Monthly Archives: juni 2015

I skuggan av slagorden – Offren som inte får plats i debatten

De figurerar överallt ibland oss. Om inte som fysiska kroppar, så i debattartiklar och politiska diskussioner. Människor som befinner sig i Sverige utan vare sig medborgarskap eller uppehållstillstånd, men varken för att jobba eller turista. Utfattiga EU-medborgare som vallfärdar till väst- och sydeuropa för att tigga pengar är en het fråga, liksom följetången rörande den stora mängden illegala invandrare, ofta refererade till som papperslösa. I ett virrvarr av kortsiktig opportunism, degig byråkrati och korruption tycks de existera parallellt med majoritetssamhället. Ibland som ett problem att sopa under mattan, men ofta som en språngbräda att utnyttja för politiska volter.

I säsongsöppningen av TV4:s samhällsprogram Kalla Fakta får vi följa med på vägen från Rumänien till Sverige när en betald rumänsk medborgare iklär sig dold kamera och sätter sig på bussen i det mytomspunna Transsylvanien för att ta sig genom olika rumänska städer och vidare ut mot Europa. I Sverige hämtas resenärerna upp för att bussas ut till olika platser via en mängd stulna fordon. Det dokumenteras också att bussen som tog gruppen till Sverige lastar med sig stöldgods tillbaka, och att man säljer alkohol till kunder i Sverige. Men vad som kanske är långt allvarligare är hur vi får ta del av organiserad människohandel.

Vi möter Sorin som tvingas sitta och tigga utan minsta förhoppning om egen vinst. Han förtäljer om hur han systematiskt övervakas och hur han misshandlas om han försöker fly eller inte lyda. En man som kallas kort och gott ”Bossen” äger honom och flera andra och tar alla inkomster tiggeriet ger. Hemma i byn opererar samma syndikat ”Bossen” är en del av för att locka fler i samma fälla. Sorin och hans resa mot befrielse blir reportagets huvudspår.

I Sverige beräknas det finnas ca 4000 tiggare, en fördubbling från förra året. Hur många som lever under samma tvång som Sorin är givetvis svårt att svara på, men att det finns en tämligen välutformad organisation bakom tiggeriet torde det inte röra någon tvekan om längre. Romernas bostadssituation och ekonomiska utsatthet i hemlandet bör i sig redan vittna om omöjligheten i att finansiera en resa över halva Europa själva. I spåren av misären finns en cynisk men lukrativ affärsmöjlighet som kurir. Biljetten betalas med ihoptiggda pengar, passet tas in som pant under tiden. I vissa fall, så som Sorin, används hot och våld som metod för att uppbära tvångsarbete med 100% vinst för kopplaren. Passfriheten inom EU gör det dessutom omöjligt att kontrollera om personen varit fast i verksamheten längre än tre månader i Sverige.

Men de romska tiggarna är inte ensamma som skyddslös grupp inom Sveriges landsgräns. Man beräknar att uppemot 50 000 människor lever illegalt i Sverige. Allt från dömda brottslingar till människor som inte sökt asyl eller fått avslag. Många saknar helt ID-handlingar och går inte att spåra. Som illegal invandrare lever man utanför det svenska rättsystemet och får söka boende och uppehälle genom andra vägar än de legala. Ofta sker det genom svartjobb eller som underhuggare till kriminella organisationer.

2011 uppmärksammades hur polisen slog till mot ”Eat Food Factory Europe AB” i Jordbro där 32 av fabrikens 54 anställda visade sig vara illegala invandrare som under slavliknande förhållande utnyttjades som billig arbetskraft. I en intervju med Sveriges radio året därpå oroar sig Tvätteriförbundets förbundsdirektör Sofia Sjöström över hur kriminella ligor tar över allt flera branscher, bland annat hennes egen, tvätteribranschen, genom att driva företag med uteslutande svart arbetskraft. Svart arbetskraft ofta i form av illegala invandrare. För en löneutbetalning kring 25 kr i timmen för 13 timmars arbetsdag till sina anställda, konkurrerar man ut sina rivaler på marknaden. Men redan så tidigt som för 15 år sedan, 2000, konstaterade migrationsverket genom projektet ”Argus” i sin rapport bland annat att omfattningen av utländsk svart arbetskraft är tillräckligt stor för att ”utgöra ett problem”. Vid tillfället hade man då fått in 1500 ärende om utländska medborgare som misstänktes för att olovligt uppbära bidrag och beviljats tillstånd.

Under ytan, utanför den legala marknaden, pågår dock ett långt värre skådespel. Renodlat kriminella organisationer är betydligt mer ljusskygga och svåra att få insyn i. Därmed är det också svårt att uppskatta hur många av de som uppehåller sig olovligt i Sverige som lever på eller tvingas in i organiserad brottslighet. 2009 inledde polisen i samarbete med migrationsverket och kriminalvården ett projekt, känt som REVA (Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete), i syfte att effektivisera handläggningen av utvisningsärenden och således öka rättssäkerheten. Mellan 2009 och 2013 lyckades det hårt kritiserade projektet  lokalisera och avvisa 23% fler personer som saknade tillstånd att befinna sig i landet än innan projektets start. Men vad som är av större intresse i detta sammanhang är att man bl.a. sprängde en traffickinghärva som pågått i flertalet år med unga tjejer från Östeuropa såldes som sexslavar.

Debatten kring tiggarverksamhet och illegal invandring är komplex och inte minst infekterad. Ofta lyfts olika ståndpunkter kring frågan fram på ett väldigt förenklat sätt. Men det finns en baksida av en allt för ensidig hållning. I skuggan av välgörenhet när man mörker krafter som gärna glöms bort på den politiska scenen. Krafter som systematiskt utnyttjar en prekär situation för att bedriva verksamheter där människor dagligen utsätts för fara och lidande. Krafter som vet att operera inom varje vrå där polis och rättssystem inte når fram. Varje människa i Sverige som saknar ett pass är inte bara om ett enskilt tragiskt öde, utan resultatet av ett system som brustit på flera nivåer, nationellt och internationellt. Stenar mellan kugghjulen som inte vittrar bort genom att sopa problemen under mattan och försöka dämpa symptomen medelst särlagstiftning och specialåtgärder.

Det är inte en hopplös situation för varken Europa eller Sverige. Men ska vi finna en väg ut krävs att man till en början tar bort skygglapparna, ser saker för vad de är, lokalisera brister i dagens regelverk och vågar betro myndigheter. Den romantiska vaselinindränkta verklighetsbilden vi inte sällan tilldelas bland mediebruset, fri från allt annat än arma individer som söker sin lyckas lott undan byråkratiska barriärer, är på flera sätt kontraproduktiv, även för de inblandade. Att våga lyfta fram sanningen även när den är som mest obekväm är en förutsättning för att diskussionen ska kunna nå bortom floskler och föda något konstruktivt. Att konstatera att situationen är problematisk är en god början.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt, Politik