Tag Archives: Polisen

Springare-gate

3422283_2048_1152

Efter att det under det gångna året framkommit uppgifter om hur polisen mörklagt sexuella övergrepp på festivaler runt om i landet under sommaren, så har frågetecknen varit många rörande hur omfattande hemlighetsstämplingen sträcker sig gällande brottsbekämpning i Sverige. Var festivalbrotten en anomali inom svensk brottsbekämpning, en åtgärd i ett extra känsligt läge, eller var det en bricka i en större struktur?

Den 3:e februari i år satte sig Örebropolisen Peter Springare framför datorn och tog mod till sig att offentligt skildra den arbetssituation han dagligen upplever. Reaktionen blev som att sticka hål på en ballong fylld till bristningsgränsen med instängd luft. Den lilla nålen trängde igenom den tunna men robusta ytan av latex och ut pyste ett tryck som nådde över stora delar av nätet och ända fram till traditionell media. Alla de frågetecken som legat kvar latent under vintern avkyldes åter och kom upp i tö. Vad är svensk polis idag? Vem verkar man för, och är man pålitliga? Kommer de kunna skydda mig när jag behöver deras beskydd?

Polisväsendet är inte bara en myndighet ibland många andra, utan ett av samhällets grundpelare, lokalt och nationellt, i närområden och i rikets beskydd. Deras förtroende sträcker sig utanför enskilda fall och statistik, och handlar minst lika mycket om att etablera en roll i samhällsbyggandet och ingjuta tillit hos varje medborgare. Just därför är det extra viktigt att de inte låter det skapas en distans mellan sig själva och de man är förpliktigade att beskydda.

Peter är ingen Snowden, Magnitskij och van Buitenen. Han kanske inte kommer uppmärksammas i tidningar på andra sidan jordklotet, eller hyllas av en enig journalistkår i Sverige. Likväl är han en visselblåsare och som sådan kommer han både få stöd och kritik. Att som privatperson gå ut och presentera intern information är och kommer alltid vara en vattendelare bland så väl samhällets högsta höns som bland befolkningen i stort. Några ser det som illojalitet, andra omfamnar det som medborgarens rätt till insyn. Men hur vi än vänder och vrider på det är det i slutändan just de få som vågar säga ifrån som är vår sista utpost när myndigheter och storföretag mörklägger och undanhåller viktig information. I sista led är det inte en fråga om politisk sanning, konsekvenser eller ens motiv, utan en fråga kring vad man som medborgare anser samhällets institutioner är förpliktigade att rapportera om.

Jag, som många, står bakom en rättssäkerhet som ibland måste involvera sekretess för att skydda brottsutredningar och individer, men denna sekretess får aldrig gå så långt som att täcka över generella samhällsproblem eller hindra insynen i polisens arbete. Ska man lita till statistiken tycks en sådan ståndpunkt också delas bland åtskilliga poliser och aspiranter. Aldrig har mängden avhoppare varit så omfattande och bristen på personal så akut inom kåren. Bara under året som passerade valde nära 1000 anställda att säga upp sig. Att tvingas till att på bästa sätt försöka hantera en allt mer skenande arbetsmiljö och samtidigt bära munkavel blir för många en uppgift för mycket.

Peter Springare är inte någon hjälte för att han bekräftar rasistiska tankemodeller, kommer med obehagliga sanningar eller ger bränsle åt migrationspolitiska skeptiker. Polisman Peter Springare är en hjälte för att han påminner om de förpliktigande värden som borde vara grundbulten hos hela kåren; att finnas till för och av Sveriges befolkning. Hans öppenhet och ärlig markerar den enda väg polisen kan välja om man vill ta sig ur den kris man befunnit sig i under åratal. Att ställa sig bredvid honom i kampen är en liten men vital uppoffring alla bör överväga att göra. Sverige behöver fler som honom, många fler.

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Politik

”Delat land” med Niklas Källner – En kort recension

Utanför storstadens brus och dus lever landsbygden på låg puls. I sin sävlighet andas den vemod och släckt framtidshopp. I alla fall är det nog så den upplevs utifrån ett stockholmsperspektiv. Få journalister lyckas med konsten att porträttera småbygden som något annat än en nergången idrottsplats, en glest trafikerad genomfartsled och en föråldrad befolkning som ogärna pratar om annat än saker som skett femtio år tillbaka. Kanske finns det en viss sanning bakom. Landsbygden har sakta dött ut i Sverige med arbetslöshet och avfolkning till följd. Många lämnar småorten för staden när de får möjlighet. Kvar att vittna om politikens misslyckande att bevara landsbygden finns blott några trogna lokalpatrioter som gästat bygden sen ungdomens glansdagar. I programserien ”Delat land” gör SVT-journalisten, tillika Brommabon, Niklas Källner ett försök att sätta sig in i småortsmentaliteten.

Ställdalen, ett stilla ödsligt samhälle i Bergslagen som politikerna misslyckats hålla vid liv, blir med ett sprillans nytt flyktingboende avlastningsplats för storstadens bekymmer likt en utsocknes soptipp för kemiskt avfall eller anstalt för livstidsdömda brottslingar. På den småländska vischan lever invånarna i otrygghet när avståndet till närmaste polisstation blir allt större, och i lilla lappländska Dorotea kämpar ett gäng ockupanter för att bevara ortens lokala sjukvård när kommunens tillgångar tvingar fram nerdragningar.

Det blir ett möte mellan storstadens framtidsorienterade idealism och landsbygdens självbevarande konservatism. Den nostalgiska Ställdalenbon Bosse som vill bevara det traditionella och homogena mot Källner som vill bryta upp och omdana. Lokalpatriotiska invånare som vill att saker och ting ska fungera som förut och gör motstånd mot det moderna samhällets försök att centralisera resurser.

Men det är en riggad kamp. När programmet närmar sig sitt slut kliver Källner fram närmast som missionär inför oupplysta hedningar, och vinkeln tycks gestalta något liknande det förvuxna barnets ovilja att växa ifrån sin barndom snarare än någon legitimerad kritik av samhällsutvecklingen. De ingrodda invånarna i Dorotea visar sig i själva verket mest vara välvilliga men omedgörligt dumkonservativa som målat upp felaktiga proportioner. De brottsutsatta byborna i Småland har inte uppfattat politikens ramverk. På ett café i Ställdalen tar den till en början flyktingfientliga Bosse till slut flyktingen Ahmeds hand och bryter arm på ett skrangliga bord framför. Skepticismen och oron förbytts mot glädje och broderlighet, och för ett ögonblick vaggas man in i att de utmålade hindren är tomma spöken

Den gemene landsortsbon är prima facie kverulant, gemytligt eljest och lite obildad och fördomsfull. För den kringresande akademiskt skolade stadsbon blir det ett möte som mer liknar ett safari än en jämbördig dialog. Som så ofta med dylika inslag kantas de alltid av en bild av landsbygden som svårbegriplig och lite exotisk. Människor med lustiga dialekter, insnöade intressen och en stark fientlighet mot allt utanför bygränsen. Mötet mellan två så olika världar blir om möjligt svårforcerad, trots medias ambitiösa försök att nå ut i de isolerade småsamhällena.

Jag köper inte den bilden fullt ut. Det finns ett mått av tillgjordhet bakom fördumningen. Storstaden är inte så pompös, och landsbygden är inte så okultiverad. Däremot finns det en attityd som bär upp en enorm barriär de båda emellan. Ett glapp som uppstått utifrån ett avståndstagande mot det som inte passar in inom ideologiska ramar. Det oskuldsfulla oförståendet är snarare en manifestation av ett upplevt ”bättre vetande”. För den som kan avläsa de mindre uttalade nyanserna av inslagen är det i själva verket tämligen allmänna problem i det moderna Sverige som kommer till uttryck. Rörligare och mer sofistikerad brottslighet, en migrationspolitik som mist proportioner, bristande resurser i offentliga sektorn och en urbanisering som får till följd att landsbygden avfolkas och att staden lider bostads- och arbetsbrist.

Men allt är inte pessimism och melankoli. Reportagen månar också om en solidaritet och gemenskap som lever kvar ännu i bygden, om än på sparlåga. De ICA-anställda i Kågeröd som offrar en ledig kväll för att vakta butiken, ockupanter som spenderar flera nätter i veckan på den hotade sjukstugan, och bildandet av medborgargarden för att få bukt med inbrottsvågen i Småland. Serien är sevärd för den vill som få insyn i en del av Sverige som glöms bort bortom stadens liv och politiska fokus. Inte minst vittnar den om hur många av de utmaningarna vi står inför tar sig proportioner långt utanför de stora tätorterna.

OBS! Denna recension är enkom baserad på de tre första avsnitten som gick att tillgå på SVT-Play. Troligtvis har det tillkommit avsnitt.

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt, Politik

Kravaller i Husby

Senaste ghetto ut att kravallera är Husby i Stockholm. Som flera gånger tidigare runt om i landet löper invandrarungdomar amock och tänder eld på bilar, kastar sten och slåss mot kravallpolis, medan övriga medborgare sitter tyst i sina lägenheter och väntar på att vågen ska gå över. För det handlar om en skock, en ganska stor sådan, av pack som ser sin chans att leva rövare. En skock som gärna vill trappa upp striden till att framstå som hela områdets kamp, uppbackade av svensk media som gärna eldar på genom att polemiska attacker mot polisväsendets blotta existens.

Nu ska ni inte missta mig för att likt PK-journalister peka på slumpens lustiga lott och hävda att denna klick kunnat frodas varsomhelst, oberoende av miljö, och att Husby är lika oproblematiskt som Höllviken. Det är samma attityder och ideal som blivit så slående för svenska invandrartätat områden som ligger bakom dessa idiotiska upplopp. Missförstå mig inte. Men just nu bör vi inte ge dessa idioter rätt att få indela sig i hela Husbys stora popolution och på så sätt ge dessa personer nån form av moralisk suvärinitet. Kan vi få dessa individer att kläs av samhörighet och blotta deras nakenhet har vi mycket vunnet.

Men som värst kan vi följa medias patetiska partiskhet i takt med polisens handfallenhet. Det säger mycket om Sveriges klimat.

Lämna en kommentar

Filed under Politik