Skildringen av japansk terror i Kina under andra världskriget – en infekterad historia

Bild

Japansk soldat bredvid offer för en massaker vid floden Qinhuai. Bild från Wikipedia.

18 september 1931 exploderar en bomb vid den av Japan kontrollerade järnvägen i staden Mukden i den kinesiska regionen Manchuriet. Incidenten var troligtvis en false-flag-operation av den japanska regimen, syftat att motivera en ockupation av regionen för att lösa Japans prekära ekonomiska situation. Det kom att bli startskottet på 15 år av japanska aggression, expansion och brutalitet. Sex år efter incidenten i Mukden, närmare bestämt 7 juli 1937, utbryter så fullskaligt krig mellan Japan och Kina efter att Kina vägrar japanska styrkor inträde i staden Wanping för att leta upp en desertör. Vad som kom att drabba den kinesiska befolkningen därefter är en våg av terror, människobrott och massakrer – än idag tämligen okänt för oss i occidenten. Idag uppskattas ca 17 miljoner (av totalt ca 20 miljoner döda!) civila kineser fallit offer för massavrättningar, grymma experiment, mordbränder, biologisk vapenföring och bombningar mm, utförda av den kejserliga japanska armén under krigsåren.

En rad filmer har gjorts för att skildra händelserna i Kina. Huvudsakligen massakern som skedde 13 december 1937 i Nanjing (känd som Nanjingmassakern) då mellan 200 000 och 400 000 civila kineser mördades och kanske så många som 80 000 kvinnor och barn våldtogs. Mest känd, iaf för den västerländska åskådaren, är kanske ”The flowers of War” från 2011 med Christian Bale i huvudrollen, eller den amerikanskregisserade ”Nanking” från 2007. Än idag ifrågasätter dock många japaner fortfarande hur sanningsenlig återgivningen av händelserna i Nanjing verkligen är, och anklagar kinesiska och amerikanska skildringar för att vara propaganda. 2007 släpptes den japanskproducerade ”The truth about Nanjing” (Nanking no shinjitsu) som en motbild till ”Nanking”.

Desto klenare utbud finner vi av filmer porträtterande det ökända ”Enhet 731” – Enheten som på sin facilitet i Harbin (Manchuriet) från 1935 fram till krigsslutet kom att utföra hemska experiment på kinesisk civilbefolkning i syfte att forska kring huvudsakligen biologisk vapenföring. Bland annat utförde man här vivisektion (dissektion av levande människor), avsiktlig besmittning av dödliga sjukdomar, testandet av biologiska vapen på människor, utsatte människor för köldskador i studiesyfte och prövade kroppens tålighet genom experiment i tryckkammare. För den morbitt lagde cineasten är kanske den kinesiska filmen från 1988, ”Men behind the sun”, mest känd. 2007 gjordes ytterligare en skildring av den ryska regissören Andrey Iskanov – ”Philosophy of a knife”. Enhet 731 är för oss i väst än idag relativt okänt, men kan sägas vara i paritet, kanske rentav värre, än de experiment som, bland annat på order av Mengele, utfördes samtida i Tyskland.

Vad som dock kom att föranleda detta inlägg från min sida var en längre dokumentär vid namn ”Riben Guizi” (Japanska djävlar). Med sina 2 timmar och 40 minuter får vi en rigoröst omfattande skildring av kriget och de grymheter som skedde i dess spår genom intervjuer med 14 olika f.d. japanska befäl som berättar sina historier från fälten. Den närmaste surrealistiska upplevelsen av hur de olika befälen, från sina hem eller på sitt kontor likt fria män, öppet berättar om hur man våldtagit, lemlästat och mördat 100-tals kineser, tar oss med från ockupation av Manchuriet till krigsslutet, så väl som från värvning till utskrivning. Vi får återberättat om elaka övre befäl och en insyn i hur man såg på de kineser man avrättade. Framförallt ges en förståelse kring hur effektivt grupptryck fungerar och dess förmåga att få oss att göra de mest bestialiska av handlingar. Tillsammans målar de upp en historia som än idag många japaner inte vill kännas vid eller acceptera som sann.

På många sätt kom Japan att efter kriget ta diametralt motsatt väg än Tyskland. Medan man i Europa genom Nürnbergtribunalen höll omfattande rättegångar för krigsbrott och kom att döma många till döden eller långa straff, kom många japanska befäl undan med förhållandevis låga straff eller rentav frisläppta. Många kunde redan på 1950-talet återvända till Japan och leva normala liv. Mest anmärkningsvärt är kanske hur de ledande inom Enhet 731 genom avtal med USA att med sina framforskade uppgifter hjälpa till att få fram biologiska vapen i Koreakriget gavs åtalsimmunitet och senare blev fria män. Den mest kända personen bakom Enhet 731, Shiro Ishii, arbetade stillsamt vidare hemma i Japan fram till sin död 1967 (strupcancer). Hans efterträdare, Masaji Kitano startade och bedrev läkemedelsföretaget ”Green cross” efter sin hemkomst och dog 91 år gammal 1986.

Än idag är andra världskriget en kontroversiell fråga i Japan. Många känner inte till vad som hände i Kina under 1930- och 1940-talet, misstror eller förnekar de påstådda övergreppen. Till skillnad från Tyskland där nazistregimens utförda och påstådda brott fortfarande hänger över landets befolkning och ständigt görs påmint, tycks frågan kring kejserliga japanska arméns människobrott än idag infekterad. Just därför blir en dokumentär som Riben Guizi en högaktat fascinerande klenod för den historiskt intresserade.

 

Annonser

2 kommentarer

Filed under Film, Historia

2 responses to “Skildringen av japansk terror i Kina under andra världskriget – en infekterad historia

  1. Alexander. O

    Välskrivet inlägg. Får jag tillägg dessa 2 artiklar:

    http://www.nytimes.com/2014/02/10/opinion/murong-chinas-television-war-on-japan.html?_r=2

    http://time.com/5546/japanese-nhk-officials-world-war-ii/#ixzz2scnENY7k

    Och nu har det ju varit ganska mycket hetsande mellan Kina och Japan, vilket såklart är väldigt tragiskt. Jag vet några Japaner som har svårt att prata om denna bit av historia, trots att de inte ens var födda då. Jag antar att jag både förstår det och förstår det inte – många Japaner vill ju koppla med sina förfäder och ”hjältar” som har försvarat landet, och det är ju en del av deras anda som håller nationen vid liv. Så det blir svårt att konfrontera den mörka sidan av det myntet, men rationellt så tycker jag att det måste göras.

    Har du sett ‘City of Life and Death’? Den finns att köpa för 30kr på DVD hos CDON. Den är, enligt regissören, baserad på betraktelser av personer som varit där, och flera av karaktärerna ska då vara baserade på riktiga personer.

    Och sedan finns det en väldigt bra Japansk trilogi från 1959-60 av Masaki Kobayashi som är betitlad ‘The Human Condition’, som handlar om Japanska ockupationen av Manchuriet. Det är en väldigt imponerande produktion för sin tid, för de har Japanska skådespelare spela Kineser och snacka ganska så rostig mandarin kinesiska. Och den tredje filmen som handlar om när Ryssarna bar fram och drev tillbaka Japanerna, så finns det skådespelare som snackar ryska, förvisso med någon konstig engelsk dialekt. För att vara en Japansk produktion under 1959-60, så var det ett galet ambitiöst projekt. Kobayashi var en av de stora jättarna!

    Jag har sett alla filmer du har skrivit om här. Jag gillar ‘The Flowers of War’, trots att jag tycker att den har ganska många brister som film. Samspelet mellan Bale och Ni Ni var för pinsamt och tillgjort för min smak, och jag tycker att hennes engelska inte passade med hur hon levererade sin engelska dialog. Annars tycker jag att filmen är lite som en Kinesisk Disney film för en vuxen publik, och är väldigt rörande och fick mig att gråta. Zhang Yimou är en väldigt begåvad regissör, och han vet hur man ska anspela på folks känslor.

    Jag har sett både ‘Men Behind the Sun’ och ‘Philosophy of a Knife’. Jag minns det som att Andrey Iskanov hade släktingar/väldigt nära människor som blev drabbade av enhet 731, och därför gjorde han filmen. Men jag vet inte om jag tycker dessa filmer är särskilt bra, även om ‘Philosophy of a Knife’ i alla fall mer intressant rent filmiskt.

    Men, ja, en fruktansvärd bit av historia det här.

  2. Jag tror jag har sett ‘City of Life and Death’ om jag inte blandar samman den med någon annan. Finns ju några stycken om temat. Däremot minns jag väl ”Ningen no joken”-trilogin, eller ”The human condition” som den heter i sin engelska översättning av titeln. Vill minnas den blev väldigt populär på sin tid trots sin kontroversiella handling.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s