Tiden och moralen – Moral över tid

En moralisk fråga som ofta återkommer är hur någons moraliska karaktär ska betraktas utifrån ett utsträckt tidsperspektiv. Är dåtid en irrelevant variabel när vi utvärderar någon som person? I en formell kontext kan så vara fallet. Exempelvis ett preskriberat brott. Men även om juridiken är en central kompass för rättvisa i ett rättssamhälle, utgör den föga ett fullständigt svar på moraliska spörsmål. Vissa ger till uttryck att en handling kan ge upphov till att agenten alltid blir synonym med denna handling, uttryckt i presens (”en gång mördare, alltid mördare”). Andra ger vid uttryck ett motsatt intryck, så som att dåtid (oklart var gränsen mellan dåtid och nutid dras här) blir moraliskt urgröpt (hänt har hänt, idag är X en annan människa). Betraktat i sin bokstavliga mening blir båda orimliga. Men troligen ska det snarare förstås som strid om var fokus ska ligga för den moraliska karaktären och hur tid ska avgränsas.

För att strukturera upp det simpelt brukar vi dela in tid i tre kategorier, utan närmare konkretisering: dåtid, nutid och framtid. (Nutid ska här tolkas som något som sker inom ramarna för närtid snarare än i den strikta betydelsen av ett exakt nu)

Dåtid -> hur personen tidigare varit/agerat

Nutid -> hur personen är/agerar nu

Framtid -> hur personen (tros) komma bli/agera (spekulativ)

Exempelvis kan en person mördat för tio år sedan (dåtid), mördat inom loppet av ett år (närtid, nutid) eller kommer mörda (framtid). För den som menar att en agent förblir moraliskt knuten för alltid till en handling är kriteriet för dåtid tillräckligt för att anse personen moraliskt förkastlig, men innebär det att graden av förkastlighet inte påverkas av att vara relativ till de andra två tidskategorierna, utan är konstant? Tolkat i bokstavlig mening utifrån ordens innehåll så blir svaret nej. Men är det en rimlig tolkning?

I det motsatta fallet där dåtid saknar moralisk innebörd, blir implikationen däremot att en person måste mörda om och om igen (vart tionde år minst) för att kunna bevara en status som moraliskt förkastlig person, däri hans begångna handlingar tappar relevans när närtid/nutid övergår i dåtid. Troligen finner vi oftast människans moraliska omdömen någonstans emellan dessa extrema hållningar, om än vi uttrycker oss språkligt som ovan. Men även tolkat mer abstrakt följer en attitydskillnad i synen på hur vi utvärderar personer moraliskt över tid, såväl som en skillnad i bedömning av olika handlingar. Vad vi däremot inte kommer ifrån är att alla tre spelar in, och bör så göra, i vårt moraliska omdöme. Men även att de har ett ömsesidigt beroende till varandra. En person som mördat (i dåtiden) är i nutid en som har mördat, samt i framtiden en som har mördat. En person som mördar (i närtid/nutid) är i dåtid en som kommer mörda, samt i framtiden en som har mördat. En person som kommer mörda (i framtiden) är i nutid en person som kommer att mörda, samt i dåtiden en person som kommer att mörda.Språkets uppbyggnad ger en ledtråd om hur vi uppfattar moral över tid.

Det blir orimligt att göra ett moraliskt omdöme om en person i dåtid, utan att väga in personens tillstånd i nutid, liksom det inte är rimligt att göra ett moraliskt omdöme om en person utan att väga in personens tillstånd i dåtiden, eller om goda skäl till tro föreligger, framtiden. Tanken att agent A som gjort handling Y i dåtiden, skulle vara moraliskt jämbördig i kontexten idag med agent B som aldrig gjort handling Y är en absurd tanke som stämmer föga överens med hur vi bedömer människor moraliskt. En person som mördat är inte detsamma som en som mördar, men inte heller detsamma som en som aldrig har mördat. Agent A måste rimligen således vara en person som begått handling Y.

Vad som kanske är av högre intresse i sammanhanget är hur vi värderar handling inom olika tidskategorier, och vi kan tänka oss olika vikt beroende på handling och person tämligen oproblematiskt. Dåtiden hjälper oss lägga samman begångna handlingar. Ett omoralisk tillvägagångssätt som får sin kraft först vid ackumulering av en viss handling, däri ett övertramp i egenskap av sig självt ses som ganska oskyldigt, men i samlat antal allvarligt (En trafiköverträdelse respektive tusen exempelvis). Denna skulle ha sin vikt i att lägga samman dåtida handlingar, vilket bara är möjligt i nutid. Det gör det också möjligt att lägga ihop olika handlingar att väga samman mot varandra. Närtid/nutid ger oss vid hand ett utkristalliserande av ett nuvarande definierande tillstånd, oavsett om det gäller handlingar i presens eller analys av dåtid eller potentiell framtid. Framtiden är en fråga om agentens intentioner, vilken är central för handlingar som ännu inte begåtts.

Just tidsperspektivet på moral och personlighet kan bli problematisk när vi menar en person rationell och drar slutsatser om moralisk karaktär utifrån detta. Så som i Kants kategoriska imperativ. Är en person som agerar eller resonerar annorlunda vid två olika tillfällen irrationell eller rentav olika personer? Att först uppbära en maxim som att icke-stjäla och sedan en maxim om att stjäla.  I en parallell diskussion förekommer olika teorier om personlighet över tid. Lockes krav på identitet över tid tycks vara att erinras det tidigare jaget som refereras till tankar, emotioner och handlingar. Utan att gå djupare in i hur strikt tolkning Lockes hänvisning till minnet har, så ger den en ytterligare intressant dimension till frågan om moralisk karaktär. Spelar dåtida handlingar roll för den moraliska bedömningen om förövaren är omedveten om att ha begått dem?

En annan aspekt är personens nutida syn på handlingar begångna i det förflutna (och kanske till och med potential om en framtida syn på begångna handlingar). Ånger har en stark inverkan på vår moraliska bedömning, liksom tidigare nämnda glömska. Åter följer frågan om personlighet över tid och relationen till moralisk karaktär. Kanske går det inte att dra en strikt gräns för vad som är en rimlig bedömning av någons karaktär, liksom att fastställa identitetens tidsutsträckning. Men otvivelaktigt sträcker sig vår moraliska bedömning av våra medmänniskor till att vara mer komplext än att bedöma handlande enbart i närmaste närtid, eller för den del tänka oss moraliska brott som något ristat i sten. Som vi kan se tidsavgränsningar och uppfattning av tiden som fenomen utrett ur moraliskt perspektiv inte helt lätt att uträtta. Moraliska imperativ talar ofta till oss via direkt nutid (gör inte så!) eller indirekt dåtid (X har gjort fel), vilket inte ger oss klarhet i frågor som hur mängden tid påverkar graden av moraliskt ont eller hur detta står i kontrast till identitet över tid. Tiden är sannerligen en underskattad parameter inom moralfilosofin, inte alltid lätt att placera i ett moraliskt system.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Filosofi

2 responses to “Tiden och moralen – Moral över tid

  1. Väldigt intressant, relevant och välskrivet. Tack för det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s