Monthly Archives: augusti 2014

Feminismen och kvinnans sexualitet

Några kvällar då och då lyssnar jag på inspelade program från den danska podden ”Danmarks röst”. Med inspiration hämtad från klassiska ”Voice of america” som under kalla kriget sände radio över järnridån, leder Mikael Jalving, bland annat författare till ”Absolut Sverige – Ett land i förändring”,  sändningarna som behandlar tabun i det svenska debattklimatet. I ett av programmen, det från 14 juli, är det prostitution och den svenska sexköpslagen som står på agendan. I ena ringhörnan hör vi Pye Jakobsson, Rose Alliance och president för organisationen NSWP – The Global Network of Sex Work Projects (internationell organisation för sexarbetares rättigheter), och i andra väntar Clara Berglund, vice ordförande i Sveriges Kvinnolobby. Programmet återfinns här: Danmarks röst 14/7

Men det är inte vad jag tänkte diskutera i denna artikel. Dennes relevans ligger snarare i hur den kom att influera mig att attackera ojämlikheten från ett nytt perspektiv. Debatten tycktes nämligen stöta och blöta det mesta kring ämnet. Men en fråga låg kvar där under hela timmen, väntades på att fiskas upp. Vad driver den omfattande sexhandel? Vad får en så ansenligt stor grupp män att välja att spendera pengar på en hel- eller halvtimmes sex med en sexsäljerska? Ingen nappade på betet, men likväl ledde det mig att skriva ner några valda tankar i ett inlägg på nätforumet ”Flashback” för att uppmuntra en diskussion kring män och kvinnors sexualitet. Mer bestämt vilken betydelse kvinnans generellt mer selektiva val av sexpartner, och textens inledning gör kanske frågeställningen tydligare:

”En aspekt som ofta förföljer mig när jag tar del av feministisk diskussion är hur det sexuella elementet tycks figurera i förgrunden utan att lyftas fram. Män och kvinnors sexuella vanor och tankemönster tycks tydligt skilja sig åt när man bland annat blickar på den statistik som gjorts rörande exempelvis antalet sexpartners över en livstid. Mellan män ser vi en klart mer ojämn fördelning än inom gruppen kvinnor. De mest aktiva männen har sex med långt fler än deras kvinnliga dito, och detta tycks ge avtryck på hela skalan.”

I den huvudsakligt rådande formen av feminism i Sverige har våra könsroller fått en central roll. En kritisk hållning och ett uppbrytande av stereotypa föreställning kring kön är en viktig del av kampen för ett mer jämställt samhälle. Men är detta något vi kan implementera via enbart ett reflekterande sinne, eller krävs en analys av vårt eget bias och beteendemönster? När jag ställer mig frågan om kvinnans sexuella natur och valet av partner är det varken avsett som ett skuldbeläggande eller ett förslag till tvång, utan en öppen fråga kring hur sexualitet relaterar till våra könsroller och vad det innebär. Bara i blotta vardagen framstår en diskrepans mellan feministiska ideal kring mannen, och å andra sidan kvinnors aktiva val av partner så väl för kortvarig njutning som långvarig relation. Parallellt med imperativ skränandes om män som ska lägga is på sin testosteron och ta större ansvar för jämställdhet, att ta ett steg tillbaka och våga bejaka sin kvinnliga sida, så lever det fysiska och sexuella idealet kvar om den virila mannen, urbilden av maskulinitet fördelat i styrka och mod. Mönstren av kvinnor som regelmässigt gör val som går emot feminismens mansideal är svårt att blunda för, så väl om det gäller fängelsekunder, våldsamma män eller bara bombastiska chefer. Men även på en mer vardaglig nivå tycks maskuliniteten, fysionomiskt och beteendemässigt,  väga kvar som avgörande faktor i partnerselektionen. Traditionellt manligt knutna attribut, allt från skäggväxt, ansiktsform och muskler till karisma, självförtroende och lynne blir drag i en attraktiv helhetsbild, som i sin motsats för många blir oattraktiv.

Hur påverkar det mannens egna identitet, självbilden av en person som stereotypt ska vara trygg, modig, klok och händig, men också vara våldsam, känslokall, ta för sig, och ha många sexpartners, när en stor del kvinnor belönar just det traditionella mansidealet med uppmärksamhet och attraktion? Och kanske framförallt vad sänder det för budskap till den man som hamnar utanför det sexuella urvalet; han som är en av de i statistiken med färre partners än snittet? Den sexuella obalans som uppstår utifrån kvinnors och mäns olika sexualitet blir den verklighet vi lever i, de skilda förutsättningar vi alla bär med oss i ett allt mer sexuellt frisläppt samhälle. Som evolutionära skapelser är möjligheten till fortplantning en viktigt del av vårt välmående och vår syn på vår roll i samhället. Kvinnan försätts i regel med makten att välja eller välja bort olika uppvaktande män utifrån invanda könsroller.

”Jag kan inte låta bli att slås över hur uttryck för misogyni många gånger direkt eller indirekt har sin grund i sexuell frustration. Antingen kan det ske direkt via våld, psykiskt eller fysiskt, eller indirekt genom att försöka kompensera en förlorad självbild knutet till att inte leva upp till ett sexuellt manligt ideal, genom olika medel för maktutövande gentemot kvinnor och kanske även andra män. Prostitution som ofta ses som något negativt blir ju inte desto mindre ett uttryck för mannen som kan nå tillfredsställes först genom sin börs – ett behov som skapas och lever kvar pga den sexuella obalansen.”

Parallellt med debatten kring könsroller och en domesticerad maskulinitet har det under 00-talet växt fram en motsatt rörelse influerad av evolutionsteorin och biologismen. Med Neil Strauss numera klassiska ”Spelet” som kom ut 2005 äntrade den så kallade ”PUA-scenen” Sverige på allvar. Med allt från enkla tricks till livsstilsförändringar har utgångspunkten varit att stärka huvudsakligen mannens förutsättningar på partnermarknaden. Medels metoder att stärka sin självbild som manlig, utåtagerande, dominant och karismatisk vill man anspela på kvinnans kontrast och bli mer attraktiv. Lejonparten företrädare förespråkar en slags positiv manlighet, dominant och självsäker, men trevlig och glädjespridande. Men man förnekar inte heller att män som uppvisar liknande egenskaper, men i motsatt är arroganta och aggressiva kan uppnå framgång. Teorier om kvinnan och mannen som biologiskt olika programmerade blir här till utgångspunkt och ger böcker som John Grays ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus” en mindre renässans.

Vår sexualitet är ett av de kanske mest centrala för vår identitet och ligger djupt inom oss. De flesta skulle spontant säga att vi inte kan välja vem eller vad vi tänder på. Men idén om könsroller som sociala konstruktioner, plastiska identiteter anpassad efter normer och samhälleliga ideal, väcker ändå frågan om sexuella preferenser även borde påverkas av våra roller. Det väcker också frågan om vad för implikationer för den kvinnliga könsrollen ett analytiskt perspektiv på kvinnliga partnerval skulle få. Rollen som den svagare i förhållandet, en roll ofta kvinna kan applicera på sig själv indirekt genom att strukturell söka män med någon form av högre maktstatus (allt från socialt till fysiskt), kan röja en självbild som undergiven mannen,  som otillräckligt att definiera sin person utifrån främst sig själv. På ett generaliserat plan blir ett sådant mönster ett legitimerande av en patriarkal ordning via sexuell och social belöning. Den kvinnliga könsrollen som sexuellt passiv fordrar den manliga aktiva sexuella rollen och upprätthåller en växelverkan som uppbär en maktobalans i samhället.

”Kan man inte vända på det och säga att lösningen skulle vara att ändra kvinnors preferenser kring partnerval genom att förändra våra könsroller? Hade det inte funnits en sexuell dragning till våld och dominans, kanske det hade varit lättare att komma till bukt med vålds- och sexualbrott som i slutändan drabbar bland annat kvinnan själv. Även om vi på ett rationellt plan, kvinna som man, är överens om att fysiskt och psykiskt våld är något dåligt som bör motverkas, uppmuntrar vi det indirekt genom att förknippa det med mod och virilitet. Kvinnor genom att manifestera sin attraktion till förövaren och män genom att idealisera den man som attraherar kvinnor.”

Feminismen tycks hamna vid ett nödvändigt vägval för hur man vill uppnå jämlikhet mellan könen. Den förändrade mannen kräver en förändrad kvinna och förändrade kvinnliga ideal om manlighet. Ur utgångspunkten att könen, kvinna och man, är sociala konstruktioner krävs en bredare och djupare kritik av i synnerhet kvinnans roll i det sexuella samspelet och hennes självbild av att vara kvinna. Feminismens utbredda vägran att erkänna båda könen som ansvariga i upprättandet av strukturell obalans skapar här en barriär mot förändringar de själv ser som ändamålsenliga. De reflektivt uttryckta preferenserna kolliderar med de beteendemässigt uttrycka i en obruten paradox. För mannen återstår föga än att stärka sin roll som bevakare av en stereotypisk könsroll eller låta sig offras vid altaret för en idé utan realistisk bäring.        

Lämna en kommentar

Filed under Feminism

Kort om syllogism och satslogik

I den västerländska filosofin där den analytiska filosofin blivet ett allt mer dominerande inslag (i förhållande till kontinental filosofi) utgör satslogiken tänkandets fundament och byggställning. Men dess ställning inom filosofin är inte oproblematisk, inte dess mindre i ett tidevarv där objektiva sanningar ställs mot subjektiva narrativ. Nedan ska jag analyser vissa aspekter av syllogismen som stött på kritik.

En kritik jag vanligtvis hört föras gentemot syllogismen gör gällande att premissernas bakomliggande postulat bygger på induktiva betraktelser och därmed, förutom i fall där vi kan vädja till apriorisk deduktion, såsom fallet med Descartes klassiska tes, cognito ergo sum, sluter oss till att tvingas erkänna deduktionens bräckliga grund. Det är en ofrånkomlig och nödvändig kritik mot konkreta satser. Men att det är en kritik mot syllogismen är mer tveksamt. Utgörande strukturen och formen av ett resonemang, så som exempelvis A + B = C, står den stadigt även om otal premisser är falska. Stringensen i slutledningen är oberoende premissernas sanningsvärde.

En mer relevant kritik är kanske den om bruket av logiska satser som förenklingar av verkliga scenarier. Ur pedagogisk och praktiskt synpunkt används ofta ett enkelt sant/falskt scenario för att illustrerar vad som åsyftas. Exempelvis tenderar exempel som dylikt dyka upp:

(1) Om det har regnat så blir gräsmattan fuktig

(2) Det har regnat

(3) Gräsmattan blir fuktig

En kritik ljuder ofta här att även om en sådan formel är stringent är den otillräcklig att väg in alla de alternativ som gör det möjligt att gräsmattan blir fuktig/icke fuktig, att det regnat/icke regnat, att gräsmattan är fuktig men inte pga att det regnat, att det regnat även om gräsmattan är torr osv. För att dra en parallell till matematiken kan vi tänka oss en sanningsvärde gestaltat i ”1” för helt sant och ”-1” för helt falskt (jämför korrelation) och att satsen ovan förenklat enbart möjliggör just 1 eller -1, när ett faktiskt resonemang aldrig kan sägas inneha så enkla förutsättningar mellan premisser och konklusion. Ska vi föra in mer verkliga resonemang i satslogik får vi långt mer komplexa satser där en rad positiva (1) argument ställs mot en rad negativa (-1). Exempelvis:

(1) Om det har regnat så är det troligt att gräsmattan är fuktig

(2) Det har regnat

(-3) Gräsmattan är torr när den undersöks

(3a) Gräsmattan kan ha varit fuktig men har torkat

(3b) Någon lade en presenning över vilket ändrade satsens förutsättningar

osv till en konklusionen som utgår från det mest sannolika, där det är mer rimligt tänka sig sanningsvärden mellan -1 och 1, snarare än dikotomisk sant/falsk. Den klassiska metoden att göra upp satser tenderar här i jämförelse att upplevas som statisk. Enbart där, likt i syllogismen, vi teoretisk stipulerar olika möjliga konklusioner via ”om och endast om” eller liknande kan vi vara säkra på slutsatsernas sanningsvärde, relaterat till förutsättningarna. Överfört på verkliga scenario blir dock den typen 1/-1-utfall orealistiska. (Oväntade) premisser (någon lägger en presenning över gräsmattan) som ändrar satsen från positiv till neutral*/negativ genom att nollställa tidigare premisser (1+(-1)) gör ursprungssatsen falsk. Men detta tycks bryta mot hur vi tänker oss logiskt tänkande i vardagen. Få skulle utifrån ovan exempel säga att påståendet om att gräsmattan blir fuktig av regn är falskt. Istället skulle vi tvingas anpassa satser till att inkludera alla möjliga scenario av undantag, i form av haranger (likt ovan) av ”endast om inte” och ”om och endast om (↔)” för att röra oss från teori till praktik.

Kanske är enkelheten i syllogismerna teoretiska förenklingar både en begränsning och en fördel. Sällan kan vi verkligen statuera att A enbart förhåller sig till B, eller ens är beroende av B på ett lika säkert sätt som i matematiken, men just den basala strukturen i dess satslogik utgör det fundament som vi förstår logiken genom. Den presenterade syllogismen fungerar därmed som skelett för det syntax som vi resonerar utifrån.

I korthet kanske även är värt att ta upp en tredje diskussion kring syllogismen. Frågan kring om satser bör framställas med konditionalsats (om, ifall, såvida) så som i traditionell form. Bland annat hävdar den polske logikern Jan Lukasiewicz att denna form är den historiskt korrekta och möjligtvis kan dess språkliga form också erbjuda en ökad precision i logiska satser. Denna form tycks även överensstämma mer med Aristoteles intentioner än vissa mer moderna former som utesluter konditionalsatsen.

* = Man kan givetvis tänka sig en nollsats premisserna antingen tar ut varandra vilket omöjliggör konklusion, alternativt där premisserna inte går att binda samman. Ex:

(1) Om det har regnat så blir gräsmattan fuktig

(2) Det blåser

(3) –

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi

Individen – Som begrepp och självbild

En fråga som ofta återkommer är hur politiken ska ta hänsyn till olika identiteter, men på ett mer grundläggande metapolitiskt plan vad en individ är. För några dagar sedan hamnade jag i en diskussion med en vän om individualitet och förhållandet till strukturer och helheter; hur det i dag finns ett problematiskt begränsade vad gäller att diskutera sammanhang över enskildhet, exempelvis i kritik mot kulturella uttryck. Min gode kamrat hävdade bestämt att han ser människor som (blott) individer , ett ofta myntat uttryck, men som kräver en djupare analys och problematisering. Vad är en individ? Går det verkligen att göra en tydligen gränsdragning mellan individ och kollektiv, så som ofta hävdas i den moderna liberala politiska kontexten?

Frågan ligger inte alls långt ifrån frågan om fri vilja, eller förmågan att forma livet. Liksom de klassiska ytterligheterna kring viljans teori, determinism (fatalistisk eller kausal) och indeterminism (förnuftet existerar och handlar fristående). Diskussioner kring individualitet kräver inte bara ett ställningstagande kring om personlighet bottnar i miljöpåverkan eller genetik uteslutande, utan om det dessutom finnes en tredje avgörande faktor – kanske något som kan närmast liknas vid anden. För liberalismen som är ateistisk vilar en tung börda att presentera en kärna av individualitet avklätt varje lager av identiteter och bias;  värderingar, trosuppfattningar och världsbild, så väl som fysiska och genetiskt nedärvda förutsättningar, skiljt från all form av transcendent väsen. Vad vi kallar en ”individ” är nämligen just det komplexa spindelväv av identiteter och projicering, spegelbilden av härkomst, tillhörighet och identifikation, händelser och intryck, gener och kontext. Men är det en slumpartat kaotisk framväxt eller en strukturerad och logisk? Utifrån liberalismen  tycks varje persons unikum, förnuftets dragning åt olika håll, kräva ett kvantitativt frihetsbegrepp, preferentialism, medan man från annat håll pekar på människans likhet, och därmed söker en kvalitativ frihet, perfektionism.

I ett berömt tankeexperiment presenterar den amerikanska filosofen, tillika libertarian, Robert Nozick ett scenario där man uppfunnit en maskin som kan producera fram vilka mentala upplevelser användaren än önskar. Tankeexperimentet är ämnat att vederlägga hedonismen, som enligt Nozick i ett sådant skede måste betrakta ett liv i maskinen som ett fulländat liv, något som strider mot hur människan intuitivt upplever ett gott liv. Poängen pekar mot att frihet kräver någon form av autentisk obundenhet. Men vad som inte framkommer är huruvida det centrala är medvetandet om att upplevelserna är autentiska eller deras faktiska autencitet. Gräver vi djupare på denna, till ytan ovidkommande fråga, blottlägger vi en distinktion mellan friheten som känslan av obundenhet (eller som det ibland uttrycks: graden av icke-tvång) och friheten som en faktiskt maximering av handlingsalternativ. Båda vägvalen blir för liberalen problematiska. Det förstnämnda leder oss mot primitivism (ju primitivare samhälle, ju färre handlingsalternativ ju högre möjlighet till i sammanhanget fulländad frihet som obundenhet), det sistnämnda vad vi idag kan se, en oavbruten kedja av att skapa nya handlingsalternativ via exempelvis materiell lyxkonsumtion. Få saker manifesterar klarare förhållandet mellan individ och samhälle så tydligt som kapitalismen när den via kommersiella dragkrafter vägleder oss mot förväntad lycka eller frihet. Normer kollektivt uppburna blir i form av idealbilder identifierade av den enskilda individen som genom sin identifikation med idealet uppbär normen kumulativt. En produkt attribueras funktioner som enbart existerar via dess sociala status.

Övergående materiella ideal, redo att implementeras som personlig stil, ställs här i kontrast till traditionella identiteter som är mer statiska. Den subkulturella identiteten, tillsynes med slumpartad och flexibel, betraktas stå för en mer autentisk frihet än nationella och regionala dito som är mer statistiska och determinerade. Subkulturernas mångfald och tillsynes valfrihet förleder medlemmen att inte betrakta dess kravbild som plikter utan som frihetliga val, även om den kanske uppbärs av stora personliga och ekonomiska uppoffringar för att leva upp till idealbilden och accepteras av andra medlemmar inom subkulturen. Ingen faktor inom marknadsföring är så stark som den sociala, något som också visat sig effektivt inom politiken.

Som vi kan se när vi skrapar på ytan är dikotomin individ – kollektiv en fernissa. Den personliga identiteten är beroende av kollektiv acceptans och kollektiva föreställningar av att personifieras i individen. Riktningsändring vi kan se är snarare den från statiska, omfattande och få identiteter, som den nationella eller könsbundna, till fler, mindre och mer dynamiska sådana grundade i konsumtionsvanor och politiska ideal. Det innebär också en rörelse bort från samhällets naturtrogna flockmänniska som identifierar sig i det gemensamma (anti-ego), till civilisationens syntetiska individbegrepp som identifierar sig i (den valda) egenheten (ego) ; likhet kontra kontrast. Vad vi kan se är också utvecklingen av striden mellan det arkadiska och civiliserade, där urbaniseringen inte bara tar sig uttryck i fysisk förflyttning utan även psykologisk. Ur detta paradigmskifte föds idén om mångkultur och multisexualitet som frihetliga inslag i den moderna världen, pulveriserandet av övergripande kulturer till små öar av alternativa identiteter. Den perfektionistiska idén om frihet har här sedan andra världskriget gradvis övergivits till förmån för den av liberalismen omhuldade preferentialistisk frihetsuppfattningen. I dess spår ses alternativa identitetsmarkörer som en framgångsrik formel för en friare människa.

Kan vi då fortfarande tala om klassiska mer stelbenta identitetsmarkörer som etniska folkgrupper? Så som vi tidigare utrett befinner sig definitionen av klassen ”svensk” i ett bilateralt beroende av kontrasten till det ”icke-svenska”. Till skillnad från vad som ibland påstås inom politisk retorik är denna börda inte något unikum inom språkfilosofin, utan lika verkligt för begrepp med tydligare denotation. Men den kontextuella och relativa gränsdragningen gällande folkgrupper fordrar ändå ett ansvarsfullt brukande. Som ett nödvändigt komplement till individualismen oförmåga att lokalisera vitala mönster och strukturer, och kollektivismens oförmåga att syna undantag och varietet,  i ett samhällskomplex blir språket en nyckel. Formen ”etnicitet x förknippas med hedersmord” respektive ”hedersmord förknippas med etnicitet x” innebär här en nödvändig åtskillnad i betydelse liknande ”män våldtar” och ”våldtäkter begås av män”. Tiden för folkgrupper som kollektiva entiteter tycks vara över, men även på ett individuellt plan blir fortfarande urskiljandet av mönster och strukturer i våra interaktioner, den fria kritiken och problematiseringen betydelsefull för den enskildes livskurs i den kumulativa symbios vi kallar samhälle. Det är också ett naturligt sätt att sortera sinnesintryck och förstå omgivningen via induktion. Som en tredje väg mellan socialismens kollektivisering och liberalismens individualisering erbjuder konservatismen en naturlig överbryggning genom sin organistiska syn på samhälle-individ. Medlemmarna i ett samhälle är uttryck för samhället de lever i, och samhället är resultatet av dess medlemmar, i obruten symbios. Kanske är det ett perspektiv som allt mer saknas i det politiska rummet av dagens datum.  

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Politik, Psykologi