Individen – Som begrepp och självbild

En fråga som ofta återkommer är hur politiken ska ta hänsyn till olika identiteter, men på ett mer grundläggande metapolitiskt plan vad en individ är. För några dagar sedan hamnade jag i en diskussion med en vän om individualitet och förhållandet till strukturer och helheter; hur det i dag finns ett problematiskt begränsade vad gäller att diskutera sammanhang över enskildhet, exempelvis i kritik mot kulturella uttryck. Min gode kamrat hävdade bestämt att han ser människor som (blott) individer , ett ofta myntat uttryck, men som kräver en djupare analys och problematisering. Vad är en individ? Går det verkligen att göra en tydligen gränsdragning mellan individ och kollektiv, så som ofta hävdas i den moderna liberala politiska kontexten?

Frågan ligger inte alls långt ifrån frågan om fri vilja, eller förmågan att forma livet. Liksom de klassiska ytterligheterna kring viljans teori, determinism (fatalistisk eller kausal) och indeterminism (förnuftet existerar och handlar fristående). Diskussioner kring individualitet kräver inte bara ett ställningstagande kring om personlighet bottnar i miljöpåverkan eller genetik uteslutande, utan om det dessutom finnes en tredje avgörande faktor – kanske något som kan närmast liknas vid anden. För liberalismen som är ateistisk vilar en tung börda att presentera en kärna av individualitet avklätt varje lager av identiteter och bias;  värderingar, trosuppfattningar och världsbild, så väl som fysiska och genetiskt nedärvda förutsättningar, skiljt från all form av transcendent väsen. Vad vi kallar en ”individ” är nämligen just det komplexa spindelväv av identiteter och projicering, spegelbilden av härkomst, tillhörighet och identifikation, händelser och intryck, gener och kontext. Men är det en slumpartat kaotisk framväxt eller en strukturerad och logisk? Utifrån liberalismen  tycks varje persons unikum, förnuftets dragning åt olika håll, kräva ett kvantitativt frihetsbegrepp, preferentialism, medan man från annat håll pekar på människans likhet, och därmed söker en kvalitativ frihet, perfektionism.

I ett berömt tankeexperiment presenterar den amerikanska filosofen, tillika libertarian, Robert Nozick ett scenario där man uppfunnit en maskin som kan producera fram vilka mentala upplevelser användaren än önskar. Tankeexperimentet är ämnat att vederlägga hedonismen, som enligt Nozick i ett sådant skede måste betrakta ett liv i maskinen som ett fulländat liv, något som strider mot hur människan intuitivt upplever ett gott liv. Poängen pekar mot att frihet kräver någon form av autentisk obundenhet. Men vad som inte framkommer är huruvida det centrala är medvetandet om att upplevelserna är autentiska eller deras faktiska autencitet. Gräver vi djupare på denna, till ytan ovidkommande fråga, blottlägger vi en distinktion mellan friheten som känslan av obundenhet (eller som det ibland uttrycks: graden av icke-tvång) och friheten som en faktiskt maximering av handlingsalternativ. Båda vägvalen blir för liberalen problematiska. Det förstnämnda leder oss mot primitivism (ju primitivare samhälle, ju färre handlingsalternativ ju högre möjlighet till i sammanhanget fulländad frihet som obundenhet), det sistnämnda vad vi idag kan se, en oavbruten kedja av att skapa nya handlingsalternativ via exempelvis materiell lyxkonsumtion. Få saker manifesterar klarare förhållandet mellan individ och samhälle så tydligt som kapitalismen när den via kommersiella dragkrafter vägleder oss mot förväntad lycka eller frihet. Normer kollektivt uppburna blir i form av idealbilder identifierade av den enskilda individen som genom sin identifikation med idealet uppbär normen kumulativt. En produkt attribueras funktioner som enbart existerar via dess sociala status.

Övergående materiella ideal, redo att implementeras som personlig stil, ställs här i kontrast till traditionella identiteter som är mer statiska. Den subkulturella identiteten, tillsynes med slumpartad och flexibel, betraktas stå för en mer autentisk frihet än nationella och regionala dito som är mer statistiska och determinerade. Subkulturernas mångfald och tillsynes valfrihet förleder medlemmen att inte betrakta dess kravbild som plikter utan som frihetliga val, även om den kanske uppbärs av stora personliga och ekonomiska uppoffringar för att leva upp till idealbilden och accepteras av andra medlemmar inom subkulturen. Ingen faktor inom marknadsföring är så stark som den sociala, något som också visat sig effektivt inom politiken.

Som vi kan se när vi skrapar på ytan är dikotomin individ – kollektiv en fernissa. Den personliga identiteten är beroende av kollektiv acceptans och kollektiva föreställningar av att personifieras i individen. Riktningsändring vi kan se är snarare den från statiska, omfattande och få identiteter, som den nationella eller könsbundna, till fler, mindre och mer dynamiska sådana grundade i konsumtionsvanor och politiska ideal. Det innebär också en rörelse bort från samhällets naturtrogna flockmänniska som identifierar sig i det gemensamma (anti-ego), till civilisationens syntetiska individbegrepp som identifierar sig i (den valda) egenheten (ego) ; likhet kontra kontrast. Vad vi kan se är också utvecklingen av striden mellan det arkadiska och civiliserade, där urbaniseringen inte bara tar sig uttryck i fysisk förflyttning utan även psykologisk. Ur detta paradigmskifte föds idén om mångkultur och multisexualitet som frihetliga inslag i den moderna världen, pulveriserandet av övergripande kulturer till små öar av alternativa identiteter. Den perfektionistiska idén om frihet har här sedan andra världskriget gradvis övergivits till förmån för den av liberalismen omhuldade preferentialistisk frihetsuppfattningen. I dess spår ses alternativa identitetsmarkörer som en framgångsrik formel för en friare människa.

Kan vi då fortfarande tala om klassiska mer stelbenta identitetsmarkörer som etniska folkgrupper? Så som vi tidigare utrett befinner sig definitionen av klassen ”svensk” i ett bilateralt beroende av kontrasten till det ”icke-svenska”. Till skillnad från vad som ibland påstås inom politisk retorik är denna börda inte något unikum inom språkfilosofin, utan lika verkligt för begrepp med tydligare denotation. Men den kontextuella och relativa gränsdragningen gällande folkgrupper fordrar ändå ett ansvarsfullt brukande. Som ett nödvändigt komplement till individualismen oförmåga att lokalisera vitala mönster och strukturer, och kollektivismens oförmåga att syna undantag och varietet,  i ett samhällskomplex blir språket en nyckel. Formen ”etnicitet x förknippas med hedersmord” respektive ”hedersmord förknippas med etnicitet x” innebär här en nödvändig åtskillnad i betydelse liknande ”män våldtar” och ”våldtäkter begås av män”. Tiden för folkgrupper som kollektiva entiteter tycks vara över, men även på ett individuellt plan blir fortfarande urskiljandet av mönster och strukturer i våra interaktioner, den fria kritiken och problematiseringen betydelsefull för den enskildes livskurs i den kumulativa symbios vi kallar samhälle. Det är också ett naturligt sätt att sortera sinnesintryck och förstå omgivningen via induktion. Som en tredje väg mellan socialismens kollektivisering och liberalismens individualisering erbjuder konservatismen en naturlig överbryggning genom sin organistiska syn på samhälle-individ. Medlemmarna i ett samhälle är uttryck för samhället de lever i, och samhället är resultatet av dess medlemmar, i obruten symbios. Kanske är det ett perspektiv som allt mer saknas i det politiska rummet av dagens datum.  

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Politik, Psykologi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s