Ana Udovic – Generation Ego

Ana Udovic gör i boken Generation Ego ett ambitiöst försök att undersöka bilden av generation Y som en grupp narcissister. Vi får genom intervjuer med allt från forskare till gymnasieelever och unga vuxna en bred kritik mot det individualistiska samhällets baksidor. Bilden av ett samhälle med där sinande jobbmöjligheter och osäker framtid blivit något att spetsa armbågarna och slåss över, pressade karriärister på gymnasiet som lever med föreställning att lagom inte räcker och oroliga föräldrar som tror enda utvägen är tidigt betona sin avkommas överlägsenhet i en cynisk omgivning. Genom social medier närs personligheter som liknande varumärken tar plats och gömmer undan sina brister, kvarlämnade perfekta mallar varken de själva eller deras åhörare kan efterleva. I skolmiljön har den demokratiska läroformen stakat en karriärsväg som måste utkristalliseras redan i valet av gymnasieutbildning, entreprenörskap är ledordet och världens kriser ska lösas med individuell innovation. I förgrunden gömmer sig människor som inte räcker till, mår dåligt och glöms bort. En dystopisk slöja höljer sig över det moderna liberaldemokratiska samhället, där gemenskapsband klippts av och ansvaret lämnas över på den enskilde, både ansvaret över sig själv och att rädda världen.

Generation Ego ger en intressant inblick i den från bland annat konservativt håll kritiserade urspårade individualism, ledband för materialism, ytlighet och existentiell tomhet. En genomlysande tråd genom boken är dock att kritiken här presenteras från vänster. Som journalist, stereotypt bosatt på Södermalm, blir tonläget stundtals tragglande och desto mindre nyanserat a la Göran Greider, men för den som tåls ställa undan sin egen politiska infallsvinkel och läsa mellan raderna har den en mängd intressanta poänger, och går fram till sista kapitlet att läsa någorlunda neutralt. Vad boken möjligtvis saknar är skiljelinjer mellan pojkar och flickor tillhörande generation Y. Mellan medel- och arbetarklass, förort och storstad markeras noga ut olika verkligheter (bland annat genom en okritisk presentation av grupperna ”Pantrarna” och ”Megafonen”), men könsaspekten lyser med sin frånvaro. Kanske är det Anas feministiska bakgrund som gör henne trevande i att identifiera hur det individualiserade karriärssamhället slår hårdast mot unga män. Inte ens när det i slutorden betonas hur självkänsla byggs i gemenskapen, hur du betraktas och bekräftas utav andra (i motsats till exempelvis egocentrisk självhjälpslektyr) vidrörs det faktum att unga både uppmuntras i mindre grad och ställs tillsvars i högre utsträckning, att de i långt större grad utgör gruppen som fastnar längst ner i samhällsstegen, socialt och karriärsmässigt, i ett klimat präglat av hård konkurrens om det mest basala (inom en västerländsk kontext).

Kanske missar hon också att gå än mer djuplodad mot individualismen problemkärna – tillståndet av att inte vara behövd, och att vara utbytbar. På jobbet kan du enkelt ersättas med en maskin eller en av många kompetenta arbetssökande därute. Inte ens i äktenskapet eller familjen är du längre behövd. Möjligheterna att träffa nya partners är oändlig, att uppfostra barn ensamstående är inte längre något udda eller svårt, den sexuella frigjordheten uppmanar till tillfälliga och känslolösa partnerskap. Inte heller din by, dina vänner eller ditt land behöver dig. Människor flyttar omkring, stora ytliga bekantskapskretsar är kutym framför få men meningsfulla relationer och nationen betraktas som passé, samhället som en källa för egot att mjölka ur, naiv den som ger tillbaka. Socialt kapital finns knappt längre. Individualismen är på många sätt en avbild av konkurrensen på den fria marknaden. Ansvaret ligger på dig och friheterna är stora, men reglerna för att lyckas eller misslyckas är strikta. I kontexten av den obegränsat fria människa, utan normer eller disciplin, växer också kraven fram om maximalt självförverkligande, till stor del konventionell definierade kring ideal av välgång. En kravbild som går från förväntan till farhåga när verkligheten inte erbjuder den enkla passage som ingjuts ungdomen från föräldrar, lektorer och politiker. De kollektiva förklaringarna suddas bort och enbart egot bär hundhuvudet för jagets misslyckande. Många går in i väggen, eller hamnar i depression, skuldsättande sig själva för att inte leva upp till det narcissistiska jagets krav på framgång och makt, liknande det som drabbar den patologiska narcissisten.

Paradoxen med den ensamma människan som ska hitta lösningar på kumulativa problem nämns i boken, men lösningarna som presenteras tycks stanna vid egenhushållning och masspsykotiska manifestationer enligt inrotad vänstermodell. De avslutande kapitlen lämnar därav en del att önska, men kanske får man själv fylla i glappen ur egen ideologisk analys. Trots allt så angriper jag och Ana problematiken från två vitt skilda infallsvinklar.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s