina frågeställningar river den ner utan att kräva uppbyggnad, en kraft som återfinns i revolutionens initiala fas. Med utgångspunkt att allt, fundamenten för vår specifika världsbild, går att dekonstrueras genom att utmanas som sanningsbegrepp. Tomrummet går sedan att fylla med berättelser om maktstrukturer som uppbär världen som orättvis, ofri och inautentisk. Heidegger såg själv i nationalsocialismen, inpressad mellan kommunistiska Sovjet och kapitalistiska USA, den kraft som skulle fylla tomrummet med en mer vaken tillvaro efter de båda materialistiska stora berättelsernas frånfälle.

Idag kan vi just se hur i spåren efter traditionalitetens berättelsers uttåg hur materialismens berättelser tar överhand, men i en mer subtil gestalt anpassad efter det lilla berättandets premisser. Postindustriella massor som konsumerar sin identitet i brist på djupare rotfasthet, bildar en social attribut byggd på en manifestering av levnadssätt och värderingar kopplat till tekniska attiraljer, kläder och stil, språkbruk och umgänge. I kölvattnet av postmodernismens undergrävande av de stora berättelserna blir identitet en image. Vad kan jag kommunicera till andra genom min konsumtion, mina kontakter och min livsstil?

Även politiken blir också en form av image. Ställningstagandet, stoltserande med politisk ståndpunkt även i apolitiska sammanhang, det tydliga avståndstagande från den som inte delar min värdegrund, det öppna fiendeskapet och markeringen. Den politiska imagen blir lika mycket antites som tes, liksom den splittrade familjen blir en antites till kärnfamiljen, liksom homo till heteronormen och exotisk till bekant. Den stora berättelsen idag är den om den moderna identiteten som utbytbar, skiftande och knuten till konsumtion, men också som en utbrytare och/eller en motpol till sin antites. Liksom de stora berättelser man angriper existerar i en kontext, måste de små existera i en viss kontext för tillvaro, en tillvaro av ”tolererad nihilism”. Kampen mot fascismen eller patriarkatet är inte längre en kamp så mycket mot den fysiska fienden som en inre kamp för att bevara en identitet som är knuten till att vara någots antites, för att bevara bilden av att vara autentisk och viktig. Att förlora en identitet knuten till kampen skulle riskera att avklä personen till likgiltigt vardaglighet, till vad Heidegger skulle referera till som ”mannet”, det oreflekterade generella, och på så sätt bli tvungen att bekanta sig med den ångestladdade meningslösheten i den nihilistiska tillvaron man själv uppburit. Därmed ser vi också en begreppsvärld som vägrar stänga sina definitioner och konkretisera sina horisonter för att därmed med bli översiktbar.

3279686_2048_1152

”Vända ryggen till”. Ett påtagligt exempel på en manifestering av sig själv som antites. Bild från SR.

Högern har generellt haft stora svårigheter att förhålla sig till den nya spelplanen postmodernismen förhåller sig med. Ofta faller man i modernistiska fällor i att försöka argumentera för sanningar med ontologiska anspråk. Inte minst blir det synligt i diskussioner kring centrala begrepp som nationalitet, kultur och historia. Att diskutera sanning ur ett modernistiskt perspektiv blir dödfött mot en motståndare som reducerar sanning till narrativ. Som jag, för att citera mig själv, skrev i en kommentar angående definitionen av svensk:

Misstaget som ofta sker när man diskuterar frågan är att man fastnar i kulturell förståelse utifrån historisk legitimitet. Historia är ett nödvändigt verktyg för att kunna tolka kulturella företeelser ur ett större tidsligt perspektiv och få en rotfast identitet. Men det innebär inte att jag måste söka mig tillbaka till mytiska folkslag i Kaukasien, nordgermaner under folkvandringstiden, eller ens 1800-talets svenska litterära kanon, för att ha en uppfattning om det svenska i samtiden, övergripande gemensam med andra svenskar. Det förra är berättelser om en oföränderlig passerad verklighet, nuet är den enda föränderliga verkligheten. Traditionens originalitet är inte en del av frågan ”vad är svenskt?” utan en fråga om sanningen i berättelsen om dåtidens verklighet. Sanningen om berättelsen om dåtidens verklighet förändras utifrån samtidens kulturella och politiska trender, och är till stora drag relativ till makten att definiera. Det är en chimär att helgonet Lucia, eller potatisväxtens ursprung skulle utgöra en fara för den svenska identiteten på 2000-talet. På samma sätt som det påstådda släktskapet med arierna var totalt irrelevant för den tyska identiteten på 1930-talet. Det är berättelser som får sin betydelse för identiteten först när de erkänns som viktiga sanningar om dåtiden och assimileras in i det föränderliga nuet, som en del av en större ideologisk världsbild. Därför är det bara kontraproduktiv att diskutera svenska traditioner utifrån någon vag idé om historisk originalitet. Bara ett tankesystem med övergripande inflytande ställer en fråga som ”vad är svenskt? Syftet med en sådan fråga är inte vetgirighet utan att statuera att ”svensk” är en konstruktion, en balk för att upprätthålla kvarvarande makt åt ett politiskt och metapolitiskt system som är på väg att vittra bort. Det är postmodernismens metodik för att bryta tidigare systems hegemoni över sanningsbegreppet och ersätta med sina egna sanningar. Om man nödvändigtvis måste besvara frågan ”vad är svenskt?” är svaret att det är vad som inte är osvenskt. Vill man försöka konkretisera detta med exempel måste man vara medveten om att dessa exempel är tidsrelativa och att framtida svenskar kan ha en uppfattning om svenskhet som är för oss främmande och barbariska, liksom många historiskt svenska företeelser ter sig för oss idag. Man bör inte falla i fällan att fastna i postmodern retorik, men samtidigt vara medveten om dess premisser och förstå att arbeta inom dess ramar istället för att enkelt avskrivas som fientlighet.

Det går att arbeta med postmodernismen från ett högerperspektiv även om det finns en initial ovilja från höger att befatta sig med dess teorigods. Postmodernismens struktur inbjuder till ett mer aktivt identitetsskapande kring etnicitet än dåtidens slentrianmässiga nationalism, inte minst i det mångetniska samhället där differensen mellan tes och antites gör sig synliga i det dagliga livet. På nära håll möter det svenska det osvenska på ett sätt som motsvarar kontrasterna vi är vana vid att observera på ett subkulturell plan. Det är inte kategorisering av individer som åsyftas utan snarare enkelheten i att finna tesens nyanser omgiven av antitesen. Kategorisering i sig självt blir ännu en ontologisk fallgrop som äskar onåbara anspråk. Men man kan även i postmodernismen finna ett verktyg att angripa stora berättelser man traditionell sätt betraktat som dåliga så som materialismen och den liberala individualismen. Identitet skapas och uppbärs genom att människor blir medvetna om de delar egenskaper med andra som urskiljer dem från det som inte delar egenskaperna. Högern måste hitta en gemensam identitet ur kaoset snarare än söka utanför som man under en längre period misslyckats med. Fokuset på att återuppliva reliker är hämmande.

Lite intressant artiklar om ämnet:

Artikelserie av Collin Cleary (på engelska): http://www.counter-currents.com/2012/06/heidegger-an-introduction-for-anti-modernists-part-1/

Artikel från 2007 av Joakim Andersen om Nya högern och postmodernismen: http://www.motpol.nu/oskorei/2007/03/18/den-nya-hogern-och-postmodernismen/

Annonser

1 kommentar

Filed under Filosofi, Kultur, Politik

One response to “Postmodernismen och dess premisser

  1. Pingback: Döden och tiden | occidentfaust

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s