Monthly Archives: januari 2015

Hierarki och flockmentalitet

Alla kan nog känna igen sig i att under livets gång befinna sig i olika sociala roller. Kanske är vi ledaren i kompisgänget, den där osynliga i skolan och dörrmattan på jobbet. I tider där olika teorier kring hur vi fungerar och beter oss trängs om att förlösa vårt självförverkligande och vara nyckel till personlig utveckling är det inte konstigt att sexualitet och attraktion, respekt, popularitet och framgång blir diskuterade begrepp. Mest har rampljuset fallit på den moderna mannens jakt att finna fjäderskrud som symboliserar potens i ett samhälle präglat av den sexuella frigörelsens intåg, vilket också blir utgångspunkten för detta inlägg. Under domänen manlighet har bland annat PUA-fenomenet lyckats slå rot om filosofier kring evolution och flockmentalitet för att förklara mänsklig attraktion. Alfahanne och betahanne har blivit vardagliga ord för att strukturera upp en förklaringsmodell över mannens samspel med kvinnor och andra män, men framförallt för att beskriva vari mannens dragningskraft ligger. Härlett ur dess teoretiska grund har mycket handlat om att i linje med tidens nycker förbättra sig själv, anspela på sin manlighet och att våga dominera. Men är de presenterade begreppen så rigida att man kan formulera universallösningar för attraktion och framgång ur förståelsen av dem? Finns det verkligen ”naturliga alfahannar”, eller är det en manlig förenkling av ett mer övergripande fenomen?

Män kan framgångsrikt samarbeta för att nå gemensamma mål, men något sådant som en altruistisk komponent tycks saknas män emellan. Vi vill gärna uppfatta oss själva som jämlika och osjälviska, men i grunden präglas vi av att, likt andra hanar i naturen, i större utsträckning än honor systematiskt inställa oss själva och andra män i kontextuella hierarkier. Olika egenskaper, inre och yttre, bär upp sociala koder som dikterar hur vi leder och låter oss ledas, vilka som är vänner eller fiender. Vissa män är bättre på att inta en ledarpositionen i fler sociala sammanhang än andra, men analysen blir för hafsig om man reducerar konceptet till termer av naturliga oföränderliga roller. Analogin med andra flockdjur som vargar blundar för komplexiteten i mänskliga samhällen. Dogmatiska uppfattningar om människor är bra eller dåliga tenderar att skapa en bild av egenskaper som icke flexibla och cementera roller, även när de går att förändra. Att bekräfta sådana uppfattningar kan vara en metod för att säkerställa sin position i en hierarki, men också ett sätt att rationalisera kring en position man är missnöjd med. Inte sällan tar det sig formen av ett olyckligt samspel.

Uttrycket ”survival of the fittest” härstammar från filosofen Herbert Spencer efter det att han läst det berömda evolutionsteoretiska verket Om arternas uppkomst. Författaren själv, Charles Darwin, kom senare att använda uttrycket i en senare upplaga av verket med innebörden att beskriva hur något som är bättre format för den direkta närstående miljön det lever i, överlever konkurrenter. Det ofta misstolkade uttrycket behandlar det avgörande i att kunna anpassa sig till kontexten. Om än det ofta varit lockande bör man dock vara försiktig med att måla med allt för kraftig färg när man drar paralleller till mänskligheten och våra samhällen. Till skillnad från snäckan, fågeln, eller grönsaken har vi möjlighet att reflektera över vår existensen och däri också möjligheten att i viss grad styra över vår form. Men så som del av djurriket går det inte heller att bortse från att socialpsykologiska fenomen har en grund i vår biologi.

Hur återkommer då denna evolutionära grundtes om förmåga att anpassa sig till omgivningen i vår gruppsykologi, eller mer brett socialpsykologi? Genom allt vi identifiera oss med, klär oss i och språket vi använder. Olika grupper i samhället har olika koder och system som utgör inte bara regelverk för att passa in hos gruppen, utan också som mäter framgång utifrån gruppens premisser. Något som också går att abstrahera till samhället, landet och världen. Det finns egenskaper vi iklär oss i, medvetet eller omedvetet, som höjer vår status, främjar vårt urval av partners och ökar vår handlingsfrihet, liksom motsatsen. Det finns inte en objektiv skala för att mäta godhet eller styrka, men däremot skillnader i vilka redskap som bäst gynnar oss i en viss kontext. För den som är sämre anpassad efter sin kontext, och därmed upplever en sämre tillvaro eller ett utanförskap, finns olika handlingsalternativ för förändring.

En adekvat fråga är, vill du passa in i en specifik social kontext, eller är det centrala att hitta en social kontext där du passar in? Det är inte en enkelriktad process, men kan ändock utgöra en viktig attitydskillnad. Människans flockinstinkter tar sig tydliga mönster i vårt behov av att passa in, vår konformism och sökandet efter att definieras av sitt sammanhang. I den verklighetsbaserade filmen The Wave från 1981 (eller om man föredrar den senare tyska Die Welle från 2008) dras konceptet till sin spets när en vanlig skolklass under en veckas tid manipuleras till att bli något närmast liknande Hitlerjugend. Plötsligt bär alla samma kläder, har en symbolisk hälsning och bestraffar personer som hotar konformiteten i gruppen. Samtliga, inklusive klassens tidigare utbölingar, upplever en stark gemenskap och tillhörighet. Tyvärr befarar jag att filmen missar sitt eget mål (båda, men i synnerhet originalet), genom för tydliga fascist/nazist-anspelningar. Den mindre kritiskt lagda tittaren riskerar att inte abstrahera de socialpsykologiska faktorerna i mer generell skala på sitt eget liv. Grupptillhörighet på micro- och macro-plan är av stor vikt för värderingar, normer och övertygelser, så väl som kommunikation och attribut.

I ett urbaniserat, globaliserat och med all utbredd virtuell kommunikation figurerar olika ”flockar”, subkulturella grupper, sida vid sida tydligare än förr. Vi har oanade möjligheter att söka en identitet bland andra och mobilisera små massor, men det suddar också ut gränserna för vad som är din och min flock. Plötsligt är det inte det lilla brukssamhället som avgör din framgång eller prövar din förmåga att passa in, utan globala fenomen, sociala medier och större nätverk. När du loggar in på ett forum eller en nätdejtingsida är det inte bara folk inom några kilometers radie du konkurrerar mot, utan staden, landet och världen. Världen influerar oss och vi influerar världen. Möjligheter är obegränsade, men kraven allt större för att räcka till, mer direkt och för den som inte lever upp blir utanförskapet tydligare än nånsin. Facebook, Instagram mm pumpar ut berättelser och dokumentationer om människoideal att leva upp till. Den ovant enorma perspektivet tycks tendera att skapa en känsla av alienation och ensamhet hos många människor, så väl befästa upplevelsen av att inte räcka till, att aldrig välja rätt bland alla miljoner alternativ.

Är det möjligt att se på ”survival of the fittest” från ett annat perspektiv? Att istället för att anpassa sig efter den ”globala flocken”, jobbet eller en tämligen slumpartad bekantskapskrets, hitta en egen ”flock” och hitta en avgränsad identitet främst i den än ur ett större sammanhang. Individualismen betraktas av många som ett steg att lättare finna en skräddarsydd identitet, men har också en baksida av att kasta ut oss i en oceanen av olika ideal och pröva vår förmåga att simma. Flytvästen av normbindande bakgrund och attribut blir suddig. Kanske ser vi just idag därför så många avantgarde-identiter, grupper som försöker hitta en annan intellektuell stig att vandra, och framvärkta teorier om hur både person och samhälle borde styra om rodret. Det är en överlevnadsstrategi i ett samhälle som blir allt mer primitiviserat och uppdelat under uppbrytandet mot civilisationens moraliserande apolloniska identitetsskapande. Men det är också ett sätt att återbygga flocken som lösts upp i ett virrvarr av lösa trådar knutna till en mängd skilda ofantligt övergripande ideal.

3 kommentarer

Filed under Filosofi, Psykologi