Per Engdahl – Fribytare i folkhemmet

Per Engdahl 1909-1994. Bild från SR.

Per Engdahl 1909-1994. Bild från SR.

En av 1900-talets välkända namn, nämnd i samma andetag som personligheter som Herbert Tingsten och Sven Stolpe, men med en kanske för många mer komplicerad karaktär att förhålla sig till, är Per Engdahl. Som utpräglad förespråkare för det inom fascismen centrala ekonomiska systemet korporatism, samt uttalad nationalist, blev han en kontroversiell intellektuell genom större delen av 1900-talet. Mest välbekant är han kanske som grundare av Nysvenska rörelsen och Malmörörelsen.

I boken ”Fribytare i folkhemmet” får vi följa hans egna berättelse om den långa politiska karriären och hans liv genom ett Sverige i förändring. Redan i första kapitlet kastas man in i en analys av nationalismen; den tanke som tillsammans med korporatismen skulle bli centralt i hans politiska filosofi, och får följa en historisk tillbakablick av nationen Sverige.

”Men vad är då nationen? Är den en skapelse av tillfälligheter, som försvinner i samma ögonblick som omständigheterna förändras? Det bästa sättet att få svar på den frågan är att söka följa något man kallar en nation från dess tillblivelse och framåt.”

Efter några kapitel börjar mönstret att växa fram i bakgrunden av Engdahls tankestoff. Med utgångspunkt i Marx klassiska citat ”All historia är historien om klasstrider” binder han samman nationen med tankar som får oss att erinra folkhemstanken i en passage om arbetsfördelning. Han erkänner uppkomsten av klasser och erbjuder en förklaring av dess tillkomst.

”Om vi utgår från folket som den naturliga grunden för vår nuvarande existens, kan vi konstatera, att det inom varje folk växer fram en av omständigheterna betingad arbetsfördelning människor emellan[…] Det uppstår lätt en uppdelning på grundvalen av privilegierad och icke-privilegierad. Om staten vuxit fram ur en enskild ledarpersonlighets förmåga att svetsa samman och bygga upp ett rike, är det i ett primitivt samhälle naturligt, att hans familj och släkt får en särställning. Ur denna kan sedan växa fram en överklass. Medlemmarna av denna kommer att inta sin ställning i samhället på grund av sin bör.”

Men han ställer sig sedan kritisk till socialismens fokus på enbart ekonomiska aspekter. För att uppnå det klasslösa samhället har de psykologiska skillnaderna, så som synen på identitet utifrån klass och normer för olika skikt, en minst lika stor betydelse.

”När det nu är uppenbart, att ett socialt attitydmönster har en väsentlig betydelse både för trygghetskänslan och funktionsdugligheten, borde all familje- och all skolpolitik rikta in sig på att bygga upp ett system av mänskliga relationer, som är detsamma i olika socialgrupper. Var det möjligt för adelsfamiljer för hundra eller två hundra år sedan att utjämna skillnaderna mellan sina begåvade och obegåvade medlemmar, så borde det med nutidens psykologiska hjälpmedel till förfogande vara möjligt att lägga en gemensam grund av uppfostran för alla i samhället. Klasslösheten är inte en utopi.”

I korporatismen hittar Engdahl en väg att skapa jämvikt mellan människans naturliga tendenser att organisera samhället, gruppera sig och inta olika roller, och avskaffandet av de orättvisa klasshierarkier som uppstått till följd. Olika korporationer ska bära samhället via gemensamma gruppintressen och uppgifter i ett mer horisontellt förhållande till varandra än nuvarande klassuppdelning. Istället för att motarbeta varandra via skilda särintressen bildar man här en symbios. Per Engdahl finner stark inspiration i Mussolinis Italien, men följer inte samma tankemönster i synen på den auktoritära statsstyrningen. Tvärtom blev han en aktiv aktör i den svenska politiken, sin tidvis skeptiska hållning till demokratin till trots.

Men snarare en än ideologisk djupdykning gör sig boken intressant för sin stundtals annorlunda historiebeskrivning, knuten till Engdahls egna nedtecknade erfarenheter, inte minst under andra världskriget. Exempel att nämna kan vara tyska opinionens inställning till ett krigsutbrott strax innan Tysklands krigsförklaring mot Polen 1 september 1939. En inställning som via Engdahl förmedlas ha varit skeptisk – inte alls så positiv och efterlängtad som bilden vi ofta får. Ett annat, Engdahls analys över konsekvenserna för Italien och fascismen beslut att ockupera Etiopien och avsätta Haile Selassie fyra år tidigare. För den historiskt intresserade tar boken oss igenom en rad decennier och viktiga händelser genom Engdahls eget perspektiv.

Kanske är det dock skildringen av 60-talets vänstervåg och attitydförändringarna i efterkrigstiden som drar den moderna politiska dissidentens ögon till sig. Händelser som Vietnamkriget och kårhusockupation i Stockholm tas upp och sätts i en politisk kontext, uppkomsten av riktningar som nymarxism och nuliberalism analyseras. Begreppet substitutism presenteras som en framväxande vänsteridé och ger oss en dimension som kanske är än mer central idag.

”För studentvänstern spelade läran om proletariatets elit en inspirerande roll. Enligt Marx skulle ett fåtal inom arbetarklassen leda revolutionen och konstituera den proletära diktaturen. Nu uppfann nymarxisterna något, som de kallade substitutism. En viss grupp kunde företräda en annan grupp i den sociala processen, kunde bli en annan grupps advokat och vägvisare. I denna föreställning trodde sig studenterna ha funnit sin identitet.”   

Den bland studenter utbredda föreställning om ett intellektuell skikt att leda arbetarklassen blev dock i realiteten snart identifierat med elitism och arbetarförakt. I kölvattnet efter studentrevolten i Paris 1968 följde en historisk seger för de sedan tidigare styrande gaullisterna. Liknande parallell går att dras till kårhusockupationen i Stockholm som snabbt ebbade ut i sin trubbighet. Ändock kom dess idéer att få en fortsatt prägel i politikens korridorer, och som en tråd genom bokens avslutande kapitel målas fram ett landskap av allt mer intolerans mot oliktänkande upp i takt med starkare vänstervindar – inte minst drabbande vår huvudperson. Mot slutet av 60-talet ser vi bilden av en media som blir allt ängsligare för vilka synpunkter som tillåts passera redaktionen, och vems röst som får höras.

”Vi levde ju i ett fritt land. I dag är förhållandena annorlunda. För min del får jag inte ens vara medlem i Publicistklubben, inte ens i Skånes Författarsällskap. En person med avvikande åsikter ställs utanför den normala gemenskapen. En förutsättning för att vi skall kunna fullfölja den lugna utveckling, som burit upp hundra års Sverige, är en återgång till friheten. Så länge en hel åsiktsriktning kan tabubeläggas, så länge dess anhängare ställs utanför den normala samhällsdebatten, finns det risk för uppkomsten av ett explosivt underjordiskt stoff, som i en kritisk situation kan explodera. När demokratin i påstått självförsvar trampar ner sina egen innersta grund, har den förväxlat självförsvar med självmord.”

”Fribytare i folkhemmet” är en bok med många dimensioner och en stor bredd, både tids- och tankemässigt. Att summera den i en enskild recension vore icke möjligt. Men för den som är nyfiken på Per Engdahl hoppas jag att mitt axplock väcker ett ökat intresse. Engdahls livshistoria blir en delikat blandning mellan historisk skildring som aldrig förr och en biografi om en unik personlighet med stora ambitioner och mental styrka. Verket kräver ingen politisk kompass, även om Engdahls ideologiska utgångspunkt är välkänd. Mycket av skildringarna går att återknyta till det samhälle vi idag lever i, 35 år senare, och blir därmed högintressanta oavsett hemvist. Kanske är delar av textens innehåll än mer relevant idag än när boken släpptes, så som kommentarer kring den, för dåtiden fortfarande relativt i sin vagga, förda invandringspolitiken.

Slutligen, vill jag nämna för den som vill läsa mer om ”fribytare i folkhemmet, att Lennart Svensson tidigare skrivet en utmärkt recension av boken på sin blogg.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Historia, Politik

3 responses to “Per Engdahl – Fribytare i folkhemmet

  1. Behöver korrekturläsas.Ex:”köldvattnet” (istf kölvattnet)

    • ”Fribytare” blev ”fribrytare” och ”kölvatten” blev ”köldvatten”…. Kanske borde jag blickat igenom texten ytterligare en gång istället för att hasta. Gjort några korrigeringar nu iaf. 🙂

  2. Pingback: Joakim Andersen | Fribytare i folkhemmet – Engdahl om det svenska och teknokratin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s