Category Archives: Religion

Noah – Aronofsky

Bild

I förra veckan var jag på bio och såg den omdiskuterad filmen om Noa, enkelt döpt till just ”Noah”, av Darren Aronofsky – i min mening en av de främsta idag verksamma regissörer. För den som väntar sig en film nära porträtterande den i bibeln skrivna historian om Noa som för att rädda sig undan den annalkande syndafloden, med Guds hjälp, bygger en ark till sig själv och alla världens djurarter, bjuder filmen på en hel del överraskningar. Om än Aronofsky skildrar kärnan i berättelsen så som vi lärt oss den, blir snart hans frimodiga omtolkningar uppenbara. I vissa stater har man rentav ansett dessa fantasifulla ändringar väl magstarka och förbjudit filmen från att visas på landets biografer.

Huvudrollen som Noa innehas av den rutinerade Russel Crowe, inte minst kanske känd från Gladiator, som här får gestalta en karaktär kanske inte alls så enkom jovialisk som den bibliska Noa. Filmen ställer frågan om mänsklig ondska och gudstrogen nit på sin spets när Noa, övertygad om att den förpestade mänskligheten måste utrotas, tvingas ta ställning till att döda sina egna barnbarn, påbjudet av en tillsynes oförsonlig Gud. Som Noas motpart ser vi den brittiska skådespelaren Ray Winstone gestalta ”Tubal-Kain” – en stridslysten ättling till Abels mördare Kain, urskillningslöst övertygad om människans förträfflighet, rebellerande mot Guds allmakt. Kompletterande varandra utgör de en avbild av kristendomens antinomi; den fria viljan och plikten att lyda Gud. Som hämtad ur Nietzsches ”Ecce Homo” utropar den antropocentriskt övertygade Tubal-Kain människan som det starkaste väsen, avhängt något högre transcendent väsen, och sig själv som dess okrönte konung; en gudsförnekelse speglandes självaste Hin Håle. (läs Teodicéproblemet). Den fromme Noa, utsedd att förverkliga Guds plan med sin familjs skonande som belöning, blir samtidigt också den som axlas att obarmhärtigt låta massakern mot mänskligheten genomdrivas. Bakom effektfulla stridsscener med svärd och sköldar pågår för den uppmärksamme tittaren en långt djupare filosofisk batalj.

Aronofsky benämner sig själv som ateist och kanske är det också därför filmen inte intar en förskönande bild av Gud, utan tvärtom skildrar honom som tämligen maktfullkomlig, icke-förlåtande och hänsynslös; egenskaper som får sitt mänskliga uttryck i Noas fanatiska ihärdighet att utföra sitt uppdrag. För oss som läst gamla testamentet i bibeln är denna gudsbild föga främmande, om än sällan så brutalt återskapad. Än idag är framställningen av Guds råhet i GT ett hett ämne för diskussion och grubbleri bland kristna teologer. Men filmen kan också ses ur ett annat perspektiv. Tubal-Kain, eller kanske än mer hans förfader Kain, blir symbolen för människans girighet. Genom teknologisering och rovdrift vänder han ryggen åt sin skapare och tillber Mammon, aldrig mättad på makt och guld, så övertygad om sin egen förträfflighet och egocentrism att han bäddar för sin egen undergång  – en känga till vår moderna materialism, men också ett återkommande inslag i bibeln. Sist skulle jag vilja lyfta fram Anthony Hopkins karaktär ”Methusalem” (Noas farfar) som mitt mellan Noas och Tubal-Kain kamp mellan Gud och människa blir elementet för fatalism, obekymrat viss om att hans öde ligger utanför hans makt och välkomnande Guds rättrådiga styre.

Noah är ingen film för den som söker en bibeltrogen gestaltning av historian om Noas ark. Däremot tar den, likt Aronofskys andra filmer, upp viktiga existentialistiska frågor och fångar flera av bibelns centrala bryderier och budskap, vilket kanske inte varit möjligt med en mer bibeltrogen skildring. Filmen innehåller flera lager och kan ses på olika sätt, delvis kanske även beroende på tittarens perspektiv. Det är ingen film som slår en med häpnad som ett Aronofskys magnum opus, men den växer efter hand man analyserar och tar till sig filmens budskap. För den som hyser intresse för teologi och bibeln kan ett biobesök vara värt pengarna.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur, Religion

Teodicéproblemet

Ett återkommande dilemma som gäckat både filosofer och teologer genom tiden är vad som vanligtvis benämns teodicéproblemet. Frågan om varför Gud, omnipotent, omniscient, omnipresent, och framförallt allgod, tillåter ondskan figurera i vår värld. Varför krig, svält och sjukdom plågar oss år ut och år in. Jag ska själv ämna försöka ge min bild kring dilemmat, inte minst av egenskap att jag läst bibeln från blad till blad.

Min tolkning är att levandegörandet av frågans kniviga karaktär bygger på en fortlevande missuppfattning kring Guds godhet, såsom besittande av egenskaper vi i vår moraliska intuition uppfattar som goda. Med andra ord, gott såsom ofta idag uppfattat, maximerandet av lyckan och minimerandet av lidandet. Att applicera en så enkel modell av definitionen av gott och ont kommer ge oss en missvisande bild av relationen mellan godhet och Gud, rentav göra Gud till en ond person. Framförallt tyder det på en föreställning om att Guds godhet består i att Gud kan vara ond men väljer att vara god. Min tolkning utifrån bibeln ger vid hand en markant annorlunda syn på Gud och det goda.

Gud framställs knappast som god enligt konventionell moraluppfattning. Han är mordisk och blodlysten. GT dryper av ohämmat våld och skoningslöshet skapat genom Guds vilja. Men Gud är inte en agent framlagd för prövning. Gud är inte god, Gud är definitionen av god, godhet är Gud. Eftersom Gud är den högsta kan ingen moral, synnerligen inte mänsklig moral, stå över Gud. Gud är därmed den högsta moraliska kompassen som står över alla mänskliga moralsystem och innebörden av god.

Ur denna bibliska kontext blir teodicéproblemet en omöjlighet, en logisk paradox. Att kalla Gud ond eller utmåla Guds handlingar som onda, blir därmed att ge oss själva moraliskt företräde och ställa oss över Gud. Men något vi ställer oss över kan inte vara Gud, ty Gud är per definition det högsta väsende! Godhet blir därmed i den kristna dikotomin synonymt med gudaktighet, och motsatsen, det onda, ogudaktighet. Det senare gestaltad av Satan, en symbol för revolten mot Gud, det ogudaktiga, och därmed det onda. Ifrågasättandet av Guds godhet blir inte en fråga om Guds lynne, utan en fråga om Guds existens. Satan blir förnekandet av Gud.

Den kristna dikotomin präglar västerlandets världsuppfattning ännu idag, även efter människans revolt och dödande av Gud. Kampen om sanningen om gott och ont tar sig i Guds frånvaro form genom den kompromisslösa ideologin, vars tankesystem gestaltar det goda gentemot det onda. Här blir massorna bärare av det goda, det gudaktiga, tvingade av sin plikt som sanningsbärare att bekämpa det falska, det därmed onda och ogudaktiga. I denna kamp för sanningen finns intet utrymme för kohandel. Kompromiss är en defaitism, ett irrationellt tvivel på den egna tron, och ett närmande Satan. Inte minst gör denna dogmatism avtryck i början av 1900-talets historia. Något man kan läsa mer om här: 1900-talet och Messias renässans

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Religion

1900-talet och Messias renässans

Redan i den antika världen var kopplingen till det gudomliga något som betonades för att legitimera makt och belysa stora namns förträfflighet. I Homeros gamla verk kan man läsa om hjältar som är avkomma till gudar och som besitter övermänskliga attribut. Julius Ceasar betonade sina anor från guden Venus, och andra romerska kejsare därefter kom att krönas till halvgudar. Bilden av de romerska och grekiska gudarna tycks spegla en antropocentrisk uppfattning, där de olika företrädarna för den polyteistiska religionen hyser både människoliknande fysionomi och karaktärsdrag, en slags övermänniskor med gudomliga krafter, och deras närvaro är högst förnimbar borta på berget Olympen. Först när kristendomen motar bort den polyteistiska tron, börjar vi urskilja att det religiösa blir något magiskt och ogripbart. Gud är ett eget väsen, något som inte bemödar sig sjunka till människans nivå och avbild, och blir istället något transcendent bland oss och ovan oss. Först med Jesus, messias, gör han en ankomst som människa och gestaltar dialektiken mellan ont och gott på ett jordnära plan. Gud är inte längre någon på toppen av hierarkin, såsom Zeus, han är alltet, omnipotent, omniscient och omnipresent. Gud är inte god, gott är vad Gud är. Ofrånkomligen blir då inte Jesus blott en bland andra profeter, han blir personifieringen av det goda, och att inte plikttroget följa hans fotspår blir ett uttryck för Satan och det onda.

När Hegel dryga 1800 år senare gestaltar dialektiken i det politiserade samhället blir det en renässans för den gudomliga kampen om gott och ont. I köldvattnet av kristendomens förlorade prestige och hegemoni växer de moderna stora tankarna, ideologierna fram, runt enskilda personer som likt vid kulten av messias förväntas frälsa bort samhällets problematiska ok, agitatorer och ledare för det goda mot det onda. Från den moderna halvguden Napoleon, växer vid 1900-talets ungdom, en myriad av övermänskliga hänförare fram och tillbes att vägleda massan, omnipotenta och omniscienta, kanske stundtals omnipresenta. Enligt Hegel blir världen krigsskådeplats för människans divergerade uppfattning om det rätta, och de stora tänkarna dess generaler, mekaniken bakom samhällets ständiga dynamik. Klarast blir bilden i spåren efter första världskriget, då diktatorer över Europa blir tidevarvets anförare bärandes väg för utopin, den immanenta motsvarigheten till Kristus transcendenta ”himmelen”. Det magiska, den övermänskliga kraften, tar sig efter Guds död form såsom inneboende mänskligheten, samhällsorganismen och naturen, och likt Jesus var nödvändig för levnadsgöra kristendomen i dess ungdom, blir en dyrkan av de stora anförarna nödvändiga för att göra filosofin till något större än mänsklig teori.  Att på olika sätt visa upp sin övermänskliga karaktär blir centralt i 1900-talets massideologier, med enorma propagandamanifestationer, heroiska ideal och brandtal och dyrkan kring ledargestalterna. Bilden av ledaren i uniform med revär och medaljer, som talar till den stora folkmassan från en balkong, bokstavligt och bildligt över massan, blir en kristalliserad bild av ledaridealet, den moderna Jesuskulten.

Till skillnad från i den antika världen, blir det inte aristokratin som skriver historien, utan de mäktiga folkliga kollektiven, återigen en avspegling, nu av den kristna församlingen i motsats till antikens anti-egalitära uppdelning mellan de evigt fortlevande hjältenamnen, närstående till och älskade av de olympiska gudarna, och de enkla namnlösa plebejerna. Hjälteidealet föder dygdetiken och den personliga strävan efter personlig fullkomlighet, kanske mest välkänt i Aristoteles begrepp ”eudaimonia”, medan den kristna egalitära etiken i motsats föder ödmjukhet och självuppoffring därför att vi alla är lika under Gud. I betraktelse till dessa motsatta perspektiv på människan, etiken och religionen, ter sig tanken på en massmobilisering liknande den under 1900-talet, i den antika världen som otänkbar. Stora blodiga krig utkämpades givetvis av och i Grekland och Romarriket, kamper om makt, prestige och territorium, men tanken om något transcendent högre än administrativa och geografiska maktanspråk blir först verklig vid de abrahamitiska religionernas spridning och möjliggör mångnationella samfund som för ”världarnas krig”, kampen för spridning av den autentiska gudstron, vilken senare tar uttryck i striden för den autentiska politiska världsordningen.

I vår nutida, präglad av misstron mot kollektiv, nationalstat och ideologi, där liberalism väckt idén om individens förträfflig och centrala roll, blir det därför intressant att följa det nya paradigmet. Det är inte otroligt, vilket vi ser redan idag, att kampen istället kommer ta form av globala massor med anspråk på att vara autentiska, stridandes både inbördes nationalstaten och globalt, och framförallt ideologin, eller kanske snarare utanför ideologins strukturer, om framtidens hegemoni över etiken och sanningsbegreppet. Inte minst i dagens Europa blir banden till människor med liknande ideal starkare än de nationella eller ideologiska, även bland nationalister, och striden blir allt mer ett slag om språk, världsbild, sanning och politiskt företräde. En strid där konservativa över hela jorden kommer ha en viktig roll.

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Historia, Religion