Category Archives: Psykologi

Hierarki och flockmentalitet

Alla kan nog känna igen sig i att under livets gång befinna sig i olika sociala roller. Kanske är vi ledaren i kompisgänget, den där osynliga i skolan och dörrmattan på jobbet. I tider där olika teorier kring hur vi fungerar och beter oss trängs om att förlösa vårt självförverkligande och vara nyckel till personlig utveckling är det inte konstigt att sexualitet och attraktion, respekt, popularitet och framgång blir diskuterade begrepp. Mest har rampljuset fallit på den moderna mannens jakt att finna fjäderskrud som symboliserar potens i ett samhälle präglat av den sexuella frigörelsens intåg, vilket också blir utgångspunkten för detta inlägg. Under domänen manlighet har bland annat PUA-fenomenet lyckats slå rot om filosofier kring evolution och flockmentalitet för att förklara mänsklig attraktion. Alfahanne och betahanne har blivit vardagliga ord för att strukturera upp en förklaringsmodell över mannens samspel med kvinnor och andra män, men framförallt för att beskriva vari mannens dragningskraft ligger. Härlett ur dess teoretiska grund har mycket handlat om att i linje med tidens nycker förbättra sig själv, anspela på sin manlighet och att våga dominera. Men är de presenterade begreppen så rigida att man kan formulera universallösningar för attraktion och framgång ur förståelsen av dem? Finns det verkligen ”naturliga alfahannar”, eller är det en manlig förenkling av ett mer övergripande fenomen?

Män kan framgångsrikt samarbeta för att nå gemensamma mål, men något sådant som en altruistisk komponent tycks saknas män emellan. Vi vill gärna uppfatta oss själva som jämlika och osjälviska, men i grunden präglas vi av att, likt andra hanar i naturen, i större utsträckning än honor systematiskt inställa oss själva och andra män i kontextuella hierarkier. Olika egenskaper, inre och yttre, bär upp sociala koder som dikterar hur vi leder och låter oss ledas, vilka som är vänner eller fiender. Vissa män är bättre på att inta en ledarpositionen i fler sociala sammanhang än andra, men analysen blir för hafsig om man reducerar konceptet till termer av naturliga oföränderliga roller. Analogin med andra flockdjur som vargar blundar för komplexiteten i mänskliga samhällen. Dogmatiska uppfattningar om människor är bra eller dåliga tenderar att skapa en bild av egenskaper som icke flexibla och cementera roller, även när de går att förändra. Att bekräfta sådana uppfattningar kan vara en metod för att säkerställa sin position i en hierarki, men också ett sätt att rationalisera kring en position man är missnöjd med. Inte sällan tar det sig formen av ett olyckligt samspel.

Uttrycket ”survival of the fittest” härstammar från filosofen Herbert Spencer efter det att han läst det berömda evolutionsteoretiska verket Om arternas uppkomst. Författaren själv, Charles Darwin, kom senare att använda uttrycket i en senare upplaga av verket med innebörden att beskriva hur något som är bättre format för den direkta närstående miljön det lever i, överlever konkurrenter. Det ofta misstolkade uttrycket behandlar det avgörande i att kunna anpassa sig till kontexten. Om än det ofta varit lockande bör man dock vara försiktig med att måla med allt för kraftig färg när man drar paralleller till mänskligheten och våra samhällen. Till skillnad från snäckan, fågeln, eller grönsaken har vi möjlighet att reflektera över vår existensen och däri också möjligheten att i viss grad styra över vår form. Men så som del av djurriket går det inte heller att bortse från att socialpsykologiska fenomen har en grund i vår biologi.

Hur återkommer då denna evolutionära grundtes om förmåga att anpassa sig till omgivningen i vår gruppsykologi, eller mer brett socialpsykologi? Genom allt vi identifiera oss med, klär oss i och språket vi använder. Olika grupper i samhället har olika koder och system som utgör inte bara regelverk för att passa in hos gruppen, utan också som mäter framgång utifrån gruppens premisser. Något som också går att abstrahera till samhället, landet och världen. Det finns egenskaper vi iklär oss i, medvetet eller omedvetet, som höjer vår status, främjar vårt urval av partners och ökar vår handlingsfrihet, liksom motsatsen. Det finns inte en objektiv skala för att mäta godhet eller styrka, men däremot skillnader i vilka redskap som bäst gynnar oss i en viss kontext. För den som är sämre anpassad efter sin kontext, och därmed upplever en sämre tillvaro eller ett utanförskap, finns olika handlingsalternativ för förändring.

En adekvat fråga är, vill du passa in i en specifik social kontext, eller är det centrala att hitta en social kontext där du passar in? Det är inte en enkelriktad process, men kan ändock utgöra en viktig attitydskillnad. Människans flockinstinkter tar sig tydliga mönster i vårt behov av att passa in, vår konformism och sökandet efter att definieras av sitt sammanhang. I den verklighetsbaserade filmen The Wave från 1981 (eller om man föredrar den senare tyska Die Welle från 2008) dras konceptet till sin spets när en vanlig skolklass under en veckas tid manipuleras till att bli något närmast liknande Hitlerjugend. Plötsligt bär alla samma kläder, har en symbolisk hälsning och bestraffar personer som hotar konformiteten i gruppen. Samtliga, inklusive klassens tidigare utbölingar, upplever en stark gemenskap och tillhörighet. Tyvärr befarar jag att filmen missar sitt eget mål (båda, men i synnerhet originalet), genom för tydliga fascist/nazist-anspelningar. Den mindre kritiskt lagda tittaren riskerar att inte abstrahera de socialpsykologiska faktorerna i mer generell skala på sitt eget liv. Grupptillhörighet på micro- och macro-plan är av stor vikt för värderingar, normer och övertygelser, så väl som kommunikation och attribut.

I ett urbaniserat, globaliserat och med all utbredd virtuell kommunikation figurerar olika ”flockar”, subkulturella grupper, sida vid sida tydligare än förr. Vi har oanade möjligheter att söka en identitet bland andra och mobilisera små massor, men det suddar också ut gränserna för vad som är din och min flock. Plötsligt är det inte det lilla brukssamhället som avgör din framgång eller prövar din förmåga att passa in, utan globala fenomen, sociala medier och större nätverk. När du loggar in på ett forum eller en nätdejtingsida är det inte bara folk inom några kilometers radie du konkurrerar mot, utan staden, landet och världen. Världen influerar oss och vi influerar världen. Möjligheter är obegränsade, men kraven allt större för att räcka till, mer direkt och för den som inte lever upp blir utanförskapet tydligare än nånsin. Facebook, Instagram mm pumpar ut berättelser och dokumentationer om människoideal att leva upp till. Den ovant enorma perspektivet tycks tendera att skapa en känsla av alienation och ensamhet hos många människor, så väl befästa upplevelsen av att inte räcka till, att aldrig välja rätt bland alla miljoner alternativ.

Är det möjligt att se på ”survival of the fittest” från ett annat perspektiv? Att istället för att anpassa sig efter den ”globala flocken”, jobbet eller en tämligen slumpartad bekantskapskrets, hitta en egen ”flock” och hitta en avgränsad identitet främst i den än ur ett större sammanhang. Individualismen betraktas av många som ett steg att lättare finna en skräddarsydd identitet, men har också en baksida av att kasta ut oss i en oceanen av olika ideal och pröva vår förmåga att simma. Flytvästen av normbindande bakgrund och attribut blir suddig. Kanske ser vi just idag därför så många avantgarde-identiter, grupper som försöker hitta en annan intellektuell stig att vandra, och framvärkta teorier om hur både person och samhälle borde styra om rodret. Det är en överlevnadsstrategi i ett samhälle som blir allt mer primitiviserat och uppdelat under uppbrytandet mot civilisationens moraliserande apolloniska identitetsskapande. Men det är också ett sätt att återbygga flocken som lösts upp i ett virrvarr av lösa trådar knutna till en mängd skilda ofantligt övergripande ideal.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Filosofi, Psykologi

Individen – Som begrepp och självbild

En fråga som ofta återkommer är hur politiken ska ta hänsyn till olika identiteter, men på ett mer grundläggande metapolitiskt plan vad en individ är. För några dagar sedan hamnade jag i en diskussion med en vän om individualitet och förhållandet till strukturer och helheter; hur det i dag finns ett problematiskt begränsade vad gäller att diskutera sammanhang över enskildhet, exempelvis i kritik mot kulturella uttryck. Min gode kamrat hävdade bestämt att han ser människor som (blott) individer , ett ofta myntat uttryck, men som kräver en djupare analys och problematisering. Vad är en individ? Går det verkligen att göra en tydligen gränsdragning mellan individ och kollektiv, så som ofta hävdas i den moderna liberala politiska kontexten?

Frågan ligger inte alls långt ifrån frågan om fri vilja, eller förmågan att forma livet. Liksom de klassiska ytterligheterna kring viljans teori, determinism (fatalistisk eller kausal) och indeterminism (förnuftet existerar och handlar fristående). Diskussioner kring individualitet kräver inte bara ett ställningstagande kring om personlighet bottnar i miljöpåverkan eller genetik uteslutande, utan om det dessutom finnes en tredje avgörande faktor – kanske något som kan närmast liknas vid anden. För liberalismen som är ateistisk vilar en tung börda att presentera en kärna av individualitet avklätt varje lager av identiteter och bias;  värderingar, trosuppfattningar och världsbild, så väl som fysiska och genetiskt nedärvda förutsättningar, skiljt från all form av transcendent väsen. Vad vi kallar en ”individ” är nämligen just det komplexa spindelväv av identiteter och projicering, spegelbilden av härkomst, tillhörighet och identifikation, händelser och intryck, gener och kontext. Men är det en slumpartat kaotisk framväxt eller en strukturerad och logisk? Utifrån liberalismen  tycks varje persons unikum, förnuftets dragning åt olika håll, kräva ett kvantitativt frihetsbegrepp, preferentialism, medan man från annat håll pekar på människans likhet, och därmed söker en kvalitativ frihet, perfektionism.

I ett berömt tankeexperiment presenterar den amerikanska filosofen, tillika libertarian, Robert Nozick ett scenario där man uppfunnit en maskin som kan producera fram vilka mentala upplevelser användaren än önskar. Tankeexperimentet är ämnat att vederlägga hedonismen, som enligt Nozick i ett sådant skede måste betrakta ett liv i maskinen som ett fulländat liv, något som strider mot hur människan intuitivt upplever ett gott liv. Poängen pekar mot att frihet kräver någon form av autentisk obundenhet. Men vad som inte framkommer är huruvida det centrala är medvetandet om att upplevelserna är autentiska eller deras faktiska autencitet. Gräver vi djupare på denna, till ytan ovidkommande fråga, blottlägger vi en distinktion mellan friheten som känslan av obundenhet (eller som det ibland uttrycks: graden av icke-tvång) och friheten som en faktiskt maximering av handlingsalternativ. Båda vägvalen blir för liberalen problematiska. Det förstnämnda leder oss mot primitivism (ju primitivare samhälle, ju färre handlingsalternativ ju högre möjlighet till i sammanhanget fulländad frihet som obundenhet), det sistnämnda vad vi idag kan se, en oavbruten kedja av att skapa nya handlingsalternativ via exempelvis materiell lyxkonsumtion. Få saker manifesterar klarare förhållandet mellan individ och samhälle så tydligt som kapitalismen när den via kommersiella dragkrafter vägleder oss mot förväntad lycka eller frihet. Normer kollektivt uppburna blir i form av idealbilder identifierade av den enskilda individen som genom sin identifikation med idealet uppbär normen kumulativt. En produkt attribueras funktioner som enbart existerar via dess sociala status.

Övergående materiella ideal, redo att implementeras som personlig stil, ställs här i kontrast till traditionella identiteter som är mer statiska. Den subkulturella identiteten, tillsynes med slumpartad och flexibel, betraktas stå för en mer autentisk frihet än nationella och regionala dito som är mer statistiska och determinerade. Subkulturernas mångfald och tillsynes valfrihet förleder medlemmen att inte betrakta dess kravbild som plikter utan som frihetliga val, även om den kanske uppbärs av stora personliga och ekonomiska uppoffringar för att leva upp till idealbilden och accepteras av andra medlemmar inom subkulturen. Ingen faktor inom marknadsföring är så stark som den sociala, något som också visat sig effektivt inom politiken.

Som vi kan se när vi skrapar på ytan är dikotomin individ – kollektiv en fernissa. Den personliga identiteten är beroende av kollektiv acceptans och kollektiva föreställningar av att personifieras i individen. Riktningsändring vi kan se är snarare den från statiska, omfattande och få identiteter, som den nationella eller könsbundna, till fler, mindre och mer dynamiska sådana grundade i konsumtionsvanor och politiska ideal. Det innebär också en rörelse bort från samhällets naturtrogna flockmänniska som identifierar sig i det gemensamma (anti-ego), till civilisationens syntetiska individbegrepp som identifierar sig i (den valda) egenheten (ego) ; likhet kontra kontrast. Vad vi kan se är också utvecklingen av striden mellan det arkadiska och civiliserade, där urbaniseringen inte bara tar sig uttryck i fysisk förflyttning utan även psykologisk. Ur detta paradigmskifte föds idén om mångkultur och multisexualitet som frihetliga inslag i den moderna världen, pulveriserandet av övergripande kulturer till små öar av alternativa identiteter. Den perfektionistiska idén om frihet har här sedan andra världskriget gradvis övergivits till förmån för den av liberalismen omhuldade preferentialistisk frihetsuppfattningen. I dess spår ses alternativa identitetsmarkörer som en framgångsrik formel för en friare människa.

Kan vi då fortfarande tala om klassiska mer stelbenta identitetsmarkörer som etniska folkgrupper? Så som vi tidigare utrett befinner sig definitionen av klassen ”svensk” i ett bilateralt beroende av kontrasten till det ”icke-svenska”. Till skillnad från vad som ibland påstås inom politisk retorik är denna börda inte något unikum inom språkfilosofin, utan lika verkligt för begrepp med tydligare denotation. Men den kontextuella och relativa gränsdragningen gällande folkgrupper fordrar ändå ett ansvarsfullt brukande. Som ett nödvändigt komplement till individualismen oförmåga att lokalisera vitala mönster och strukturer, och kollektivismens oförmåga att syna undantag och varietet,  i ett samhällskomplex blir språket en nyckel. Formen ”etnicitet x förknippas med hedersmord” respektive ”hedersmord förknippas med etnicitet x” innebär här en nödvändig åtskillnad i betydelse liknande ”män våldtar” och ”våldtäkter begås av män”. Tiden för folkgrupper som kollektiva entiteter tycks vara över, men även på ett individuellt plan blir fortfarande urskiljandet av mönster och strukturer i våra interaktioner, den fria kritiken och problematiseringen betydelsefull för den enskildes livskurs i den kumulativa symbios vi kallar samhälle. Det är också ett naturligt sätt att sortera sinnesintryck och förstå omgivningen via induktion. Som en tredje väg mellan socialismens kollektivisering och liberalismens individualisering erbjuder konservatismen en naturlig överbryggning genom sin organistiska syn på samhälle-individ. Medlemmarna i ett samhälle är uttryck för samhället de lever i, och samhället är resultatet av dess medlemmar, i obruten symbios. Kanske är det ett perspektiv som allt mer saknas i det politiska rummet av dagens datum.  

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Politik, Psykologi

Identitetspolitik: En partianalys i valtider

Inför valet till Europaparlamentet tidigare i år syntes en uppstickare sticka ut extra mycket. F!, Feministiskt initiativ, ledda av tidigare vänsterpartiledaren Gudrun Schyman, gick från en i stort anonym tillvaro till att sno åt sig en av Europaparlamentets åtråvärda stolar. Som namnet antyder vilar partiets grund på frågor som på ett direkt sätt rör feminism, men inför valet valde man även att tydligare inta en stark vänsterprofil och beskriva sig själva som det parti med mest explicit antirasistisk ställning. Vad innebär då denna antirasistiska hållningen? En snabb överblick av partiets hemsida och informationen man delger kring kärnfrågorna ger vid hand en tvetydig bild över konkreta politiska direktiv. Till skillnad från många andra partier i Sverige som i frågan om kultur valt en i mycket passiv, kulturrelativistisk hållning, stickar man ut genom att istället inta en mer radikal kulturnihilistisk ståndpunkt. Under fliken ”antirasism” kan man bl.a. läsa följande:

”Stoppa kulturrasismen. Den nutida rasismen baseras allt oftare på påstådda kulturella skillnader.”

Och lite längre ner:

”Allt oftare baseras den nutida rasismen på påstådda kulturella skillnader istället för, som tidigare, på föreställda biologiska skillnader mellan olika folkgrupper. Den kulturrasism, som blir följden, bygger på föreställningar om att ”kultur” kan användas för att förklara skillnader i egenskaper, förmågor och färdigheter bland människor.

I köldvattnet av dekonstrueringen av socialpsykologiska gemenskaper baserat i sedvänjor och beteendemönster vill man, liksom många radikala antirasister influerade av postmodernistisk teori, belysa faktiska maktstrukturer med utgångspunkt i identifiering via andra mer fysiskt bundna attribut. Att bära egenskaper som kvinna, alternativsexuell eller färgad innebär att bära en identitetsmarkör av underprivilegierad position. Den vänsterpräglade formen av antirasism som F! inte tycks ha några problem med att kategoriseras under, blir därmed tvungen att använda strukturella uppfattningar för att dekonstruera andra – den enskildes utgångspunkt blir generell för gruppen som delar samma attribut (en ensam svart kvinna förtrycks inte bara enskilt vid diskriminering, utan också som en atom i en holistisk uppfattning där svarta och kvinnor förtrycks regelbundet som kollektiv företeelse.) Detta står i bjärt kontrast till den liberala antirasismen som utgår från att enbart individer och inte kollektiv är suveräna. För att hitta en annan ideologisk kontext där biologiskt determinerade identitetsmarkörer har en liknande central politisk roll får vi vända blicken mot ett helt annat håll.

Under Almedalsveckan fick partiledaren för det etnonationalistiska partiet Svenskarnas Parti, Stefan Jacobsson, äran att inleda jippot som första partiledare att hålla tal. Identietspolitiken, den svenska identitet, gick som en råd tråd genom talet. Och läser man på partiets hemsida är linjen tydlig:

För alla folks långsiktiga överlevnad krävs ett eget etniskt homogent livsrum, då det är ett generellt kriterium för överlevnad varför det knappast är något anmärkningsvärt att även svenskarna värnar sin egna fortlevnad. Svenskarnas parti förespråkar därför en avveckling av den mångkultur som genomsyrar dagens samhälle och som otvivelaktigt leder såväl svenskarna som det svenska samhället i fördärvet. Detta innebär att endast personer som är genetiskt lika svenskarna skall kunna få medborgarskap i Sverige för att kunna tas upp av samhället och bli en del av den svenska identiteten.

Den universalistiska individneutraliteten bakom den liberala medborgarrättstanken går här bakåt när båda yttersidorna av spektrumet identifierar sig med identitetspolitik och i ett allt mer polariserat klimat drar med sig partier som står närmre mitten. Men det är också en anpassning till en ny politisk kontext som är föga oproblematisk, inte minst för de kommande från en annan tradition. Från i våras kunde man ta del av ett utträdesbrev författat av tidigare KPML-ledaren Frank Baude där han med hårt ordalag motiverar sitt utträde ur partiet med att anklaga partiets medlemmar för att driva in på fel frågor, på identitetsorienterade frågor som rör bland annat genis och HBTQ. Ett nästan 60 år långt styre fick därmed ett abrupt slut.

I en längre artikel analyserar Motpols skribent Joakim Andersen den moderna antirasismen utifrån den franske filosofen Pierre-André Taguieff med rötter i den radikala vänstern. Åter kan vi här identifiera samma identitetsorienterade tendens som beskrivits – den liberala antirasismen baserad i uppfattningen att kollektiva föreställningar är ett uttryck för irrationalitet, att agenten genom vädjan till förnuftet istället kan orientera sig till individuell suveränitet och mångfald, blir härmed ersatt av en inställning baserad i hänsyn till olika identiteter och deras förhållande till varandra. Rasisten blir inte längre oupplyst, utan illvillig i närmast biblisk mening.

”Enligt Taguieff har antirasismen ett vetenskapligt, frihetligt, kritiskt och optimistiskt ursprung. Ursprungligen utgick man från att rasism var en följd av okunnighet, vilket dels innebar att den som bar sådana attityder var missledd snarare än ond, dels att mer kunskap, mer debatt och fler vetenskapliga framsteg skulle innebära att de gradvis försvann. Man pekade på vetenskapliga rön som tycktes bekräfta ens världsbild…..”

”…Taguieff beskriver en utveckling där antirasismen gått från att värdesätta debatt till att bli en norm. Samtidigt har människosynen förändrats, rasisten är numera en dålig människa snarare än en okunnig, och måste behandlas därefter. Isolering och stigmatisering blir verktygen snarare än information och diskussion.”

Den starke kopplingen mellan åsikt och identitet blir här uppenbar och oskiljaktig. Precis som identiteten som tidigare beskrivet blir en del i kollektiva föreställningar om maktrelationer innefattar den därmed också en demonisering av den andra som något väsensskilt. Ur ett demokratiskt perspektiv blir en sådan bild av den andre, oavsett om baserat i rasistiska eller antirasistiska föreställningar, problematisk för den grundläggande respekt (knutet till synen på alla människor som rationella agenter som bl.a. går att återfinna i Kants filosofi)  medborgartanken för med sig och som upprätthåller systemets spelregler. På Rädda Barnens ungdomsförbunds sida kunde man i våras läsa en artikel av Jorge Londoño, själv med ursprung i Colombia, där denne anklagar vita människor för att splittra antirasismen genom anspråk på en position naturlig enbart för den med rasifierad identitet. Själva den politiska rörelsen som säger  sig kämpa mot kategorisering blir därmed än tydligare identitetsbunden.

Slutligen kanske värt att nämna är den tredje position Sverigedemokraterna tagit i identitetspolitiken, mellan liberalismens individualism och vänsterns identitetsorientering. Istället för en syn på identitet som statistiskt utifrån bakgrund och allmänna stereotypa föreställningar strävar man efter att kulturella och sociala beteendemönster ska bli mer homogena. Med sin ”öppna svenskhet” förkastar man den linje företrädd av Svenskarnas parti, att kampen för kulturell homogenitet måste föras via genetisk homogenitet, samtidigt som man även avslår den motsvarande antirasistiska linjen att kulturen kräver rum för mångfald syftat att anpassa sig efter identiteter som redan är cementerade via individens etniska och sexuella bakgrund. Så här kan man läsa en beskrivning på partiets hemsida:

”Utgångspunkten måste vara att de som invandrar till Sverige ska anpassa sig till svensk kultur och svenska värderingar. Vi står upp för en öppen svenskhet där invandrare ska kunna bli en del av det svenska samhället. Vad som är viktigt för oss är att det finns en strävan hos de som kommer till Sverige att ta till sig svenska värderingar och bli en del av det svenska samhället.

Otvivelaktigt är och kommer identitetspolitiken ha en central roll den politiska debatten ett bra tag framöver både i Sverige och övriga Europa. Inte minst blev det tydligt med valresultat i valet till Europarlamentet där partier som prioriterar identitetspolitiken gick starkt framåt.

2 kommentarer

Filed under Feminism, Politik, Psykologi

Kris i svenska skolan – Demokratin som blev till anarki

I dagens DN kan man läsa en längre artikel av journalisten Thomas Petersson som vårterminen 2014 fick jobb på en skola i en förort till Stockholm – en för honom skräckinjagande upplevelse av den svenska skolan i förfall.

”När jag började ettan i början av sjuttiotalet var vi totalt ett dussintal elever på min skola i Småland. På morgonen stod vi troget i givakt när vår fröken öppnade dörren till den röda lilla skolan med de vita knutarna. Sedan följde år med skolböcker, senare varsamt sparade som lärdomsklenoder i decennier. Nio år i en grundskola som fungerade. Det var en tid när folkhemstanken var levande, och det är denna tid som i hög grad har format min bild av skolans värld.

Vårterminen 2014 revideras mina föreställningar. Inte på grund av den högintensiva skoldebatten i medierna, utan av verkligheten i en av Stockholms södra förorter.”

Thomas Petersson skildrar en skola där elever tycks agera efter eget tycke, otillåten frånvaro är hög och i klassrummen råder anarki. Elever kommer och går när de vill, handlar som att det saknas regelmässiga ramar och saknar respekt för lärare och klasskamrater.

”Händelse läggs till händelse och allra mest slås jag av elevernas attityd och avsaknad av respekt. Bristen på elevansvar, och bristen på regler och konsekvenser från lärarnas och skolledningens sida. En del har ytterkläderna på sig under lektionerna, mössor och jackor. Elever kommer och går, lite hur som helst. Tuggummin tuggas. Elever brottas med varandra. Hög musik på. Några dansar på borden. Ögon stirrar stint in i mobilerna. Spottloskor på golvet. De skriker. Brölar. Okvädingsord riktas mot katedern.”

Men även på en administrativ nivå märks stora brister. Skolböcker och annat materiel saknas, registersystem har lagt av och anställda lärare får flexibelt hoppa runt bland ämnen de inte är utbildade i. Men det värsta Thomas återskildrar från sitt tillfälliga uppdrag är den våldsamhet vissa elever uppvisar.

”Sista lektionen blir den kanske värsta. En handfull av eleverna i åttan och nian kan bli våldsamma. På riktigt. Varningen kommer från en lärarkollega efter att jag blivit utsatt för en av dem ett par månader in i terminen. Den gången riktades en kraftfull spark mot en dörrkarm, framför ögonen på mig. Jag sa till på skarpen och fick till svar: ”Är du dum i huvudet, eller?”

Under min sista lektion på skolan känner jag att det hela håller på att urarta, fullständigt. En betydande del av klassens killar ”sjunger” i kör, brölar, bankar i bänkar och på väggar. Det råder upploppsstämning…..”

”….När jag ber honom vänta med sina förklaringar accelererar det. Han ställer sig nära och stirrar aggressivt. När han petar på mig vaknar grottmänniskan inom mig med full kraft på nolltid. Adrenalinet pumpar.

”Du rör inte mig!”

En ny petning som svar.

Känslorna har tagit över och jag försöker uppbåda all min energi för att hålla mig lugn.”

Sedan senaste PISA-rapporten offentliggjordes har den brännande frågan om den svenska skolans utveckling åter kommit upp till ytan. Den krisartade bilden av en skola på väg i hastig fart mot avgrund tycks vara konsensuellt omhuldad, men lösningarna desto mer frånvarande. Olika parter pekar ut varandra som källa till problem. Ökad privatisering möter flumskola. I själva verket kanske svaret ligger någonstans mellan socialdemokratisk elevdemokrati och liberal individfrihet.

Demokratiseringen av skolan började på allvar ta fart under 1970-talet, motiverade av att förändra den rådande auktoritativa skolformen. Centralt var större deltagande över utbildnings utformning för eleverna. Samarbete och jämlikhet blev honnörsord. Liksom med demokratin i samhällsrummet blev demokratibegreppet under 80-talet mer synonymt med individuell autonomitet och rätten till fler valmöjligheter. Socialdemokratin avmonterade den auktoritära ledargestalten framme vid katedern, och liberalismen tog vid och utveckla den egocentriska karriärseleven, medveten om sina rättigheter i klassrummet, men föga solidarisk. I takt med ett förändrat samhällsklimat och annorlunda uppfostran har den demokratiska skolan, med friheten i centrum, glidit allt mer åt anarki. Rättigheter har blivit synonymt med ansvarsbefrielse och jämlikhet mellan lärare och elev, avsaknad av förebild. I den moderna skolan råder fortfarande hierarkier, men rodret är överlämnat till elever, och i dess styre av proto-kriminalitet och vandalism tvingas även dess bakbundna lektorer underordna sig.

Jag tror inte på tanken att alla barn är monster tills domesticerade av disciplinens piska. Men inte heller är de utpräglade reflexiva individer så som den optimistiska liberalismen vill föreslå. Den starka flockmentalitet som präglar ungdomen skapar ett behov av normer och förebilder. När inte lärarna genom ett utpräglat ledarskap kan fylla detta behov vänds blickarna mot de jämnåriga, och man följer istället de tonåringar som gör starkast anspråk på makten över klassen genom uttryck av narcissism, pennalism, uppror och våld. Vi ser i skolan en prototyp av samhälle i anarki, och starkast syns problemen där barnen och dess föräldrar sedan tidigare är främmande för svenska normer och regler.

Krisen i den svenska skolan är mycket ett resultat av förändrad demografi, segregation och migration. Problemen blir som mest akuta när man zoomar in skolar i vissa kvarter och områden. Att förneka vore att blunda för elefanten i rummet. Samtidigt är det något som genomsyrar skolväsendet på alla plan och man ska inte heller förneka problematikens djupgående. De flesta väntar på en reformation, men åt vilket håll? En auktoritär karaktär likt den av Stig Järrel gestaltade, Caligula, i filmen ”Hets”, är kanske inte vad vi saknar, men inte heller ett fäigt dito. Det vitala målet för en framtida skola bör vara ingjutandet av respekt, och respekt bygger på struktur. En struktur som för ungdomen har en hierarkisk dimension. Vågar vi diskutera från den utgångspunkten kanske vi också kan se en mer konstruktiv skoldebatt.

Lämna en kommentar

Filed under Politik, Psykologi

Genotyp och miljöfaktor – Vad avgör vår personlighet?

En fråga som är ständigt kontroversiell och omdebatterad är den inom psykologin relevanta frågeställningen rörande miljöfaktor (environment) respektive genotypens (genetiskt arv) inverkan på fenotyp (inom psykologin beteckning för olika former av karaktäristiska ”traits”/egenskaper). Inom exempelvis genusvetenskapen betonar man den förstnämnda faktorn, medan den senare betonas i exempelvis sociobiologi. Förhållandet är inte enkelt att konkret fastslå utifrån studier då validiteten blir låg, och det är närmast omöjligt att bedöma huruvida det enskilda draget är resultat av omgivande miljö eller något medfött, annat än i generaliserade hypoteser. Vad man kan betrakta är med andra ord hur starkt en viss egenskap korrelerar med en viss miljö eller till hur stor grad egenskaper återkommer från förälder till barn. Exempelvis har man genom detta funnit att barn till missbrukare tenderar att i större grad själva hamna i missbruk, eller att personer från socioekonomiskt sämre förhållande oftare begår brott. Detta ska dock inte, vilket ofta görs, tolkas som att det går att fastslå ett logiskt samband mellan förhållande A och egenskap B (exempelvis att en person är kriminell därför att han kommer från en fattig miljö, eller att han är alkoholiserad därför att föräldrarna uppvisade ett liknande beteende). Vad som däremot kan gå att finna är att där råder en så stark korrelation att resultat är signifikant och påvisar en trend (en person från en fattig miljö är mer statistiskt benägen att bli kriminell / en person som har alkoholiserade föräldrar löper statistiskt större risk att själv hamna i missbruk).

Vad som dock kan vara av intresse för den som intresserar sig för genotypens betydelse för vårt beteende har det gjorts studier som undersöker åtskilda monozygota (enäggstvillingar), respektive samlevande dizygota (tvåäggstvillingar), vilka i stort sett samtliga visat på större likheter mellan monozygota tvillingar som växt upp separat än dizygota som delat miljö. Som pionjär vad gäller forskningen kring tvillingar bör nämnas den annars ökända Sir Franics Galton (av många tillskriven som grundare av eugeniken). Idag kanske den mest slående undersökningen kan lyftas fram som bedriven av T.J. Bouchard i slutet av 1970-talet, då man kunde konstatera en rad häpnadsväckande likheter mellan ett sedan födsel åtskiljt tvillingpar (så kallad twins reared apart-study)*

Men även inom tvillingstudier uppkommer viss svårighet att fastslå konkreta slutsatser. Att få två personer att dela identisk miljö är i stort omöjligt. Även för det par som växer upp i samma familj, är av samma kön och går i samma klass, kommer där högst troligen finnas element som skiljer sig åt i miljö. Små skillnader i föräldrar syn på sina barn, självvald umgängeskrets, enskilda händelser osv osv. Ett slutgiltigt svar på frågan kring genotyp och miljö kommer vi kanske aldrig nå. Vad vi däremot kan peka på är starka korrelationer mellan dels personer med delad genetisk uppsättning och dels mellan personer som delar miljömässiga faktorer. En ödmjuk hållning är möjligtvis att lyfta fram balansen dessa två emellan. Men vad som troligare är fallet är en kombination där miljömässiga faktorer svarar till genetisk benägenhet, och att vad som uppkommit hos föräldern genom miljö kan sätta spår i arvingens genetik. Inte minst är detta en vanlig slutsats när man undersöker missbrukarproblematik så som alkoholism.

En het fråga de senaste decennierna är också den mellan IQ och genetiskt arv, eller etnicitet och personlighetsdrag. Studier kring intelligenskvot i olika länder har bedrivits och visar på olika resultat i skilda delar världen. Men det är omdiskuterade resultat, ofta ifrågasatta gällande hur de ska tolkas. Även här gör sig påmint diskussionen kring miljö, så som utbildningsmöjligheter, och genetik så som arvet efter föräldrar med låg IQ. Problematiskt nog, om hypotesen kring att fenotyper ofta kombinerar genotyp och miljöfaktor stämmer, kommer därmed förbättrade förutsättningar gällande miljö inte få direkta konsekvenser, utan på sin höjd långsiktiga nerslag. I värsta fall kan det ta generationer innan nivellering fullgjorts mellan två individer ur vitt skiljda genpooler, även om kulturella och socioekonomiska differenser marginaliserats. Det bör råda försiktighet i att dra långtgående slutsatser om så generaliserade grupper som etniska folkgrupper (variationen traits är troligen rentav större inom gruppen än mellan grupper), men kanske är det ett viktigt förbehåll i en värld där migration blir allt mer omfattande.

Frågor som rör beteendevetenskap och psykologin är ofta omdiskuterade och bör nötas fram och tillbaka, med en viss ödmjukhet om disciplinens evidensmässiga begränsningar. Samtidigt bör beaktas de risker som medföljer en allt för strikt syn på vetenskap utifrån politiska paradigm, så som i början av 1900-talet och som i viss mån återkommer idag, med grenar som genusvetenskap där genotypiska förklaringsmodeller godtyckligt utesluts.

*= http://www.washingtonpost.com/wp-srv/national/longterm/twins/twins2.htm

4 kommentarer

Filed under Psykologi

Våldet och manligheten

I söndags hände det som inte får hända. En fotbollssupporter föll offer för ett större slagsmål mellan huliganer knutna till Helsingborgs IF och Djurgården, och avled p.g.a. av sina skador. I hela fotbollssverige utlystes chock och sorg. Tyvärr är detta inte resultat av en enskild händelse, utan bara ett i raden av skandaler som präglat svensk supporterkultur de senaste åren, med våld, avbrutna matcher och kravaller. Bara några månader tidigare blev en vänskapsmatch mellan Djurgården och tyska Union Berlin avbruten efter att planen stormats av supportrar, och när Malmö för två veckor sedan spelade mot Hammarby i Svenska cupen fick flera gripas i närheten av stadion efter bråk. Vad skapar detta osunda klimat kring sporten, och i synnerhet fotbollen, en klassiskt manlig domän?

Åter finner vi manlighet på agendan, ifrågasättande av det manliga idealet och om det för med sig negativa attityder kring våld. Bland annat skrev Markus Alexandersson en provocerande artikel där han föreslår att männen ska portas tills manligheten förändras och drar paralleller till hur män utövat våld historiskt. Bilden som målas är simpel, förenklad, på gränsen till sexistisk. Markus binder samman mönster mellan passionerat supporterstöd och kallt och skoningslöst våld, på ett sätt få män skulle känna sig hemma i. Den majoritet män som arbetar för fotbollen mot våldet negligeras utan eftertanke. Inte minst kan jag själv se en sida av supporterskapet, så som i flera år följare av Malmö FF, vacker och positiv, som helt överskuggad i Markus analys. Men innebär då detta att artikeln är ointressant? Kanske inte helt.

Det går inte att fastslå vad manlighet är utifrån några punkter. Liksom mycket annat rör vi oss vid ett flytande begrepp med spritt skilda uppfattningar. Logiskt, rättvis, stark, envis, karismatisk, auktoritär, ambitiös, viljestark osv. Alla olika egenskaper som kan nämnas när någon syftar till bilden av det manliga idealet. Men där finns också kampen, stridsviljan och inte minst, historiskt och nutid, våldsromantiken. En man ska inte bara ha kraft att försvara sin familj, han ska kunna dominera och upprätta heder genom våldets kraftmätning. Historiskt har förmågan att slåss och inte backa ur varit livsavgörande, markera sitt revir och slå ner på den som vill inkräkta. Men när samma attityd lever kvar i ett modern fredligt samhälle uppstår problematiken. Våldet tar sig allt mer meningslösa uttryck, och blir en otrevlig maktkamp på gatan, skolgården eller kanske utanför fotbollsarenan. För vilsna unga män som söker sin manliga identitet lockar våldet med svar, en chans att definiera sin manlighet, och visa sin pondus och sitt mod.

Vi ser det lite överallt. Politiska organisationer, gäng, huliganer, yrkeskriminella – grupper som präglas av våld och unga män. Det tycks bara eskalera både i brutalitet och manskap. Man måste fråga sig varför så många väljer att hitta sitt kall i dessa råa miljöer. Är det en manlighet på väg att spåra ur, eller är det ett biologiskt arv vi bär på? Mannens testosteron och evolutionära roll som slagskämpe och beskyddare går inte att förneka. Samtidigt är våld något de flesta idag i vårt moderna samhälle ser som oönskat och primitivt, ett brott mot våra konventioner och ett tecken på bristande empati. Jag nämnde i en kommentar till en artikel om ämnet att jag uppfattar manlighet som kunna bedöma balansen mellan när våld krävs och när det går att undvika. I vårt samhälle skulle det innebära att våld nästan aldrig är pådyvlat. Ur det meningslösa och brutala våld, inte sällan med ojämn numerär och tillhyggen, finns föga ingredienser till ett sunt manligt ideal. Unga män som finner manlighet i att sätta en kniv i något eller sparka på någon som ligger, som hyllar råheten, oräddheten och avsaknad av empati, är män som förvirrat sig in i en förvanskad manlighet. Det är också framförallt ett symptom på bristande manliga förebilder när så många unga män söker sig till dessa grupper i jakten på sin manliga identitet.

Vi har de senaste decennierna sett en utveckling där kärnfamiljer splittras, lämnar efter sig frånvarande fadersfigurer och skapar en kvinnlig dominans i uppfostran av många pojkar. Vi ser också hur det manliga lyfts fram i allt mer negativa termer, en manlig skuld för patriarkat förtryck, hur könsroller förnekats och motarbetats, och hur det manliga idealet blivit allt mer diffust och borttynat, kvarlämnande en rotlös manlig identitet. Inte minst tycks de manliga förebilder allt mer utdöende och svårfunna. Kanske är det också här vi finner svaret kring varför en allt växande grupp söker ett osunt substitut för en förlorad manlighet i de mest extrema och våldsglorifierande miljöer.

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, Politik, Psykologi, Uncategorized

Föräldrarollen

En intressant aspekt av föräldraskap är relationerna som återkommande byggs upp mellan förälder och barn. Strukturer relaterade till könen tycks anmärkningsvärt etablerade och utbredda. Dotterns relation till modern är inte sällan konfliktfylld, medan sonens till fadern inte sällan präglas av en viss auktoritär kyla. Den hierarkiska ordningen som är kännetecknande för den manliga gruppdynamiken blir tidigt tydligen mellan fadern, patriarken, och sonen. Mellan mor och dotter, i vilket den tydliga hierarkiska saknas, sker ständigt konflikt mellan viljor. Av alla tjejer jag träffat i mitt liv har en övervägande del haft en problematisk relation till sin mor. Knappast statistiskt signifikant, men väldigt slående.

Freud myntade begreppet Oidipuskomplex om vad han beskrev som odelad kärlek till från sonen riktad mot modern, och en antagonism gentemot fadern så som konkurrent. Namnet hämtat ur den grekiska mytologin, och kung Oidipus kärleksrelation till modern som förleder honom att döda sin far. En kvinnlig motsvarighet, alltså mamma-dotter, går att finna i det såkallade elektrakomplexet, av Jung uppkallat efter myten om Elektra som leder sin bror att hämnas faderns död genom att mörda modern.

Begreppen är inte helt okontroversiella inom psykologin, men skänker ett visst skimmer av intresse över fenomenet. Vad är det egentligen som underlättar relationen med det motsatta könet, framför det egna, när det handlar om förälder och barn? Kanske är det den könsbundna likheten som skapar en konfliktsituation, eller är det som Freud är inne på, en slags undermedveten sexuell styrning – att man ser fadern/modern som en form av konkurrent i kampen att attrahera det motsatta könet, om än mindre fokuserad mot fadern/modern i takt med ökat oberoende. Främst kanske det igenkännandet i könsrollen som väcker tendensen att antingen utmana förälderns maktposition eller hålla den strikt och känslomässigt icke-investerad. Dotterns kvinnliga omsorgsbehov utmanar moderns naturliga roll av familjens ombesörjare, medan sonens strävan efter makt utmanar faderns roll patriark och familjebeskyddare.

De kristalliserade könsbundna föräldrarollerna väcker frågan om biologi versus miljö, om hjärnans och fenotypers plasticitet. Inte minst tyder det på kvarvarande drag från stamsamhället, att könsidentiteten blir så betydelsefull att konflikt uppstår när den könsbundna rollen utmanas. Det är ett område värt att begrunda vidare.

Lämna en kommentar

Filed under Psykologi