En analys av det politiska läget inför det eventuella extravalet 22 mars 2015

Det har gått drygt tre månader sedan senaste riksdagsvalet, men på den korta tiden har det stormat mer inom svensk politik än på väldigt länge. Efter omröstningen om statsbudget den 3:e december står vi inför en minst sagt ovanlig situation. Regeringen har visat sig oduglig att se till att få sitt budgetförslag säkrat. Alliansen har enligt praxis röstat för sin egen budget, medan det tredje blocket, Sverigedemokraterna, strategisk fällt regeringens förslag genom att stödja Alliansens budget. Extraval den 22 mars 2015 planeras utlysas.

Även bland de stora partierna står omvälvningar för dörren. Moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt har avgått från sin post och ser ut att ersättas av tidigare relativt okända Anna Kinberg Batra. Sverigedemokraternas trotjänare Jimmie Åkesson är sedan en tid tillbaka sjukskriven och istället är det Mattias Karlsson som för närvarande håller i rodret. Men den person som stulit rampljuset mest är den tillsvidare sittande statsministern och tillika Socialdemokraternas partiledare, Stefan Löfven. I skuggan av misslyckandet kring att enas om en budget blir han som ledare för regeringen budgetkaosets stora syndabocken. Löfven har trots valet att utestänga Vänsterpartiet från regeringssamarbetet inte hittat nödvändiga stödpartners för att driva igenom regeringens budgetförslag, och många ifrågasätter redan hans strategiska förmåga.

För Socialdemokraterna väntar nu en valkampanj där man tvingas försöka visa på nytt att man är ett pålitligt regeringsbärande parti. Efter två olyckliga val av partiledare i form av Mona Sahlin och Håkan Juholt vilade stora förhoppningar på Stefan Löfven att vända den negativa trenden. Löfvens oförmåga att överbrygga politiska konflikter och att bilda en stabil regering har dock redan under sin korta tid som statsminister fått honom att framstå som allt annat än statsmannamässig. Trots flera år att förutspå ett realistisk scenario har det saknats förmåga att planera och föra förhandlingar över blockgränser. Försök till förhandling med allianspartier har genomförts men allt för sent och med en budget som redan varit framförhandlad med Miljöpartiet. Inte heller har någon antydan om att föra diskussion med Sverigedemokraterna gjorts. Nu talar mycket för att regeringspartierna går skilda vägar under eventuellt extraval.

Medan Alliansen pekar på att de följt praxis och röstat igenom den egna budgeten av ideologiska skäl, hänvisar Sverigedemokraterna till vikten av att fälla en budget delvis utformad av Miljöpartiet, samt, och troligen huvudsakligen, att markera att de har för avsikt att inte fortsatt godtroget låta sig utestängas från politiskt inflytande. Sverigedemokraterna beslut att fälla regeringens budgetförslag har diskuterats och framförallt kritiserats, men huvudsakligen som en rent retorisk historia. I realiteten fanns ingen valmöjlighet då regeringen tidigt deklarerat att ett annat beslut av Sverigedemokraterna skulle innebära fortsatt total politisk utestängning från inflytande i riksdagen. En väljarundersökning gjord av Novus visar dessutom att en klart majoritet av partiets väljare (68%) önskade att partiets ledamöter skulle komma fram till nämnda beslut. Även bland Alliansens väljare önskade majoriteten att regeringens budget skulle falla (51%).

Förtroendekrisen inom Socialdemokraterna kombinerat med omvälvningarna i Moderaterna till följd av partiledarskifte, öppnar upp för ett växande Sverigedemokraterna, så väl som för mindre partier inom blocken. Men oförmågan att ur dagens valresultat bilda en stabil regering kan också tvärtom föranleda att väljare går över till de större partierna med förhoppning om att höga valsiffror för regeringsbärande partier minskar behovet av flera samarbetspartners. Trots all fokusering kring Sverigedemokraterna har Alliansen potential att gå fram som en av valets stora vinnare i mars nästa år. Enbart genom att följa praxis har man fått behålla sin statsbudget, avklätt regeringen och Löfven all trovärdighet, samt har allt att vinna på ett nytt val med förnyat självförtroende. Det är då också en möjlighet man måste kunna visa att man kan ta vara på. I skrivande stund visar de senaste opinionsundersökningarna att det enda parti som märkbart går framåt idag är Sverigedemokraterna. Inte bara tycks man gå framåt hos väljare, även bland politiker tycks man vinna gehör. I en undersökning gjord av SVT visar sig 52% av Moderaternas ledande kommunpolitiker vara av åsikten att Sverige borde minska flyktingmottagandet och göra det svårare att få permanent uppehållstillstånd, i linje med Sverigedemokraternas ståndpunkter. Cirka en tredjedel av Moderaternas politiker är dessutom öppna för samarbete med partiet.

Regeringen, och då synnerligen Stefan Löfven, har däremot valt att gå hårt åt mot Sverigedemokraterna, så väl som mot oppositionen i sin helhet. Efter misslyckandet att bilda en stabil regering ägnar han stor tid åt att beskylla Alliansen för att agerat klandervärt och benämner Sverigedemokraterna som fascister. I pratshow-programmet ”Skavlan” som sändes 5:e december betonade statsministern sitt avståndstagande från Sverigedemokraterna och ägnade stor tid åt att även demonisera samma parti. Dagen efter kunde man ta del av en artikel författad av ovan nämnda, i vilken törnar ges åt både Sverigedemokraterna och allianspartierna. Olyckligtvis har man därigenom också fört upp en meningslös debatt om fascistbegreppets semantik till ytan. Med draghjälp av neo-prefixet, känt för sin förmåga att lösa upp stringenta definitioner till formbar lera, har man försökt skräddarsydd en ideologisk rock åt Sverigedemokraterna.

I den populärvetenskapliga tidskriften Forskning & Framsteg möter utvidgningen av fascistbegreppet dock motstånd. Via e-post har man frågat ett dussin ledande forskare, däribland Dick Harrison som tidigare skrivet en längre artikel om ämnet i magasinet Neo, inom olika fält om man bedömde partiet vara fascistiskt. Resultat blev entydigt nej. Och inte heller inom Socialdemokraterna tycks den hårda linje partiledaren valt bära konsensus. Tidigare i veckan kunde vi läsa hur partiets företrädare i Region Skåne valde att rentav rösta på Sverigedemokraternas budget, låt vara av rent taktiska skäl. För Löfven kan extravalet bli en kamp mot klockan att återvinna väljarnas och partikamraternas förtroende.

Mycket har skett, och vi kan högst troligt se framemot långt mycket mer. För den politiskt intresserade väntar en valrörelse kantad av sluga strategier och riktningsändring. Tyvärr lär vi även se en ökning av fulspel, trixande med demokratin och slag under bältet. Först den 22 mars 2015 vet vi säkert åt vilket håll Sverige valt att rösta.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Politik

2 responses to “En analys av det politiska läget inför det eventuella extravalet 22 mars 2015

  1. En bra sammanfattning över läget. Och liknelsen mellan neo-prefix och semantisk lera är mycket träffande!

  2. Pingback: Joakim Andersen | Lästips för ledigheten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s