Massmedias knep och brister – Så känner du igen dem

Metros Viralgranskaren utnämnde i år 13 mars till källkritikens dag och därav ligger det rätt i tiden att själv bidra med verktyg åt den som vill slipa sina granskande färdigheter. Jag är dock ingen expert kring ”fake news” eller ”alternativa sanningar” så som Jack Werner och kommer således inte djupdyka i källkritik av dubiösa internetrykten. Vad jag istället hoppas bidra med är tips på hur man förhåller en sund skepticism gentemot massmedia. Detta gör jag genom att ta upp några av de vanligaste fällor du som läsare, lyssnare eller tittare kan stöta på så fort du öppnar en tidning eller slår på TV:n. Följande är ett axplock innehållande de mest förekommande och relevanta knepen och bristerna. Samtliga av de exempel som refereras till i texten kommer från svenska dags- eller kvällstidningar och alla utom ett citat kan tillskrivas journalister (Dinamarca, Snecker och Karlsson som skrev en gemensam artikel om manligt sexuellt våld är politiker.)

 

Fördelaktiga tolkningar av statistik

Det finns lögn, lögn och så finns det statistik. Statistik tenderar ofta att besitta en mäktig aura av benhård otvivelaktig fakta, men trots det finns det allt som oftast fler motsägande tolkningar av statistiken än vad det finns tillgänglig insamlingsdata. Skälen är många. Ibland är undersökningen för omfattande, ibland för flack, ibland sträcker den sig över en för lång tidsperiod och ibland ett för kort intervall. Den vanligaste skurken bakom tvetydigheten är dock antagligen den luriga teoretiska definitionen, vilken har till uppgift att besvara vad undersökningen vill säga oss mer precist än att en siffra råkar vara högre än en annan. För varje steg i processen att försöka bena ner abstrakta resultat till en eller flera smala frågeställningar tappar vi validitet – sambandet mellan vad som mäts och hur väl det mäter vad vi vill få svar på. I mer konkreta termer:

Att svara på hur många polisanmälningar som inkommer på ett år är tämligen odiskutabelt, men ointressant. Att svara på huruvida Sverige blir ett säkrare eller farligare land är av större intresse, men betydligt mer diffust.

P.g.a. den teoretiska definitionens öppna tolkning bör den alltid ställas i relation till den mer konkreta operationella definitionen – vad det faktiskt är man mäter i syfte att besvara frågeställningen bakom den teoretiska definition.

Varför tar jag då upp detta? Av den enkla anledning att den operationella definitionen tenderar att stundtals försvinna i mediebruset till förmån för den mer spännande teoretiska definitionen. Vi förses ständigt med sensationella rapporter via löpsedlar och tidningsartiklar som ger en bild av att något är betydligt mer glasklart och otvetydigt än vad det egentligen är.

Nyligen kunde vi höra att brottsutsattheten i Sverige minskar, med hänvisningen till Brå:s rapport gällande perioden 2005-2015. Det är ett påstående som vid första anblick kanske kan tyckas inte behöva konkretiseras ytterligare. Men vad vi inte får veta om vi inte analyserar frågan vidare är exempelvis: är minskningen konstant under perioden eller mäter den en övergripande (men växlande) trend? Sker minskningen överlag inom samtliga brottstyper eller först när man räknar samman det totala antalet, och i sådana fall är det allvarliga eller mindre allvarliga förseelser som ligger bakom minskningen? Är det rådata eller har man vägt data mot exempelvis mängden deltagare (utsatthet per 100 000 inv).

 ”Det går ju inte uppåt särskilt mycket…”

– Hasse Aro i Nyhetsmorgon, angående Brå:s (NTU) senaste rapport om brottsutsatthet i Sverige.

Vid en första anblick på figuren är det inte en helt orimligt slutsats. Linjerna ser ut att ligga tämligen horisontellt från 2005 till 2015. Den som har en uppmärksam blick kan observera en liten upphöjd svans i slutet på ”vissa brott mot person” (sammanslagning av misshandel, sexualbrott, personrån, hot och trakasserier), men kanske inte reflekterar vidare eftersom den ser så marginell  ut. Något man dock alltid måste ha i beräkning när man analyserar brottslighet är att brott mot egendom (en sammanslagning av bostadsinbrott, fordonsrelaterade brott samt cykelstöld), i synnerhet lindriga sådana, utgör en betydande större andel av den totala brottsligheten än brott mot person, i synnerhet av gravare latitud. Att se dessa linjer utlagda parallellt med varandra kan således ge en något missvisande bild. Fördjupar man sig inte i statistiken, vilket man kanske inte alltid gör, förbiser man en del frapperande siffror som tenderar att falla bort i den totala statistiken.

Ett utmärkt, men mycket tragiskt, exempel är den dystra utveckling för kvinnors säkerhet som först vid en fragmentering blottlägger sitt berg av ökad utsatthet för våldtäkt och sexuellt ofredande.* Se figur nedan:

 

Brister i urvalet

En viktig faktor när det kommer till en undersöknings tillförlitlighet är ett relativt stort och varierat urval. Olägenheter som stora svarsbortfall kan således påverka kredibiliteten negativt. Vanligtvis beror en sådan brist på undermålig och/eller föråldrad metodik. Ett exempel på en föråldrad metod är hur vissa opinionsinstitut än idag samlar in data via fast telefoni, till trots att en majoritet använder fast telefoni aldrig eller mycket sällan. Att som media välja att publicera eller skriva om en undersökning med låg trovärdighet kan ge en missvisande bild av opinionen.

 

”Det har funnits tecken på att MP är på väg att tappa, men partiet verkar stå relativt stabilt över tio procent. Blir en kamp till målsnöret med SD om att bli tredje största parti.”

– Från Dagens Nyheter strax innan riksdagsvalet 2014. Miljöpartiet fick drygt hälften så många röster som Sverigedemokraterna.

 

Selektivt urval

I vissa fall kan brister i urval, snarare än att handla om brister i metod, handla om att undersökaren medvetet vill förmedla en sida som starkare än en annan. Att redovisa ett allt för ensidigt urval ger en bild som är oproportionerlig med den faktiska opinionen. Nämnda försyndelse är tyvärr relativt vanlig vid ”stickprov” utförda av journalister, så som inslag och intervjuer med enskilda medborgare eller experter inför stora val.

Ett vanligt trick i media är att redovisa tio av tio personer som alla är emot ett parti, en reform eller en politiker, trots att den mätbara opinionen ger vid handen att minst en av tio faktiskt är för. Ofta sker det inför val i andra länder där man som svensk har en begränsad bild av vad folk faktiskt tycker. Således ger ett selektivt urval bilden av att opinionen i landet är enig.

Det mest färska exemplet är måhända hur TV4-nyheterna i ett inslag inför valet i Nederländerna enbart intervjuade personer som alla var starka motståndare till partiet PVV. I slutändan visade valresultatet att PVV de facto är det näst mest populära partiet i landet.

 

Ekvivokation (Språklig mångtydighet)

Ord som är lika till formen, men besitter flera betydelser kan i vissa sammanhang förvirra läsaren (eller lyssnaren) och leda till att han/hon får en felaktig uppfattning av vad som sägs i texten (eller talet).

En av de kanske mest vanligt återkommande exempel på mångtydighet i språket är homonymer (ord som stavas och uttalas likadant men har olika betydelser), så som ”svensk” vilket har ambiguiteten av att både beteckna en person med svenskt medborgarskap (jmf. Finlands ”finländare”) och en person tillhörande en specifik etnisk grupp (jmf. Finlands ”finnar”).**

 

”Enligt Säpo har 300 svenskar anslutit sig till Islamiska staten i Syrien och Irak.”

– Ur en artikel i Sydsvenskan om svenska medborgare som lämnar Sverige för att ansluta sig till olika stridande fraktioner i Syrien.

 

Mindre vanligt kan det förekomma homofoner (ord som uttalas lika, men stavas annorlunda) och homgrafer (ord som stavas likadant, men uttalas olika) som brukas missvisande.

Användande av språket med vaga eller obefintliga avgränsningar är också en form av språklig mångtydighet som kan leda till förvirring hos åhöraren. Ett vanligt exempel är meningen ”mäns våld mot kvinnor” som inte informerar oss om huruvida samtliga män är våldsamma mot kvinnor eller om det är en viss andel av männen som är det.

 

Halmgubbe

En halmgubbe, eller halmdocka, innebär att någon istället för att svara på ett argument så som det ursprungligen formulerades svarar på en förvanskad version av argumentet. Vanligt är att man överdriver vad som faktiskt har sagts eller tar det ur sin kontext.

 

”Problemet är mäns sexuella våld mot kvinnor som är universellt och finns överallt. Genom historien och i vår egen tid finns det inget stöd för att det enbart skulle vara män från särskilda ”kulturer”, som utövar sexuellt förtryck och våld mot kvinnor.”

– Linda Snecker, Rossana Dinamarca och Maj Karlsson i en debattartikel i Aftonbladet.

 

Det är sant att sexuellt våld förekommer inom alla eller de flesta kulturer. Problemet är bara att det är få eller ingen som intagit en så radikal hållning som att påstå att sexuellt våld enbart förekommer i ett fåtal kulturer. Vad som istället är relativt vanligt är att man argumenterar för att sexuellt våld sker mer frekvent inom vissa kulturer.

 

Tu quoque-argument/ Två fel gör ett rätt

Ett vanligt tankefel är att istället för att bemöta ett argument referera till antingen debattörens egen felbarhet eller en tredje parts felbarhet. Tu quoque är latin för ”du också”.

 

”Minderåriga berusade tjejer bakom svarttonade bilrutor. Jag pratar med fältgruppen som nämner rykten om hur spritflaskor byts mot sexuella tjänster. Hade skådeplatsen varit Rinkeby eller Rosengård hade vi väl haft livesändningar, kanske amerikanska reportrar som skrev hem om kaoset in Sweden. Men nu befinner vi oss bland köpladorna längst E20 på närkeslätten – för övrigt bara någon mil söder om famöse polisen Peter Springares arbetsplats i Örebro. Då kallas sånt här för ”ungdomsstök”.”

– Natalia Kazmierska, kolumnist i Aftonbladet.

 

Att diskutera och bredda synen på olika fenomen, personer, områden, brott, kan definitivt vara av relevans. Det är mycket möjligt att vissa företeelser i svenska småorter inte tas på tillräckligt stort allvar, och att det finns en nödvändighet i att de bättre uppmärksammas. Man bör dock vara observant på att det alltid finns en risk i att på ett förenklat sätt lägga två problem bredvid varandra och dra paralleller mellan de båda. Analogier har en benägenhet att istället för att ackumuleras ta ut varandra, liksom matematikens plus och minus. Existensen av problem i svenska småorter varken tar bort eller minskar problemen i invandrartäta områden.

 

Guilt by association

En annan ände av myntet med haltande jämförelser är den rakt motsatta effekten – att irrelevanta paralleller dras till något djupt klandervärt i syfte att sätt sänka en person, ett parti eller ett argument. Mest välkänt är kanske underkategorin till guilt by association, nazistargumentet, som på ett eller annat långsökt sätt försöker göra liknelser med Hitler och den tyska nazismen under 30/40-talet.

”Liksom många andra har Emerich Roth reagerat på att Kinberg Batra valde att öppna upp för att samarbeta med Sverigedemokraterna just den 27 januari. Årsdagen av Auschwitz befrielse och tillika minnesdagen av Förintelsens offer.”

– Jonna Sima, Krönikör i Aftonbladet.

 

Bestraffning

Man stöter ibland på uppfattningen att politiska åsikter och ställningstagande ska vara avgörande för huruvida någon ska få prisas för sina gärningar, få delta i offentliga samtal eller i värsta fall tillåtas åtnjuta allmänna rättigheter. Detta är i regel dock en fullständigt irrelevant parameter som saknar rationella argument. Historiska personer vars personliga attribut diskuterats i negativa termer i anknytning till lovprisande är exempelvis Heidegger, Wagner och vår egen Strindberg.

Tyvärr är det vanligt att även idag verksamma personer eller grupper bestraffas med diskriminering p.g.a. åsikter och ståndpunkter. Det kan gälla så enkla saker som att en kontroversiell person inte får delta i en debatt som i högsta grad rör honom/henne själv. Det kan också röra sig om allvarliga hot mot partiers eller politiska organisationers möjligheter att nyttja sin yttrandefrihet, så som vid attacken mot Sverigedemokraterna senast uppe i Umeå.

Vid den årliga bokmässan i Göteborg sker alltid en lika årlig debatt kring tidningen Nya Tiders tillåtelse att få delta med sin egen monter. Många menar att personerna bakom tidningen p.g.a. sina politiska åsikter bör utestängas trots att de inte bryter mot några regler.

 

”Vi hoppas att ännu fler hoppar av och sätter ner foten. Man kan inte alltid luta sig mot yttrandefriheten.”

– Emerentia Leifsdotter Lund, journalist på Djungeltrumman, som ett svar på Nya Tiders medverkan på bokmässan i ett inslag av Sveriges Radio.

 

Misstänkliggörande

Ett tyvärr vanligt förekommande knep för att skjuta ner en debattmotståndare är att insinuera att det faktum att ett uttalande kan gynna en viss grupp innebär att personen som gjorde uttalandet själv måste tillhöra gruppen, eller åtminstone att hon/han bär ett ansvar över hur någon annan använder uttalandet.

 

”Peter Springare är trött. Det skulle jag också vara om jag sprang de onyanserat främlingsfientliga krafternas ärenden och vägrade ta ansvar för det.”  

– Karin ”Kajjan” Andersson. Från ett blogginlägg som sedermera publicerades i Expressen

 

Ett annan form av misstänkliggörande är att antyda att personen har ett annat motiv än det han/hon själv anger. En person som exempelvis argumenterar för ekonomiska fördelar med minskad immigration kan bli anklagad för att i själva verket ha dolda rasistiska motiv bakom sina argument.

 

Epitet som verktyg

Att inom media referera till någon eller något med ett mer eller mindre smickrande tillnamn är praxis, åtminstone vad gäller vissa grupper. Man kan argumentera för att förtydligande epitet gör det enklare för tittaren, lyssnaren eller läsaren att hänga med i rapporteringen kring personer eller partier i utlandet som vi kanske inte annars vet så mycket om. Gränsen mellan att underlätta kommunikationen och att i praktiken skriva åhöraren på näsan är dock väldigt tunn, och frågan är om media har legitimitet att verkligen besluta över vem som är terrorist, extremist eller populist. Den största nackdelen med användandet av epitet är att det inte lämnas utrymme åt åhöraren att bilda sin egen uppfattning.

 

”Marine Le Pen kandiderar för högerextrema Nationella fronten”

– Ur en faktaruta på SvD.     

 

 ———–

 

* = För att ge Herr Aro rättvisa ska tilläggas att han visade och kommenterade även den andra figuren. Han avfärdade dock ökningen med att spekulera kring om det inte främst rörde sig om en förändrad syn på vad som är sexbrott bland befolkningen.

 

** = Man kan diskutera den politiska dimensionen kring huruvida dessa två innebörder ska definieras som i slutändan en och samma eller två skilda, men uppenbarligen finner många det missledande ifall det inte preciseras vad det är som åsyftas vid t.ex. nyhetsrapportering.