Polemiskt skyttegravskrig

Det har nu gått några månader sedan jag senaste återgav mina reflektioner här i bloggen. Mycket har hunnit hända, så som alltid. I dagarna har publiceringen av fotografiet på ett kurdisk barn, uppflutet på en strand i Turkiet efter ett försök att ta sig över till Grekland, rört många känslor världen över. Någon månad tidigare uppmärksammades i Sverige ett bestialiskt mord begånget inne på IKEA i Västerås. Händelserna har inte stannat vid att vara personliga tragedier, utan också fått ett symboliskt värde för två ståndpunkter som tycks förflytta sig allt längre från varandra. Det kan näppeligen undgå någon att det politiska spelfältet polariserats allt mer senaste åren. Så blir också debatten stundtals allt mer reducerad till tillfällig drivved för en viss linje, med ett bortfall av konstruktivt meningsutbyte. Vissa frågor är idag renodlade skyttegravskrig där meningsmotståndare inte ens längre diskuterar via samma plattformar. Man sitter i sin tunnel med proviant och arsenal och inväntar att någon ska närma sig för att bli pepprad med personangrepp och utfrysning. Ingenmanslandet tycks öka med några mil dag för dag.

Bild från slaget om Somme 1916. Källa: Wikipedia

Bild från slaget om Somme 1916. Källa: Wikipedia

Själv har jag aldrig trivts särdeles med att hålla mig på en kant. Att bara umgås och diskutera med en viss typ av människor och enbart serveras en viss vinkel på nyheter skulle vara för mig förödande. Även om jag som alla andra har en politisk profil, så varvar jag genrer och inriktningar flitigt när det kommer till olika litteratur och polemiska texter. Min hjärna kräver konstant att födas med olika nya perspektiv och ingångar till olika spörsmål att bearbeta för att inte bli understimulerad. Hittar jag ingen för mig outforskad mark att tillfälligt bli betagen av blir jag rentav deprimerad och apatisk. Tillsynes en väldigt unik hållning. I alla fall är det känslan som slår mot en när man öppnar morgontidningen, diskuterar med bekanta eller slår på en partiledardebatt.

Inte heller under mina akademiska studier, bland annat i visdomens vagga filosofin, har jag funnit samma inställning till de problem man ställs inför att försöka lösa. Benägenheten att ta in kritik må vara högre än i valfritt kommentarsfält, men det där gäckande behovet av att självkritiskt vrida på och pussla med, måla upp mönster och lokalisera brister, med sina egna uppfattningar är svårt att finna. Man råkar på personer som är prominenta inom sitt område och ytterst stringenta i sin arbetsprocess vad gäller tydliga stipulationer, metodik och framförallt hanterandet av kritik och potentiella felfaktorer. Sedan avklär de sig labbrocken, går in på datorn och för resonemang värdigt en pueril tonåring. I värsta fall publiceras en artikel så stinkande av ohederlighet att det vore otänkbart att den skulle godkännas inom universitets väggar. Det ställer givetvis frågan; Hur kan man misslyckas att integrera alla de verktyg man dagligen använder i tjänst med sin personlighet på fritiden?

Så som jag förstår det handlar det om att man, ofta väldigt tidigt i livet, skapat sig en roll som involverar olika värderingar och synsätt. En roll som hjälper en att definiera sig själv, men också sig själv i relationen till andra. Risken att rubba sin verklighet och slå undan marken man står på blir för högt om man ska börja tvivla på sin egen värdegrund. Istället försöker man befästa sina ståndpunkter genom att intala sig att de är obestridbara. Man börjar kanske rentav undvika människor som kan tända en gnista av tvivel hos en själv och bygger upp en mur mot meningsmotståndare i form av raljerande, demonisering och stigmatisering. Begreppet att ”ta ställning till något” kan potentiellt ha generell innebörd av att inta en viss utgångspunkt för att ge ett flöde i en debatt, men har snävats av till att beskriva en mer konkret specificering av vän och fiende, så som vi till viss del kan känna igen i Schmitts uppfattning om det politiska som begrepp. Debatten får ett skimmer av överflödighet när positionerna på förhand är så tydligt cementerade, och betraktas som en mindre effektiv version av kampen på slagfältet. En kan dra paralleller till otåligheten under förra seklets första hälft när dragningen till ytterlighetspositioner skapade en kokande kittel.

En annan vinkel är naturligtvis hur den ständiga ström av information som forsar över oss idag tvingar oss att ta snabba beslut och använda oss av färdiga mallar för att sortera in mängden intryck. Det finns inte tid och tålamod till kontemplation när det finns så mycket att ta ställning till. Med dagens bevakning kommer ingen undan beklämmande fakta och tragedier oavsett om sker här eller på andra sidan jorden. Bilden på den drunknade Alan eller det grymma mordet på Lisa Holm är händelser som inte är lätta att skaka av sig hur som helst, och ställer krav på oss att förtydliga vår världsbild. De rör sig om momentana men eggande sinnebilder som får oss att revidera eller befästa en tidigare uppfattning. Efter medieuppbådet senaste dagarna väcks givetvis inte bara frågor om de rent praktiska angelägenheterna angående flyktingsituationen kring Medelhavet. Det väcker också frågeställningar om framtidens journalistik och hur viljan till förändring kommer att kommuniceras imorgon. Gårdagens återgivande propaganda i form av affischer och agitation ersätts med levande urklipp ur verkligheten. Den utvecklade tekniken ger möjligheten för varje individ att enkelt dokumentera ett fragment att visa upp och tolka fritt. Kanske ligger nästa steg mot en mer effektiv informationshantering i ett fångat ögonblicks suggererande verkan, liknande somliga ords affektiva effekter.

Sartre hade älskat att gräva ner sig i den delikata situation informationssamhället försatt oss i, för att inte tala om den postmoderna människans strategier mot den ofrånkomliga ångesten enligt existentialistiskt ramverk. Aldrig tidigare ställs jaget inför så många beslut att precisera sin tillvaro. Strömmen av information blir mer av en fors. Vi vet så lite om så mycket. Det kategoriska ställningstagande när fanatismen, och fanatismen blir räddning från utsattheten i att vara människa, hjälplöst utkastad i ett ostrukturerat kaos. På det politiska fältet blir följden att man stärker sin försvarslinje allt mer med sandhögar och taggtråd. För inte kan de flesta väl förstå hur en bild eller berättelse kan betyda så olika saker för två personer?

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

I skuggan av slagorden – Offren som inte får plats i debatten

De figurerar överallt ibland oss. Om inte som fysiska kroppar, så i debattartiklar och politiska diskussioner. Människor som befinner sig i Sverige utan vare sig medborgarskap eller uppehållstillstånd, men varken för att jobba eller turista. Utfattiga EU-medborgare som vallfärdar till väst- och sydeuropa för att tigga pengar är en het fråga, liksom följetången rörande den stora mängden illegala invandrare, ofta refererade till som papperslösa. I ett virrvarr av kortsiktig opportunism, degig byråkrati och korruption tycks de existera parallellt med majoritetssamhället. Ibland som ett problem att sopa under mattan, men ofta som en språngbräda att utnyttja för politiska volter.

I säsongsöppningen av TV4:s samhällsprogram Kalla Fakta får vi följa med på vägen från Rumänien till Sverige när en betald rumänsk medborgare iklär sig dold kamera och sätter sig på bussen i det mytomspunna Transsylvanien för att ta sig genom olika rumänska städer och vidare ut mot Europa. I Sverige hämtas resenärerna upp för att bussas ut till olika platser via en mängd stulna fordon. Det dokumenteras också att bussen som tog gruppen till Sverige lastar med sig stöldgods tillbaka, och att man säljer alkohol till kunder i Sverige. Men vad som kanske är långt allvarligare är hur vi får ta del av organiserad människohandel.

Vi möter Sorin som tvingas sitta och tigga utan minsta förhoppning om egen vinst. Han förtäljer om hur han systematiskt övervakas och hur han misshandlas om han försöker fly eller inte lyda. En man som kallas kort och gott ”Bossen” äger honom och flera andra och tar alla inkomster tiggeriet ger. Hemma i byn opererar samma syndikat ”Bossen” är en del av för att locka fler i samma fälla. Sorin och hans resa mot befrielse blir reportagets huvudspår.

I Sverige beräknas det finnas ca 4000 tiggare, en fördubbling från förra året. Hur många som lever under samma tvång som Sorin är givetvis svårt att svara på, men att det finns en tämligen välutformad organisation bakom tiggeriet torde det inte röra någon tvekan om längre. Romernas bostadssituation och ekonomiska utsatthet i hemlandet bör i sig redan vittna om omöjligheten i att finansiera en resa över halva Europa själva. I spåren av misären finns en cynisk men lukrativ affärsmöjlighet som kurir. Biljetten betalas med ihoptiggda pengar, passet tas in som pant under tiden. I vissa fall, så som Sorin, används hot och våld som metod för att uppbära tvångsarbete med 100% vinst för kopplaren. Passfriheten inom EU gör det dessutom omöjligt att kontrollera om personen varit fast i verksamheten längre än tre månader i Sverige.

Men de romska tiggarna är inte ensamma som skyddslös grupp inom Sveriges landsgräns. Man beräknar att uppemot 50 000 människor lever illegalt i Sverige. Allt från dömda brottslingar till människor som inte sökt asyl eller fått avslag. Många saknar helt ID-handlingar och går inte att spåra. Som illegal invandrare lever man utanför det svenska rättsystemet och får söka boende och uppehälle genom andra vägar än de legala. Ofta sker det genom svartjobb eller som underhuggare till kriminella organisationer.

2011 uppmärksammades hur polisen slog till mot ”Eat Food Factory Europe AB” i Jordbro där 32 av fabrikens 54 anställda visade sig vara illegala invandrare som under slavliknande förhållande utnyttjades som billig arbetskraft. I en intervju med Sveriges radio året därpå oroar sig Tvätteriförbundets förbundsdirektör Sofia Sjöström över hur kriminella ligor tar över allt flera branscher, bland annat hennes egen, tvätteribranschen, genom att driva företag med uteslutande svart arbetskraft. Svart arbetskraft ofta i form av illegala invandrare. För en löneutbetalning kring 25 kr i timmen för 13 timmars arbetsdag till sina anställda, konkurrerar man ut sina rivaler på marknaden. Men redan så tidigt som för 15 år sedan, 2000, konstaterade migrationsverket genom projektet ”Argus” i sin rapport bland annat att omfattningen av utländsk svart arbetskraft är tillräckligt stor för att ”utgöra ett problem”. Vid tillfället hade man då fått in 1500 ärende om utländska medborgare som misstänktes för att olovligt uppbära bidrag och beviljats tillstånd.

Under ytan, utanför den legala marknaden, pågår dock ett långt värre skådespel. Renodlat kriminella organisationer är betydligt mer ljusskygga och svåra att få insyn i. Därmed är det också svårt att uppskatta hur många av de som uppehåller sig olovligt i Sverige som lever på eller tvingas in i organiserad brottslighet. 2009 inledde polisen i samarbete med migrationsverket och kriminalvården ett projekt, känt som REVA (Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete), i syfte att effektivisera handläggningen av utvisningsärenden och således öka rättssäkerheten. Mellan 2009 och 2013 lyckades det hårt kritiserade projektet  lokalisera och avvisa 23% fler personer som saknade tillstånd att befinna sig i landet än innan projektets start. Men vad som är av större intresse i detta sammanhang är att man bl.a. sprängde en traffickinghärva som pågått i flertalet år med unga tjejer från Östeuropa såldes som sexslavar.

Debatten kring tiggarverksamhet och illegal invandring är komplex och inte minst infekterad. Ofta lyfts olika ståndpunkter kring frågan fram på ett väldigt förenklat sätt. Men det finns en baksida av en allt för ensidig hållning. I skuggan av välgörenhet när man mörker krafter som gärna glöms bort på den politiska scenen. Krafter som systematiskt utnyttjar en prekär situation för att bedriva verksamheter där människor dagligen utsätts för fara och lidande. Krafter som vet att operera inom varje vrå där polis och rättssystem inte når fram. Varje människa i Sverige som saknar ett pass är inte bara om ett enskilt tragiskt öde, utan resultatet av ett system som brustit på flera nivåer, nationellt och internationellt. Stenar mellan kugghjulen som inte vittrar bort genom att sopa problemen under mattan och försöka dämpa symptomen medelst särlagstiftning och specialåtgärder.

Det är inte en hopplös situation för varken Europa eller Sverige. Men ska vi finna en väg ut krävs att man till en början tar bort skygglapparna, ser saker för vad de är, lokalisera brister i dagens regelverk och vågar betro myndigheter. Den romantiska vaselinindränkta verklighetsbilden vi inte sällan tilldelas bland mediebruset, fri från allt annat än arma individer som söker sin lyckas lott undan byråkratiska barriärer, är på flera sätt kontraproduktiv, även för de inblandade. Att våga lyfta fram sanningen även när den är som mest obekväm är en förutsättning för att diskussionen ska kunna nå bortom floskler och föda något konstruktivt. Att konstatera att situationen är problematisk är en god början.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

”Delat land” med Niklas Källner – En kort recension

Utanför storstadens brus och dus lever landsbygden på låg puls. I sin sävlighet andas den vemod och släckt framtidshopp. I alla fall är det nog så den upplevs utifrån ett stockholmsperspektiv. Få journalister lyckas med konsten att porträttera småbygden som något annat än en nergången idrottsplats, en glest trafikerad genomfartsled och en föråldrad befolkning som ogärna pratar om annat än saker som skett femtio år tillbaka. Kanske finns det en viss sanning bakom. Landsbygden har sakta dött ut i Sverige med arbetslöshet och avfolkning till följd. Många lämnar småorten för staden när de får möjlighet. Kvar att vittna om politikens misslyckande att bevara landsbygden finns blott några trogna lokalpatrioter som gästat bygden sen ungdomens glansdagar. I programserien ”Delat land” gör SVT-journalisten, tillika Brommabon, Niklas Källner ett försök att sätta sig in i småortsmentaliteten.

Ställdalen, ett stilla ödsligt samhälle i Bergslagen som politikerna misslyckats hålla vid liv, blir med ett sprillans nytt flyktingboende avlastningsplats för storstadens bekymmer likt en utsocknes soptipp för kemiskt avfall eller anstalt för livstidsdömda brottslingar. På den småländska vischan lever invånarna i otrygghet när avståndet till närmaste polisstation blir allt större, och i lilla lappländska Dorotea kämpar ett gäng ockupanter för att bevara ortens lokala sjukvård när kommunens tillgångar tvingar fram nerdragningar.

Det blir ett möte mellan storstadens framtidsorienterade idealism och landsbygdens självbevarande konservatism. Den nostalgiska Ställdalenbon Bosse som vill bevara det traditionella och homogena mot Källner som vill bryta upp och omdana. Lokalpatriotiska invånare som vill att saker och ting ska fungera som förut och gör motstånd mot det moderna samhällets försök att centralisera resurser.

Men det är en riggad kamp. När programmet närmar sig sitt slut kliver Källner fram närmast som missionär inför oupplysta hedningar, och vinkeln tycks gestalta något liknande det förvuxna barnets ovilja att växa ifrån sin barndom snarare än någon legitimerad kritik av samhällsutvecklingen. De ingrodda invånarna i Dorotea visar sig i själva verket mest vara välvilliga men omedgörligt dumkonservativa som målat upp felaktiga proportioner. De brottsutsatta byborna i Småland har inte uppfattat politikens ramverk. På ett café i Ställdalen tar den till en början flyktingfientliga Bosse till slut flyktingen Ahmeds hand och bryter arm på ett skrangliga bord framför. Skepticismen och oron förbytts mot glädje och broderlighet, och för ett ögonblick vaggas man in i att de utmålade hindren är tomma spöken

Den gemene landsortsbon är prima facie kverulant, gemytligt eljest och lite obildad och fördomsfull. För den kringresande akademiskt skolade stadsbon blir det ett möte som mer liknar ett safari än en jämbördig dialog. Som så ofta med dylika inslag kantas de alltid av en bild av landsbygden som svårbegriplig och lite exotisk. Människor med lustiga dialekter, insnöade intressen och en stark fientlighet mot allt utanför bygränsen. Mötet mellan två så olika världar blir om möjligt svårforcerad, trots medias ambitiösa försök att nå ut i de isolerade småsamhällena.

Jag köper inte den bilden fullt ut. Det finns ett mått av tillgjordhet bakom fördumningen. Storstaden är inte så pompös, och landsbygden är inte så okultiverad. Däremot finns det en attityd som bär upp en enorm barriär de båda emellan. Ett glapp som uppstått utifrån ett avståndstagande mot det som inte passar in inom ideologiska ramar. Det oskuldsfulla oförståendet är snarare en manifestation av ett upplevt ”bättre vetande”. För den som kan avläsa de mindre uttalade nyanserna av inslagen är det i själva verket tämligen allmänna problem i det moderna Sverige som kommer till uttryck. Rörligare och mer sofistikerad brottslighet, en migrationspolitik som mist proportioner, bristande resurser i offentliga sektorn och en urbanisering som får till följd att landsbygden avfolkas och att staden lider bostads- och arbetsbrist.

Men allt är inte pessimism och melankoli. Reportagen månar också om en solidaritet och gemenskap som lever kvar ännu i bygden, om än på sparlåga. De ICA-anställda i Kågeröd som offrar en ledig kväll för att vakta butiken, ockupanter som spenderar flera nätter i veckan på den hotade sjukstugan, och bildandet av medborgargarden för att få bukt med inbrottsvågen i Småland. Serien är sevärd för den vill som få insyn i en del av Sverige som glöms bort bortom stadens liv och politiska fokus. Inte minst vittnar den om hur många av de utmaningarna vi står inför tar sig proportioner långt utanför de stora tätorterna.

OBS! Denna recension är enkom baserad på de tre första avsnitten som gick att tillgå på SVT-Play. Troligtvis har det tillkommit avsnitt.

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt, Politik

Döden och tiden

salvador-dali-explosion-5670_1420179812

Tiden känns inte sällan som något flyktigt på väg ner för sin kant. Här gestaltat genom Salvador Dali.

Döden och tiden har ständigt följt människor genom alla tider och väckt frågor om existensen. Genom den medicinska utvecklingens blomstring under senare sekel och krigens frånvaro har vi lyckats kontrolleras dess öde allt mer. Vi lever allt längre och kan planera våra liv utan oro för att plötsligt ryckas bort. Men det har också gjort att döden blivit allt mindre naturlig och att tiden blivit en kvantitativ begränsning mer än en gåva av liv.

I väst blir döden ett uttryck för den linjära tidslinjens ändelse, slutet. Olycka tycks starkt förknippat med tidslighet, som i sin tur är en direkt följd av insikten om dödligheten. Genom att kvantifiera tiden upplever vi kontroll över vår dödlighet och kan distansera oss från dess direkta närvaro i form av sitt oberäkneliga införlivande. Istället blir döden en indirekt närvaro genom förgängligheten. I västvärlden där tryggheten är så stor räknar alla med att leva minst 60 år, vilket leder till att vi anser att vi kan planera livet och därmed förbereda oss på dödsögonblicket. Vi närmast målar upp en ideal bild som en slags mytisk gestaltning av gammelfarfar som somnar in leende vid brasan fullt tillfreds med alla livsval, som en slags övermålning av det fasansfulla i existensens upphörande. Redoheten inför döden blir centralt för våra liv i och med insikten om existensen som begränsad. Döden figurerar, men långt bortom vardagen som något utestängt från nuet. Först genom förgänglighetens påminnande blir den närvarande som en existentiell ångest i form av åldrandet.

Med industrialismens intåg och modernisering blir förgängligheten allt mer närvarande genom den accelererande övergången mellan föråldrat och färskt. Vad som var skillnaden mellan decennium är nu skillnaden mellan ett eller några år. Ting överallt omkring oss blir snabbt utgångna och ersatta. Teknikens kortvarighet påminner oss om vår egen och förstärker förgänglighetens ångestträngande närvaro. Enbart genom effektivisering av oss själva upplever vi att vi hinner med när tiden tycks dras samman. Aldrig har vi levt så länge, men haft så lite tid att hinna med.

Ur idealet om redohet inför döden följs också behovet av identitet, inte bara som social roll utan som fulländning. Att leva utifrån normer kring ett fullgott liv är inte tillräckligt. Man ska även delvis leva vidare genom att minnas av andra. Enbart genom att åstadkomma lindrar man döden, eller snarare dess skrämmande potential av icke-existens.. Livet som kvantifierad tid för med sig ett ansvar att fylla ut dess tidsspann. Ständigt drar det ihop sig ytterligare och klockan tickar på. Genom strävan efter självförverkligandet lindrar vi samvetet kring att inte åstadkomma tilltäckligt för det framtida jagets redohet inför döden. Ångesten kring meningslösheten tolkas här som otillräcklighet i vår strävan mot helhet och pressar oss därmed att försöka än hårdare genom högre målsättningar.

Tragedin över förgängligheten når sin peak i döden-i-förtid. En person som dör innan en viss ålder säger vi har inte hunnit leva. Det är inte tillståndet av att dö ung, så som psykologiskt eller kroppsligt som väcker känsla av fasa, utan existensen som bortryckt i förtid och därmed avsaknad av redohet inför döden. Först med berättelsen om livet och döden som undertryckta människan uppstår tanken om den plötsliga eller förtida döden som orättvis. Som ett uttryck för att alla ska ha rätt till en chans att finna redohet inför döden. Det uppstår rentav en förvåning över att döden plösligt inte går att undvika, då den tidigare varit så frånvarande, undangömd bakom insynsskyddade sjukhusväggar.

Som ett eko av döden som domesticerad under tidens kvantifiering är vår identitet flyktigare än någonsin. Image (läs tidigare inlägg) i form av subkultur, yrkesroll eller till och med politiskt engagemang är relaterat till tid och ålder. Det specifika språkbruket, kläderna, livssynen. De stora eviga sanningarna fördunklas allt mer, och ur dess skugga växer de tillfälliga och kontextuella. Föråldrandet gestaltar sig som ett ständigt hot om att man rör sig för långsamt. Samtidigt som livets många och hastiga skiften påminner oss om förgängligheten, vilket i sin tur pressar oss att vara ständigt unga och aldrig kunna ha en avslappnad relation till åldrandet.

Barnet känner inte till döden. Hon har ännu inte fått tillträde till vetskapen om förgänglighet, och kan därmed koncentrera sig på existensen utan att relatera den till icke-existensen. Ungdomen är bekant med dödligheten men identifierar sig inte med den. Så fort insikten om existensens förgänglighet slagit rot spenderas resterande liv åt att försöka dressera den. Paradoxalt nog förlorar man i den stunden förmågan att leva fullt ut. När man fått veta att tillvarons riktning är förgänglighet tycks man inte kunna vara obekymrat lycklig annat än i flykten från sina tankar, momenten där man glömmer dåtid och framtid.

Med religionens uttåg har vi inte längre tillgång till själens tidlöshet efter kroppens förfall. Tiden binds helt och hållet samman med en rumslig existens och förstås därmed enbart som rumslig förändring i ett dåtid-nutid-framtid schema. Dåtid som före detta nutid och framtid som nutid som komma skall. Den metafysiska medvetenheten kring att vara en existens i världsalltet blir därmed förgjord, liksom historia och postum framtid blir förborgade entiteter. Rentav irrelevanta. Den moderna vuxna människan är både föräldralös och barnlös i förhållande till andra existenser. Hon föds, lever och dör ensam utan öde. Ur meningslösheten som instituerad utgångspunkt för förståelsen av tillvaron härrör nutidsmänniskans breda stress och ångest över sin egen existens.

5 kommentarer

Filed under Övrigt, Filosofi

Postmodernismen och dess premisser

Heidegger_1955

Martin Heidegger, en av flera influenser till postmodernismen. Bild från counter-currents.com.

Ett begrepp som ofta dyker i debatten med tämligen vag innebörd är ”postmodernism”, ett samlingsnamn på något som påstås växa fram som en reaktion mot modernismen och kanske som en delvis förlängning av inte minst existentialismen. Postmodernismen vill bryta med de stora berättelserna som strukturer för verkligheten genom att ifrågasätta förutsatta sanningar om varat. Ur existentialismens ”existens före essens” dissekerar man modernismens bild av objektiva sanningar och sökande efter essensen för existensen. Sanningar blir relativa och kontextuella. Postmodernismen grundpremisser i sig besitter inga normativa slutsatser, utan öppnar upp för att mening är något ifyllt av kontext och relationer och därmed böjbart och tomt. Istället följs den förutsatta existensen av ett självdefinierat vara som tar sin utgångspunkt i subjektiva eller intersubjektiva narrativ.

Ur den kritiska hållningen mot de stora berättelserna, de om folkens gemensamma vara via levnadssättet, tron och historien självklara roll i förklarandet av verkligheten ges plats åt de små berättelserna, individernas självförverkligande genom urskiljande identitetsdrag. Urskiljande som i kontrast till normalitet, till det opersonliga generella. Dess utgångspunkt blir normalitet som inautenticitet och medveten anti-normalitet som autenticitet.

En filosof som ofta anges som en inspirationskälla för postmodernismen är den tyska filosofen Martin Heidegger. Men att hävda en tydlig normativ ådra heideggerianska filosofin blir ett svårartat projekt. Den i världen utkastade upplevande och tolkande existensen, känt i Heideggers filosofi som dasein, eller på svenska, tillvaro, kan inte befria sig från förutsättningar för sitt medvetande. Det skulle vara ett perspektiv ur intet, ur rumslöshet och tid. Människan är bunden att vara här och nu, där den är. En dekonstruktion av värden blir en dekonstruktion i i-världen-varon, vårt ofrånkomliga sammanhang, inte av i-världen-varon. De små berättelserna blir ingen separat existens som ersätter de stora, om än det vid första ögonblick kan tydas så, utan en komponent i en stor berättelse om världen utifrån små berättelser. Deras existens kräver en lagbundenhet i världen som tolererar och accepterar dem som sanningar. Anti-normaliteten kräver en struktur som paradoxalt gör den till en del av en normalitet. En idé som tycks betona subjektens parallella existensers betydelse för vardera självdefinitionen, men förutsätta relationen dem emellan omdömeslöst. Det blir givetvis en absurd tanke att en avmonteringen av stora berättelser som sanningsbärare skulle innebära en slut på striden om sanningarna om verkligheten.

Istället ser vi en postmodern marxism som försöker fylla i dess luckor genom att använda teorin som ett verktyg för politiska landvinningar. Postmodernismens format artar sig väl för  kritik mot pågående samhällsstrukturer, genom sina frågeställningar river den ner utan att kräva uppbyggnad, en kraft som återfinns i revolutionens initiala fas. Med utgångspunkt att allt, fundamenten för vår specifika världsbild, går att dekonstrueras genom att utmanas som sanningsbegrepp. Tomrummet går sedan att fylla med berättelser om maktstrukturer som uppbär världen som orättvis, ofri och inautentisk. Heidegger såg själv i nationalsocialismen, inpressad mellan kommunistiska Sovjet och kapitalistiska USA, den kraft som skulle fylla tomrummet med en mer vaken tillvaro efter de båda materialistiska stora berättelsernas frånfälle.

Idag kan vi just se hur i spåren efter traditionalitetens berättelsers uttåg hur materialismens berättelser tar överhand, men i en mer subtil gestalt anpassad efter det lilla berättandets premisser. Postindustriella massor som konsumerar sin identitet i brist på djupare rotfasthet, bildar en social attribut byggd på en manifestering av levnadssätt och värderingar kopplat till tekniska attiraljer, kläder och stil, språkbruk och umgänge. I kölvattnet av postmodernismens undergrävande av de stora berättelserna blir identitet en image. Vad kan jag kommunicera till andra genom min konsumtion, mina kontakter och min livsstil?

Även politiken blir också en form av image. Ställningstagandet, stoltserande med politisk ståndpunkt även i apolitiska sammanhang, det tydliga avståndstagande från den som inte delar min värdegrund, det öppna fiendeskapet och markeringen. Den politiska imagen blir lika mycket antites som tes, liksom den splittrade familjen blir en antites till kärnfamiljen, liksom homo till heteronormen och exotisk till bekant. Den stora berättelsen idag är den om den moderna identiteten som utbytbar, skiftande och knuten till konsumtion, men också som en utbrytare och/eller en motpol till sin antites. Liksom de stora berättelser man angriper existerar i en kontext, måste de små existera i en viss kontext för tillvaro, en tillvaro av ”tolererad nihilism”. Kampen mot fascismen eller patriarkatet är inte längre en kamp så mycket mot den fysiska fienden som en inre kamp för att bevara en identitet som är knuten till att vara någots antites, för att bevara bilden av att vara autentisk och viktig. Att förlora en identitet knuten till kampen skulle riskera att avklä personen till likgiltigt vardaglighet, till vad Heidegger skulle referera till som ”mannet”, det oreflekterade generella, och på så sätt bli tvungen att bekanta sig med den ångestladdade meningslösheten i den nihilistiska tillvaron man själv uppburit. Därmed ser vi också en begreppsvärld som vägrar stänga sina definitioner och konkretisera sina horisonter för att därmed med bli översiktbar.

3279686_2048_1152

”Vända ryggen till”. Ett påtagligt exempel på en manifestering av sig själv som antites. Bild från SR.

Högern har generellt haft stora svårigheter att förhålla sig till den nya spelplanen postmodernismen förhåller sig med. Ofta faller man i modernistiska fällor i att försöka argumentera för sanningar med ontologiska anspråk. Inte minst blir det synligt i diskussioner kring centrala begrepp som nationalitet, kultur och historia. Att diskutera sanning ur ett modernistiskt perspektiv blir dödfött mot en motståndare som reducerar sanning till narrativ. Som jag, för att citera mig själv, skrev i en kommentar angående definitionen av svensk:

Misstaget som ofta sker när man diskuterar frågan är att man fastnar i kulturell förståelse utifrån historisk legitimitet. Historia är ett nödvändigt verktyg för att kunna tolka kulturella företeelser ur ett större tidsligt perspektiv och få en rotfast identitet. Men det innebär inte att jag måste söka mig tillbaka till mytiska folkslag i Kaukasien, nordgermaner under folkvandringstiden, eller ens 1800-talets svenska litterära kanon, för att ha en uppfattning om det svenska i samtiden, övergripande gemensam med andra svenskar. Det förra är berättelser om en oföränderlig passerad verklighet, nuet är den enda föränderliga verkligheten. Traditionens originalitet är inte en del av frågan ”vad är svenskt?” utan en fråga om sanningen i berättelsen om dåtidens verklighet. Sanningen om berättelsen om dåtidens verklighet förändras utifrån samtidens kulturella och politiska trender, och är till stora drag relativ till makten att definiera. Det är en chimär att helgonet Lucia, eller potatisväxtens ursprung skulle utgöra en fara för den svenska identiteten på 2000-talet. På samma sätt som det påstådda släktskapet med arierna var totalt irrelevant för den tyska identiteten på 1930-talet. Det är berättelser som får sin betydelse för identiteten först när de erkänns som viktiga sanningar om dåtiden och assimileras in i det föränderliga nuet, som en del av en större ideologisk världsbild. Därför är det bara kontraproduktiv att diskutera svenska traditioner utifrån någon vag idé om historisk originalitet. Bara ett tankesystem med övergripande inflytande ställer en fråga som ”vad är svenskt? Syftet med en sådan fråga är inte vetgirighet utan att statuera att ”svensk” är en konstruktion, en balk för att upprätthålla kvarvarande makt åt ett politiskt och metapolitiskt system som är på väg att vittra bort. Det är postmodernismens metodik för att bryta tidigare systems hegemoni över sanningsbegreppet och ersätta med sina egna sanningar. Om man nödvändigtvis måste besvara frågan ”vad är svenskt?” är svaret att det är vad som inte är osvenskt. Vill man försöka konkretisera detta med exempel måste man vara medveten om att dessa exempel är tidsrelativa och att framtida svenskar kan ha en uppfattning om svenskhet som är för oss främmande och barbariska, liksom många historiskt svenska företeelser ter sig för oss idag. Man bör inte falla i fällan att fastna i postmodern retorik, men samtidigt vara medveten om dess premisser och förstå att arbeta inom dess ramar istället för att enkelt avskrivas som fientlighet.

Det går att arbeta med postmodernismen från ett högerperspektiv även om det finns en initial ovilja från höger att befatta sig med dess teorigods. Postmodernismens struktur inbjuder till ett mer aktivt identitetsskapande kring etnicitet än dåtidens slentrianmässiga nationalism, inte minst i det mångetniska samhället där differensen mellan tes och antites gör sig synliga i det dagliga livet. På nära håll möter det svenska det osvenska på ett sätt som motsvarar kontrasterna vi är vana vid att observera på ett subkulturell plan. Det är inte kategorisering av individer som åsyftas utan snarare enkelheten i att finna tesens nyanser omgiven av antitesen. Kategorisering i sig självt blir ännu en ontologisk fallgrop som äskar onåbara anspråk. Men man kan även i postmodernismen finna ett verktyg att angripa stora berättelser man traditionell sätt betraktat som dåliga så som materialismen och den liberala individualismen. Identitet skapas och uppbärs genom att människor blir medvetna om de delar egenskaper med andra som urskiljer dem från det som inte delar egenskaperna. Högern måste hitta en gemensam identitet ur kaoset snarare än söka utanför som man under en längre period misslyckats med. Fokuset på att återuppliva reliker är hämmande.

Lite intressant artiklar om ämnet:

Artikelserie av Collin Cleary (på engelska): http://www.counter-currents.com/2012/06/heidegger-an-introduction-for-anti-modernists-part-1/

Artikel från 2007 av Joakim Andersen om Nya högern och postmodernismen: http://www.motpol.nu/oskorei/2007/03/18/den-nya-hogern-och-postmodernismen/

1 kommentar

Filed under Filosofi, Kultur, Politik

Hierarki och flockmentalitet

Alla kan nog känna igen sig i att under livets gång befinna sig i olika sociala roller. Kanske är vi ledaren i kompisgänget, den där osynliga i skolan och dörrmattan på jobbet. I tider där olika teorier kring hur vi fungerar och beter oss trängs om att förlösa vårt självförverkligande och vara nyckel till personlig utveckling är det inte konstigt att sexualitet och attraktion, respekt, popularitet och framgång blir diskuterade begrepp. Mest har rampljuset fallit på den moderna mannens jakt att finna fjäderskrud som symboliserar potens i ett samhälle präglat av den sexuella frigörelsens intåg, vilket också blir utgångspunkten för detta inlägg. Under domänen manlighet har bland annat PUA-fenomenet lyckats slå rot om filosofier kring evolution och flockmentalitet för att förklara mänsklig attraktion. Alfahanne och betahanne har blivit vardagliga ord för att strukturera upp en förklaringsmodell över mannens samspel med kvinnor och andra män, men framförallt för att beskriva vari mannens dragningskraft ligger. Härlett ur dess teoretiska grund har mycket handlat om att i linje med tidens nycker förbättra sig själv, anspela på sin manlighet och att våga dominera. Men är de presenterade begreppen så rigida att man kan formulera universallösningar för attraktion och framgång ur förståelsen av dem? Finns det verkligen ”naturliga alfahannar”, eller är det en manlig förenkling av ett mer övergripande fenomen?

Män kan framgångsrikt samarbeta för att nå gemensamma mål, men något sådant som en altruistisk komponent tycks saknas män emellan. Vi vill gärna uppfatta oss själva som jämlika och osjälviska, men i grunden präglas vi av att, likt andra hanar i naturen, i större utsträckning än honor systematiskt inställa oss själva och andra män i kontextuella hierarkier. Olika egenskaper, inre och yttre, bär upp sociala koder som dikterar hur vi leder och låter oss ledas, vilka som är vänner eller fiender. Vissa män är bättre på att inta en ledarpositionen i fler sociala sammanhang än andra, men analysen blir för hafsig om man reducerar konceptet till termer av naturliga oföränderliga roller. Analogin med andra flockdjur som vargar blundar för komplexiteten i mänskliga samhällen. Dogmatiska uppfattningar om människor är bra eller dåliga tenderar att skapa en bild av egenskaper som icke flexibla och cementera roller, även när de går att förändra. Att bekräfta sådana uppfattningar kan vara en metod för att säkerställa sin position i en hierarki, men också ett sätt att rationalisera kring en position man är missnöjd med. Inte sällan tar det sig formen av ett olyckligt samspel.

Uttrycket ”survival of the fittest” härstammar från filosofen Herbert Spencer efter det att han läst det berömda evolutionsteoretiska verket Om arternas uppkomst. Författaren själv, Charles Darwin, kom senare att använda uttrycket i en senare upplaga av verket med innebörden att beskriva hur något som är bättre format för den direkta närstående miljön det lever i, överlever konkurrenter. Det ofta misstolkade uttrycket behandlar det avgörande i att kunna anpassa sig till kontexten. Om än det ofta varit lockande bör man dock vara försiktig med att måla med allt för kraftig färg när man drar paralleller till mänskligheten och våra samhällen. Till skillnad från snäckan, fågeln, eller grönsaken har vi möjlighet att reflektera över vår existensen och däri också möjligheten att i viss grad styra över vår form. Men så som del av djurriket går det inte heller att bortse från att socialpsykologiska fenomen har en grund i vår biologi.

Hur återkommer då denna evolutionära grundtes om förmåga att anpassa sig till omgivningen i vår gruppsykologi, eller mer brett socialpsykologi? Genom allt vi identifiera oss med, klär oss i och språket vi använder. Olika grupper i samhället har olika koder och system som utgör inte bara regelverk för att passa in hos gruppen, utan också som mäter framgång utifrån gruppens premisser. Något som också går att abstrahera till samhället, landet och världen. Det finns egenskaper vi iklär oss i, medvetet eller omedvetet, som höjer vår status, främjar vårt urval av partners och ökar vår handlingsfrihet, liksom motsatsen. Det finns inte en objektiv skala för att mäta godhet eller styrka, men däremot skillnader i vilka redskap som bäst gynnar oss i en viss kontext. För den som är sämre anpassad efter sin kontext, och därmed upplever en sämre tillvaro eller ett utanförskap, finns olika handlingsalternativ för förändring.

En adekvat fråga är, vill du passa in i en specifik social kontext, eller är det centrala att hitta en social kontext där du passar in? Det är inte en enkelriktad process, men kan ändock utgöra en viktig attitydskillnad. Människans flockinstinkter tar sig tydliga mönster i vårt behov av att passa in, vår konformism och sökandet efter att definieras av sitt sammanhang. I den verklighetsbaserade filmen The Wave från 1981 (eller om man föredrar den senare tyska Die Welle från 2008) dras konceptet till sin spets när en vanlig skolklass under en veckas tid manipuleras till att bli något närmast liknande Hitlerjugend. Plötsligt bär alla samma kläder, har en symbolisk hälsning och bestraffar personer som hotar konformiteten i gruppen. Samtliga, inklusive klassens tidigare utbölingar, upplever en stark gemenskap och tillhörighet. Tyvärr befarar jag att filmen missar sitt eget mål (båda, men i synnerhet originalet), genom för tydliga fascist/nazist-anspelningar. Den mindre kritiskt lagda tittaren riskerar att inte abstrahera de socialpsykologiska faktorerna i mer generell skala på sitt eget liv. Grupptillhörighet på micro- och macro-plan är av stor vikt för värderingar, normer och övertygelser, så väl som kommunikation och attribut.

I ett urbaniserat, globaliserat och med all utbredd virtuell kommunikation figurerar olika ”flockar”, subkulturella grupper, sida vid sida tydligare än förr. Vi har oanade möjligheter att söka en identitet bland andra och mobilisera små massor, men det suddar också ut gränserna för vad som är din och min flock. Plötsligt är det inte det lilla brukssamhället som avgör din framgång eller prövar din förmåga att passa in, utan globala fenomen, sociala medier och större nätverk. När du loggar in på ett forum eller en nätdejtingsida är det inte bara folk inom några kilometers radie du konkurrerar mot, utan staden, landet och världen. Världen influerar oss och vi influerar världen. Möjligheter är obegränsade, men kraven allt större för att räcka till, mer direkt och för den som inte lever upp blir utanförskapet tydligare än nånsin. Facebook, Instagram mm pumpar ut berättelser och dokumentationer om människoideal att leva upp till. Den ovant enorma perspektivet tycks tendera att skapa en känsla av alienation och ensamhet hos många människor, så väl befästa upplevelsen av att inte räcka till, att aldrig välja rätt bland alla miljoner alternativ.

Är det möjligt att se på ”survival of the fittest” från ett annat perspektiv? Att istället för att anpassa sig efter den ”globala flocken”, jobbet eller en tämligen slumpartad bekantskapskrets, hitta en egen ”flock” och hitta en avgränsad identitet främst i den än ur ett större sammanhang. Individualismen betraktas av många som ett steg att lättare finna en skräddarsydd identitet, men har också en baksida av att kasta ut oss i en oceanen av olika ideal och pröva vår förmåga att simma. Flytvästen av normbindande bakgrund och attribut blir suddig. Kanske ser vi just idag därför så många avantgarde-identiter, grupper som försöker hitta en annan intellektuell stig att vandra, och framvärkta teorier om hur både person och samhälle borde styra om rodret. Det är en överlevnadsstrategi i ett samhälle som blir allt mer primitiviserat och uppdelat under uppbrytandet mot civilisationens moraliserande apolloniska identitetsskapande. Men det är också ett sätt att återbygga flocken som lösts upp i ett virrvarr av lösa trådar knutna till en mängd skilda ofantligt övergripande ideal.

3 kommentarer

Filed under Filosofi, Psykologi

En analys av det politiska läget inför det eventuella extravalet 22 mars 2015

Det har gått drygt tre månader sedan senaste riksdagsvalet, men på den korta tiden har det stormat mer inom svensk politik än på väldigt länge. Efter omröstningen om statsbudget den 3:e december står vi inför en minst sagt ovanlig situation. Regeringen har visat sig oduglig att se till att få sitt budgetförslag säkrat. Alliansen har enligt praxis röstat för sin egen budget, medan det tredje blocket, Sverigedemokraterna, strategisk fällt regeringens förslag genom att stödja Alliansens budget. Extraval den 22 mars 2015 planeras utlysas.

Även bland de stora partierna står omvälvningar för dörren. Moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt har avgått från sin post och ser ut att ersättas av tidigare relativt okända Anna Kinberg Batra. Sverigedemokraternas trotjänare Jimmie Åkesson är sedan en tid tillbaka sjukskriven och istället är det Mattias Karlsson som för närvarande håller i rodret. Men den person som stulit rampljuset mest är den tillsvidare sittande statsministern och tillika Socialdemokraternas partiledare, Stefan Löfven. I skuggan av misslyckandet kring att enas om en budget blir han som ledare för regeringen budgetkaosets stora syndabocken. Löfven har trots valet att utestänga Vänsterpartiet från regeringssamarbetet inte hittat nödvändiga stödpartners för att driva igenom regeringens budgetförslag, och många ifrågasätter redan hans strategiska förmåga.

För Socialdemokraterna väntar nu en valkampanj där man tvingas försöka visa på nytt att man är ett pålitligt regeringsbärande parti. Efter två olyckliga val av partiledare i form av Mona Sahlin och Håkan Juholt vilade stora förhoppningar på Stefan Löfven att vända den negativa trenden. Löfvens oförmåga att överbrygga politiska konflikter och att bilda en stabil regering har dock redan under sin korta tid som statsminister fått honom att framstå som allt annat än statsmannamässig. Trots flera år att förutspå ett realistisk scenario har det saknats förmåga att planera och föra förhandlingar över blockgränser. Försök till förhandling med allianspartier har genomförts men allt för sent och med en budget som redan varit framförhandlad med Miljöpartiet. Inte heller har någon antydan om att föra diskussion med Sverigedemokraterna gjorts. Nu talar mycket för att regeringspartierna går skilda vägar under eventuellt extraval.

Medan Alliansen pekar på att de följt praxis och röstat igenom den egna budgeten av ideologiska skäl, hänvisar Sverigedemokraterna till vikten av att fälla en budget delvis utformad av Miljöpartiet, samt, och troligen huvudsakligen, att markera att de har för avsikt att inte fortsatt godtroget låta sig utestängas från politiskt inflytande. Sverigedemokraterna beslut att fälla regeringens budgetförslag har diskuterats och framförallt kritiserats, men huvudsakligen som en rent retorisk historia. I realiteten fanns ingen valmöjlighet då regeringen tidigt deklarerat att ett annat beslut av Sverigedemokraterna skulle innebära fortsatt total politisk utestängning från inflytande i riksdagen. En väljarundersökning gjord av Novus visar dessutom att en klart majoritet av partiets väljare (68%) önskade att partiets ledamöter skulle komma fram till nämnda beslut. Även bland Alliansens väljare önskade majoriteten att regeringens budget skulle falla (51%).

Förtroendekrisen inom Socialdemokraterna kombinerat med omvälvningarna i Moderaterna till följd av partiledarskifte, öppnar upp för ett växande Sverigedemokraterna, så väl som för mindre partier inom blocken. Men oförmågan att ur dagens valresultat bilda en stabil regering kan också tvärtom föranleda att väljare går över till de större partierna med förhoppning om att höga valsiffror för regeringsbärande partier minskar behovet av flera samarbetspartners. Trots all fokusering kring Sverigedemokraterna har Alliansen potential att gå fram som en av valets stora vinnare i mars nästa år. Enbart genom att följa praxis har man fått behålla sin statsbudget, avklätt regeringen och Löfven all trovärdighet, samt har allt att vinna på ett nytt val med förnyat självförtroende. Det är då också en möjlighet man måste kunna visa att man kan ta vara på. I skrivande stund visar de senaste opinionsundersökningarna att det enda parti som märkbart går framåt idag är Sverigedemokraterna. Inte bara tycks man gå framåt hos väljare, även bland politiker tycks man vinna gehör. I en undersökning gjord av SVT visar sig 52% av Moderaternas ledande kommunpolitiker vara av åsikten att Sverige borde minska flyktingmottagandet och göra det svårare att få permanent uppehållstillstånd, i linje med Sverigedemokraternas ståndpunkter. Cirka en tredjedel av Moderaternas politiker är dessutom öppna för samarbete med partiet.

Regeringen, och då synnerligen Stefan Löfven, har däremot valt att gå hårt åt mot Sverigedemokraterna, så väl som mot oppositionen i sin helhet. Efter misslyckandet att bilda en stabil regering ägnar han stor tid åt att beskylla Alliansen för att agerat klandervärt och benämner Sverigedemokraterna som fascister. I pratshow-programmet ”Skavlan” som sändes 5:e december betonade statsministern sitt avståndstagande från Sverigedemokraterna och ägnade stor tid åt att även demonisera samma parti. Dagen efter kunde man ta del av en artikel författad av ovan nämnda, i vilken törnar ges åt både Sverigedemokraterna och allianspartierna. Olyckligtvis har man därigenom också fört upp en meningslös debatt om fascistbegreppets semantik till ytan. Med draghjälp av neo-prefixet, känt för sin förmåga att lösa upp stringenta definitioner till formbar lera, har man försökt skräddarsydd en ideologisk rock åt Sverigedemokraterna.

I den populärvetenskapliga tidskriften Forskning & Framsteg möter utvidgningen av fascistbegreppet dock motstånd. Via e-post har man frågat ett dussin ledande forskare, däribland Dick Harrison som tidigare skrivet en längre artikel om ämnet i magasinet Neo, inom olika fält om man bedömde partiet vara fascistiskt. Resultat blev entydigt nej. Och inte heller inom Socialdemokraterna tycks den hårda linje partiledaren valt bära konsensus. Tidigare i veckan kunde vi läsa hur partiets företrädare i Region Skåne valde att rentav rösta på Sverigedemokraternas budget, låt vara av rent taktiska skäl. För Löfven kan extravalet bli en kamp mot klockan att återvinna väljarnas och partikamraternas förtroende.

Mycket har skett, och vi kan högst troligt se framemot långt mycket mer. För den politiskt intresserade väntar en valrörelse kantad av sluga strategier och riktningsändring. Tyvärr lär vi även se en ökning av fulspel, trixande med demokratin och slag under bältet. Först den 22 mars 2015 vet vi säkert åt vilket håll Sverige valt att rösta.

2 kommentarer

Filed under Politik