Döden och tiden

salvador-dali-explosion-5670_1420179812

Tiden känns inte sällan som något flyktigt på väg ner för sin kant. Här gestaltat genom Salvador Dali.

Döden och tiden har ständigt följt människor genom alla tider och väckt frågor om existensen. Genom den medicinska utvecklingens blomstring under senare sekel och krigens frånvaro har vi lyckats kontrolleras dess öde allt mer. Vi lever allt längre och kan planera våra liv utan oro för att plötsligt ryckas bort. Men det har också gjort att döden blivit allt mindre naturlig och att tiden blivit en kvantitativ begränsning mer än en gåva av liv.

I väst blir döden ett uttryck för den linjära tidslinjens ändelse, slutet. Olycka tycks starkt förknippat med tidslighet, som i sin tur är en direkt följd av insikten om dödligheten. Genom att kvantifiera tiden upplever vi kontroll över vår dödlighet och kan distansera oss från dess direkta närvaro i form av sitt oberäkneliga införlivande. Istället blir döden en indirekt närvaro genom förgängligheten. I västvärlden där tryggheten är så stor räknar alla med att leva minst 60 år, vilket leder till att vi anser att vi kan planera livet och därmed förbereda oss på dödsögonblicket. Vi närmast målar upp en ideal bild som en slags mytisk gestaltning av gammelfarfar som somnar in leende vid brasan fullt tillfreds med alla livsval, som en slags övermålning av det fasansfulla i existensens upphörande. Redoheten inför döden blir centralt för våra liv i och med insikten om existensen som begränsad. Döden figurerar, men långt bortom vardagen som något utestängt från nuet. Först genom förgänglighetens påminnande blir den närvarande som en existentiell ångest i form av åldrandet.

Med industrialismens intåg och modernisering blir förgängligheten allt mer närvarande genom den accelererande övergången mellan föråldrat och färskt. Vad som var skillnaden mellan decennium är nu skillnaden mellan ett eller några år. Ting överallt omkring oss blir snabbt utgångna och ersatta. Teknikens kortvarighet påminner oss om vår egen och förstärker förgänglighetens ångestträngande närvaro. Enbart genom effektivisering av oss själva upplever vi att vi hinner med när tiden tycks dras samman. Aldrig har vi levt så länge, men haft så lite tid att hinna med.

Ur idealet om redohet inför döden följs också behovet av identitet, inte bara som social roll utan som fulländning. Att leva utifrån normer kring ett fullgott liv är inte tillräckligt. Man ska även delvis leva vidare genom att minnas av andra. Enbart genom att åstadkomma lindrar man döden, eller snarare dess skrämmande potential av icke-existens.. Livet som kvantifierad tid för med sig ett ansvar att fylla ut dess tidsspann. Ständigt drar det ihop sig ytterligare och klockan tickar på. Genom strävan efter självförverkligandet lindrar vi samvetet kring att inte åstadkomma tilltäckligt för det framtida jagets redohet inför döden. Ångesten kring meningslösheten tolkas här som otillräcklighet i vår strävan mot helhet och pressar oss därmed att försöka än hårdare genom högre målsättningar.

Tragedin över förgängligheten når sin peak i döden-i-förtid. En person som dör innan en viss ålder säger vi har inte hunnit leva. Det är inte tillståndet av att dö ung, så som psykologiskt eller kroppsligt som väcker känsla av fasa, utan existensen som bortryckt i förtid och därmed avsaknad av redohet inför döden. Först med berättelsen om livet och döden som undertryckta människan uppstår tanken om den plötsliga eller förtida döden som orättvis. Som ett uttryck för att alla ska ha rätt till en chans att finna redohet inför döden. Det uppstår rentav en förvåning över att döden plösligt inte går att undvika, då den tidigare varit så frånvarande, undangömd bakom insynsskyddade sjukhusväggar.

Som ett eko av döden som domesticerad under tidens kvantifiering är vår identitet flyktigare än någonsin. Image (läs tidigare inlägg) i form av subkultur, yrkesroll eller till och med politiskt engagemang är relaterat till tid och ålder. Det specifika språkbruket, kläderna, livssynen. De stora eviga sanningarna fördunklas allt mer, och ur dess skugga växer de tillfälliga och kontextuella. Föråldrandet gestaltar sig som ett ständigt hot om att man rör sig för långsamt. Samtidigt som livets många och hastiga skiften påminner oss om förgängligheten, vilket i sin tur pressar oss att vara ständigt unga och aldrig kunna ha en avslappnad relation till åldrandet.

Barnet känner inte till döden. Hon har ännu inte fått tillträde till vetskapen om förgänglighet, och kan därmed koncentrera sig på existensen utan att relatera den till icke-existensen. Ungdomen är bekant med dödligheten men identifierar sig inte med den. Så fort insikten om existensens förgänglighet slagit rot spenderas resterande liv åt att försöka dressera den. Paradoxalt nog förlorar man i den stunden förmågan att leva fullt ut. När man fått veta att tillvarons riktning är förgänglighet tycks man inte kunna vara obekymrat lycklig annat än i flykten från sina tankar, momenten där man glömmer dåtid och framtid.

Med religionens uttåg har vi inte längre tillgång till själens tidlöshet efter kroppens förfall. Tiden binds helt och hållet samman med en rumslig existens och förstås därmed enbart som rumslig förändring i ett dåtid-nutid-framtid schema. Dåtid som före detta nutid och framtid som nutid som komma skall. Den metafysiska medvetenheten kring att vara en existens i världsalltet blir därmed förgjord, liksom historia och postum framtid blir förborgade entiteter. Rentav irrelevanta. Den moderna vuxna människan är både föräldralös och barnlös i förhållande till andra existenser. Hon föds, lever och dör ensam utan öde. Ur meningslösheten som instituerad utgångspunkt för förståelsen av tillvaron härrör nutidsmänniskans breda stress och ångest över sin egen existens.

Annonser

5 kommentarer

Filed under Övrigt, Filosofi

5 responses to “Döden och tiden

  1. Peter L

    Jag är själv 62 år och måste ge mitt fulla stöd till artikeln, har de senaste 20 åren i stort sett inte gjort annat än försökt förstå döden som en del av livet.
    Min fru är från Sydostasien och har inga som helst problem med livet och döden, livet är en gåva som vi skall älska och uppskatta, döden kommer då Gud kallar oss till de sina. Så enkelt och lyckligt hennes liv är, glädje i vardagen och tryggheten i döden.
    Jag avundas henne, hennes lugn och trygghet, helt trygg i familjens odödlighet.
    Jag å andra sidan brottas kontinuerligt med frågan om meningen med livet och att hinna slutföra allt det som ligger på min lott.
    Kanske är livs och dödsbegreppen vår civilisations största misslyckande.
    Vi är så ovilliga att acceptera döden som en del av livet att vi lever vårt korta liv i skräck för att inte få vara en del av den hyllade ungdomen.
    Kom ihåg ungdomen, osäkerhet, finnar, två vänsterfötter, vet allt, kan allt, blygsel, uppror och oändlig mängd liv och framtid framför oss bara de gamla idioterna kunde lämna scenen.
    Nu är samhället en enda dyrkan av ungdomen och allt den står för, vi äldre kan inte bidra med någonting, vi bör å det snaraste dö undan så vi inte belastar samhället.
    Hur ska dagens ungdom kunna närma sig vuxenlivet och åldrandet med tillförsikt då hela deras existens är definierad i deras nu, stackars satar.
    Visst är det hemskt att berätta för barnen att efter döden är det svart, tomt och tyst. Kan de ta till sig ett så grymt meddelande? Är inte religionen ett gott stöd i livet och döden? Att leva agnostiskt är ensamt och oskyddat, men samtidigt det enda intellektuellt möjliga.

    • Tack för ditt inlägg Peter!

      Den industriella utvecklingen i väst har inte bara till följd att vi tar livet för givet, utan också att vi ska kunna bruka vår tid allt mer effektivt. Många tänker sig nog först och främst maskinen som något att avlösa människan. Speciellt när man betänker hur den är tänkt att forma sig utifrån ideal som är människoliknande. Få ställer sig den motsatta frågan hur vi människor anpassar oss efter maskinen. Liksom på den industriella marknaden premieras egenskaper som förknippas med nyhet, medan egenskaper som är relaterade till erfarenhet förlorar status. Man kan nästan dra en parallell linje mellan marknadsutveckling och synen på människan. Människor kräver effektivare produkter och effektivare produkter kräver effektivare människor. Man hinner helt enkelt inte bli erfaren innan förutsättningarna ändrats så radikalt att det krävs en helt ny förmåga till anpassning. Idag är det barnbarnet som lär upp farfar hur saker fungerar snarare än tvärtom.

      Tiden är på många plan psykologisk, och allt fler nämner att den passerar i allt högre hastighet och att de blir allt mer stressade. Samtidigt är man övertygad om att tekniken är vad som ska befria oss från tidsbrist och jäkt. En tämligen paradoxal tankegång när vi redan idag har mer fritid än tidigare generationer. Ska man plocka ut tre konkreta faktorer kring hur teknik påverkar vår tidsuppfattning kan man snarare nämna:

      1. Teknik passiviserar oss. (Passivitet gör att vi psykologiskt upplever det som att tiden passerat fortare.)
      2. Ny teknik ökar känslan av förändring och leder till att vi indelar tid i kortare perioder.
      3. Teknik föder ett behov av att åstadkomma fler saker på kortare tid eftersom teknik erbjuder oss bättre tidseffektivitet.

      Vi är så fast i det mekaniska tankemönstret ny-åldrande-obsolet/död att livet i det för-industriella samhället blir totalt obekant och stört omöjligt att förstå. I viss mening går det så klart även att överföra på jämförelser med samhällen där den teknologiska utveckling går långt mycket långsammare än i väst.

      Jag tror definitivt att man kan utveckla en annan syn på livet såväl som döden. Våra livsvillkor är idag trots allt väldigt onaturliga. Men det kräver medvetenhet och förmåga att kunna inta ett perspektiv som står i kontrast till den kontext man växt upp i och omger sig av.

      • Peter L

        Kul att du nämner tekniken, jag är civilingenjör och har arbetat med datorer sedan mitten på 70-talet i utvecklingsarbete för elektronik.
        Det finns i mitt tycke enormt mycket som är fel med dagens moderna teknik.
        Först och främst samverkan mellan människa och maskin.
        En dator exekverar ett sekventiellt program som är skrivet av en programmerare som förmodligen lärt sig tänka sekventiellt, problemet här är att den mänskliga tanken inte är vare sig sekventiell eller logisk, våra tankar är för det mesta associativa och tämligen kaotiska.
        När man idag läser en manual för en hushållsmaskin är den skriven av programmerare för en dator, vi är inte datorer och normalt hoppar vi över lite här och där, förenklar och tar för givet andra saker, tills vi fullständigt förvirrat både maskinen och oss själva.
        Då, i början på 80-talet var jag övertygad om att manualerna snart skulle bli lättförståeliga och människa-maskin interfacet mer naturligt intuitivt. Så har inte alls blivit fallet, snarare tvärtom. Att barnet får lära farfar hur man får igång den nya telefonen eller tvättmaskinen är ett mycket dåligt betyg på den tekniska utvecklingen och visar en total brist på ödmjukhet för den enkla människan.
        För ett antal år sedan lyssnade jag på radion där en äldre man berättade om sin barndom i övre Norrland, de fick gå hemifrån vid 6 tiden på morgonen för att hinna till skolan, sommar som vinter, inga leksaker förutom de de själva eller föräldrarna tillverkat. han sade: Vi hade ett rent helvete, men det visste vi inte om, så vi var lyckliga!
        Jag såg på TV hur en buss kom körande in i en liten Afrikansk by, barnen sprang runt bussen och skrattade och vinkade till passagerarna, för mig blev det en bild av att vi förlorat någonting viktigt på vägen, den barnsliga livsglädjen.
        Kanske ligger en del av förklaringen till vår jakt efter mer,
        och att vi sällan är nöjda i informationsflödet.
        Idag har vi så oerhört mycket mer information och därmed orsak att känna oss förfördelade, det är inte bara grannens gräs som är grönare, vi kan se utvalda delar av människors liv över hela jorden då vi sitter framför tvn eller datorn.
        De verkar alla ha ett mycket bättre liv än det tråkiga 9 till 5 liv vi har.
        Det är svårt att inse att det vi får se är en redigerad bild av deras liv, att förmodligen sitter dom i sin tur och tittar på ett program om det fantastiska landet Sverige där alla är jämlika och lyckliga.
        Har den totala livslyckan ökat eller minskat med införandet av informationsteknologi?
        På sextiotalet arbetade en granne som murare, han försörjde fru och tre barn på sin lön, de hade själva byggt huset de bodde i och hade 3 bilar på gården, motorbåt och äldste grabben höll på med flygning. Far i huset betalade ca 20% skatt.
        Nuförtiden arbetar bägge, har kanske 1 barn och , i staden, ingen bil.
        De har lån de aldrig kommer kunna betala och faller fastighetspriserna är de utblottade.
        Detta har skett på blott 50 år och under den tiden har vi haft en aldrig tidigare skådad effektivitetsförstärkning i industrin.
        Jag bedömer att vi har halverat vårt materiella välstånd och även den trygghet och livsuppfyllelse som ligger i barn och obelånat ägande.
        Tyvärr blev detta en klagovisa, det var inte menat så, men debatten vi för i samhället handlar väldigt lite om upplevd livsglädje och mer om mätbar livskvalitet.

  2. Nils

    Att sitta och känna sig stressad över livet är olyckligt, men det säger sig självt att har man tid att ödsla på grubblerier av sådan karaktär så kan man ge sig fan på att
    en hel del väljer detta.

    Jag skulle våga säga att synen på döden/livet som något som kännetecknar primärt ”Väst” är falsk. Västerlandet är på många sätt väldigt unikt, de västerländska dygderna, att vara ambitiös,
    söka sin egen lycka och att vara självständig – att tänka själv.

    När man tänker själv; har man också förmågan att på riktigt avgöra vad som för fram sitt eget liv, ett eget lugn – och följa detta.

    Kanske skall man sluta låta andra diktera hur man skall leva, sluta lyssna på andra hur viktigt det är att hinna med både det ena och det andra, utan istället följa sina egna mål och värderingar.
    Och det är inte nödvändigtvis särskilt lätt, utan något otroligt svårt, men det går, och möjligheten finns, nästan enbart i väst.

    /Individualisten

  3. Mycket välformulerat, och därmed värt att läsa medan livsklockan tickar=)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s