Tocqueville: ”Den gamla regimen och revolutionen”

En av de viktigaste tänkarna för vår förståelse av den franska revolutionen och den kaotiska tid som följde i dess köldvatten, är den franske författaren Alexis de Tocquevilles. Själv född sexton år efter revolutionens utbrott försöker han 1856 i sitt verk ”Den gamla regimen och revolutionen” (L’Ancien Régime et la Révolution) förstå vad som låg till grund för denna revolt med det gamla franska ståndssystemet. Genom ett idogt arbete med att läsa igenom domstolsprotokoll, regeringsbeslut, klagoskrifter och annat relevant för att förstå dåtidens författning, delger han en bild av det gamla samhället och tiden strax innan revolutionen som kanske inte överensstämmer med den ofta förenklade bild av skeendena i slutet av 1700-talet som lärs ut idag.

Vi får en överblick över ett skattesystem som kraftigt missgynnade bönder och bidrog till ett beroende under adeln genom dyra avgifter i flera led. Ett skattesystem som inte minst föranledde en kraftig inflyttning till städerna, och inte minst då huvudstaden Paris som under denna tid kom att växa kraftigt. Paris blev med det dock inte bara ett starkt fäste för en växande borgarklass, men också platsen för en hastigt framspirande industrialism och inte minst ett epicentrum för politiken. Det vittnas om att det vid tiden i Paris flödande av pamfletter av olika sort, medan det anmärkningsvärt diametralt rådde närmast totalt politiskt ointresse bara man rörde sig några kilometer därifrån, betecknande för den centralisation kring huvudstaden som växt fram.

Vi får bland annat också ta del av en adeln som i jämförelse med sina europeiska gelikar närmast är på väg att utarmas och ett borgerskap som i levnadssätt närmar sig adelsståndet. Men också sidor av aristokratin som sätter den i ljusare dager och vittnar om tendenser till krav på större frihet och ökade rättigheter för befolkningen. Vidare får vi en inblick i de olika stånden, där bland annat vi kan se en i skråväsen splittrad borgarklass och en regim som ser incitament i att söndra mellan klasserna för att stärka kungens makt.

Tocquevilles omfattande arbete är sannerligen inget man med enkelhet summerar på några rader, beaktat alla dess vinklar, breda historiska omfång, och många aspekter. Vad som kanske främst är av intresse för många av dagens läsare är upplysningens roll för revolutionen. Tocqueville tycks här föga samstämmig med den av idag ofta okritiskt positiva bild av den framväxande idealism som tar form vid franska revolutionen. Upplysningen kom att i Frankrike bli startskottet för otaliga teorier kring utopier och det rättvisa samhället. Filosofer skrev samman teorier kring hur staten skulle skötas, radikalt omformas, och försökte etablera sina projekt via vädjan till folkliga känslor, som i sin tur mottogs som välsignelser för de lägra stånden. Åren innan revolutionen går till och med stämningen att kännas av i myndighetsskrifter som formar sig likt författarnas språkbruk, talande för den utveckling mot intellektualisering och rationalism.

Genom nerskrivna förslag till reformer kan vi redan innan utbrottet följa att utvecklingen pekar mot ett avskaffande av det feodala systemet, men detta tillmötesgående från regimen ingöt snarare bara ett förstärkt hopp om total omändring, ett tecken på att regering var svag. När ekonomin som vid tiden var starkt knuten till statens stagnerade 1788 och staten stod skyldig, utan medel att betala, sin medborgare enorma skulder i lån, blev det ytterligare tändvätska till den revolutionära stämning som redan sedan tidigare rådde.

Som vi redan känner till om historian kom de djärva tankar som präglade tänkarna bakom revolutionen och den efterkommande nya konstitutionen, att föranleda tyranni, och Tocqueville tycks peka på att denna utveckling kunde förutspås innan revolutionen. Som han skriver i en not till kapitel 1 i tredje boken:

”Det har sagt att det som kännetecknar sjuttonhundratalets filosofi var en sorts dyrkan av det mänskliga förnuftet, en gränslös förtröstan på all dess makt, en förtröstan på ett förnuftigt på att förnuftet efter behag kunde göra om lagar, institutioner och seder. Vi måste vara tydligare: sanningen att säga var det mindre det mänskliga förnuftet som vissa av dessa filosofer dyrkade än sitt eget. Aldrig har någon hyst mindre tillit till det mänskliga förnuftet än de. Jag skulle kunna citera åtskilliga av dem som föraktade massan nästa lika mycket som de föraktade Gud. För den senare visade de upp en rivals stolthet, mot den förra en uppkomlings högmod. Verklig och respektfull ödmjukhet inför flertalets vilja var lika främmande för dem som lydnad för den gudomliga viljan. Sedan har nästan alla revolutionärer uppvisat denna dubbla karaktär. Det är en avgrund som skiljer deras beteende från den respekt som engelsmännen och amerikanerna hyser för sättet att tänka hos flertalet av sina landsmän. Hos dessa folk är förnuftet stolt och litar på sig självt men aldrig oförskämt; mycket riktigt har det lett till frihet, medan vårt förnuft bara har uppfunnit nya former av slaveri.”

En högintressant betraktelse som i all sin cynism hade kunnat författas i våran tid. Franska revolutionen kom på många sätt att bli idealismens och ideologins födelse, och således övergång från hereditär aristokrati (att tillhöra en adlig släkt) till intellektuell aristokrati (att tillhöra den åsiktstradition som är hegemoniskt rådande), som vi än idag lever i. Tocquevilles verk kan läsas som en historisk redogörelse, men också som en parallell mellan dåtidens Frankrike och de revolutionära tankegods som präglar vårt västerland idag. Inte minst är tankarna som präglade revolutionen; den optimistiska tanken om omdaning enligt förnuftet och den starka antipatin mot det gamla, synnerligen levande än idag.