Category Archives: Politik

Springare-gate

3422283_2048_1152

Efter att det under det gångna året framkommit uppgifter om hur polisen mörklagt sexuella övergrepp på festivaler runt om i landet under sommaren, så har frågetecknen varit många rörande hur omfattande hemlighetsstämplingen sträcker sig gällande brottsbekämpning i Sverige. Var festivalbrotten en anomali inom svensk brottsbekämpning, en åtgärd i ett extra känsligt läge, eller var det en bricka i en större struktur?

Den 3:e februari i år satte sig Örebropolisen Peter Springare framför datorn och tog mod till sig att offentligt skildra den arbetssituation han dagligen upplever. Reaktionen blev som att sticka hål på en ballong fylld till bristningsgränsen med instängd luft. Den lilla nålen trängde igenom den tunna men robusta ytan av latex och ut pyste ett tryck som nådde över stora delar av nätet och ända fram till traditionell media. Alla de frågetecken som legat kvar latent under vintern avkyldes åter och kom upp i tö. Vad är svensk polis idag? Vem verkar man för, och är man pålitliga? Kommer de kunna skydda mig när jag behöver deras beskydd?

Polisväsendet är inte bara en myndighet ibland många andra, utan ett av samhällets grundpelare, lokalt och nationellt, i närområden och i rikets beskydd. Deras förtroende sträcker sig utanför enskilda fall och statistik, och handlar minst lika mycket om att etablera en roll i samhällsbyggandet och ingjuta tillit hos varje medborgare. Just därför är det extra viktigt att de inte låter det skapas en distans mellan sig själva och de man är förpliktigade att beskydda.

Peter är ingen Snowden, Magnitskij och van Buitenen. Han kanske inte kommer uppmärksammas i tidningar på andra sidan jordklotet, eller hyllas av en enig journalistkår i Sverige. Likväl är han en visselblåsare och som sådan kommer han både få stöd och kritik. Att som privatperson gå ut och presentera intern information är och kommer alltid vara en vattendelare bland så väl samhällets högsta höns som bland befolkningen i stort. Några ser det som illojalitet, andra omfamnar det som medborgarens rätt till insyn. Men hur vi än vänder och vrider på det är det i slutändan just de få som vågar säga ifrån som är vår sista utpost när myndigheter och storföretag mörklägger och undanhåller viktig information. I sista led är det inte en fråga om politisk sanning, konsekvenser eller ens motiv, utan en fråga kring vad man som medborgare anser samhällets institutioner är förpliktigade att rapportera om.

Jag, som många, står bakom en rättssäkerhet som ibland måste involvera sekretess för att skydda brottsutredningar och individer, men denna sekretess får aldrig gå så långt som att täcka över generella samhällsproblem eller hindra insynen i polisens arbete. Ska man lita till statistiken tycks en sådan ståndpunkt också delas bland åtskilliga poliser och aspiranter. Aldrig har mängden avhoppare varit så omfattande och bristen på personal så akut inom kåren. Bara under året som passerade valde nära 1000 anställda att säga upp sig. Att tvingas till att på bästa sätt försöka hantera en allt mer skenande arbetsmiljö och samtidigt bära munkavel blir för många en uppgift för mycket.

Peter Springare är inte någon hjälte för att han bekräftar rasistiska tankemodeller, kommer med obehagliga sanningar eller ger bränsle åt migrationspolitiska skeptiker. Polisman Peter Springare är en hjälte för att han påminner om de förpliktigande värden som borde vara grundbulten hos hela kåren; att finnas till för och av Sveriges befolkning. Hans öppenhet och ärlig markerar den enda väg polisen kan välja om man vill ta sig ur den kris man befunnit sig i under åratal. Att ställa sig bredvid honom i kampen är en liten men vital uppoffring alla bör överväga att göra. Sverige behöver fler som honom, många fler.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Politik

Polemiskt skyttegravskrig

Det har nu gått några månader sedan jag senaste återgav mina reflektioner här i bloggen. Mycket har hunnit hända, så som alltid. I dagarna har publiceringen av fotografiet på ett kurdisk barn, uppflutet på en strand i Turkiet efter ett försök att ta sig över till Grekland, rört många känslor världen över. Någon månad tidigare uppmärksammades i Sverige ett bestialiskt mord begånget inne på IKEA i Västerås. Händelserna har inte stannat vid att vara personliga tragedier, utan också fått ett symboliskt värde för två ståndpunkter som tycks förflytta sig allt längre från varandra. Det kan näppeligen undgå någon att det politiska spelfältet polariserats allt mer senaste åren. Så blir också debatten stundtals allt mer reducerad till tillfällig drivved för en viss linje, med ett bortfall av konstruktivt meningsutbyte. Vissa frågor är idag renodlade skyttegravskrig där meningsmotståndare inte ens längre diskuterar via samma plattformar. Man sitter i sin tunnel med proviant och arsenal och inväntar att någon ska närma sig för att bli pepprad med personangrepp och utfrysning. Ingenmanslandet tycks öka med några mil dag för dag.

Bild från slaget om Somme 1916. Källa: Wikipedia

Bild från slaget om Somme 1916. Källa: Wikipedia

Själv har jag aldrig trivts särdeles med att hålla mig på en kant. Att bara umgås och diskutera med en viss typ av människor och enbart serveras en viss vinkel på nyheter skulle vara för mig förödande. Även om jag som alla andra har en politisk profil, så varvar jag genrer och inriktningar flitigt när det kommer till olika litteratur och polemiska texter. Min hjärna kräver konstant att födas med olika nya perspektiv och ingångar till olika spörsmål att bearbeta för att inte bli understimulerad. Hittar jag ingen för mig outforskad mark att tillfälligt bli betagen av blir jag rentav deprimerad och apatisk. Tillsynes en väldigt unik hållning. I alla fall är det känslan som slår mot en när man öppnar morgontidningen, diskuterar med bekanta eller slår på en partiledardebatt.

Inte heller under mina akademiska studier, bland annat i visdomens vagga filosofin, har jag funnit samma inställning till de problem man ställs inför att försöka lösa. Benägenheten att ta in kritik må vara högre än i valfritt kommentarsfält, men det där gäckande behovet av att självkritiskt vrida på och pussla med, måla upp mönster och lokalisera brister, med sina egna uppfattningar är svårt att finna. Man råkar på personer som är prominenta inom sitt område och ytterst stringenta i sin arbetsprocess vad gäller tydliga stipulationer, metodik och framförallt hanterandet av kritik och potentiella felfaktorer. Sedan avklär de sig labbrocken, går in på datorn och för resonemang värdigt en pueril tonåring. I värsta fall publiceras en artikel så stinkande av ohederlighet att det vore otänkbart att den skulle godkännas inom universitets väggar. Det ställer givetvis frågan; Hur kan man misslyckas att integrera alla de verktyg man dagligen använder i tjänst med sin personlighet på fritiden?

Så som jag förstår det handlar det om att man, ofta väldigt tidigt i livet, skapat sig en roll som involverar olika värderingar och synsätt. En roll som hjälper en att definiera sig själv, men också sig själv i relationen till andra. Risken att rubba sin verklighet och slå undan marken man står på blir för högt om man ska börja tvivla på sin egen värdegrund. Istället försöker man befästa sina ståndpunkter genom att intala sig att de är obestridbara. Man börjar kanske rentav undvika människor som kan tända en gnista av tvivel hos en själv och bygger upp en mur mot meningsmotståndare i form av raljerande, demonisering och stigmatisering. Begreppet att ”ta ställning till något” kan potentiellt ha generell innebörd av att inta en viss utgångspunkt för att ge ett flöde i en debatt, men har snävats av till att beskriva en mer konkret specificering av vän och fiende, så som vi till viss del kan känna igen i Schmitts uppfattning om det politiska som begrepp. Debatten får ett skimmer av överflödighet när positionerna på förhand är så tydligt cementerade, och betraktas som en mindre effektiv version av kampen på slagfältet. En kan dra paralleller till otåligheten under förra seklets första hälft när dragningen till ytterlighetspositioner skapade en kokande kittel.

En annan vinkel är naturligtvis hur den ständiga ström av information som forsar över oss idag tvingar oss att ta snabba beslut och använda oss av färdiga mallar för att sortera in mängden intryck. Det finns inte tid och tålamod till kontemplation när det finns så mycket att ta ställning till. Med dagens bevakning kommer ingen undan beklämmande fakta och tragedier oavsett om sker här eller på andra sidan jorden. Bilden på den drunknade Alan eller det grymma mordet på Lisa Holm är händelser som inte är lätta att skaka av sig hur som helst, och ställer krav på oss att förtydliga vår världsbild. De rör sig om momentana men eggande sinnebilder som får oss att revidera eller befästa en tidigare uppfattning. Efter medieuppbådet senaste dagarna väcks givetvis inte bara frågor om de rent praktiska angelägenheterna angående flyktingsituationen kring Medelhavet. Det väcker också frågeställningar om framtidens journalistik och hur viljan till förändring kommer att kommuniceras imorgon. Gårdagens återgivande propaganda i form av affischer och agitation ersätts med levande urklipp ur verkligheten. Den utvecklade tekniken ger möjligheten för varje individ att enkelt dokumentera ett fragment att visa upp och tolka fritt. Kanske ligger nästa steg mot en mer effektiv informationshantering i ett fångat ögonblicks suggererande verkan, liknande somliga ords affektiva effekter.

Sartre hade älskat att gräva ner sig i den delikata situation informationssamhället försatt oss i, för att inte tala om den postmoderna människans strategier mot den ofrånkomliga ångesten enligt existentialistiskt ramverk. Aldrig tidigare ställs jaget inför så många beslut att precisera sin tillvaro. Strömmen av information blir mer av en fors. Vi vet så lite om så mycket. Det kategoriska ställningstagande när fanatismen, och fanatismen blir räddning från utsattheten i att vara människa, hjälplöst utkastad i ett ostrukturerat kaos. På det politiska fältet blir följden att man stärker sin försvarslinje allt mer med sandhögar och taggtråd. För inte kan de flesta väl förstå hur en bild eller berättelse kan betyda så olika saker för två personer?

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt, Filosofi, Politik

I skuggan av slagorden – Offren som inte får plats i debatten

De figurerar överallt ibland oss. Om inte som fysiska kroppar, så i debattartiklar och politiska diskussioner. Människor som befinner sig i Sverige utan vare sig medborgarskap eller uppehållstillstånd, men varken för att jobba eller turista. Utfattiga EU-medborgare som vallfärdar till väst- och sydeuropa för att tigga pengar är en het fråga, liksom följetången rörande den stora mängden illegala invandrare, ofta refererade till som papperslösa. I ett virrvarr av kortsiktig opportunism, degig byråkrati och korruption tycks de existera parallellt med majoritetssamhället. Ibland som ett problem att sopa under mattan, men ofta som en språngbräda att utnyttja för politiska volter.

I säsongsöppningen av TV4:s samhällsprogram Kalla Fakta får vi följa med på vägen från Rumänien till Sverige när en betald rumänsk medborgare iklär sig dold kamera och sätter sig på bussen i det mytomspunna Transsylvanien för att ta sig genom olika rumänska städer och vidare ut mot Europa. I Sverige hämtas resenärerna upp för att bussas ut till olika platser via en mängd stulna fordon. Det dokumenteras också att bussen som tog gruppen till Sverige lastar med sig stöldgods tillbaka, och att man säljer alkohol till kunder i Sverige. Men vad som kanske är långt allvarligare är hur vi får ta del av organiserad människohandel.

Vi möter Sorin som tvingas sitta och tigga utan minsta förhoppning om egen vinst. Han förtäljer om hur han systematiskt övervakas och hur han misshandlas om han försöker fly eller inte lyda. En man som kallas kort och gott ”Bossen” äger honom och flera andra och tar alla inkomster tiggeriet ger. Hemma i byn opererar samma syndikat ”Bossen” är en del av för att locka fler i samma fälla. Sorin och hans resa mot befrielse blir reportagets huvudspår.

I Sverige beräknas det finnas ca 4000 tiggare, en fördubbling från förra året. Hur många som lever under samma tvång som Sorin är givetvis svårt att svara på, men att det finns en tämligen välutformad organisation bakom tiggeriet torde det inte röra någon tvekan om längre. Romernas bostadssituation och ekonomiska utsatthet i hemlandet bör i sig redan vittna om omöjligheten i att finansiera en resa över halva Europa själva. I spåren av misären finns en cynisk men lukrativ affärsmöjlighet som kurir. Biljetten betalas med ihoptiggda pengar, passet tas in som pant under tiden. I vissa fall, så som Sorin, används hot och våld som metod för att uppbära tvångsarbete med 100% vinst för kopplaren. Passfriheten inom EU gör det dessutom omöjligt att kontrollera om personen varit fast i verksamheten längre än tre månader i Sverige.

Men de romska tiggarna är inte ensamma som skyddslös grupp inom Sveriges landsgräns. Man beräknar att uppemot 50 000 människor lever illegalt i Sverige. Allt från dömda brottslingar till människor som inte sökt asyl eller fått avslag. Många saknar helt ID-handlingar och går inte att spåra. Som illegal invandrare lever man utanför det svenska rättsystemet och får söka boende och uppehälle genom andra vägar än de legala. Ofta sker det genom svartjobb eller som underhuggare till kriminella organisationer.

2011 uppmärksammades hur polisen slog till mot ”Eat Food Factory Europe AB” i Jordbro där 32 av fabrikens 54 anställda visade sig vara illegala invandrare som under slavliknande förhållande utnyttjades som billig arbetskraft. I en intervju med Sveriges radio året därpå oroar sig Tvätteriförbundets förbundsdirektör Sofia Sjöström över hur kriminella ligor tar över allt flera branscher, bland annat hennes egen, tvätteribranschen, genom att driva företag med uteslutande svart arbetskraft. Svart arbetskraft ofta i form av illegala invandrare. För en löneutbetalning kring 25 kr i timmen för 13 timmars arbetsdag till sina anställda, konkurrerar man ut sina rivaler på marknaden. Men redan så tidigt som för 15 år sedan, 2000, konstaterade migrationsverket genom projektet ”Argus” i sin rapport bland annat att omfattningen av utländsk svart arbetskraft är tillräckligt stor för att ”utgöra ett problem”. Vid tillfället hade man då fått in 1500 ärende om utländska medborgare som misstänktes för att olovligt uppbära bidrag och beviljats tillstånd.

Under ytan, utanför den legala marknaden, pågår dock ett långt värre skådespel. Renodlat kriminella organisationer är betydligt mer ljusskygga och svåra att få insyn i. Därmed är det också svårt att uppskatta hur många av de som uppehåller sig olovligt i Sverige som lever på eller tvingas in i organiserad brottslighet. 2009 inledde polisen i samarbete med migrationsverket och kriminalvården ett projekt, känt som REVA (Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete), i syfte att effektivisera handläggningen av utvisningsärenden och således öka rättssäkerheten. Mellan 2009 och 2013 lyckades det hårt kritiserade projektet  lokalisera och avvisa 23% fler personer som saknade tillstånd att befinna sig i landet än innan projektets start. Men vad som är av större intresse i detta sammanhang är att man bl.a. sprängde en traffickinghärva som pågått i flertalet år med unga tjejer från Östeuropa såldes som sexslavar.

Debatten kring tiggarverksamhet och illegal invandring är komplex och inte minst infekterad. Ofta lyfts olika ståndpunkter kring frågan fram på ett väldigt förenklat sätt. Men det finns en baksida av en allt för ensidig hållning. I skuggan av välgörenhet när man mörker krafter som gärna glöms bort på den politiska scenen. Krafter som systematiskt utnyttjar en prekär situation för att bedriva verksamheter där människor dagligen utsätts för fara och lidande. Krafter som vet att operera inom varje vrå där polis och rättssystem inte når fram. Varje människa i Sverige som saknar ett pass är inte bara om ett enskilt tragiskt öde, utan resultatet av ett system som brustit på flera nivåer, nationellt och internationellt. Stenar mellan kugghjulen som inte vittrar bort genom att sopa problemen under mattan och försöka dämpa symptomen medelst särlagstiftning och specialåtgärder.

Det är inte en hopplös situation för varken Europa eller Sverige. Men ska vi finna en väg ut krävs att man till en början tar bort skygglapparna, ser saker för vad de är, lokalisera brister i dagens regelverk och vågar betro myndigheter. Den romantiska vaselinindränkta verklighetsbilden vi inte sällan tilldelas bland mediebruset, fri från allt annat än arma individer som söker sin lyckas lott undan byråkratiska barriärer, är på flera sätt kontraproduktiv, även för de inblandade. Att våga lyfta fram sanningen även när den är som mest obekväm är en förutsättning för att diskussionen ska kunna nå bortom floskler och föda något konstruktivt. Att konstatera att situationen är problematisk är en god början.

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt, Politik

”Delat land” med Niklas Källner – En kort recension

Utanför storstadens brus och dus lever landsbygden på låg puls. I sin sävlighet andas den vemod och släckt framtidshopp. I alla fall är det nog så den upplevs utifrån ett stockholmsperspektiv. Få journalister lyckas med konsten att porträttera småbygden som något annat än en nergången idrottsplats, en glest trafikerad genomfartsled och en föråldrad befolkning som ogärna pratar om annat än saker som skett femtio år tillbaka. Kanske finns det en viss sanning bakom. Landsbygden har sakta dött ut i Sverige med arbetslöshet och avfolkning till följd. Många lämnar småorten för staden när de får möjlighet. Kvar att vittna om politikens misslyckande att bevara landsbygden finns blott några trogna lokalpatrioter som gästat bygden sen ungdomens glansdagar. I programserien ”Delat land” gör SVT-journalisten, tillika Brommabon, Niklas Källner ett försök att sätta sig in i småortsmentaliteten.

Ställdalen, ett stilla ödsligt samhälle i Bergslagen som politikerna misslyckats hålla vid liv, blir med ett sprillans nytt flyktingboende avlastningsplats för storstadens bekymmer likt en utsocknes soptipp för kemiskt avfall eller anstalt för livstidsdömda brottslingar. På den småländska vischan lever invånarna i otrygghet när avståndet till närmaste polisstation blir allt större, och i lilla lappländska Dorotea kämpar ett gäng ockupanter för att bevara ortens lokala sjukvård när kommunens tillgångar tvingar fram nerdragningar.

Det blir ett möte mellan storstadens framtidsorienterade idealism och landsbygdens självbevarande konservatism. Den nostalgiska Ställdalenbon Bosse som vill bevara det traditionella och homogena mot Källner som vill bryta upp och omdana. Lokalpatriotiska invånare som vill att saker och ting ska fungera som förut och gör motstånd mot det moderna samhällets försök att centralisera resurser.

Men det är en riggad kamp. När programmet närmar sig sitt slut kliver Källner fram närmast som missionär inför oupplysta hedningar, och vinkeln tycks gestalta något liknande det förvuxna barnets ovilja att växa ifrån sin barndom snarare än någon legitimerad kritik av samhällsutvecklingen. De ingrodda invånarna i Dorotea visar sig i själva verket mest vara välvilliga men omedgörligt dumkonservativa som målat upp felaktiga proportioner. De brottsutsatta byborna i Småland har inte uppfattat politikens ramverk. På ett café i Ställdalen tar den till en början flyktingfientliga Bosse till slut flyktingen Ahmeds hand och bryter arm på ett skrangliga bord framför. Skepticismen och oron förbytts mot glädje och broderlighet, och för ett ögonblick vaggas man in i att de utmålade hindren är tomma spöken

Den gemene landsortsbon är prima facie kverulant, gemytligt eljest och lite obildad och fördomsfull. För den kringresande akademiskt skolade stadsbon blir det ett möte som mer liknar ett safari än en jämbördig dialog. Som så ofta med dylika inslag kantas de alltid av en bild av landsbygden som svårbegriplig och lite exotisk. Människor med lustiga dialekter, insnöade intressen och en stark fientlighet mot allt utanför bygränsen. Mötet mellan två så olika världar blir om möjligt svårforcerad, trots medias ambitiösa försök att nå ut i de isolerade småsamhällena.

Jag köper inte den bilden fullt ut. Det finns ett mått av tillgjordhet bakom fördumningen. Storstaden är inte så pompös, och landsbygden är inte så okultiverad. Däremot finns det en attityd som bär upp en enorm barriär de båda emellan. Ett glapp som uppstått utifrån ett avståndstagande mot det som inte passar in inom ideologiska ramar. Det oskuldsfulla oförståendet är snarare en manifestation av ett upplevt ”bättre vetande”. För den som kan avläsa de mindre uttalade nyanserna av inslagen är det i själva verket tämligen allmänna problem i det moderna Sverige som kommer till uttryck. Rörligare och mer sofistikerad brottslighet, en migrationspolitik som mist proportioner, bristande resurser i offentliga sektorn och en urbanisering som får till följd att landsbygden avfolkas och att staden lider bostads- och arbetsbrist.

Men allt är inte pessimism och melankoli. Reportagen månar också om en solidaritet och gemenskap som lever kvar ännu i bygden, om än på sparlåga. De ICA-anställda i Kågeröd som offrar en ledig kväll för att vakta butiken, ockupanter som spenderar flera nätter i veckan på den hotade sjukstugan, och bildandet av medborgargarden för att få bukt med inbrottsvågen i Småland. Serien är sevärd för den vill som få insyn i en del av Sverige som glöms bort bortom stadens liv och politiska fokus. Inte minst vittnar den om hur många av de utmaningarna vi står inför tar sig proportioner långt utanför de stora tätorterna.

OBS! Denna recension är enkom baserad på de tre första avsnitten som gick att tillgå på SVT-Play. Troligtvis har det tillkommit avsnitt.

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt, Politik

Postmodernismen och dess premisser

Heidegger_1955

Martin Heidegger, en av flera influenser till postmodernismen. Bild från counter-currents.com.

Ett begrepp som ofta dyker i debatten med tämligen vag innebörd är ”postmodernism”, ett samlingsnamn på något som påstås växa fram som en reaktion mot modernismen och kanske som en delvis förlängning av inte minst existentialismen. Postmodernismen vill bryta med de stora berättelserna som strukturer för verkligheten genom att ifrågasätta förutsatta sanningar om varat. Ur existentialismens ”existens före essens” dissekerar man modernismens bild av objektiva sanningar och sökande efter essensen för existensen. Sanningar blir relativa och kontextuella. Postmodernismen grundpremisser i sig besitter inga normativa slutsatser, utan öppnar upp för att mening är något ifyllt av kontext och relationer och därmed böjbart och tomt. Istället följs den förutsatta existensen av ett självdefinierat vara som tar sin utgångspunkt i subjektiva eller intersubjektiva narrativ.

Ur den kritiska hållningen mot de stora berättelserna, de om folkens gemensamma vara via levnadssättet, tron och historien självklara roll i förklarandet av verkligheten ges plats åt de små berättelserna, individernas självförverkligande genom urskiljande identitetsdrag. Urskiljande som i kontrast till normalitet, till det opersonliga generella. Dess utgångspunkt blir normalitet som inautenticitet och medveten anti-normalitet som autenticitet.

En filosof som ofta anges som en inspirationskälla för postmodernismen är den tyska filosofen Martin Heidegger. Men att hävda en tydlig normativ ådra heideggerianska filosofin blir ett svårartat projekt. Den i världen utkastade upplevande och tolkande existensen, känt i Heideggers filosofi som dasein, eller på svenska, tillvaro, kan inte befria sig från förutsättningar för sitt medvetande. Det skulle vara ett perspektiv ur intet, ur rumslöshet och tid. Människan är bunden att vara här och nu, där den är. En dekonstruktion av värden blir en dekonstruktion i i-världen-varon, vårt ofrånkomliga sammanhang, inte av i-världen-varon. De små berättelserna blir ingen separat existens som ersätter de stora, om än det vid första ögonblick kan tydas så, utan en komponent i en stor berättelse om världen utifrån små berättelser. Deras existens kräver en lagbundenhet i världen som tolererar och accepterar dem som sanningar. Anti-normaliteten kräver en struktur som paradoxalt gör den till en del av en normalitet. En idé som tycks betona subjektens parallella existensers betydelse för vardera självdefinitionen, men förutsätta relationen dem emellan omdömeslöst. Det blir givetvis en absurd tanke att en avmonteringen av stora berättelser som sanningsbärare skulle innebära en slut på striden om sanningarna om verkligheten.

Istället ser vi en postmodern marxism som försöker fylla i dess luckor genom att använda teorin som ett verktyg för politiska landvinningar. Postmodernismens format artar sig väl för  kritik mot pågående samhällsstrukturer, genom sina frågeställningar river den ner utan att kräva uppbyggnad, en kraft som återfinns i revolutionens initiala fas. Med utgångspunkt att allt, fundamenten för vår specifika världsbild, går att dekonstrueras genom att utmanas som sanningsbegrepp. Tomrummet går sedan att fylla med berättelser om maktstrukturer som uppbär världen som orättvis, ofri och inautentisk. Heidegger såg själv i nationalsocialismen, inpressad mellan kommunistiska Sovjet och kapitalistiska USA, den kraft som skulle fylla tomrummet med en mer vaken tillvaro efter de båda materialistiska stora berättelsernas frånfälle.

Idag kan vi just se hur i spåren efter traditionalitetens berättelsers uttåg hur materialismens berättelser tar överhand, men i en mer subtil gestalt anpassad efter det lilla berättandets premisser. Postindustriella massor som konsumerar sin identitet i brist på djupare rotfasthet, bildar en social attribut byggd på en manifestering av levnadssätt och värderingar kopplat till tekniska attiraljer, kläder och stil, språkbruk och umgänge. I kölvattnet av postmodernismens undergrävande av de stora berättelserna blir identitet en image. Vad kan jag kommunicera till andra genom min konsumtion, mina kontakter och min livsstil?

Även politiken blir också en form av image. Ställningstagandet, stoltserande med politisk ståndpunkt även i apolitiska sammanhang, det tydliga avståndstagande från den som inte delar min värdegrund, det öppna fiendeskapet och markeringen. Den politiska imagen blir lika mycket antites som tes, liksom den splittrade familjen blir en antites till kärnfamiljen, liksom homo till heteronormen och exotisk till bekant. Den stora berättelsen idag är den om den moderna identiteten som utbytbar, skiftande och knuten till konsumtion, men också som en utbrytare och/eller en motpol till sin antites. Liksom de stora berättelser man angriper existerar i en kontext, måste de små existera i en viss kontext för tillvaro, en tillvaro av ”tolererad nihilism”. Kampen mot fascismen eller patriarkatet är inte längre en kamp så mycket mot den fysiska fienden som en inre kamp för att bevara en identitet som är knuten till att vara någots antites, för att bevara bilden av att vara autentisk och viktig. Att förlora en identitet knuten till kampen skulle riskera att avklä personen till likgiltigt vardaglighet, till vad Heidegger skulle referera till som ”mannet”, det oreflekterade generella, och på så sätt bli tvungen att bekanta sig med den ångestladdade meningslösheten i den nihilistiska tillvaron man själv uppburit. Därmed ser vi också en begreppsvärld som vägrar stänga sina definitioner och konkretisera sina horisonter för att därmed med bli översiktbar.

3279686_2048_1152

”Vända ryggen till”. Ett påtagligt exempel på en manifestering av sig själv som antites. Bild från SR.

Högern har generellt haft stora svårigheter att förhålla sig till den nya spelplanen postmodernismen förhåller sig med. Ofta faller man i modernistiska fällor i att försöka argumentera för sanningar med ontologiska anspråk. Inte minst blir det synligt i diskussioner kring centrala begrepp som nationalitet, kultur och historia. Att diskutera sanning ur ett modernistiskt perspektiv blir dödfött mot en motståndare som reducerar sanning till narrativ. Som jag, för att citera mig själv, skrev i en kommentar angående definitionen av svensk:

Misstaget som ofta sker när man diskuterar frågan är att man fastnar i kulturell förståelse utifrån historisk legitimitet. Historia är ett nödvändigt verktyg för att kunna tolka kulturella företeelser ur ett större tidsligt perspektiv och få en rotfast identitet. Men det innebär inte att jag måste söka mig tillbaka till mytiska folkslag i Kaukasien, nordgermaner under folkvandringstiden, eller ens 1800-talets svenska litterära kanon, för att ha en uppfattning om det svenska i samtiden, övergripande gemensam med andra svenskar. Det förra är berättelser om en oföränderlig passerad verklighet, nuet är den enda föränderliga verkligheten. Traditionens originalitet är inte en del av frågan ”vad är svenskt?” utan en fråga om sanningen i berättelsen om dåtidens verklighet. Sanningen om berättelsen om dåtidens verklighet förändras utifrån samtidens kulturella och politiska trender, och är till stora drag relativ till makten att definiera. Det är en chimär att helgonet Lucia, eller potatisväxtens ursprung skulle utgöra en fara för den svenska identiteten på 2000-talet. På samma sätt som det påstådda släktskapet med arierna var totalt irrelevant för den tyska identiteten på 1930-talet. Det är berättelser som får sin betydelse för identiteten först när de erkänns som viktiga sanningar om dåtiden och assimileras in i det föränderliga nuet, som en del av en större ideologisk världsbild. Därför är det bara kontraproduktiv att diskutera svenska traditioner utifrån någon vag idé om historisk originalitet. Bara ett tankesystem med övergripande inflytande ställer en fråga som ”vad är svenskt? Syftet med en sådan fråga är inte vetgirighet utan att statuera att ”svensk” är en konstruktion, en balk för att upprätthålla kvarvarande makt åt ett politiskt och metapolitiskt system som är på väg att vittra bort. Det är postmodernismens metodik för att bryta tidigare systems hegemoni över sanningsbegreppet och ersätta med sina egna sanningar. Om man nödvändigtvis måste besvara frågan ”vad är svenskt?” är svaret att det är vad som inte är osvenskt. Vill man försöka konkretisera detta med exempel måste man vara medveten om att dessa exempel är tidsrelativa och att framtida svenskar kan ha en uppfattning om svenskhet som är för oss främmande och barbariska, liksom många historiskt svenska företeelser ter sig för oss idag. Man bör inte falla i fällan att fastna i postmodern retorik, men samtidigt vara medveten om dess premisser och förstå att arbeta inom dess ramar istället för att enkelt avskrivas som fientlighet.

Det går att arbeta med postmodernismen från ett högerperspektiv även om det finns en initial ovilja från höger att befatta sig med dess teorigods. Postmodernismens struktur inbjuder till ett mer aktivt identitetsskapande kring etnicitet än dåtidens slentrianmässiga nationalism, inte minst i det mångetniska samhället där differensen mellan tes och antites gör sig synliga i det dagliga livet. På nära håll möter det svenska det osvenska på ett sätt som motsvarar kontrasterna vi är vana vid att observera på ett subkulturell plan. Det är inte kategorisering av individer som åsyftas utan snarare enkelheten i att finna tesens nyanser omgiven av antitesen. Kategorisering i sig självt blir ännu en ontologisk fallgrop som äskar onåbara anspråk. Men man kan även i postmodernismen finna ett verktyg att angripa stora berättelser man traditionell sätt betraktat som dåliga så som materialismen och den liberala individualismen. Identitet skapas och uppbärs genom att människor blir medvetna om de delar egenskaper med andra som urskiljer dem från det som inte delar egenskaperna. Högern måste hitta en gemensam identitet ur kaoset snarare än söka utanför som man under en längre period misslyckats med. Fokuset på att återuppliva reliker är hämmande.

Lite intressant artiklar om ämnet:

Artikelserie av Collin Cleary (på engelska): http://www.counter-currents.com/2012/06/heidegger-an-introduction-for-anti-modernists-part-1/

Artikel från 2007 av Joakim Andersen om Nya högern och postmodernismen: http://www.motpol.nu/oskorei/2007/03/18/den-nya-hogern-och-postmodernismen/

1 kommentar

Filed under Filosofi, Kultur, Politik

En analys av det politiska läget inför det eventuella extravalet 22 mars 2015

Det har gått drygt tre månader sedan senaste riksdagsvalet, men på den korta tiden har det stormat mer inom svensk politik än på väldigt länge. Efter omröstningen om statsbudget den 3:e december står vi inför en minst sagt ovanlig situation. Regeringen har visat sig oduglig att se till att få sitt budgetförslag säkrat. Alliansen har enligt praxis röstat för sin egen budget, medan det tredje blocket, Sverigedemokraterna, strategisk fällt regeringens förslag genom att stödja Alliansens budget. Extraval den 22 mars 2015 planeras utlysas.

Även bland de stora partierna står omvälvningar för dörren. Moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt har avgått från sin post och ser ut att ersättas av tidigare relativt okända Anna Kinberg Batra. Sverigedemokraternas trotjänare Jimmie Åkesson är sedan en tid tillbaka sjukskriven och istället är det Mattias Karlsson som för närvarande håller i rodret. Men den person som stulit rampljuset mest är den tillsvidare sittande statsministern och tillika Socialdemokraternas partiledare, Stefan Löfven. I skuggan av misslyckandet kring att enas om en budget blir han som ledare för regeringen budgetkaosets stora syndabocken. Löfven har trots valet att utestänga Vänsterpartiet från regeringssamarbetet inte hittat nödvändiga stödpartners för att driva igenom regeringens budgetförslag, och många ifrågasätter redan hans strategiska förmåga.

För Socialdemokraterna väntar nu en valkampanj där man tvingas försöka visa på nytt att man är ett pålitligt regeringsbärande parti. Efter två olyckliga val av partiledare i form av Mona Sahlin och Håkan Juholt vilade stora förhoppningar på Stefan Löfven att vända den negativa trenden. Löfvens oförmåga att överbrygga politiska konflikter och att bilda en stabil regering har dock redan under sin korta tid som statsminister fått honom att framstå som allt annat än statsmannamässig. Trots flera år att förutspå ett realistisk scenario har det saknats förmåga att planera och föra förhandlingar över blockgränser. Försök till förhandling med allianspartier har genomförts men allt för sent och med en budget som redan varit framförhandlad med Miljöpartiet. Inte heller har någon antydan om att föra diskussion med Sverigedemokraterna gjorts. Nu talar mycket för att regeringspartierna går skilda vägar under eventuellt extraval.

Medan Alliansen pekar på att de följt praxis och röstat igenom den egna budgeten av ideologiska skäl, hänvisar Sverigedemokraterna till vikten av att fälla en budget delvis utformad av Miljöpartiet, samt, och troligen huvudsakligen, att markera att de har för avsikt att inte fortsatt godtroget låta sig utestängas från politiskt inflytande. Sverigedemokraterna beslut att fälla regeringens budgetförslag har diskuterats och framförallt kritiserats, men huvudsakligen som en rent retorisk historia. I realiteten fanns ingen valmöjlighet då regeringen tidigt deklarerat att ett annat beslut av Sverigedemokraterna skulle innebära fortsatt total politisk utestängning från inflytande i riksdagen. En väljarundersökning gjord av Novus visar dessutom att en klart majoritet av partiets väljare (68%) önskade att partiets ledamöter skulle komma fram till nämnda beslut. Även bland Alliansens väljare önskade majoriteten att regeringens budget skulle falla (51%).

Förtroendekrisen inom Socialdemokraterna kombinerat med omvälvningarna i Moderaterna till följd av partiledarskifte, öppnar upp för ett växande Sverigedemokraterna, så väl som för mindre partier inom blocken. Men oförmågan att ur dagens valresultat bilda en stabil regering kan också tvärtom föranleda att väljare går över till de större partierna med förhoppning om att höga valsiffror för regeringsbärande partier minskar behovet av flera samarbetspartners. Trots all fokusering kring Sverigedemokraterna har Alliansen potential att gå fram som en av valets stora vinnare i mars nästa år. Enbart genom att följa praxis har man fått behålla sin statsbudget, avklätt regeringen och Löfven all trovärdighet, samt har allt att vinna på ett nytt val med förnyat självförtroende. Det är då också en möjlighet man måste kunna visa att man kan ta vara på. I skrivande stund visar de senaste opinionsundersökningarna att det enda parti som märkbart går framåt idag är Sverigedemokraterna. Inte bara tycks man gå framåt hos väljare, även bland politiker tycks man vinna gehör. I en undersökning gjord av SVT visar sig 52% av Moderaternas ledande kommunpolitiker vara av åsikten att Sverige borde minska flyktingmottagandet och göra det svårare att få permanent uppehållstillstånd, i linje med Sverigedemokraternas ståndpunkter. Cirka en tredjedel av Moderaternas politiker är dessutom öppna för samarbete med partiet.

Regeringen, och då synnerligen Stefan Löfven, har däremot valt att gå hårt åt mot Sverigedemokraterna, så väl som mot oppositionen i sin helhet. Efter misslyckandet att bilda en stabil regering ägnar han stor tid åt att beskylla Alliansen för att agerat klandervärt och benämner Sverigedemokraterna som fascister. I pratshow-programmet ”Skavlan” som sändes 5:e december betonade statsministern sitt avståndstagande från Sverigedemokraterna och ägnade stor tid åt att även demonisera samma parti. Dagen efter kunde man ta del av en artikel författad av ovan nämnda, i vilken törnar ges åt både Sverigedemokraterna och allianspartierna. Olyckligtvis har man därigenom också fört upp en meningslös debatt om fascistbegreppets semantik till ytan. Med draghjälp av neo-prefixet, känt för sin förmåga att lösa upp stringenta definitioner till formbar lera, har man försökt skräddarsydd en ideologisk rock åt Sverigedemokraterna.

I den populärvetenskapliga tidskriften Forskning & Framsteg möter utvidgningen av fascistbegreppet dock motstånd. Via e-post har man frågat ett dussin ledande forskare, däribland Dick Harrison som tidigare skrivet en längre artikel om ämnet i magasinet Neo, inom olika fält om man bedömde partiet vara fascistiskt. Resultat blev entydigt nej. Och inte heller inom Socialdemokraterna tycks den hårda linje partiledaren valt bära konsensus. Tidigare i veckan kunde vi läsa hur partiets företrädare i Region Skåne valde att rentav rösta på Sverigedemokraternas budget, låt vara av rent taktiska skäl. För Löfven kan extravalet bli en kamp mot klockan att återvinna väljarnas och partikamraternas förtroende.

Mycket har skett, och vi kan högst troligt se framemot långt mycket mer. För den politiskt intresserade väntar en valrörelse kantad av sluga strategier och riktningsändring. Tyvärr lär vi även se en ökning av fulspel, trixande med demokratin och slag under bältet. Först den 22 mars 2015 vet vi säkert åt vilket håll Sverige valt att rösta.

2 kommentarer

Filed under Politik

(Ännu en) valanalys: Landsbygd mot storstad

På valresultatet har givetvis följt en mängd analyser, teorier och kommentarer. Stefan Löfven står inför uppgiften att bilda regering ur ett parlamentariskt kaos. Sverigedemokraterna blir som förväntat tredje största parti med nära uppemot 13% av rösterna. Men vad gäller rampljuset tycks man som vanligt vara ohotad etta. Uppstickaren Feministiskt initiativs möjlighet att få flytta in i riksdagen gled ur händerna och innerstadskoncentrerade Miljöpartiet var aldrig riktigt med i matchen om tredjeplatsen. Vill man lägga en klassaspekt, eller kanske snarare ett landsbygd-gentemot-storstad-perspektiv som Joakim Lamotte, så slutade valet med stark fördel för landsbygds- och förortsbor. I en kritisk debattartikel försöker journalisten Lamotte nämligen belysa valet ur perspektivet av just dessa motpoler.

”I en tid när inte ens landsbygdsprofilerade politiska partier tar landsbygden på allvar, och när journalistkåren gör reportage om allt annat än situationen för människor på landet, så är det klart att det börjar sticka i ögonen på folk.”

Artikeln är kritisk mot den journalistkår han själv är del av och förs fram med stundtals raljant och småelak ton. Men hur Lamotte än vill distansera sig från den försmädliga innerstadskorrespondenten med ideologiskt ankare i vänsterinfluerade värdeteorier, så lyckas han inte helt befria sig från sitt eget medelklassbias. Bilden av landsortsbon blir en stereotypifiering; en bittert ensam medelåldersman eller frånskild småbarnsmor som halvt försupen vänder sig bort från rationalitet och bildning när det lokala varvet håller på att lägga ner och arbetslösheten sprider sig i bygden. I sanning är svenska väljares rörelse knappast så bunden till rurala småkommuner som här ges sken av. Bara här i Malmö finns relativt centralt belägna valdistrikt som Bellevuegården och Almgården där partier som SD står stadigt över 20%, samtidigt som innerstadsaristokratiska dito som F! och MP saknar fäste. I vår tid är tryggheten på arbetsmarknaden obefintlig, samtida med att ditt hemområde blir allt mer betydelsefullt för din livskvalitet, men möjligheten att bosätta sig var man vill ytterst naggad i kanten. Parallellt centrerar sig dessutom näringslivet allt klarare kring större städer på bekostnad av den lokala industrin eller butiken. I kontexten av politikens förutsättningar blir vissa aspekter allt mer betydande för dess framtida linje och därmed sympatisörer. En politik som syftar till att bestraffa pendlare, försummar lokalt föreningsliv, försämrar villkoren för redan socioekonomiskt svaga områden genom exempelvis ökad immigration av svårintegrerade grupper, begränsar kommuners självbestämmande, samt fokuserar och satsar resurser på frågor som lockar begränsade grupper akademiker i storstadsregionerna, försätter partier på en kant av klyftan mellan, inte bara landsbygd utan även förort, och innerstad.

Men det är tveksamt om hela svaret kring varför storstadens kärna röstar så annorlunda än landsbygdens småsamhälle går att hitta enbart i de konkreta politiska förslagen. Sverigedemokraternas aldrig avstannande framgångsvåg har sin grund i ett skickligt mobiliserande av en folkrörelse ämnad att stävja elitismen kring politiken och bryta hegemonin från storstadsorienterade akademiker. Ibland talar man rentav om specifika Stockholmsområden som bunkrar för en elit som själva placerat ut ideologiskt sprängämne runt om i landet. Konflikten mellan landsbygd och storstad har en historia som är lika gammal som uppkomsten av stad och by, men dess form är tidstypisk. I den urbana miljön frodas reform- och förändringsvilja, idealism och utopi – här har ideologierna sitt epicentrum. Över den rurala miljön ligger ett hölje av konservatism, bevarandet av det pittoreskt enkla, traditionen och behovet av närhet till naturen. Avståndet mellan de två sortens själsliv blir tydligt synligt i både retorik och pragmatik. Vad som däremot kanske är unikt i vår tid är (inner-)stadsmänniskan maniska strävan att förinta bygden, och däri också dess själs sentimentala natur, romantiken för byn och den lilla människans känslomässiga band till sin egen traditionella identitet. Nationell och kulturell orientering blir här sjukdomstillstånd som ska botas medels globalism och kulturförnekelse, liksom stadsmänniskan sägs botat folklore och religion. Den myllrande civilisation med människor från världens alla hörn blir idealet inte bara för staden utan för hela landet.

Med de ökade möjligheterna till högre studier och tillströmningen till landets akademiska läroverk, i kombination med upphöjandet av borgerskapets rationella paradigm sedan upplysningstiden, förbättrade landsortsborna sina möjligheter till individuell frihet samtidigt som de undergrävde sin egna kollektiva existens. Ironiskt nog innebar också inflyttandet från fabriken eller gården till universitetet att läror som i grunden utformats rationellt av stringenta akademiker fick uttolkningar byggda på mysticism och fatalism. Med introducerandet av Hegels dialektik i den politiska filosofin tycks gränserna mellan rationalism och idealism sakta ha suddads ut och på så vis lämnat spelrum för hybrider som marxistisk historicism. ”Är” och ”bör” växer samman och förväxlas. Idag formuleras hatet mot den arkadiska människan som en kritik gentemot irrationalismen. Men det är i grunden en kritik som har väldigt lite att göra med den ursprungliga borgerliga rationalismen och liberalismens traditionella idé om att förnuftet kan vägleda oss till samma slutsatser och handlingsprinciper. Snarare är det en kritik mot existensen av den utanför städerna utbredda konservatism som utgör antites till (inner-)stadsmänniskans sinnebild över vad som är rationella ideal. Ur samma sinnebild blir antitesen motsatsen till förnuftigt och rätt, därmed oförnuftig och fel. Härlett ur detta måste således en person som omfattar antitesen antingen (a) sakna tillräcklig kunskap eller (b) medvetet sträva efter det felaktiga, således vara ond. Till följd möts vi dagarna efter valet av ett myller av valanalyser som försöker, snarare än att diskutera faktiska skillnader i värderingar, utreda varför så många har uppfattningar som är fel.

Men kanske ska vi inte vara så pessimistiska enbart. Vi är många som frustrerat kämpat vid sidan för att öppna upp den svenska debatten som stagnerat allt mer i form av cementerade uppfattningar kring värdegrund och ideal som saknar utrymme för kritik i den offentliga miljön. Jag vet inte om SD eller något annat parti skulle kunna förändra denna process, men sannerligen har Sverigedemokraternas framfart blivit en dolkstöt för etablissemanget delvis signerat väljarna i de mindre kommunerna. I efterföljden kan vi se en del närmanden från enskilda politiker. Speciellt inom Kristdemokraterna har ett visst intresse tänds. På sin blogg erbjuder KDU:s vice ordförande Ardavan Khoshnood läsaren en längre analys över sin syn på Sverigedemokraterna, och tar däribland även upp en del andra inlägg och uttalande från andra inom partiet. Han motsätter sig synen på SD som ett rasistiskt parti och problematiserar behandlingen av partiet utifrån demokratin. Vi har i dagarna även kunnat ta del av kritik mot den förda migrations- och integrationspolitiken av KDU:s ordförande Sara Skyttedal.

På ett mer allmänpolitiskt plan väntar nu svåra förhandlingar i riksdagen. Socialdemokraterna, med Stefan Löfven i toppen, bildar i nuläget regering med Miljöpartiet som tidigare samarbetat med Alliansen, men nobbar Vänsterpartiet. Svårigheterna med att skapa regering utan att involvera SD har fött diskussioner över tidigare blockgränser. Hittills tycks man inte nått fram till någon lösningen man är nöjd med, men spelet går vidare. För den partipolitiskt intresserade väntar fortfarande mycket att följa. Oavsett utfall fortsättar den metapolitiska kampen parallellt.

2 kommentarer

Filed under Politik