Monthly Archives: november 2014

Nietzsche och Övermänniskan

Friedrich Nietzsche 1875. Bildkälla Wikipedia.

Friedrich Nietzsche 1875. Bildkälla Wikipedia.

Få filosofer är kanske så omstridda som Friedrich Nietzsche, den tyska 1800-talsfilosofen. Född 1844 lämnade han 56 år senare jordelivet med en rad betydelsefulla verk och texter som kom att inspirera både samtiden och framtida 1900-tal. Med teorier kring ”övermänniskan” och ”viljan till makt” som centrala element i sin filosofi har han blivit mål för en mängd skilda tolkningar. Vad är då andemeningen bakom hans texter? Vad innebär att vara en övermänniska? När vi undersöker en filosof som Nietzsche krävs ödmjukhet kring slutsatserna. Jag ska i all korthet försöka redogöra för mina egna tolkningar som följer.

Om vi börjar med att betrakta begreppet ”övermänniska” finner vi det bestå av två beståndsdelar; ”över” och ”människa”. Man kan, likt mig, se detta som antydande att det bokstavligen rör sig om något som står över människan, något gudomligt eller teoretiskt (en tanke som stärks genom paradverket ”Så talade Zarathustra” gällande valet av Zarathustra och berättelsens utformning). Accepterar man denna uppfattning följer att övermänniskan inte är ett begrepp som refererar till ett ting i världen. Med andra ord, ingen är eller blir en övermänniska. Begreppet övermänniska är reserverat för en gud, vilket i kristen teologi innebär Gud. Beskrivningen av något som skapar från intet, som väljer egen sanning och värden, är inte en beskrivning applicerbar på en människa. Vi är alla underställda vår kontext av konventionell sanning och identifikation via ideal.

Men Gud är död, och därmed är övermänniskan död. Om Nietzsches deklaration om Guds död ska tolkas som att Guds existens genom religionen är sinande i allt ett mer sekulariserat samhälle, om han tänker sig Gud som död i form av att inte vara reell, eller han helt enkelt dödar Gud i texten som en förutsättning för teorin är oklart. Vad som är av större vikt är att, liksom gudstron överlevt Guds existens, överlever övermänniskaidealet bortavaron av en övermänniska. Men den måste hitta en annan form än Gud när Gud inte längre finns att fylla dess plats. Utan Gud uppstår en tillvaro av meningslöshet. Strävan att hitta en ny övermänniska kan vi hitta en parallell till redan i bibeln när folket börjar tillbe en gjuten guldkalv i Guds frånvaro. Och det är en strävan som i ett tydlig mönster tar sin form genom 1900-talets jakt efter frälsning genom massideologier, nationalism, nya läror och tilltron till starka ledare. Sökande efter mening leder fram till nästa centrala begrepp, ”viljan till makt”.

Viljan till makt pekar ut något ofrånkomligt i människans väsen; en strävan efter att ha makten att forma verkligheten, ge den mening istället för att formas av verkligheten så som ett djur. En vulkaniska kraft som leder oss att rasera och bygga upp de värden och sanningar världen vilar på. När Gud är borta blir intensifieras jakten på en nya mening av alltet. Genom ideologierna får vi utrymme att åter skapa sanning ur intet. Men ur detta uppstår paradoxen. De trånga ramarna för ideologiska utopier och moraliska system gör oss underställda och dogmatiska. Vår strävan efter makt leder oss att befästa vår maktlöshet. Ideologierna och troslärorna blir ett upprepande av församlingens premisser. Nya system av idéer och ideal växer fram för att befria oss från de tidigare, och skapa mening ur ett tillstånd som p.g.a. sin rigiditet inte längre går att skapa mening ur. Ur det dionysiska följer det apolliniska, och ur det apolliniska följer det dionysiska, för att parafrasera Nietzsches tidiga teorier, då avsedda estetiken. Genom den eviga viljan till makt upprepar sig mönstret genom historien.

Nu kanske det framstår som poängen med detta inlägg är att peka ut Nietzsches tankar som blott deskriptioner av verkligheten. Men det är icke min avsikt. Tvärtemot finns det tydligt normativa inslag i Nietzsches filosofi. Liksom när vi sätter upp ett ideal om opartiskhet, exempelvis inom vetenskapen, utgående från en orealistisk idé om fullständig opartiskhet, är förutsättningarna för idealet om övermänniskan sådana att man kan lyckas bättre eller sämre att leva upp till idealet. De suggestiva beskrivningarna av män som mer liknar antika krigshjältar hämtade ur Iliaden kontrasteras mot den ironiska tonen, hånande människans rationalisering av självvald maktlöshet, främst i religionen. Ett val av maktlöshet som blir som tydligast i kristendomens moral, slavmoralen. Slavmoralen står i motsats till herremoralen; en moral som i paritet med övermänniskaidealet uppmanar oss att befria sig från form och istället forma, bilda mening och sanning, ta för sig och kuva istället för att kuvas. Slavmoralen kväser individens meningsskapandet och cementerar ett kuvande under en extern sanning. Huruvida denna kritik är ett angrepp mot specifikt det kristna, eller något som går att generalisera till andra former av kollektiv tro, är något att tvista om. Det står däremot synnerligen klart att Nietzsches tankar återkommit i moderna idéströmningar långt skilda från sin ursprungliga kontext.

Båda från höger och vänster har Nietzsche använts som verktyg för olika teoribyggen. Såväl sagesman för strikt vetenskapstilltro som värdenihilism och konstruktivism. Inte minst blev han en ikon för den tyska nationalsocialismen på 1930-talet. I Sverige blev han populär bland flera kulturpersonligheter, inte minst August Strindberg som upprättade brevkorrespondens. Sedan 1960-talet har han blivit en förgrundsgestalt inom postmodernismen och poststrukturalismen. Samtidigt kan man hitta drag av Nietzsche i mer högerorienterade tänkares alster, så som Ernst Jüngers teorier om anarken eller för den delen Julius Evolas själsliga aristokrat. Talande nog för en filosofi som förnekar objektiva sanningar finns heller ingen sann tolkning av Nietzsche. Den breda fåran läsare, beundrare och tolkare avslöjar svårigheten i att avgränsa och bestämma budskapet, men också hans betydelse för och revolutionerandet av den västerländska filosofin. Låt vara att kritikerna av hans verk är långtifrån entydigt positiva.

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi

Tiden och moralen – Moral över tid

En moralisk fråga som ofta återkommer är hur någons moraliska karaktär ska betraktas utifrån ett utsträckt tidsperspektiv. Är dåtid en irrelevant variabel när vi utvärderar någon som person? I en formell kontext kan så vara fallet. Exempelvis ett preskriberat brott. Men även om juridiken är en central kompass för rättvisa i ett rättssamhälle, utgör den föga ett fullständigt svar på moraliska spörsmål. Vissa ger till uttryck att en handling kan ge upphov till att agenten alltid blir synonym med denna handling, uttryckt i presens (”en gång mördare, alltid mördare”). Andra ger vid uttryck ett motsatt intryck, så som att dåtid (oklart var gränsen mellan dåtid och nutid dras här) blir moraliskt urgröpt (hänt har hänt, idag är X en annan människa). Betraktat i sin bokstavliga mening blir båda orimliga. Men troligen ska det snarare förstås som strid om var fokus ska ligga för den moraliska karaktären och hur tid ska avgränsas.

För att strukturera upp det simpelt brukar vi dela in tid i tre kategorier, utan närmare konkretisering: dåtid, nutid och framtid. (Nutid ska här tolkas som något som sker inom ramarna för närtid snarare än i den strikta betydelsen av ett exakt nu)

Dåtid -> hur personen tidigare varit/agerat

Nutid -> hur personen är/agerar nu

Framtid -> hur personen (tros) komma bli/agera (spekulativ)

Exempelvis kan en person mördat för tio år sedan (dåtid), mördat inom loppet av ett år (närtid, nutid) eller kommer mörda (framtid). För den som menar att en agent förblir moraliskt knuten för alltid till en handling är kriteriet för dåtid tillräckligt för att anse personen moraliskt förkastlig, men innebär det att graden av förkastlighet inte påverkas av att vara relativ till de andra två tidskategorierna, utan är konstant? Tolkat i bokstavlig mening utifrån ordens innehåll så blir svaret nej. Men är det en rimlig tolkning?

I det motsatta fallet där dåtid saknar moralisk innebörd, blir implikationen däremot att en person måste mörda om och om igen (vart tionde år minst) för att kunna bevara en status som moraliskt förkastlig person, däri hans begångna handlingar tappar relevans när närtid/nutid övergår i dåtid. Troligen finner vi oftast människans moraliska omdömen någonstans emellan dessa extrema hållningar, om än vi uttrycker oss språkligt som ovan. Men även tolkat mer abstrakt följer en attitydskillnad i synen på hur vi utvärderar personer moraliskt över tid, såväl som en skillnad i bedömning av olika handlingar. Vad vi däremot inte kommer ifrån är att alla tre spelar in, och bör så göra, i vårt moraliska omdöme. Men även att de har ett ömsesidigt beroende till varandra. En person som mördat (i dåtiden) är i nutid en som har mördat, samt i framtiden en som har mördat. En person som mördar (i närtid/nutid) är i dåtid en som kommer mörda, samt i framtiden en som har mördat. En person som kommer mörda (i framtiden) är i nutid en person som kommer att mörda, samt i dåtiden en person som kommer att mörda.Språkets uppbyggnad ger en ledtråd om hur vi uppfattar moral över tid.

Det blir orimligt att göra ett moraliskt omdöme om en person i dåtid, utan att väga in personens tillstånd i nutid, liksom det inte är rimligt att göra ett moraliskt omdöme om en person utan att väga in personens tillstånd i dåtiden, eller om goda skäl till tro föreligger, framtiden. Tanken att agent A som gjort handling Y i dåtiden, skulle vara moraliskt jämbördig i kontexten idag med agent B som aldrig gjort handling Y är en absurd tanke som stämmer föga överens med hur vi bedömer människor moraliskt. En person som mördat är inte detsamma som en som mördar, men inte heller detsamma som en som aldrig har mördat. Agent A måste rimligen således vara en person som begått handling Y.

Vad som kanske är av högre intresse i sammanhanget är hur vi värderar handling inom olika tidskategorier, och vi kan tänka oss olika vikt beroende på handling och person tämligen oproblematiskt. Dåtiden hjälper oss lägga samman begångna handlingar. Ett omoralisk tillvägagångssätt som får sin kraft först vid ackumulering av en viss handling, däri ett övertramp i egenskap av sig självt ses som ganska oskyldigt, men i samlat antal allvarligt (En trafiköverträdelse respektive tusen exempelvis). Denna skulle ha sin vikt i att lägga samman dåtida handlingar, vilket bara är möjligt i nutid. Det gör det också möjligt att lägga ihop olika handlingar att väga samman mot varandra. Närtid/nutid ger oss vid hand ett utkristalliserande av ett nuvarande definierande tillstånd, oavsett om det gäller handlingar i presens eller analys av dåtid eller potentiell framtid. Framtiden är en fråga om agentens intentioner, vilken är central för handlingar som ännu inte begåtts.

Just tidsperspektivet på moral och personlighet kan bli problematisk när vi menar en person rationell och drar slutsatser om moralisk karaktär utifrån detta. Så som i Kants kategoriska imperativ. Är en person som agerar eller resonerar annorlunda vid två olika tillfällen irrationell eller rentav olika personer? Att först uppbära en maxim som att icke-stjäla och sedan en maxim om att stjäla.  I en parallell diskussion förekommer olika teorier om personlighet över tid. Lockes krav på identitet över tid tycks vara att erinras det tidigare jaget som refereras till tankar, emotioner och handlingar. Utan att gå djupare in i hur strikt tolkning Lockes hänvisning till minnet har, så ger den en ytterligare intressant dimension till frågan om moralisk karaktär. Spelar dåtida handlingar roll för den moraliska bedömningen om förövaren är omedveten om att ha begått dem?

En annan aspekt är personens nutida syn på handlingar begångna i det förflutna (och kanske till och med potential om en framtida syn på begångna handlingar). Ånger har en stark inverkan på vår moraliska bedömning, liksom tidigare nämnda glömska. Åter följer frågan om personlighet över tid och relationen till moralisk karaktär. Kanske går det inte att dra en strikt gräns för vad som är en rimlig bedömning av någons karaktär, liksom att fastställa identitetens tidsutsträckning. Men otvivelaktigt sträcker sig vår moraliska bedömning av våra medmänniskor till att vara mer komplext än att bedöma handlande enbart i närmaste närtid, eller för den del tänka oss moraliska brott som något ristat i sten. Som vi kan se tidsavgränsningar och uppfattning av tiden som fenomen utrett ur moraliskt perspektiv inte helt lätt att uträtta. Moraliska imperativ talar ofta till oss via direkt nutid (gör inte så!) eller indirekt dåtid (X har gjort fel), vilket inte ger oss klarhet i frågor som hur mängden tid påverkar graden av moraliskt ont eller hur detta står i kontrast till identitet över tid. Tiden är sannerligen en underskattad parameter inom moralfilosofin, inte alltid lätt att placera i ett moraliskt system.

2 kommentarer

Filed under Filosofi