Epistemologisk ödmjukhet och att älska fienden

Ibland när man surfar runt på olika sociala medier och forum stöter man på hätska diskussioner som stöter och blöter ett och annat. Som två uppblåsta tuppar vidhåller de båda motpolerna sin egen ståndpunkts förträfflighet och saknas det mer metodiska debattörer börjar snart fjädrar flyga. Samhällsfrågor berör och skapar frustration – en stark tro till sin övertygelse och en frustration över att ”den andre” inte förstår. Ofta blottas brister i resonemanget hos den mest hågade skribent därför att motståndaren intar perspektiv som man aldrig ens reflekterat över att själv pröva sina teser utifrån.  Få källor kan vara så rika på ny kunskap som deltagandet eller observationen av en debatt, låt vara även den mest lekmannamässiga. Men det förutsätter att man lärt sig älska fienden och motar kritik som något stärkande, en inte alltid enkel konst. På akademien injicerar man denna utgångspunkt in i ryggmärgen för nyttjande i de mest kliniska miljöer. Argument och teorier möter varandra i essäformat och med precision uppmanas adepten söka de microbakteriella paradoxer, felslut och misstolkningar som ska diagnosticera teorin ofullständig. För det krävs öppensinne och ödmjukhet . Egenskaper man måste bära i bakhuvudet likväl vid formandet av motteorier. För den som studerat ämnen inom den vetenskapliga och dem humanistiska sfären blir det snabbt uppenbart att det inte går att pressa sig fram som en ångvält, och inte heller att det, till skillnad från i politiken, går att ta genvägar genom att referera till vissa magiska ord.

Resistensen tycks dock skilja sig åt mellan individer och för många tycks år av studier inte förändra det okritiska omhuldandet av den egna världsbilden. Som f.d. filosofistudent i Lund och tillika med brinnande intresse slukande politisk och filosofisk litteratur på fritiden, häpnas jag stundtals över hur personer med både flerfaldigt mer högskolepoäng och erfarenhet i bagaget kan fastna i det egna egots spindelväv. Tvärtom de många föreställningar som figurerar om filosofin så är det på akademisk nivå en disciplin som, i synnerhet med det moderna fokuset kring analytisk filosofi, har tydliga regler och tillvägagångssätt, fordrar stringens och kräver skarpsinne av sin brukare. Att inte kunna förklara sin ståndpunkt är en förlust, att hänvisa till ord som ”ond” eller att vägra utveckla ett moraliskt framkastande är att försätta sig i schackmatt. Den som lärt konstens regler och tragglat sig igenom de stora tänkarnas alster år efter år, borde rimligen fyllas av en längtan att medels sina nyvunna verktyg ifrågasätta och dissekera sina föreställningar, samhällets föreställningar och alla påstående om världen som omger oss. Det är inte revidera sitt väsende eller att kliva genom dörren till nihilism – det är ett sätt stärka grundfundamentet och rensa bort det som är murket. Ibland misslyckas man dock i sin utredning.

För någon månad sedan var det Ann Heberleins, erkänd etikforskare, tur att drabbas av en sådan tankevurpa. I en krönika i Sveriges radio kapitulerar hon för sitt eget bias när hon okritiskt härleder rättfärdigandet av viss sorts våld till föreställningar om gott och ont i den politiska realiteten. Den intellektuellt hederliga ambitionen att göra den bästa tolkningen av motpartens motiv, pröva lösningar från olika perspektiv och framförallt eftersträva universalitet bakom argumenten, läggs här åt sidan. Kvar blir den demoniserade schablon som livnär fanatikerns blodshunger. Jag vet inte om Heberlein misslyckas i sin utredning eller aldrig brydde sig om att göra den.

Ödmjukandet inför att slå fast den sanna kunskapen präglar en vetenskap som är i ständig förändring och skiften av paradigm. Filosofin är inget undantag, ty normer och attityder i samhället ömsar skinn liksom ormen. Filosofens kännedom om sin tids och kulturs temporaritet är vad som driver honom på jakten efter det eviga. Det är inte vetskapen, utan tvivlet som stärker sanningen. Däri ligger filosofins paradox och kärleken till fienden. Eller som den legendariska filosofen Sokrates en gång uttryckte det: ”Är jag vis är det för att jag ingen kunskap har.”

Kanske borde Ann Heberlein, likt många andra, gå tillbaka och rekapitulera grunderna eller så har hon drabbats av samma virus som kan slå ner även den bäste – vägran att pröva sin världsbild av rädslan att ha fel.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s