Nietzsche och Övermänniskan

Friedrich Nietzsche 1875. Bildkälla Wikipedia.

Friedrich Nietzsche 1875. Bildkälla Wikipedia.

Få filosofer är kanske så omstridda som Friedrich Nietzsche, den tyska 1800-talsfilosofen. Född 1844 lämnade han 56 år senare jordelivet med en rad betydelsefulla verk och texter som kom att inspirera både samtiden och framtida 1900-tal. Med teorier kring ”övermänniskan” och ”viljan till makt” som centrala element i sin filosofi har han blivit mål för en mängd skilda tolkningar. Vad är då andemeningen bakom hans texter? Vad innebär att vara en övermänniska? När vi undersöker en filosof som Nietzsche krävs ödmjukhet kring slutsatserna. Jag ska i all korthet försöka redogöra för mina egna tolkningar som följer.

Om vi börjar med att betrakta begreppet ”övermänniska” finner vi det bestå av två beståndsdelar; ”över” och ”människa”. Man kan, likt mig, se detta som antydande att det bokstavligen rör sig om något som står över människan, något gudomligt eller teoretiskt (en tanke som stärks genom paradverket ”Så talade Zarathustra” gällande valet av Zarathustra och berättelsens utformning). Accepterar man denna uppfattning följer att övermänniskan inte är ett begrepp som refererar till ett ting i världen. Med andra ord, ingen är eller blir en övermänniska. Begreppet övermänniska är reserverat för en gud, vilket i kristen teologi innebär Gud. Beskrivningen av något som skapar från intet, som väljer egen sanning och värden, är inte en beskrivning applicerbar på en människa. Vi är alla underställda vår kontext av konventionell sanning och identifikation via ideal.

Men Gud är död, och därmed är övermänniskan död. Om Nietzsches deklaration om Guds död ska tolkas som att Guds existens genom religionen är sinande i allt ett mer sekulariserat samhälle, om han tänker sig Gud som död i form av att inte vara reell, eller han helt enkelt dödar Gud i texten som en förutsättning för teorin är oklart. Vad som är av större vikt är att, liksom gudstron överlevt Guds existens, överlever övermänniskaidealet bortavaron av en övermänniska. Men den måste hitta en annan form än Gud när Gud inte längre finns att fylla dess plats. Utan Gud uppstår en tillvaro av meningslöshet. Strävan att hitta en ny övermänniska kan vi hitta en parallell till redan i bibeln när folket börjar tillbe en gjuten guldkalv i Guds frånvaro. Och det är en strävan som i ett tydlig mönster tar sin form genom 1900-talets jakt efter frälsning genom massideologier, nationalism, nya läror och tilltron till starka ledare. Sökande efter mening leder fram till nästa centrala begrepp, ”viljan till makt”.

Viljan till makt pekar ut något ofrånkomligt i människans väsen; en strävan efter att ha makten att forma verkligheten, ge den mening istället för att formas av verkligheten så som ett djur. En vulkaniska kraft som leder oss att rasera och bygga upp de värden och sanningar världen vilar på. När Gud är borta blir intensifieras jakten på en nya mening av alltet. Genom ideologierna får vi utrymme att åter skapa sanning ur intet. Men ur detta uppstår paradoxen. De trånga ramarna för ideologiska utopier och moraliska system gör oss underställda och dogmatiska. Vår strävan efter makt leder oss att befästa vår maktlöshet. Ideologierna och troslärorna blir ett upprepande av församlingens premisser. Nya system av idéer och ideal växer fram för att befria oss från de tidigare, och skapa mening ur ett tillstånd som p.g.a. sin rigiditet inte längre går att skapa mening ur. Ur det dionysiska följer det apolliniska, och ur det apolliniska följer det dionysiska, för att parafrasera Nietzsches tidiga teorier, då avsedda estetiken. Genom den eviga viljan till makt upprepar sig mönstret genom historien.

Nu kanske det framstår som poängen med detta inlägg är att peka ut Nietzsches tankar som blott deskriptioner av verkligheten. Men det är icke min avsikt. Tvärtemot finns det tydligt normativa inslag i Nietzsches filosofi. Liksom när vi sätter upp ett ideal om opartiskhet, exempelvis inom vetenskapen, utgående från en orealistisk idé om fullständig opartiskhet, är förutsättningarna för idealet om övermänniskan sådana att man kan lyckas bättre eller sämre att leva upp till idealet. De suggestiva beskrivningarna av män som mer liknar antika krigshjältar hämtade ur Iliaden kontrasteras mot den ironiska tonen, hånande människans rationalisering av självvald maktlöshet, främst i religionen. Ett val av maktlöshet som blir som tydligast i kristendomens moral, slavmoralen. Slavmoralen står i motsats till herremoralen; en moral som i paritet med övermänniskaidealet uppmanar oss att befria sig från form och istället forma, bilda mening och sanning, ta för sig och kuva istället för att kuvas. Slavmoralen kväser individens meningsskapandet och cementerar ett kuvande under en extern sanning. Huruvida denna kritik är ett angrepp mot specifikt det kristna, eller något som går att generalisera till andra former av kollektiv tro, är något att tvista om. Det står däremot synnerligen klart att Nietzsches tankar återkommit i moderna idéströmningar långt skilda från sin ursprungliga kontext.

Båda från höger och vänster har Nietzsche använts som verktyg för olika teoribyggen. Såväl sagesman för strikt vetenskapstilltro som värdenihilism och konstruktivism. Inte minst blev han en ikon för den tyska nationalsocialismen på 1930-talet. I Sverige blev han populär bland flera kulturpersonligheter, inte minst August Strindberg som upprättade brevkorrespondens. Sedan 1960-talet har han blivit en förgrundsgestalt inom postmodernismen och poststrukturalismen. Samtidigt kan man hitta drag av Nietzsche i mer högerorienterade tänkares alster, så som Ernst Jüngers teorier om anarken eller för den delen Julius Evolas själsliga aristokrat. Talande nog för en filosofi som förnekar objektiva sanningar finns heller ingen sann tolkning av Nietzsche. Den breda fåran läsare, beundrare och tolkare avslöjar svårigheten i att avgränsa och bestämma budskapet, men också hans betydelse för och revolutionerandet av den västerländska filosofin. Låt vara att kritikerna av hans verk är långtifrån entydigt positiva.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s