Monthly Archives: maj 2014

Öppet brev till Reinfeldt från Wachtmeister

Resultatet i Europaparlamentsvalet blev för Moderaterna en fadäs, ett historiskt dåligt val. Som om inte åsikter och diskussion redan gick varma runt detta parti som gjort omfattande metamorfos senaste decenniet, gav valresultatet ytterligare glöd åt kritikerna. Jag tänkte lyfta fram en av de som tagit till ord här nedan, och hoppas att han inte invänder att jag sprider budskapet vidare. I ett öppet brev på Facebook ger den gamla politiska räven Ian Wachtmeister sina synpunkter vad Moderaterna måste göra bättre:

Sverige har en statsminister. Den posten ger mer makt till en person än till Presidenten i USA. Formellt total maktkoncentration. Så ser vårt statsskick ut sedan ca 40 – 50 år.
Därför riktar jag mig i min bok SOTARNA direkt till Fredrik Reinfeldt med bland annat dessa råd (Fortsättning följer!).

– Se folket som Dina arbetsgivare och inte som Dina undersåtar.
– Ge raka svar på raka frågor. Ju känsligare frågor desto viktigare att Du besvarar dem.
– Ge oss ett entydigt svar på frågan varför Sverige ska ta emot fler asyl- och anhörighetsinvandrare än något annat land i Europa i proportion till sin befolkningsmängd. Var också ärlig och tala om hur mycket denna politik kostar!
– Gör klart att Sveriges lagar är byggda på kristen etik. Förklara och försvara detta, innan någon i Din närhet lyckas förbjuda även de orden. Eller utnämna kristna svenskar till rasister!
– Mobba inte politiska motståndare! Föregå med gott exempel Du är statsminister! Beskyll inte andra för att ha en felaktig människosyn!
– Gör inte om misstaget att söka överenskommelser med Miljöpartiet, innan Du vågar agera. Nu får det räcka!!
M förlorade massor i EU valet och MP gick fram, därför att Du inte ville/vågade ta strid med dem. Och nämna för alla, vilken livsfarlig politik MP vill föra. Din stab vet detta, medan Du talar i stället om hur farliga SD är…..
– Förklara uttrycket att ”Sverige har råd” med än det ena än det andra, när Du låtit svensk infra struktur (vägar, järnvägar mm) förfalla. Det hade vi tydligen inte råd med enligt Dig!
– Använd inte nedlåtande benämningar som ”särintresse” på grupperingar som Du inte tycker om. Dina uttalanden att svenska försvaret är ett särintresse har redan kostat Ditt parti hundra tusentals röster.
– Analysera världshistorien (ingen svensk har större resurser än Du) och undersök om något land haft framgång med en politik som lägger sig platt för främmande religioner, intressen och kulturer!
– Betänk att det är lättare för folket att byta politiker än för politikerna att byta folk. Trots att ni alla på sistone varit framgångsrika med det senare.
Med uppriktig hälsning
IAN

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Vive la France – En analys över Front Nationals framgångar i Europaparlamentsvalet

Marine-Le-Pen-007

Marine Le Pen. Bild från The Guardian.

1968 gick drog en stor vänstervåg över Paris gator och torg. Den franska studentrörelsen hade radikaliserats, luften andades revolution och våldsamma sammandrabbningar mellan polis och radikala vänsteraktivister blev vardag under de tidiga sommarmånaderna. Franska revolutionens högsäte närdes av tidens politiska vindar och blev återigen skådeplats för kraftiga omskakningar, i vad som skulle benämnas Majrevolten. Som om ödet författar sin egen poesi blev det också året då en helt annan form av ikon skulle se ljuset. I parisförorten Neuilly-sur-Seine föddes Marine Le Pen, som tredje och yngsta dotter till Jean-Marie Le Pen, grundare av Front National och kontroversiell politiker. Redan som åttaåring kom hon att bli påmind om politikens allvar när familjens hem utsattes för ett bombattentat. Nästan fyrtio år senare står hon som valets stora vinnare som partiledare över det parti fadern Jean-Marie grundade och som 2014 når flest röster i ett av Europas nav. Samma Front National som 2009 får sex procent av rösterna står efter valnatten som ledande parti med mäktiga 25%, och en stor förklaring ligger hos dess kvinnliga frontfigur.

Den franska intellektuella och politiska scenen är högintressant såväl för den konservativt lagda som den identitära nationalisten. ”Nouvelle Droite”, eller på svenska Nya Högern, är ett samlingsnamn för kulturrörelser nära förknippade med Alain de Benoist idéer och etnonationalistiska tankesmedjan GRECE, vilken i sin tur hämtar inspiration ur dåtidens radikalkonservativa som Ernst Jünger och Oswald Spengler. Bildat på 60-talet av en grupp unga intellektuella med målsättning att försvara de europeiska folkens särpräglade identiteter Dess grundläggande essens är motståndet mot ett modernt samhälle präglat av identitär urvattning, och strävan mot det organiska samhället byggt kring dess unika tradition och kultur. Som motpol till en annars uteslutande vänsterdominans inom det kulturell fältet har man lyckas driva fram frågor som legat till grund för Front Nationals framfart. För den som tröttnat på futtiga skärmytslingar mellan latteliberaler och socialister i massmedias spaltmeter kan Frankrike erbjuda en ytterligare dimension i det politiska samtalet.

Men även på gräsrotsnivå tycks skillnaderna märkbara. När president Hollande för nära exakt ett år sedan ville ändra lagarna kring homoäktenskap valde närmare människor att gå ut och protestera på Paris gator, för kärnfamiljen och mot en devalvering av äktenskapets sakrala band. I anslutning till händelserna hade historikern och Dominique Venner nyss avslutat sitt liv inne i katedralen Notre Dame genom att skjuta sig själv i en symbolisk protest mot, vilket uttrycktes i ett brev till Radio Courtoisie, individualistiska strävanden som förstör grunden för vår identitet, framförallt gällande familjen, det centrala fundamentet för vårt mångtusenåriga samhälle (Min översättning). Demonstrationen som kom att kallas ”La Manif pour tous” (Demonstration för alla) samlade över två miljoner deltagare.

dbd54b07-0e1b-4892-a71a-24eeeecf43b2

Massdemonstration för kärnfamiljen. Bildkälla: Fria tider.

 

Trots dessa förutsättningar att mobilisera väljare har Front National fram till nyligen misslyckats att vinna reellt inflytande. Delvis p.g.a. det franska valsystemet. När fadern och förre fallskärmsjägaren Jean-Marie Le Pen efter ett närmast fyrtioårigt styre lämnade över partiledarskapet 2011 till dottern Marine Le Pen innebar det ett revolutionerande av partiet. Hon har bland annat förespråkat ökad tolerans mot alternativsexuella och för abort, och samtidigt tagit ställning mot antisemitism. Fokus ligger på den franska nationen och identiteten; en identitet hotad av EU-byråkrati, massimmigration, mångkultur och islamisering. Man vill minska EU:s inflytande och värna om franska och lokala traditioner och kultur.

Något man delar med många andra partier runt om i Europa är en strävan att väcka självförtroendet i ett Europa som tappat banden till sin rötter och förlorat sin identitet i en tid av relativism och förnekelse. Som ett av Europas mest inflytelserika länder utgör man därmed navet i en växande folkrörelse för mer konservativa och delvis nationalistiska värden. Liksom i dåtiden blir Paris ett epicentrum för politiska svallvågor och kanske början på ett skiftande paradigm. När framtiden står för dörren riktas blickarna mot landet i söder, och dess symboliska frontfigur blir den moderna Jeanne d’Arc Marine Le Pen.

Lämna en kommentar

Filed under Politik

Genotyp och miljöfaktor – Vad avgör vår personlighet?

En fråga som är ständigt kontroversiell och omdebatterad är den inom psykologin relevanta frågeställningen rörande miljöfaktor (environment) respektive genotypens (genetiskt arv) inverkan på fenotyp (inom psykologin beteckning för olika former av karaktäristiska ”traits”/egenskaper). Inom exempelvis genusvetenskapen betonar man den förstnämnda faktorn, medan den senare betonas i exempelvis sociobiologi. Förhållandet är inte enkelt att konkret fastslå utifrån studier då validiteten blir låg, och det är närmast omöjligt att bedöma huruvida det enskilda draget är resultat av omgivande miljö eller något medfött, annat än i generaliserade hypoteser. Vad man kan betrakta är med andra ord hur starkt en viss egenskap korrelerar med en viss miljö eller till hur stor grad egenskaper återkommer från förälder till barn. Exempelvis har man genom detta funnit att barn till missbrukare tenderar att i större grad själva hamna i missbruk, eller att personer från socioekonomiskt sämre förhållande oftare begår brott. Detta ska dock inte, vilket ofta görs, tolkas som att det går att fastslå ett logiskt samband mellan förhållande A och egenskap B (exempelvis att en person är kriminell därför att han kommer från en fattig miljö, eller att han är alkoholiserad därför att föräldrarna uppvisade ett liknande beteende). Vad som däremot kan gå att finna är att där råder en så stark korrelation att resultat är signifikant och påvisar en trend (en person från en fattig miljö är mer statistiskt benägen att bli kriminell / en person som har alkoholiserade föräldrar löper statistiskt större risk att själv hamna i missbruk).

Vad som dock kan vara av intresse för den som intresserar sig för genotypens betydelse för vårt beteende har det gjorts studier som undersöker åtskilda monozygota (enäggstvillingar), respektive samlevande dizygota (tvåäggstvillingar), vilka i stort sett samtliga visat på större likheter mellan monozygota tvillingar som växt upp separat än dizygota som delat miljö. Som pionjär vad gäller forskningen kring tvillingar bör nämnas den annars ökända Sir Franics Galton (av många tillskriven som grundare av eugeniken). Idag kanske den mest slående undersökningen kan lyftas fram som bedriven av T.J. Bouchard i slutet av 1970-talet, då man kunde konstatera en rad häpnadsväckande likheter mellan ett sedan födsel åtskiljt tvillingpar (så kallad twins reared apart-study)*

Men även inom tvillingstudier uppkommer viss svårighet att fastslå konkreta slutsatser. Att få två personer att dela identisk miljö är i stort omöjligt. Även för det par som växer upp i samma familj, är av samma kön och går i samma klass, kommer där högst troligen finnas element som skiljer sig åt i miljö. Små skillnader i föräldrar syn på sina barn, självvald umgängeskrets, enskilda händelser osv osv. Ett slutgiltigt svar på frågan kring genotyp och miljö kommer vi kanske aldrig nå. Vad vi däremot kan peka på är starka korrelationer mellan dels personer med delad genetisk uppsättning och dels mellan personer som delar miljömässiga faktorer. En ödmjuk hållning är möjligtvis att lyfta fram balansen dessa två emellan. Men vad som troligare är fallet är en kombination där miljömässiga faktorer svarar till genetisk benägenhet, och att vad som uppkommit hos föräldern genom miljö kan sätta spår i arvingens genetik. Inte minst är detta en vanlig slutsats när man undersöker missbrukarproblematik så som alkoholism.

En het fråga de senaste decennierna är också den mellan IQ och genetiskt arv, eller etnicitet och personlighetsdrag. Studier kring intelligenskvot i olika länder har bedrivits och visar på olika resultat i skilda delar världen. Men det är omdiskuterade resultat, ofta ifrågasatta gällande hur de ska tolkas. Även här gör sig påmint diskussionen kring miljö, så som utbildningsmöjligheter, och genetik så som arvet efter föräldrar med låg IQ. Problematiskt nog, om hypotesen kring att fenotyper ofta kombinerar genotyp och miljöfaktor stämmer, kommer därmed förbättrade förutsättningar gällande miljö inte få direkta konsekvenser, utan på sin höjd långsiktiga nerslag. I värsta fall kan det ta generationer innan nivellering fullgjorts mellan två individer ur vitt skiljda genpooler, även om kulturella och socioekonomiska differenser marginaliserats. Det bör råda försiktighet i att dra långtgående slutsatser om så generaliserade grupper som etniska folkgrupper (variationen traits är troligen rentav större inom gruppen än mellan grupper), men kanske är det ett viktigt förbehåll i en värld där migration blir allt mer omfattande.

Frågor som rör beteendevetenskap och psykologin är ofta omdiskuterade och bör nötas fram och tillbaka, med en viss ödmjukhet om disciplinens evidensmässiga begränsningar. Samtidigt bör beaktas de risker som medföljer en allt för strikt syn på vetenskap utifrån politiska paradigm, så som i början av 1900-talet och som i viss mån återkommer idag, med grenar som genusvetenskap där genotypiska förklaringsmodeller godtyckligt utesluts.

*= http://www.washingtonpost.com/wp-srv/national/longterm/twins/twins2.htm

4 kommentarer

Filed under Psykologi

Röd terror över Europa! En överblick över vänsterradikala terrororganisationer 1970-nutid.

ambassaden490x303

Bild från ockupationen av västtyska ambassaden 1975. Bildkälla: Aftonbladet.se

Datumet var den 24 april, året 1975. ”Kommando Holger Meins”, en grupp ur Röda armé-fraktionen, tog sig in i den västtyska ambassaden i Stockholm och tog tolv personer till gisslan. I de efterföljande förhandlingarna med polisen angav man sina krav på att 26 fångar ur RAF skulle släppas ur västtysk fångenskap. När dåvarande förbundskanslern i Västtyskland, Helmut Schmitt, vägrade gå med på kraven svarade man med att avrätta två i gisslan, Andreas Von Mirbach och Heinz Hillergaart, samt hota med att döda ytterligare en i gisslan för varje passerad timme av status quo. Lyckligtvis fick dramat ett snabbt slut när en sprängladdning av misstag exploderade i lokalen och svensk polis kunde omhänderta de flyende gisslantagarna. Vad som kunde slutat i en blodig massaker stannade till slut vid fyra döda (varav två gisslantagare) och 14 skadade. Domen för de överlevande ockupanterna blev två gånger livstid, vilket dock kom att ändras till benådning 1994 till 1996. Året därpå greps flera tyska terrorister för en planerad kidnappning av Sveriges biträdande arbetsmarknadsminister Anna-Greta Leijon – återigen i förhoppning att befria fängslade RAF-medlemmar. För Sverige som i stort sett var skonade från denna typ av organiserad terror med socialistiska förtecken blev händelserna historiska. För en tidsperiod präglat av marxistisk revolutionsromantik var det dock bara droppar i de svallvågor av röd terror som sköljde över Europa.

Under sin tid som verksam mellan 1970 och 1998 kom att RAF, även kallat Baader-Meinhof-ligan, att ligga på bakom mordet på 34 människor och en rad attentat och bankrån, huvudsakligen runtom i Tyskland. Startskottet sägs vara en fritagning av Anders Baader av Gudrun Ensslin och Ulrike Meinhof, vilket strax därefter åtföljdes av en våg av bankrån. 1972 låg man bakom en rad bombattentat och mordbränder mot bland annat polisstationer och amerikanska militärbyggnader i Västtyskland. Organisationen är troligen dock mest ökänd för den serie mord och attentat som utfördes hösten 1977. Riksåklagare Siegfried Buback, hans arbetskollega Georg Wurster, samt chauffören Wolfgang Göbel, blev ihjälskjutna 7 april det året och senare, 30 juli, blev Jürgen Ponto, chef för Dresdner bank, ihjälskjuten av en grupp ur RAF kallad ”Aktion Roter Morgen”. På hösten samma år, i Tyskland kallad Deutscher herbst (Tysk höst), var man inblandad i flygkapningen av Landshut, samt kidnappade och mördade Hanns Martin Schleyer. Liknande terroraktioner kom dock att fortsätta långt in på 1990-talet och har blivit inspiration till en lång rad filmer; senast i raden ”Der Baader-Meinhof komplex” från 2008. För fullständig lista över attentat knutna till RAF: List of assaultes

Några mil från Tyskland, på den gröna ön, Irland, radikaliserades delar av organisationen IRA, irländska republikanska armén, under samma årtionde. Utbrytargruppen ”Provisoriska IRA” bildades huvudsakligen för att försvara katolska områden, men hade som långsiktig målsättning ett enat Irland under socialistiskt styre. Under vad som kom att benämnas som ”The Troubles” mellan 1969 och 2007 utförde man en mängd bombattentat på Nordirland och ön Storbritannien, vilket totalt kostat omkring 2000 människoliv. Bland kända attentat kan nämnas bombattentat i Brighton 1984 då Margaret Thatcher och hennes make mirakulöst överlevde, samt bombattentatet i Enniskillen då 14 dog och 60 skadades. Efter att Provisoriska IRA lade ner sina vapen 2005 har andra grupper i form av Real IRA och Continuity IRA tagit över. (Någon klar tidslinje eller avgränsning finns dock inte, utan grupperna överlappar varandra i ett till synes komplext nätverk, vilket kan knytas till reaktionerna på Långfredagsavtalet 1998.)

En terrororganisation som på vissa sätt liknar IRA är det baskienorientarde ETA, Euskadi ta Askatasuna. Med målsättningen att bilda en socialistiskt styrd baskisk självständig stat har man sedan slutet av 1960-talet fram till idag utfört en mängd attentat och mord riktade huvudsakligen mot myndighetspersoner, affärsmän, journalister och andra inflytelserika personer. Men även en stor del civila har drabbats av ETA:s bombattentat. Den mest blodiga attacken skedde mot ett shoppingcenter i Barcelona 1987 då 21 personer dödades och 45 skadades. Man sysslar även med annan brottslighet så som kidnappning, utpressning och rån. Totalt beräknas ca 800 människor mist livet i dåd knutna till ETA mellan 1968 och 2003.

Ett annat socialistiska terrornätverk värt att nämna är ”Brigate Rosse” (röda brigaderna), en italiensk organisation som under 1970- och 1980-talet bland annat brände ner eller sprängde fabriker och industribyggnader, begick väpnade rån, samt låg bakom mord och kidnappningar (mest känt kidnappningen av och sedermera mordet på kristdemokraten Aldo Moro 1978, där hans fem livvakter brutalt mördades). Sporadiska attacker och mord på politiskt betydande personer skedde under 1980-talet (bl.a. på amerikanska diplomaten Leamon Hunt och den kristdemokratiska politikern Roberto Ruffilli). Så sent som 2002 låg man dock bakom ihjälskjutningen av Berlusconis ekonomiska rådgivare Marco Biagi.

Slutningen bör i korthet också AD, Action Directe, tas upp, vilket var en grupp anarko-kommunister som i slutet av 1970-talet till och med 1987 utförde ett 50-tal attacker i Frankrike. Bland annat angrep man högkvarter för arbetsgivarnas organisation, samt regeringsbyggnader. Man utförde även en rad mord. Säkerligen kanske läsaren saknar grupperingar i texten, tycker att redogörelsen är allt för ytlig och tafflig, att bilden av komplexa konflikter är förenklad, samt vill peka på aspekter som skiljer nämnda organisationer åt. Min avsikt är dock inte att återge en djup analys, utan en övergripande bild av den röda terror som varit aktiv, och till viss del är än idag, i Europa för vidare diskussion.

Inlägget är inspirerat av Uppdrag gransknings reportage om svensk extremvänster, eller snarare all den vänsterapologetik som följt i dess spår. Inte som en vattendelare mellan höger och vänster, eller en guilty by association-känga till svensk vänster, utan som ett varnande finger åt de som försvarar och relativiserar uttryck för fanatisk idealism i socialismens färger. Extra viktigt blir det i tider då till och med bildade journalister tycks drabbas av historierevisionism, att påminna om hur ett allt för polariserat debattklimat och acceptans för utomparlamentarisk metodik kulminerat i ovan uttryck. För den som motiveras av politiskt ställningstagande att betrakta motståndarens liv som egalt, som drivs av tunnelseende, dikotomisk världsyn och hat, och är beredd att konkretisera detta i handling, för kortsiktiga och långsiktiga mål, finns alltid utrymme för terrorhandlingar. Låt det vara att det börjar med en krossad ruta eller kastad sten, nerskrivna hot eller fysiska påhopp i mindre skala. Än idag lockas många unga av en romantiserad bild av gårdagens revolutionära element. Det är en farlig utgångspunkt för både demokratin och humaniteten.

200px-RAF-Logo.svg

Röda armén-fraktionens symbol. Än idag sedd på bl.a. t-shirts. Bildkälla: Wikipedia

2 kommentarer

Filed under Historia, Politik

Epistemologisk ödmjukhet och att älska fienden

Ibland när man surfar runt på olika sociala medier och forum stöter man på hätska diskussioner som stöter och blöter ett och annat. Som två uppblåsta tuppar vidhåller de båda motpolerna sin egen ståndpunkts förträfflighet och saknas det mer metodiska debattörer börjar snart fjädrar flyga. Samhällsfrågor berör och skapar frustration – en stark tro till sin övertygelse och en frustration över att ”den andre” inte förstår. Ofta blottas brister i resonemanget hos den mest hågade skribent därför att motståndaren intar perspektiv som man aldrig ens reflekterat över att själv pröva sina teser utifrån.  Få källor kan vara så rika på ny kunskap som deltagandet eller observationen av en debatt, låt vara även den mest lekmannamässiga. Men det förutsätter att man lärt sig älska fienden och motar kritik som något stärkande, en inte alltid enkel konst. På akademien injicerar man denna utgångspunkt in i ryggmärgen för nyttjande i de mest kliniska miljöer. Argument och teorier möter varandra i essäformat och med precision uppmanas adepten söka de microbakteriella paradoxer, felslut och misstolkningar som ska diagnosticera teorin ofullständig. För det krävs öppensinne och ödmjukhet . Egenskaper man måste bära i bakhuvudet likväl vid formandet av motteorier. För den som studerat ämnen inom den vetenskapliga och dem humanistiska sfären blir det snabbt uppenbart att det inte går att pressa sig fram som en ångvält, och inte heller att det, till skillnad från i politiken, går att ta genvägar genom att referera till vissa magiska ord.

Resistensen tycks dock skilja sig åt mellan individer och för många tycks år av studier inte förändra det okritiska omhuldandet av den egna världsbilden. Som f.d. filosofistudent i Lund och tillika med brinnande intresse slukande politisk och filosofisk litteratur på fritiden, häpnas jag stundtals över hur personer med både flerfaldigt mer högskolepoäng och erfarenhet i bagaget kan fastna i det egna egots spindelväv. Tvärtom de många föreställningar som figurerar om filosofin så är det på akademisk nivå en disciplin som, i synnerhet med det moderna fokuset kring analytisk filosofi, har tydliga regler och tillvägagångssätt, fordrar stringens och kräver skarpsinne av sin brukare. Att inte kunna förklara sin ståndpunkt är en förlust, att hänvisa till ord som ”ond” eller att vägra utveckla ett moraliskt framkastande är att försätta sig i schackmatt. Den som lärt konstens regler och tragglat sig igenom de stora tänkarnas alster år efter år, borde rimligen fyllas av en längtan att medels sina nyvunna verktyg ifrågasätta och dissekera sina föreställningar, samhällets föreställningar och alla påstående om världen som omger oss. Det är inte revidera sitt väsende eller att kliva genom dörren till nihilism – det är ett sätt stärka grundfundamentet och rensa bort det som är murket. Ibland misslyckas man dock i sin utredning.

För någon månad sedan var det Ann Heberleins, erkänd etikforskare, tur att drabbas av en sådan tankevurpa. I en krönika i Sveriges radio kapitulerar hon för sitt eget bias när hon okritiskt härleder rättfärdigandet av viss sorts våld till föreställningar om gott och ont i den politiska realiteten. Den intellektuellt hederliga ambitionen att göra den bästa tolkningen av motpartens motiv, pröva lösningar från olika perspektiv och framförallt eftersträva universalitet bakom argumenten, läggs här åt sidan. Kvar blir den demoniserade schablon som livnär fanatikerns blodshunger. Jag vet inte om Heberlein misslyckas i sin utredning eller aldrig brydde sig om att göra den.

Ödmjukandet inför att slå fast den sanna kunskapen präglar en vetenskap som är i ständig förändring och skiften av paradigm. Filosofin är inget undantag, ty normer och attityder i samhället ömsar skinn liksom ormen. Filosofens kännedom om sin tids och kulturs temporaritet är vad som driver honom på jakten efter det eviga. Det är inte vetskapen, utan tvivlet som stärker sanningen. Däri ligger filosofins paradox och kärleken till fienden. Eller som den legendariska filosofen Sokrates en gång uttryckte det: ”Är jag vis är det för att jag ingen kunskap har.”

Kanske borde Ann Heberlein, likt många andra, gå tillbaka och rekapitulera grunderna eller så har hon drabbats av samma virus som kan slå ner även den bäste – vägran att pröva sin världsbild av rädslan att ha fel.

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi