Category Archives: Feminism

Feminismen och kvinnans sexualitet

Några kvällar då och då lyssnar jag på inspelade program från den danska podden ”Danmarks röst”. Med inspiration hämtad från klassiska ”Voice of america” som under kalla kriget sände radio över järnridån, leder Mikael Jalving, bland annat författare till ”Absolut Sverige – Ett land i förändring”,  sändningarna som behandlar tabun i det svenska debattklimatet. I ett av programmen, det från 14 juli, är det prostitution och den svenska sexköpslagen som står på agendan. I ena ringhörnan hör vi Pye Jakobsson, Rose Alliance och president för organisationen NSWP – The Global Network of Sex Work Projects (internationell organisation för sexarbetares rättigheter), och i andra väntar Clara Berglund, vice ordförande i Sveriges Kvinnolobby. Programmet återfinns här: Danmarks röst 14/7

Men det är inte vad jag tänkte diskutera i denna artikel. Dennes relevans ligger snarare i hur den kom att influera mig att attackera ojämlikheten från ett nytt perspektiv. Debatten tycktes nämligen stöta och blöta det mesta kring ämnet. Men en fråga låg kvar där under hela timmen, väntades på att fiskas upp. Vad driver den omfattande sexhandel? Vad får en så ansenligt stor grupp män att välja att spendera pengar på en hel- eller halvtimmes sex med en sexsäljerska? Ingen nappade på betet, men likväl ledde det mig att skriva ner några valda tankar i ett inlägg på nätforumet ”Flashback” för att uppmuntra en diskussion kring män och kvinnors sexualitet. Mer bestämt vilken betydelse kvinnans generellt mer selektiva val av sexpartner, och textens inledning gör kanske frågeställningen tydligare:

”En aspekt som ofta förföljer mig när jag tar del av feministisk diskussion är hur det sexuella elementet tycks figurera i förgrunden utan att lyftas fram. Män och kvinnors sexuella vanor och tankemönster tycks tydligt skilja sig åt när man bland annat blickar på den statistik som gjorts rörande exempelvis antalet sexpartners över en livstid. Mellan män ser vi en klart mer ojämn fördelning än inom gruppen kvinnor. De mest aktiva männen har sex med långt fler än deras kvinnliga dito, och detta tycks ge avtryck på hela skalan.”

I den huvudsakligt rådande formen av feminism i Sverige har våra könsroller fått en central roll. En kritisk hållning och ett uppbrytande av stereotypa föreställning kring kön är en viktig del av kampen för ett mer jämställt samhälle. Men är detta något vi kan implementera via enbart ett reflekterande sinne, eller krävs en analys av vårt eget bias och beteendemönster? När jag ställer mig frågan om kvinnans sexuella natur och valet av partner är det varken avsett som ett skuldbeläggande eller ett förslag till tvång, utan en öppen fråga kring hur sexualitet relaterar till våra könsroller och vad det innebär. Bara i blotta vardagen framstår en diskrepans mellan feministiska ideal kring mannen, och å andra sidan kvinnors aktiva val av partner så väl för kortvarig njutning som långvarig relation. Parallellt med imperativ skränandes om män som ska lägga is på sin testosteron och ta större ansvar för jämställdhet, att ta ett steg tillbaka och våga bejaka sin kvinnliga sida, så lever det fysiska och sexuella idealet kvar om den virila mannen, urbilden av maskulinitet fördelat i styrka och mod. Mönstren av kvinnor som regelmässigt gör val som går emot feminismens mansideal är svårt att blunda för, så väl om det gäller fängelsekunder, våldsamma män eller bara bombastiska chefer. Men även på en mer vardaglig nivå tycks maskuliniteten, fysionomiskt och beteendemässigt,  väga kvar som avgörande faktor i partnerselektionen. Traditionellt manligt knutna attribut, allt från skäggväxt, ansiktsform och muskler till karisma, självförtroende och lynne blir drag i en attraktiv helhetsbild, som i sin motsats för många blir oattraktiv.

Hur påverkar det mannens egna identitet, självbilden av en person som stereotypt ska vara trygg, modig, klok och händig, men också vara våldsam, känslokall, ta för sig, och ha många sexpartners, när en stor del kvinnor belönar just det traditionella mansidealet med uppmärksamhet och attraktion? Och kanske framförallt vad sänder det för budskap till den man som hamnar utanför det sexuella urvalet; han som är en av de i statistiken med färre partners än snittet? Den sexuella obalans som uppstår utifrån kvinnors och mäns olika sexualitet blir den verklighet vi lever i, de skilda förutsättningar vi alla bär med oss i ett allt mer sexuellt frisläppt samhälle. Som evolutionära skapelser är möjligheten till fortplantning en viktigt del av vårt välmående och vår syn på vår roll i samhället. Kvinnan försätts i regel med makten att välja eller välja bort olika uppvaktande män utifrån invanda könsroller.

”Jag kan inte låta bli att slås över hur uttryck för misogyni många gånger direkt eller indirekt har sin grund i sexuell frustration. Antingen kan det ske direkt via våld, psykiskt eller fysiskt, eller indirekt genom att försöka kompensera en förlorad självbild knutet till att inte leva upp till ett sexuellt manligt ideal, genom olika medel för maktutövande gentemot kvinnor och kanske även andra män. Prostitution som ofta ses som något negativt blir ju inte desto mindre ett uttryck för mannen som kan nå tillfredsställes först genom sin börs – ett behov som skapas och lever kvar pga den sexuella obalansen.”

Parallellt med debatten kring könsroller och en domesticerad maskulinitet har det under 00-talet växt fram en motsatt rörelse influerad av evolutionsteorin och biologismen. Med Neil Strauss numera klassiska ”Spelet” som kom ut 2005 äntrade den så kallade ”PUA-scenen” Sverige på allvar. Med allt från enkla tricks till livsstilsförändringar har utgångspunkten varit att stärka huvudsakligen mannens förutsättningar på partnermarknaden. Medels metoder att stärka sin självbild som manlig, utåtagerande, dominant och karismatisk vill man anspela på kvinnans kontrast och bli mer attraktiv. Lejonparten företrädare förespråkar en slags positiv manlighet, dominant och självsäker, men trevlig och glädjespridande. Men man förnekar inte heller att män som uppvisar liknande egenskaper, men i motsatt är arroganta och aggressiva kan uppnå framgång. Teorier om kvinnan och mannen som biologiskt olika programmerade blir här till utgångspunkt och ger böcker som John Grays ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus” en mindre renässans.

Vår sexualitet är ett av de kanske mest centrala för vår identitet och ligger djupt inom oss. De flesta skulle spontant säga att vi inte kan välja vem eller vad vi tänder på. Men idén om könsroller som sociala konstruktioner, plastiska identiteter anpassad efter normer och samhälleliga ideal, väcker ändå frågan om sexuella preferenser även borde påverkas av våra roller. Det väcker också frågan om vad för implikationer för den kvinnliga könsrollen ett analytiskt perspektiv på kvinnliga partnerval skulle få. Rollen som den svagare i förhållandet, en roll ofta kvinna kan applicera på sig själv indirekt genom att strukturell söka män med någon form av högre maktstatus (allt från socialt till fysiskt), kan röja en självbild som undergiven mannen,  som otillräckligt att definiera sin person utifrån främst sig själv. På ett generaliserat plan blir ett sådant mönster ett legitimerande av en patriarkal ordning via sexuell och social belöning. Den kvinnliga könsrollen som sexuellt passiv fordrar den manliga aktiva sexuella rollen och upprätthåller en växelverkan som uppbär en maktobalans i samhället.

”Kan man inte vända på det och säga att lösningen skulle vara att ändra kvinnors preferenser kring partnerval genom att förändra våra könsroller? Hade det inte funnits en sexuell dragning till våld och dominans, kanske det hade varit lättare att komma till bukt med vålds- och sexualbrott som i slutändan drabbar bland annat kvinnan själv. Även om vi på ett rationellt plan, kvinna som man, är överens om att fysiskt och psykiskt våld är något dåligt som bör motverkas, uppmuntrar vi det indirekt genom att förknippa det med mod och virilitet. Kvinnor genom att manifestera sin attraktion till förövaren och män genom att idealisera den man som attraherar kvinnor.”

Feminismen tycks hamna vid ett nödvändigt vägval för hur man vill uppnå jämlikhet mellan könen. Den förändrade mannen kräver en förändrad kvinna och förändrade kvinnliga ideal om manlighet. Ur utgångspunkten att könen, kvinna och man, är sociala konstruktioner krävs en bredare och djupare kritik av i synnerhet kvinnans roll i det sexuella samspelet och hennes självbild av att vara kvinna. Feminismens utbredda vägran att erkänna båda könen som ansvariga i upprättandet av strukturell obalans skapar här en barriär mot förändringar de själv ser som ändamålsenliga. De reflektivt uttryckta preferenserna kolliderar med de beteendemässigt uttrycka i en obruten paradox. För mannen återstår föga än att stärka sin roll som bevakare av en stereotypisk könsroll eller låta sig offras vid altaret för en idé utan realistisk bäring.        

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Feminism

Identitetspolitik: En partianalys i valtider

Inför valet till Europaparlamentet tidigare i år syntes en uppstickare sticka ut extra mycket. F!, Feministiskt initiativ, ledda av tidigare vänsterpartiledaren Gudrun Schyman, gick från en i stort anonym tillvaro till att sno åt sig en av Europaparlamentets åtråvärda stolar. Som namnet antyder vilar partiets grund på frågor som på ett direkt sätt rör feminism, men inför valet valde man även att tydligare inta en stark vänsterprofil och beskriva sig själva som det parti med mest explicit antirasistisk ställning. Vad innebär då denna antirasistiska hållningen? En snabb överblick av partiets hemsida och informationen man delger kring kärnfrågorna ger vid hand en tvetydig bild över konkreta politiska direktiv. Till skillnad från många andra partier i Sverige som i frågan om kultur valt en i mycket passiv, kulturrelativistisk hållning, stickar man ut genom att istället inta en mer radikal kulturnihilistisk ståndpunkt. Under fliken ”antirasism” kan man bl.a. läsa följande:

”Stoppa kulturrasismen. Den nutida rasismen baseras allt oftare på påstådda kulturella skillnader.”

Och lite längre ner:

”Allt oftare baseras den nutida rasismen på påstådda kulturella skillnader istället för, som tidigare, på föreställda biologiska skillnader mellan olika folkgrupper. Den kulturrasism, som blir följden, bygger på föreställningar om att ”kultur” kan användas för att förklara skillnader i egenskaper, förmågor och färdigheter bland människor.

I köldvattnet av dekonstrueringen av socialpsykologiska gemenskaper baserat i sedvänjor och beteendemönster vill man, liksom många radikala antirasister influerade av postmodernistisk teori, belysa faktiska maktstrukturer med utgångspunkt i identifiering via andra mer fysiskt bundna attribut. Att bära egenskaper som kvinna, alternativsexuell eller färgad innebär att bära en identitetsmarkör av underprivilegierad position. Den vänsterpräglade formen av antirasism som F! inte tycks ha några problem med att kategoriseras under, blir därmed tvungen att använda strukturella uppfattningar för att dekonstruera andra – den enskildes utgångspunkt blir generell för gruppen som delar samma attribut (en ensam svart kvinna förtrycks inte bara enskilt vid diskriminering, utan också som en atom i en holistisk uppfattning där svarta och kvinnor förtrycks regelbundet som kollektiv företeelse.) Detta står i bjärt kontrast till den liberala antirasismen som utgår från att enbart individer och inte kollektiv är suveräna. För att hitta en annan ideologisk kontext där biologiskt determinerade identitetsmarkörer har en liknande central politisk roll får vi vända blicken mot ett helt annat håll.

Under Almedalsveckan fick partiledaren för det etnonationalistiska partiet Svenskarnas Parti, Stefan Jacobsson, äran att inleda jippot som första partiledare att hålla tal. Identietspolitiken, den svenska identitet, gick som en råd tråd genom talet. Och läser man på partiets hemsida är linjen tydlig:

För alla folks långsiktiga överlevnad krävs ett eget etniskt homogent livsrum, då det är ett generellt kriterium för överlevnad varför det knappast är något anmärkningsvärt att även svenskarna värnar sin egna fortlevnad. Svenskarnas parti förespråkar därför en avveckling av den mångkultur som genomsyrar dagens samhälle och som otvivelaktigt leder såväl svenskarna som det svenska samhället i fördärvet. Detta innebär att endast personer som är genetiskt lika svenskarna skall kunna få medborgarskap i Sverige för att kunna tas upp av samhället och bli en del av den svenska identiteten.

Den universalistiska individneutraliteten bakom den liberala medborgarrättstanken går här bakåt när båda yttersidorna av spektrumet identifierar sig med identitetspolitik och i ett allt mer polariserat klimat drar med sig partier som står närmre mitten. Men det är också en anpassning till en ny politisk kontext som är föga oproblematisk, inte minst för de kommande från en annan tradition. Från i våras kunde man ta del av ett utträdesbrev författat av tidigare KPML-ledaren Frank Baude där han med hårt ordalag motiverar sitt utträde ur partiet med att anklaga partiets medlemmar för att driva in på fel frågor, på identitetsorienterade frågor som rör bland annat genis och HBTQ. Ett nästan 60 år långt styre fick därmed ett abrupt slut.

I en längre artikel analyserar Motpols skribent Joakim Andersen den moderna antirasismen utifrån den franske filosofen Pierre-André Taguieff med rötter i den radikala vänstern. Åter kan vi här identifiera samma identitetsorienterade tendens som beskrivits – den liberala antirasismen baserad i uppfattningen att kollektiva föreställningar är ett uttryck för irrationalitet, att agenten genom vädjan till förnuftet istället kan orientera sig till individuell suveränitet och mångfald, blir härmed ersatt av en inställning baserad i hänsyn till olika identiteter och deras förhållande till varandra. Rasisten blir inte längre oupplyst, utan illvillig i närmast biblisk mening.

”Enligt Taguieff har antirasismen ett vetenskapligt, frihetligt, kritiskt och optimistiskt ursprung. Ursprungligen utgick man från att rasism var en följd av okunnighet, vilket dels innebar att den som bar sådana attityder var missledd snarare än ond, dels att mer kunskap, mer debatt och fler vetenskapliga framsteg skulle innebära att de gradvis försvann. Man pekade på vetenskapliga rön som tycktes bekräfta ens världsbild…..”

”…Taguieff beskriver en utveckling där antirasismen gått från att värdesätta debatt till att bli en norm. Samtidigt har människosynen förändrats, rasisten är numera en dålig människa snarare än en okunnig, och måste behandlas därefter. Isolering och stigmatisering blir verktygen snarare än information och diskussion.”

Den starke kopplingen mellan åsikt och identitet blir här uppenbar och oskiljaktig. Precis som identiteten som tidigare beskrivet blir en del i kollektiva föreställningar om maktrelationer innefattar den därmed också en demonisering av den andra som något väsensskilt. Ur ett demokratiskt perspektiv blir en sådan bild av den andre, oavsett om baserat i rasistiska eller antirasistiska föreställningar, problematisk för den grundläggande respekt (knutet till synen på alla människor som rationella agenter som bl.a. går att återfinna i Kants filosofi)  medborgartanken för med sig och som upprätthåller systemets spelregler. På Rädda Barnens ungdomsförbunds sida kunde man i våras läsa en artikel av Jorge Londoño, själv med ursprung i Colombia, där denne anklagar vita människor för att splittra antirasismen genom anspråk på en position naturlig enbart för den med rasifierad identitet. Själva den politiska rörelsen som säger  sig kämpa mot kategorisering blir därmed än tydligare identitetsbunden.

Slutligen kanske värt att nämna är den tredje position Sverigedemokraterna tagit i identitetspolitiken, mellan liberalismens individualism och vänsterns identitetsorientering. Istället för en syn på identitet som statistiskt utifrån bakgrund och allmänna stereotypa föreställningar strävar man efter att kulturella och sociala beteendemönster ska bli mer homogena. Med sin ”öppna svenskhet” förkastar man den linje företrädd av Svenskarnas parti, att kampen för kulturell homogenitet måste föras via genetisk homogenitet, samtidigt som man även avslår den motsvarande antirasistiska linjen att kulturen kräver rum för mångfald syftat att anpassa sig efter identiteter som redan är cementerade via individens etniska och sexuella bakgrund. Så här kan man läsa en beskrivning på partiets hemsida:

”Utgångspunkten måste vara att de som invandrar till Sverige ska anpassa sig till svensk kultur och svenska värderingar. Vi står upp för en öppen svenskhet där invandrare ska kunna bli en del av det svenska samhället. Vad som är viktigt för oss är att det finns en strävan hos de som kommer till Sverige att ta till sig svenska värderingar och bli en del av det svenska samhället.

Otvivelaktigt är och kommer identitetspolitiken ha en central roll den politiska debatten ett bra tag framöver både i Sverige och övriga Europa. Inte minst blev det tydligt med valresultat i valet till Europarlamentet där partier som prioriterar identitetspolitiken gick starkt framåt.

2 kommentarer

Filed under Feminism, Politik, Psykologi

Våldet och manligheten

I söndags hände det som inte får hända. En fotbollssupporter föll offer för ett större slagsmål mellan huliganer knutna till Helsingborgs IF och Djurgården, och avled p.g.a. av sina skador. I hela fotbollssverige utlystes chock och sorg. Tyvärr är detta inte resultat av en enskild händelse, utan bara ett i raden av skandaler som präglat svensk supporterkultur de senaste åren, med våld, avbrutna matcher och kravaller. Bara några månader tidigare blev en vänskapsmatch mellan Djurgården och tyska Union Berlin avbruten efter att planen stormats av supportrar, och när Malmö för två veckor sedan spelade mot Hammarby i Svenska cupen fick flera gripas i närheten av stadion efter bråk. Vad skapar detta osunda klimat kring sporten, och i synnerhet fotbollen, en klassiskt manlig domän?

Åter finner vi manlighet på agendan, ifrågasättande av det manliga idealet och om det för med sig negativa attityder kring våld. Bland annat skrev Markus Alexandersson en provocerande artikel där han föreslår att männen ska portas tills manligheten förändras och drar paralleller till hur män utövat våld historiskt. Bilden som målas är simpel, förenklad, på gränsen till sexistisk. Markus binder samman mönster mellan passionerat supporterstöd och kallt och skoningslöst våld, på ett sätt få män skulle känna sig hemma i. Den majoritet män som arbetar för fotbollen mot våldet negligeras utan eftertanke. Inte minst kan jag själv se en sida av supporterskapet, så som i flera år följare av Malmö FF, vacker och positiv, som helt överskuggad i Markus analys. Men innebär då detta att artikeln är ointressant? Kanske inte helt.

Det går inte att fastslå vad manlighet är utifrån några punkter. Liksom mycket annat rör vi oss vid ett flytande begrepp med spritt skilda uppfattningar. Logiskt, rättvis, stark, envis, karismatisk, auktoritär, ambitiös, viljestark osv. Alla olika egenskaper som kan nämnas när någon syftar till bilden av det manliga idealet. Men där finns också kampen, stridsviljan och inte minst, historiskt och nutid, våldsromantiken. En man ska inte bara ha kraft att försvara sin familj, han ska kunna dominera och upprätta heder genom våldets kraftmätning. Historiskt har förmågan att slåss och inte backa ur varit livsavgörande, markera sitt revir och slå ner på den som vill inkräkta. Men när samma attityd lever kvar i ett modern fredligt samhälle uppstår problematiken. Våldet tar sig allt mer meningslösa uttryck, och blir en otrevlig maktkamp på gatan, skolgården eller kanske utanför fotbollsarenan. För vilsna unga män som söker sin manliga identitet lockar våldet med svar, en chans att definiera sin manlighet, och visa sin pondus och sitt mod.

Vi ser det lite överallt. Politiska organisationer, gäng, huliganer, yrkeskriminella – grupper som präglas av våld och unga män. Det tycks bara eskalera både i brutalitet och manskap. Man måste fråga sig varför så många väljer att hitta sitt kall i dessa råa miljöer. Är det en manlighet på väg att spåra ur, eller är det ett biologiskt arv vi bär på? Mannens testosteron och evolutionära roll som slagskämpe och beskyddare går inte att förneka. Samtidigt är våld något de flesta idag i vårt moderna samhälle ser som oönskat och primitivt, ett brott mot våra konventioner och ett tecken på bristande empati. Jag nämnde i en kommentar till en artikel om ämnet att jag uppfattar manlighet som kunna bedöma balansen mellan när våld krävs och när det går att undvika. I vårt samhälle skulle det innebära att våld nästan aldrig är pådyvlat. Ur det meningslösa och brutala våld, inte sällan med ojämn numerär och tillhyggen, finns föga ingredienser till ett sunt manligt ideal. Unga män som finner manlighet i att sätta en kniv i något eller sparka på någon som ligger, som hyllar råheten, oräddheten och avsaknad av empati, är män som förvirrat sig in i en förvanskad manlighet. Det är också framförallt ett symptom på bristande manliga förebilder när så många unga män söker sig till dessa grupper i jakten på sin manliga identitet.

Vi har de senaste decennierna sett en utveckling där kärnfamiljer splittras, lämnar efter sig frånvarande fadersfigurer och skapar en kvinnlig dominans i uppfostran av många pojkar. Vi ser också hur det manliga lyfts fram i allt mer negativa termer, en manlig skuld för patriarkat förtryck, hur könsroller förnekats och motarbetats, och hur det manliga idealet blivit allt mer diffust och borttynat, kvarlämnande en rotlös manlig identitet. Inte minst tycks de manliga förebilder allt mer utdöende och svårfunna. Kanske är det också här vi finner svaret kring varför en allt växande grupp söker ett osunt substitut för en förlorad manlighet i de mest extrema och våldsglorifierande miljöer.

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, Politik, Psykologi, Uncategorized

Feminismens falska dikotomi

Något som ofta förs fram i diskussioner kring feminism är dess innebörd av strävan om jämställdhet mellan könen, dess historiska roll i utvecklingen mot kvinnliga rättigheter, och det paradoxala i att inte vara feminist som kvinna. Denna sanning är en modifikation och kanske inte så självklar som företrädare för ideologin lägger fram, ty det är trots allt en ideologi.

För det första finns många människor som idag delar uppfattningen om lika rättigheter mellan könen, men identifiera sig med andra idétraditioner. Feminism är nämligen inte, vilket man ofta framställer det som, ett samlingsbegrepp för att beteckna idéer som rör jämställdhet, utan en ideologi där jämlikheten mellan könen har ett centralt egenvärde. Det kan kanske vid första anblick låta som hårklyveri, men distinktionen blir ytterst betydelsefull när man tolkar hur vissa värde och normativ kommer prioriteras framför andra vid vägandet av handlingsalternativ. Inte minst åskådliggörs denna, från nyttoprincip* externa, utslagna riktning i fallet kvotering. Fragment av debatten kring kvotering förs rörande praktiska fördelar av jämkning i könsuppdelningen inom arbetslivet, men en stor del, det feministiska perspektivet, består i frågan om rättvisa i form av mer jämlik könsrepresentation inom yrkesgrupper och på arbetsplatser. (Med detta ska inte dras slutsatsen att jag syftar till att samtliga feminister är för kvotering, utan blott att det som är för kvotering utifrån feministiskt perspektiv resonerar som ovan). Feminister som ställer sig positiva till kvotering vill därför ofta reducera kritiken till ett motstånd mot rättvisan i en jämn könsuppdelning. Men detta är en ogrundad uteslutning av tre alternativa orsaker till kritiken mot kvotering; att man väger nyttoprincip tyngre än idén om rättvis könsfördelning (så som i detta fall stipulerat utifrån feministiskt perspektiv, jämn fördelning), att man inte betraktar frågan som en fråga om rättvisa och därför egal ur ett rättviseperspektiv, eller slutligen att man har en rättviseuppfattning som i det berörda fallet kontrasterar den nämnda feministiska principen om rättvis fördelning inom arbetslivet.**

Liknande analys går givetvis att föra kring andra liknande praktiska angelägenheter som rör jämställdhet, och det finns ett irrationellt inslag av att istället vilja föra in frågor i ett dikotomiskt ramverk. Ett specifikt område är varken representativt för en helhetssyn över jämställdhetsfrågor. Inte heller råder ett tolkningsföreträde för feminister att avgöra vad som är rättvist eller jämställt. Även om man ringar in frågan till enbart att röra jämställdhet mellan just kvinnor och män, går det att hitta jämställdhetsideal kompatibla med idétraditioner som inte betraktar jämställdhet mellan könen som en fråga med egenvärde. Vissa skulle kanske, om det korrelerar med feministiska normativ, vilja hävda att det är ”feministiska inslag” i en sådan idétradition, men det vore inkorrekt, ty den saknar synen på jämställdhet mellan könen som något ändamålsenligt, vilket är essentiellt för feminismen. På liknande sätt kan vi se andra ideologier överlappa varandra på diverse områden hela tiden. Det går mycket väl att vara för kvotering, utan att stödja tanken på ökad jämställdhet, liksom det går att vara för jämställdhet, men mot kvotering. Att reducera praktiska frågor om jämställdhet mellan könen till en fråga om feminism eller anti-feminism riskerar därmed att utmynna i diskrepans mellan motiv och handling.

Vidare tycks feminism svår att skilja från idén om en patriarkal ordning som måste brytas ner innan vi kan uppnå rättvisa, något man vid hand kan likna med marxismens grundtanke om den borgerliga klasshegemonin. Denna utgångspunkt skiljer feminismen från mer neutrala former av egalitarism, och leder osökt in kampen att föras ur ett kvinnligt perspektiv – kvinnans strävan att nå upp mot mannen  (och inte som ibland påstås, att det ska ske en bilateral jämkning där även förhållande som missgynnar mannen avses att motverkas). Det innebär vidare att man för att uppnå jämställdhet inte, vilket ibland påstås, bara måste justera enskilda orättvisa förhållande, utan undergräva en hel strukturellt uppburen maktstruktur. Något som bland annat tar form av att man försöker avmontera traditionella könsroller (vilka påstås uppbära patriarkala normer). Det är teoretiskt möjligt således att fodra en jämställdhetssträvan som saknar feminismens fastslagna ramverk, och därmed ta formen av något annat än feminism genom att komplicera könsrelaterad obalans. Något som blivit allt vanligare i modern tid.

* = Med nyttoprincip hänvisar jag till något som instrumentellt förväntas gynna ett ändamåligt värde på ett mer indirekt sätt än utifrån hur väl det representerar ett bestämt ideal.

** = Att jag lägger till ”nämnda” före gör jag därför att andra, mer kritiska slutsatser, dragits om kvotering utifrån feministiskt perspektiv. Exempelvis att kvotering stärker synen på kvinnor som svagare.

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, Politik

Genusvetenskapens berättigande

Försökte på nytt pröva lyckan på SVT-debatt, med mindre lyckat resultat. Men kan förhoppningsvis vara av intresse för läsaren att publicera här ändå.

Några dagar tillbaka skrev Aisha Susanne Lundgren en artikel som uppmärksammade, enligt henne, behovet av aktiv normkritik redan i förskolan. Som inte sällan när ämnet normkritik behandlas utifrån teorier kring genus och intersektionalitet blev tonen i kommentarsfältet övervägande skeptisk och stundtals upprörd. Det väcker vissa funderingar kring genusvetenskapens framstående position i analyserandet av dagens samhälle och frågan om vilka normativ som ska ges företräde i utvecklandet av framtidens Sverige. Även om Aisha och en rad andra skribenter på SVT-debatt nu valt att lyfta fram frågan kring förhållandet mellan normkritik och genus, så är jag nog inte ensam om att sakna en mer omfattande debatt kring vad som gör anspråk på att sätta sin prägel på allt från förskoleundervisning till akademisk forskning och utformandet av samhällets olika institutioner.

Särskilt frånvarande i den offentliga jämställdhetsdebatten har en diskussion varit kring varför likhetsfeminismen i Sverige blivit vedertagen framför den alternativa särartsfeminismen. Inte heller tycks man ha bemött den kritik som representanter för andra akademiska discipliner fört fram rörande att genusvetenskapen skulle sakna tillräcklig stringens i sin metodologi för att betraktas som vetenskap. Parallellt med nämnda kritik röns viss tvivel om disciplinens objektivitet och ideologiska opartiskhet.

Om vi för vidare resonemangs skull utgår från att kritiken är berättigad, då följer givetvis spörsmålet huruvida en disciplin som tolkar data utifrån ideologiska glasögon och bedömer teoriers giltighet enbart utifrån koherens med en rad tvivelaktiga grundantagande, ska beredas utrymme att agera utgångspunkt inom flertalet samhällsfrågor. Frågorna som väcks är många och berättigade, men förs allt för sällan fram i det offentliga rummet. Istället framhålls bilden av en utbredd konsensus, enbart stört av ett fåtal dumdristigt reaktionära kritiker. En kvävande tystnad omger ämnet.

Vill vi då upplösa traditionella normer? Är det vedertaget att normkritik i den radikala mening Aisha pekar på är nödvändigt medel för att uppnå ett jämlikt samhälle?  Finns det en allmän uppfattning om vad jämlikhet är? Frågor som dessa gäckar oss alla, men lyfts sällan fram varken i partipolitiska debatter eller som stående punkt i ett partiprogram. Inte heller bland tidningsledare eller etablerade skribenter går att finna någon övergripande debatt. Det gör det svårt att känna av opinionsläget och bedöma hur faktiskt representativa den typen av idéer Aisha lägger fram är bland befolkningen. Den radikalt progressiva idélära som idag berör så många lager av samhället är därmed ur demokratisynpunkt anmärkningsvärt höljd i dunkel.

Vem är det som tillhandahåller genusvetenskapen dess förtroende att oberoende tolka, skissera och förändra samhällets normer och utformning? Vilken inneboende egenskap gör den mer lämpad att analysera och kritisera våra riktlinjer för vad vi anser rätt och riktigt, framför andra teoribyggen?

Detta är alla frågeställningar som inte bara är rimliga att ställa som medborgare i ett demokratiskt samhälle, utan också frågeställningar som är nödvändiga för att förstå det politiska beslutsfattandet. Rimligtvis är det också även där debattens startpunkt bör ligga.

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, Politik

”33 anledningar till varför feminism behövs”

Var ett tag sedan nu folks! Jag har läst artikeln, eller snarare listan publicerats på diverse forum om ”33 anledningar till varför feminism behövs”. Enligt mig en ganska intetsägande lista som inte bjuder till mycket debatt, även om man kan beundra ambitionen. Först och främst gör man samma misstag som ideologier vanligtvis gör, nämligen att knyta samman punkter som egentligen har föga koppling och snarare ligger närmare helt andra förklaringsalternativ, för att belysa en struktur, som kanske finns, men inte är så stark som man vill göra gällande. Att knyta samman våldtäktsvågor i Sydafrika med västerländsk ekivok reklam är allt för abstrakt hoppklistrade företeelser för att ens insuinera en överhängande patriarkal struktur som kausal orsak till de båda, iaf att det skulle vara en gemensam patriarkal struktur.

Vidare dyker man ner i den debatt bland andra Jünger och Heidegger en gång avhandlade om att kunna stå utanför sin tid, såsom Jünger filosofiska ideal ”anarken”. Feminismen gör liksom marxistiska läror grundantagande i diskussionen kring fri vilja att anta där finns en renodlad form av fri vilja som existerar under alla lager av kulturell påverkan, normer och materialism. Men samtidigt blottar man sin svaghet genom att anamma liberalismens syn på individen när man jämföra bilden av de båda könen, kvinnans såsom värdesatt i estetik och mannen såsom värdesatt i framgång och makt, när man pekar ut den förstnämnda som resultatet av genetisk slump, och det sistnämnda som förtjänst vunnen ur ett tabula rasa. I själva verket pekar forskning snarare mot att våra fenotyper är långt mer komplexa, att förutsättningarna för framgång och makt inte alls ges klarhet i sådana enkelhet man i liberalismens individualism vill framhäva.

Sedan följer givetvis som alltid diskussionen kring marknadens ”hönan eller ägget”, styr vi konsumtionen, eller styr konsumtionen oss? Givetvis finns inget enkelt svar på en sådan fråga, de superveniera på varandra, i en emergent komplexitet. Vi kan inte komma ifrån att vi styr marknaden genom våra preferenser, om än våra preferenser påverkas av marknaden, och kanske är den relevanta frågan snarare om beteende lärs in eller förstärks. Oavsett finns det ett stort frågetecken kring hur normer uppstod om inte ur något mått av biologi. Våran olikartade partnerpreferenser sätter tydligt sin präglan även på kommersialismen, så frågan faller långt djupare än ekonomiska intressen och chauvinism som vissa element gärna vill peka fram.

Utan att fördjupa mig än mer i ett redan omstritt ämne som feminism så kvarstår ändå problematiken kring ideologiernas förenklande världsbild, och det är ett grubbleri som snarare förstärks av nedan artikel.

http://trettiotreanledningar.com/

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, Politik

Paradoxen i den liberala feminismen

Den liberala feminismen, med grundtanken på individen som själv stakar ut vägen för sitt självförverkligande är allt mer vedertagen i väst, men enligt mig inte oproblematisk. Där finns en slags paradox i resonemanget om befrielse från könsroller, där man antar könsroller bestå i miljöfaktorer, samtidigt som man tycks anta den inre viljan till valmöjligheter är avhängd denna miljöpåverkan. För oftast är det ju frihet att själv få forma sitt liv efter tycke, utan inlåsande könsroller, som lyft fram, helt i den moderna individualismens tecken. Men tvärtom denna tanke tror jag inte att konsten att bemästra byta däck istället för att byta blöja, eller att jobba som brandman istället för sjuksköterska var en avsevärd emancipation för kvinnan, eftersom idén om att kvinnor också kunde byta däck eller släcka bränder växte fram först efter det att idén om kvinnlig frigörelse och brytande av könsmönster inkorporerades i det svenska samhället, och först då blev eftersträvansvärt. Tidigare än 60-talet var viljan att inkräkta på manliga domäner, eller vice versa, nog svag snarare än tillbakatryckt. Därav den expandering vi idag ser kring könsöverskridande idéer.

Men det är ju även ett resonemang man kan applicera givetvis på idén om demokrati. Fanns strävan efter ett mer horisontellt styrelseskick under absolutismens vertikala styre på medeltiden, eller uppstod demokratiska värden först efter att Europa påbörjat en demokratisering. Filosofin kring Leviatan av Thomas Hobbes tyder på att det i vertikalt styrde länder fanns en uppfattning om att en tydlig överordnad ansågs vara nödvändig för att upprätta rättvisa och hålla ihop samhället. Och allt som allt ger det en tankeställare om hur gjuten basen för våra värderingar verkligen är, och om de för dagen odiskutabla värdena verkligen inte går att angripa även dem.

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, Filosofi, Politik