Monthly Archives: april 2014

Skildringen av japansk terror i Kina under andra världskriget – en infekterad historia

Bild

Japansk soldat bredvid offer för en massaker vid floden Qinhuai. Bild från Wikipedia.

18 september 1931 exploderar en bomb vid den av Japan kontrollerade järnvägen i staden Mukden i den kinesiska regionen Manchuriet. Incidenten var troligtvis en false-flag-operation av den japanska regimen, syftat att motivera en ockupation av regionen för att lösa Japans prekära ekonomiska situation. Det kom att bli startskottet på 15 år av japanska aggression, expansion och brutalitet. Sex år efter incidenten i Mukden, närmare bestämt 7 juli 1937, utbryter så fullskaligt krig mellan Japan och Kina efter att Kina vägrar japanska styrkor inträde i staden Wanping för att leta upp en desertör. Vad som kom att drabba den kinesiska befolkningen därefter är en våg av terror, människobrott och massakrer – än idag tämligen okänt för oss i occidenten. Idag uppskattas ca 17 miljoner (av totalt ca 20 miljoner döda!) civila kineser fallit offer för massavrättningar, grymma experiment, mordbränder, biologisk vapenföring och bombningar mm, utförda av den kejserliga japanska armén under krigsåren.

En rad filmer har gjorts för att skildra händelserna i Kina. Huvudsakligen massakern som skedde 13 december 1937 i Nanjing (känd som Nanjingmassakern) då mellan 200 000 och 400 000 civila kineser mördades och kanske så många som 80 000 kvinnor och barn våldtogs. Mest känd, iaf för den västerländska åskådaren, är kanske ”The flowers of War” från 2011 med Christian Bale i huvudrollen, eller den amerikanskregisserade ”Nanking” från 2007. Än idag ifrågasätter dock många japaner fortfarande hur sanningsenlig återgivningen av händelserna i Nanjing verkligen är, och anklagar kinesiska och amerikanska skildringar för att vara propaganda. 2007 släpptes den japanskproducerade ”The truth about Nanjing” (Nanking no shinjitsu) som en motbild till ”Nanking”.

Desto klenare utbud finner vi av filmer porträtterande det ökända ”Enhet 731” – Enheten som på sin facilitet i Harbin (Manchuriet) från 1935 fram till krigsslutet kom att utföra hemska experiment på kinesisk civilbefolkning i syfte att forska kring huvudsakligen biologisk vapenföring. Bland annat utförde man här vivisektion (dissektion av levande människor), avsiktlig besmittning av dödliga sjukdomar, testandet av biologiska vapen på människor, utsatte människor för köldskador i studiesyfte och prövade kroppens tålighet genom experiment i tryckkammare. För den morbitt lagde cineasten är kanske den kinesiska filmen från 1988, ”Men behind the sun”, mest känd. 2007 gjordes ytterligare en skildring av den ryska regissören Andrey Iskanov – ”Philosophy of a knife”. Enhet 731 är för oss i väst än idag relativt okänt, men kan sägas vara i paritet, kanske rentav värre, än de experiment som, bland annat på order av Mengele, utfördes samtida i Tyskland.

Vad som dock kom att föranleda detta inlägg från min sida var en längre dokumentär vid namn ”Riben Guizi” (Japanska djävlar). Med sina 2 timmar och 40 minuter får vi en rigoröst omfattande skildring av kriget och de grymheter som skedde i dess spår genom intervjuer med 14 olika f.d. japanska befäl som berättar sina historier från fälten. Den närmaste surrealistiska upplevelsen av hur de olika befälen, från sina hem eller på sitt kontor likt fria män, öppet berättar om hur man våldtagit, lemlästat och mördat 100-tals kineser, tar oss med från ockupation av Manchuriet till krigsslutet, så väl som från värvning till utskrivning. Vi får återberättat om elaka övre befäl och en insyn i hur man såg på de kineser man avrättade. Framförallt ges en förståelse kring hur effektivt grupptryck fungerar och dess förmåga att få oss att göra de mest bestialiska av handlingar. Tillsammans målar de upp en historia som än idag många japaner inte vill kännas vid eller acceptera som sann.

På många sätt kom Japan att efter kriget ta diametralt motsatt väg än Tyskland. Medan man i Europa genom Nürnbergtribunalen höll omfattande rättegångar för krigsbrott och kom att döma många till döden eller långa straff, kom många japanska befäl undan med förhållandevis låga straff eller rentav frisläppta. Många kunde redan på 1950-talet återvända till Japan och leva normala liv. Mest anmärkningsvärt är kanske hur de ledande inom Enhet 731 genom avtal med USA att med sina framforskade uppgifter hjälpa till att få fram biologiska vapen i Koreakriget gavs åtalsimmunitet och senare blev fria män. Den mest kända personen bakom Enhet 731, Shiro Ishii, arbetade stillsamt vidare hemma i Japan fram till sin död 1967 (strupcancer). Hans efterträdare, Masaji Kitano startade och bedrev läkemedelsföretaget ”Green cross” efter sin hemkomst och dog 91 år gammal 1986.

Än idag är andra världskriget en kontroversiell fråga i Japan. Många känner inte till vad som hände i Kina under 1930- och 1940-talet, misstror eller förnekar de påstådda övergreppen. Till skillnad från Tyskland där nazistregimens utförda och påstådda brott fortfarande hänger över landets befolkning och ständigt görs påmint, tycks frågan kring kejserliga japanska arméns människobrott än idag infekterad. Just därför blir en dokumentär som Riben Guizi en högaktat fascinerande klenod för den historiskt intresserade.

 

2 kommentarer

Filed under Film, Historia

Frank Baudes utträdesbrev

Frank Baude. Bild från Proletaren.se

Frank Baude. Bild från Proletaren.se

I dagarna avgick Frank Baude från det parti han en gång varit med och grundat, KMFL(r), eller rättare sagt ”Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna”. Vid sitt avsked skrev han ett längre brev där han redogjorde för på vilka grunder han valde att ta avsked. Utträdesbrevet är allt för långt för att återge i ett inlägg, men jag har därför valt att lägga upp det inskannade originalet (som jag kom över på nätet som PDF). Vad som gör just Baudes avsked från politiken och dennes motivering så intressant är hur den speglar en förskjutning inom vänstern mellan gammalt och ungt. Baude tar upp en rad frågar där han opponerar sig mot en spridning av vad han upplever som politisk korrekthet för att blidka en borgerlig hegemoni. Främst vänder sig Baude mot den feministiska linje partiet antagit och pekar på ideologins medelklasshemvist (något jag själv ofta påpekat). Han varnar också för hur dessa moderna tendenser kan komma att fragmentera partiet (och kanske vänstern överlag. Min notering). Texten kan vara intressant och läsvärd även om du likt mig inte är orienterad åt vänster politiskt. 

Jag har här lagt upp dokumentet i form av thumbnails som går att trycka upp för större bild:

imagebam.com imagebam.com imagebam.com imagebam.com

Lämna en kommentar

Filed under Politik

Relationen mellan konservativ och nationalistisk opposition

En infekterad med återkommande diskussion är den kring förhållandet mellan nationalism* och konservatism, två tankegods vars vägar ständigt tycks korsas – ibland som fränder, ibland som antagonister. Dess komplexitet kräver sin utredning.

När franska revolutionen utbröt 1789 väckte det inte bara idén om liberal demokrati, utan sådde också fröet till nationalismen. Även om nationalstatens uppkomst knyts så långt bak som till slutet på Westfaliska freden 1648, är det först med upplysningstidens idéer och aristokratins sammanbrott som den etniska gemenskapen blir den starkast sammanhållande kraften och cementeras i nationalstatens egalitära medborgarskap. Det är också i revolutionens köldvatten som konservatismen första gången växer fram som ett utbrett motstånd mot liberalismen och den idealism, som bland annat återfinns i nationalismen, som upplysningen närde. 137 år senare står konservativa carlister och kämpar för monarkins återinskaffande, katolicismens ställning och  ett mer decentraliserat styre, sida vid sida med nationalsyndikalistiska/fascistiska falangister; ursprungligen både antirojalistiska och antiklerikala, samt anhängare av en stark statsmakt. Under samma årtionde hinner två centrala gestalter inom den tyska radikalkonservativa, Ernst Jünger och Oswald Spengler, starkt distansera sig från den nationalrevolutionära nationalsocialismen genom verken ”På Marmorklipporna (1939)” respektive ”Jahre der Entscheidung (1934)”.

En ingång till att förstå den märkbara ambivalensen under och kring andra världskriget kanske går att finna i de nationalrevolutionäras influenser från konservatismen att bevara det traditionella, motståndet mot socialism och liberalism, samt omfamnandet av nationen, men samtidigt likt en motpol stå för kollektivism framför organism**, centralisering framför lokalt självstyre och revolution framför reformism. Den konservativa rörelsen, enad främst kring antimodernismen, kom att under åren av det brinnande Europa splittras och ta ställning åt olika håll. Ernst Niekisch blev nationalbolsjevik, Thomas Mann blev liberal, andra fascister eller nationalsocialister så som Carl Schmitt. Lite mer än 100 år efter franska revolutionens utbrott, och kritiken mot ståndens upplösning (så som skilda juridiska entiteter), blir det folkliga, nationens varje komponent och helhet, ett essentiellt drag i det konservativa fädernelandspatoset.

Var står vi då idag, marginaliserade till kvävd opposition, och delandes samma röda skynke framför oss som nationalister? När jag frågar Jonas De Geer, som efter att enligt egen utsago kallat sig konservatism en stor del av sitt vuxna liv men sedan frångått epitet, idag medlem av det nationalistiska Svenskarnas Parti, menar han att det inte längre finns något att bevara, att konservatismen idag inte erbjuder verktyg att återskapa värden som inte längre är hotade, utan rentav demonterade. Ett radikalare alternativ måste till för återuppbygga ett skadeskjutet västerland. (Obs. Min tolkning.)

Troligen är han inte ensam med dessa tankar. Det gäckande hotet från massimmigration, mångkultur, kulturrelativism, värdenihilism, folklig segregation, rabiat genusteori, etnisk devalvering, kulturell och kunskapsmässigt förfall mm, försätter oss som oppositionella inte bara i samma båt, utan på branten till radikalisering och ideologisering. Traditionella konservativa ideal, och fundamentet av antirevolutionär balanserade tilltro till långsam förändring sätts i skuggan, kanske rentav glöms bort. Det kan vara nödvändigt att då och då stanna upp och reflektera.

Kanske kan en viktig komponent till att orientera sig i detta kaotiska tillstånd gå att finna i Ernst Jüngers tankar om ”anarken” – en karaktär ledd av en livsfilosofi befriade från samtidens och tillvarons imperativ och föreställningar, reflekterande och betraktandes världen istället bakåtlutat i sin helhet, och därför immun mot kronocentriska impulser. Eller varför inte låta sig inspireras av Julius Evolas andens aristokrat, med sin övertygelse om de eviga värdens styrka avskakande nihilismens högljudda megafoner.

Konservatismen bör inte, nej har inte råd, att drabbas av beröringsskräck i sakpolitiska frågor. Men framförallt måste man utkristallisera en egen tydlig identitet, skiljd från andra oppositionella element, och utstaka en riktlinje att hålla för att inte riskera att splittras upp. För 100 år sedan misslyckas man med detta.

 

*= Här förstådd i en snävare betydelse som ideologiskt nationalrevolutionär.

**= Det är inte otänkbart att fascismens teknokratiska inslag inspirerats av konservatismens organiska samhällssyn, om än med långt mer totalitära inslag i form av en betoning på individ < samhälle snarare än individ <-> samhälle.

3 kommentarer

Filed under Filosofi, Politik

Noah – Aronofsky

Bild

I förra veckan var jag på bio och såg den omdiskuterad filmen om Noa, enkelt döpt till just ”Noah”, av Darren Aronofsky – i min mening en av de främsta idag verksamma regissörer. För den som väntar sig en film nära porträtterande den i bibeln skrivna historian om Noa som för att rädda sig undan den annalkande syndafloden, med Guds hjälp, bygger en ark till sig själv och alla världens djurarter, bjuder filmen på en hel del överraskningar. Om än Aronofsky skildrar kärnan i berättelsen så som vi lärt oss den, blir snart hans frimodiga omtolkningar uppenbara. I vissa stater har man rentav ansett dessa fantasifulla ändringar väl magstarka och förbjudit filmen från att visas på landets biografer.

Huvudrollen som Noa innehas av den rutinerade Russel Crowe, inte minst kanske känd från Gladiator, som här får gestalta en karaktär kanske inte alls så enkom jovialisk som den bibliska Noa. Filmen ställer frågan om mänsklig ondska och gudstrogen nit på sin spets när Noa, övertygad om att den förpestade mänskligheten måste utrotas, tvingas ta ställning till att döda sina egna barnbarn, påbjudet av en tillsynes oförsonlig Gud. Som Noas motpart ser vi den brittiska skådespelaren Ray Winstone gestalta ”Tubal-Kain” – en stridslysten ättling till Abels mördare Kain, urskillningslöst övertygad om människans förträfflighet, rebellerande mot Guds allmakt. Kompletterande varandra utgör de en avbild av kristendomens antinomi; den fria viljan och plikten att lyda Gud. Som hämtad ur Nietzsches ”Ecce Homo” utropar den antropocentriskt övertygade Tubal-Kain människan som det starkaste väsen, avhängt något högre transcendent väsen, och sig själv som dess okrönte konung; en gudsförnekelse speglandes självaste Hin Håle. (läs Teodicéproblemet). Den fromme Noa, utsedd att förverkliga Guds plan med sin familjs skonande som belöning, blir samtidigt också den som axlas att obarmhärtigt låta massakern mot mänskligheten genomdrivas. Bakom effektfulla stridsscener med svärd och sköldar pågår för den uppmärksamme tittaren en långt djupare filosofisk batalj.

Aronofsky benämner sig själv som ateist och kanske är det också därför filmen inte intar en förskönande bild av Gud, utan tvärtom skildrar honom som tämligen maktfullkomlig, icke-förlåtande och hänsynslös; egenskaper som får sitt mänskliga uttryck i Noas fanatiska ihärdighet att utföra sitt uppdrag. För oss som läst gamla testamentet i bibeln är denna gudsbild föga främmande, om än sällan så brutalt återskapad. Än idag är framställningen av Guds råhet i GT ett hett ämne för diskussion och grubbleri bland kristna teologer. Men filmen kan också ses ur ett annat perspektiv. Tubal-Kain, eller kanske än mer hans förfader Kain, blir symbolen för människans girighet. Genom teknologisering och rovdrift vänder han ryggen åt sin skapare och tillber Mammon, aldrig mättad på makt och guld, så övertygad om sin egen förträfflighet och egocentrism att han bäddar för sin egen undergång  – en känga till vår moderna materialism, men också ett återkommande inslag i bibeln. Sist skulle jag vilja lyfta fram Anthony Hopkins karaktär ”Methusalem” (Noas farfar) som mitt mellan Noas och Tubal-Kain kamp mellan Gud och människa blir elementet för fatalism, obekymrat viss om att hans öde ligger utanför hans makt och välkomnande Guds rättrådiga styre.

Noah är ingen film för den som söker en bibeltrogen gestaltning av historian om Noas ark. Däremot tar den, likt Aronofskys andra filmer, upp viktiga existentialistiska frågor och fångar flera av bibelns centrala bryderier och budskap, vilket kanske inte varit möjligt med en mer bibeltrogen skildring. Filmen innehåller flera lager och kan ses på olika sätt, delvis kanske även beroende på tittarens perspektiv. Det är ingen film som slår en med häpnad som ett Aronofskys magnum opus, men den växer efter hand man analyserar och tar till sig filmens budskap. För den som hyser intresse för teologi och bibeln kan ett biobesök vara värt pengarna.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur, Religion

Artikel: Om yrkesansvar och politisk neutralitet

Artikeln skriven ämnad Sydsvenskans insändarsidan. Inte fått något svar på över en veckas tid, så väljer nu istället att publicera den här på bloggen. Ämnet för artikeln är senaste tidens uppmärksammade kampanjer mot Jimmie Åkessons Sverigeturné. 

Början av ”supervalåret” 2014 kantades av ett kontroversiellt uttalande i ett månadsbrev från hamburgarkedjan Max VD, Richard Bergfors, till sin anställda där han avrådde från att rösta fram Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, vilka hotat med att höja restaurangmomsen samt arbetsgivaravgiften för unga. Brevet offentliggjordes och väckte upprörda känslor då många ansåg det försmädligt att ett stort företag som Max tog politisk ställning och försökte påverka sin personal. Diskussioner kring huruvida ett, förvisso privat, men betydande företag skulle tillåtas lägga sig i sina anställdas politiska sympatier tog fart och blev under någon vecka en het potatis. Richard Bergfors försvarade det hårt kritiserade uttalandet med att han inte ämnade att lägga sig i sina anställdas val, men att frågan var betydande för restaurangverksamhetens framtid och därför relevant att lyfta upp. Detta skulle dock visa sig bara vara en aperitif för vad som kom att vänta.

Några månader senare blåser det åter upp, men nu inom den offentliga vården då en läkare stoppar Jimmie Åkesson (SD) vid ett tilltänkt studiebesök på Norrlands universitetssjukhus med motiveringen att han äventyrar patientsäkerheten. Vid närmre granskning framkommer att den berörda läkaren sedan tidigare tydligt profilerat sig åt vänster, och återigen väcktes en diskussion kring huruvida en allmän aktör tagit politiskt ställning och försökt använda sin yrkesroll som mandat för att föra röst åt båda patienter och övrig personal. Läkaren fick en reprimand av verksamhetschefen för Geriatriskt centrum på nämnda sjukhus.

När nu en anonym brandman från Malmö i ett öppet brev publicerat av DN, och i samma veva en grupp vårdanställda på SUS akutavdelning i ett öppet brev publicerat av Sydsvenskan, kräver inskränkningar i demokratin mot ett specifikt parti och dess representanter går det inte längre att vifta bort mönstret som enskilda incidenter. Den svenska demokratin står föga förberedd för en situation där fritt informationsutbytet och politiska rättigheter hotas digna under politiska gisslandrama och egenutnämnda språkrör, och där antidemokratiska uttryck kryper vidare från den politiska skalans mest perifera marginaler till samhällets mest vitala institutioner. Helgens händelser ska inte överdrivas, men inte heller förringas. Kommunikationen mellan väljare och förtroendevalda politiker, via seminarium, föreläsningar och studiebesök, är en grundläggande beståndsdel av demokratin och ger såväl väljare en möjlighet till insyn och förståelse för Sveriges politik och de olika politiska alternativen, såväl som för partirepresentanter att få en inblick i det svenska samhället och en chans till att uppfatta och lyssna till kritik och potentiella problem. Att tumma på denna möjlighet till samspråk vore att tumma på folklig representation, och således något otänkbart för den som är beredd att stå upp för demokratins spelregler och ett demokratiskt Sverige.

Givetvis bör alla ha rätten att uttrycka sin åsikt, såväl om dennes profession klär honom i kavaj, uniform eller läkarrock, men låt aldrig det privata engagemanget korrumpera yrkesrollen. Arbetsplatsen bör vara en neutral arena.

André Iskra Jönsson

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Förhållandet mellan ideologi och demokrati

FAROR

Stöddemonstration 1916 för Zeth ”Zäta” Höglund som året därpå kom att tvingas bort från Socialdemokraterna.

Förhållandet mellan ideologi och demokrati är inte alltid enkelt. Att en ideologi har representation i ett demokratiskt parti är inte nödvändigtvis ett mått på ideologin är demokratisk. Diskussionen försvåras därutöver ytterligare av att demokrati är ett mångtydigt begrepp. För undvika missförstånd syftar jag här till liberaldemokrati med inspiration ur franska revolutionen, i formen av demokratiska rättigheter för varje medborgare, folkrepresentation i politiska processer och en tilltro till argument och åsikter ska få dryftas fritt fram och tillbaka. En definition som man vanligtvis idag stipulerar demokratin utifrån, till skillnad från exempelvis pöbelvälde. För många innebär inlemmandet i ett demokratiskt styrelseskick ett kompromissandet av ideologin. Andra värden måste underställa sig den demokratiska värdegrunden och ideologin måste operera inom demokratins ramar. För icke-demokratiska ideologier som socialism och nationalism innebär detta en ständig balansgång. (För att förtydliga i syfte att undvika missförstånd – med icke-demokratiska ideologier menas inte att de är icke-folkliga eller totalitära, utan att de fokuseras kring värden som man anser viktigare än upprättandet av demokrati.)

Sveriges största folkrörelse, arbetarrörelsen, låg till grund för den ännu idag mest omfattande ideologiska kompromiss i form av Socialdemokraterna. Socialdemokratin som i Europa kom att bli en stark reaktion mot den revolutionära socialismen i öst blev genast kontroversiell och anklagad för förräderi mot socialismen. Så sent som på 70-talet beledsagades fortfarande representanter för socialdemokratin med pejorativ som ”socialfascist” från radikala socialister. Trots hård kritik från övriga socialister om att en anpassning till den ”borgerliga” demokratin försvagade socialismen, så blev man tillsammans med liberalerna de som huvudsakligen låg till grund för införandet av allmän rösträtt.

Men hybriden mellan de i grunden oförenliga elementen, den revolutionära socialismen och den reformistiska demokratin har inte alltid fungerat problemfri. Balansgången har varit tvingad att vara inom millimetern för att inte rörelsen skulle luta sig allt för långt åt vänster och frångå demokratin, eller allt för långt åt höger för att urholka det tankegods man ärvt från socialismen. Partifalanger har genom åren velat dra det Socialdemokratiska arbetarpartiet åt ett eller annat håll, inte minst i partiets barndom. Främst kanske vi här kan dra oss till minnes 1910-talets inre strider mellan moderata socialdemokrater med bland andra den framtida statsministern Per Albin Hansson, och det mer revolutionära skiktet av partiet med Zäta Höglund i spetsen. Men föga behöver vi traska så långt bak i historien som 100 år för att hitta exempel på interna strider inom rörelsen eller hur den konsensuella demokratisynen knakat i fogarna. Ideologier vars kärnvärden står över eller utanför demokratin kommer alltid löpa en risk att kompromissa om demokratin istället för ideologin, och liknande tendenser kan vi se i delar av den reformvänliga vänstern idag. När LO utesluter Sverigedemokrater ur facket, eller personer som identifierar sig som socialdemokrater vill hindra andra från att nyttja demokratiska rättigheter, så som att förbjuda SVP:s första maj-demonstration, innebär det att man ger uttryck för vissa värden som högre än de demokratiska, och drar sig därmed från demokratin mot ideologin som värdegrund. För den som tror på, och brinner för att bevara demokratin, blir det centralt att snabbt kritisera varje sådan ideologisk manöver på bekostnad av demokratin.

Givetvis står inte socialismen ensamma i konflikt med demokratin, även om det idag kanske är den mest betydande på parlamentsnivå. Men liknande oenigheter, höftande och kompromisser sker i alla läger där ideologi och demokrati kontrasterar. Så även i oppositionell miljö. Polemiken går het bland nationalister, identitärer, konservativa och andra som kan tänkas missnöjda med nuvarande samhällsutformning, mellan debattörer som enbart kan se ett framtida politiskt paradigmskifte medels allt från renodlat våld till smärre inskränkningar i demokratin, och de som, likt mig, ser det som vitalt, som en grundläggande rättvisa, att agera inom ramarna för demokratins grundpelare. Och det kommer troligen också alltid vara en dragkamp vi tvingas ta ställning till.

Slutligen kan vi redan idag se en liknande envig mellan den allt mer åter spridda religionens trosuppfattningar och demokratin. Religion och demokrati är två oförenliga poler, även om vi, vilket kan dras som parallell till socialismen och socialdemokrati, finner demokratiska partier som influerats av religionens värdegrund, så som Kristdemokraterna, kommer de för den religiöst övertygade att skära sig mot varandra. Inte minst blir relationen islam-demokrati relevant framöver, då demokrati får en utmaning i att göra sig dominant över islam, eller själv låtas kuvas. Vi har sedan tidigare sett att det visat sig i många fall problematiskt.

Lämna en kommentar

Filed under Politik

Riktningsändring och inkvisition

Senaste tiden tycks ha bjudit på en sällan skådad intensitet i det politiserade Sverige. Koppan har gått blodig, och när det inte räckt till har bödel fått träda fram med bilan i högsta hugg. I skrivande stund ligger en rykande färsk, nåja, artikel på i sydsvenskans mailbox och väntar på granskning (eller papperskorgen) signerad André Iskra Jönsson. Nej, jag ska inte hålla er på halster! Min text rörde givetvis senaste tidens hariga brandmän och demokratiföraktande sköterskor. Som om det inte var nog följde inkvisitionen mot en trogen Röda korset-medlem som råkade vara allt för frispråkig med sina politiska förmenanden. Dick Harrisons artikel om fascismens kontraproduktiva semantiska devalvering kom väl lägligt i tid till den upptrappade häxjakten. Nog för att Dick och jag är oense som ett och annat, men formuleringen kring relativiseringen av begreppet fascism relativisering är slående:

”När termen fascism används i dagligt tal är det emellertid knappast dessa ideologiskt medvetna Mussolinilärjungar som avses, inte heller deras Hitlerinspirerade kusiner ännu längre ut på högerkanten. Termen brukas huvudsakligen som skällsord, ett invektiv som folk vräker ur sig mot personer man ogillar. En ”fascist” kan vara en man som vill stärka försvaret, en politiker som uppskattar starka fackföreningar med nära band till regeringspartiet, en polis som ingriper mot illegala demonstrationer eller bara någon som hissar en svensk flagga. Ofta kan termen bytas ut mot ord som ”förtryckare”, ”intolerant skitstövel”, ”rasist” eller ”nationalist”. Varje gymnastiklärare som insisterar på ett övermått av armhävningar löper risken att kallas ”fascistjävel”. Få politiska begrepp har visat sig besitta en lika stor potential inom de fula ordens sfär.”

Sedan andra världskriget har politiska demagoger ökat på sin vokabulär, med en eskalering senare år av demoniserande etiketter att effektivt kasta mot sin opponent. Men det ska nog inte tolkas så enkelt som bara en språklig förändring, utan snarare en riktningsändring på det mentala planet. Synen på demokrati tycks förflytta sig bort från liberalismens optimistiska rationalism, för att istället tvingas underkuva sig en hierarkisk ordning av värderingar. Enligt kristen dikotomi stipuleras ond och god, för att sedan agera ramverk i hegeliansk dialektik. Ideologier fixerade vid att bekämpa ett ont element är knappast något nytt, men sällan tidigare i modern tid har den synen så tydligt smugit sig bort från sina perifera poler in till etablissemangets kammare och vidare ut till mannen på gatan. Alltid finns där någon flitig allmogen som sett grannen begå onaturliga handlingar och en överstepräst som stolt står redo att verkställa straffet. Rädslan för att bli utpekad som häxa är allmänt närvarande.

När människor väljer att tysta motståndare, genom våld, hot eller blockader, är det inte bara en missförtroendeförklaring mot ett parti eller en företrädare, utan mot demokratin som system. Det optimistiska fundamentet som demokratin vilar på, att människans oenigheter inte vilar i väsensskillnader utan blott skilda rationella uppfattningar om världen, och att förnuft och argumentationsutbyte kommer lösa våra stridigheter, lämnas här, vilket hänt förr, för en mer mytisk uppfattning kring rätt och fel, eller rentav fatalistisk som historicismen. Demokratin blir därur inte längre betraktad som intrinsikal, förverkligandet av folkviljan och folkrätten, utan instrumentellt prövad som en plattform för idealistiskt förverkligande. Som sådan kan den också berättigas inskränkningar och undantag. Värden blir demokratin överställd och kan exempelvis medföra attityder kring att våld under vissa syften kan vara godtagbart. Motvärden blir dåliga och företrädare för dem onda.

En likartad kris växte tydligt fram i början av 1900-talet, med framgångar för de hegelianska ideologiernas överlägsna självförtroende, form av marxismen och fascismen. Den blotta ondskan i ideologiernas antagonister kunde inte stävjas om demokratin försvarade en oppositions existens, och blev därför tvunget att avskaffa. På liknande sätt kan vi idag se allt ifrån kostymklädda politiker till maskerade huliganer genom olika tillvägagångssätt uttrycka samma tanke – att demokratins spelregler bara kan följas när det gäller den egna spelaren, kanske rentav skrivas om. ”Tit for tat” lämnas därhän.

Att vi hör ordet ”fascist” så ofta beror inte bara på en begreppsrelativisering, utan på en djupt rotad förändrad attityd till politiken. Samma attityd som för en tid sedan drabbade den kvinnliga Röda korset-medlem som hyste allt för stor ärlighet, och som drabbar Jimmie Åkesson när han ska hålla ett rutinartat studiebesök. En attityd som kräver att demokratin stiger åt sidan för den nödvändiga inkvisitionen.

1 kommentar

Filed under Filosofi, Politik