Identitetspolitik: En partianalys i valtider

Inför valet till Europaparlamentet tidigare i år syntes en uppstickare sticka ut extra mycket. F!, Feministiskt initiativ, ledda av tidigare vänsterpartiledaren Gudrun Schyman, gick från en i stort anonym tillvaro till att sno åt sig en av Europaparlamentets åtråvärda stolar. Som namnet antyder vilar partiets grund på frågor som på ett direkt sätt rör feminism, men inför valet valde man även att tydligare inta en stark vänsterprofil och beskriva sig själva som det parti med mest explicit antirasistisk ställning. Vad innebär då denna antirasistiska hållningen? En snabb överblick av partiets hemsida och informationen man delger kring kärnfrågorna ger vid hand en tvetydig bild över konkreta politiska direktiv. Till skillnad från många andra partier i Sverige som i frågan om kultur valt en i mycket passiv, kulturrelativistisk hållning, stickar man ut genom att istället inta en mer radikal kulturnihilistisk ståndpunkt. Under fliken ”antirasism” kan man bl.a. läsa följande:

”Stoppa kulturrasismen. Den nutida rasismen baseras allt oftare på påstådda kulturella skillnader.”

Och lite längre ner:

”Allt oftare baseras den nutida rasismen på påstådda kulturella skillnader istället för, som tidigare, på föreställda biologiska skillnader mellan olika folkgrupper. Den kulturrasism, som blir följden, bygger på föreställningar om att ”kultur” kan användas för att förklara skillnader i egenskaper, förmågor och färdigheter bland människor.

I köldvattnet av dekonstrueringen av socialpsykologiska gemenskaper baserat i sedvänjor och beteendemönster vill man, liksom många radikala antirasister influerade av postmodernistisk teori, belysa faktiska maktstrukturer med utgångspunkt i identifiering via andra mer fysiskt bundna attribut. Att bära egenskaper som kvinna, alternativsexuell eller färgad innebär att bära en identitetsmarkör av underprivilegierad position. Den vänsterpräglade formen av antirasism som F! inte tycks ha några problem med att kategoriseras under, blir därmed tvungen att använda strukturella uppfattningar för att dekonstruera andra – den enskildes utgångspunkt blir generell för gruppen som delar samma attribut (en ensam svart kvinna förtrycks inte bara enskilt vid diskriminering, utan också som en atom i en holistisk uppfattning där svarta och kvinnor förtrycks regelbundet som kollektiv företeelse.) Detta står i bjärt kontrast till den liberala antirasismen som utgår från att enbart individer och inte kollektiv är suveräna. För att hitta en annan ideologisk kontext där biologiskt determinerade identitetsmarkörer har en liknande central politisk roll får vi vända blicken mot ett helt annat håll.

Under Almedalsveckan fick partiledaren för det etnonationalistiska partiet Svenskarnas Parti, Stefan Jacobsson, äran att inleda jippot som första partiledare att hålla tal. Identietspolitiken, den svenska identitet, gick som en råd tråd genom talet. Och läser man på partiets hemsida är linjen tydlig:

För alla folks långsiktiga överlevnad krävs ett eget etniskt homogent livsrum, då det är ett generellt kriterium för överlevnad varför det knappast är något anmärkningsvärt att även svenskarna värnar sin egna fortlevnad. Svenskarnas parti förespråkar därför en avveckling av den mångkultur som genomsyrar dagens samhälle och som otvivelaktigt leder såväl svenskarna som det svenska samhället i fördärvet. Detta innebär att endast personer som är genetiskt lika svenskarna skall kunna få medborgarskap i Sverige för att kunna tas upp av samhället och bli en del av den svenska identiteten.

Den universalistiska individneutraliteten bakom den liberala medborgarrättstanken går här bakåt när båda yttersidorna av spektrumet identifierar sig med identitetspolitik och i ett allt mer polariserat klimat drar med sig partier som står närmre mitten. Men det är också en anpassning till en ny politisk kontext som är föga oproblematisk, inte minst för de kommande från en annan tradition. Från i våras kunde man ta del av ett utträdesbrev författat av tidigare KPML-ledaren Frank Baude där han med hårt ordalag motiverar sitt utträde ur partiet med att anklaga partiets medlemmar för att driva in på fel frågor, på identitetsorienterade frågor som rör bland annat genis och HBTQ. Ett nästan 60 år långt styre fick därmed ett abrupt slut.

I en längre artikel analyserar Motpols skribent Joakim Andersen den moderna antirasismen utifrån den franske filosofen Pierre-André Taguieff med rötter i den radikala vänstern. Åter kan vi här identifiera samma identitetsorienterade tendens som beskrivits – den liberala antirasismen baserad i uppfattningen att kollektiva föreställningar är ett uttryck för irrationalitet, att agenten genom vädjan till förnuftet istället kan orientera sig till individuell suveränitet och mångfald, blir härmed ersatt av en inställning baserad i hänsyn till olika identiteter och deras förhållande till varandra. Rasisten blir inte längre oupplyst, utan illvillig i närmast biblisk mening.

”Enligt Taguieff har antirasismen ett vetenskapligt, frihetligt, kritiskt och optimistiskt ursprung. Ursprungligen utgick man från att rasism var en följd av okunnighet, vilket dels innebar att den som bar sådana attityder var missledd snarare än ond, dels att mer kunskap, mer debatt och fler vetenskapliga framsteg skulle innebära att de gradvis försvann. Man pekade på vetenskapliga rön som tycktes bekräfta ens världsbild…..”

”…Taguieff beskriver en utveckling där antirasismen gått från att värdesätta debatt till att bli en norm. Samtidigt har människosynen förändrats, rasisten är numera en dålig människa snarare än en okunnig, och måste behandlas därefter. Isolering och stigmatisering blir verktygen snarare än information och diskussion.”

Den starke kopplingen mellan åsikt och identitet blir här uppenbar och oskiljaktig. Precis som identiteten som tidigare beskrivet blir en del i kollektiva föreställningar om maktrelationer innefattar den därmed också en demonisering av den andra som något väsensskilt. Ur ett demokratiskt perspektiv blir en sådan bild av den andre, oavsett om baserat i rasistiska eller antirasistiska föreställningar, problematisk för den grundläggande respekt (knutet till synen på alla människor som rationella agenter som bl.a. går att återfinna i Kants filosofi)  medborgartanken för med sig och som upprätthåller systemets spelregler. På Rädda Barnens ungdomsförbunds sida kunde man i våras läsa en artikel av Jorge Londoño, själv med ursprung i Colombia, där denne anklagar vita människor för att splittra antirasismen genom anspråk på en position naturlig enbart för den med rasifierad identitet. Själva den politiska rörelsen som säger  sig kämpa mot kategorisering blir därmed än tydligare identitetsbunden.

Slutligen kanske värt att nämna är den tredje position Sverigedemokraterna tagit i identitetspolitiken, mellan liberalismens individualism och vänsterns identitetsorientering. Istället för en syn på identitet som statistiskt utifrån bakgrund och allmänna stereotypa föreställningar strävar man efter att kulturella och sociala beteendemönster ska bli mer homogena. Med sin ”öppna svenskhet” förkastar man den linje företrädd av Svenskarnas parti, att kampen för kulturell homogenitet måste föras via genetisk homogenitet, samtidigt som man även avslår den motsvarande antirasistiska linjen att kulturen kräver rum för mångfald syftat att anpassa sig efter identiteter som redan är cementerade via individens etniska och sexuella bakgrund. Så här kan man läsa en beskrivning på partiets hemsida:

”Utgångspunkten måste vara att de som invandrar till Sverige ska anpassa sig till svensk kultur och svenska värderingar. Vi står upp för en öppen svenskhet där invandrare ska kunna bli en del av det svenska samhället. Vad som är viktigt för oss är att det finns en strävan hos de som kommer till Sverige att ta till sig svenska värderingar och bli en del av det svenska samhället.

Otvivelaktigt är och kommer identitetspolitiken ha en central roll den politiska debatten ett bra tag framöver både i Sverige och övriga Europa. Inte minst blev det tydligt med valresultat i valet till Europarlamentet där partier som prioriterar identitetspolitiken gick starkt framåt.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Feminism, Politik, Psykologi

2 responses to “Identitetspolitik: En partianalys i valtider

  1. Joakim Andersen

    Intressant. Vad tror du kommer ske framöver? Kommer identitetspolitiken leda till ett myller av konflikter mellan allt snävare grupper (T-personer mot q-teoretiker, vita antirasister mot rasifierade dito, et cetera), eller kommer en meta-identitet vinna hegemoni?

  2. Jag tror inte vi kommer få ta del av större konflikter än de skärmytslingar vi ser idag. Av samma enkla anledning som vi inte sett någon större debatt kring feminismens utformning mellan arbetarklass och medelklass/akademiker. ”De rasifierades antirasism” lever genom att vita ”antirasister” lyfter fram den. Skulle en konflikt mellan de båda uppstå har den förstnämnda varken intellektuellt kapital eller ekonomiska medel att ens skapa en debatt, än mindre utmana den politiska hegemonin.

    Möjligheten att höras har alltid varit ett klassprivilegium och medel-/överklassen, debattens moderatorer, är vita akademiker. Det är en paradox marxismen alltid fått dras med, och som inte minst blev tydligen med leninismen och ryska revolutionen. Nu ser schackbrädet väldigt annorlunda ut från 1917, men den vertikala strukturen kvarstår. Den ”rasifierade” eller ”alternativsexuella” rösten är en kontrollerad kritik utan egen andning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s