Relationen mellan konservativ och nationalistisk opposition

En infekterad med återkommande diskussion är den kring förhållandet mellan nationalism* och konservatism, två tankegods vars vägar ständigt tycks korsas – ibland som fränder, ibland som antagonister. Dess komplexitet kräver sin utredning.

När franska revolutionen utbröt 1789 väckte det inte bara idén om liberal demokrati, utan sådde också fröet till nationalismen. Även om nationalstatens uppkomst knyts så långt bak som till slutet på Westfaliska freden 1648, är det först med upplysningstidens idéer och aristokratins sammanbrott som den etniska gemenskapen blir den starkast sammanhållande kraften och cementeras i nationalstatens egalitära medborgarskap. Det är också i revolutionens köldvatten som konservatismen första gången växer fram som ett utbrett motstånd mot liberalismen och den idealism, som bland annat återfinns i nationalismen, som upplysningen närde. 137 år senare står konservativa carlister och kämpar för monarkins återinskaffande, katolicismens ställning och  ett mer decentraliserat styre, sida vid sida med nationalsyndikalistiska/fascistiska falangister; ursprungligen både antirojalistiska och antiklerikala, samt anhängare av en stark statsmakt. Under samma årtionde hinner två centrala gestalter inom den tyska radikalkonservativa, Ernst Jünger och Oswald Spengler, starkt distansera sig från den nationalrevolutionära nationalsocialismen genom verken ”På Marmorklipporna (1939)” respektive ”Jahre der Entscheidung (1934)”.

En ingång till att förstå den märkbara ambivalensen under och kring andra världskriget kanske går att finna i de nationalrevolutionäras influenser från konservatismen att bevara det traditionella, motståndet mot socialism och liberalism, samt omfamnandet av nationen, men samtidigt likt en motpol stå för kollektivism framför organism**, centralisering framför lokalt självstyre och revolution framför reformism. Den konservativa rörelsen, enad främst kring antimodernismen, kom att under åren av det brinnande Europa splittras och ta ställning åt olika håll. Ernst Niekisch blev nationalbolsjevik, Thomas Mann blev liberal, andra fascister eller nationalsocialister så som Carl Schmitt. Lite mer än 100 år efter franska revolutionens utbrott, och kritiken mot ståndens upplösning (så som skilda juridiska entiteter), blir det folkliga, nationens varje komponent och helhet, ett essentiellt drag i det konservativa fädernelandspatoset.

Var står vi då idag, marginaliserade till kvävd opposition, och delandes samma röda skynke framför oss som nationalister? När jag frågar Jonas De Geer, som efter att enligt egen utsago kallat sig konservatism en stor del av sitt vuxna liv men sedan frångått epitet, idag medlem av det nationalistiska Svenskarnas Parti, menar han att det inte längre finns något att bevara, att konservatismen idag inte erbjuder verktyg att återskapa värden som inte längre är hotade, utan rentav demonterade. Ett radikalare alternativ måste till för återuppbygga ett skadeskjutet västerland. (Obs. Min tolkning.)

Troligen är han inte ensam med dessa tankar. Det gäckande hotet från massimmigration, mångkultur, kulturrelativism, värdenihilism, folklig segregation, rabiat genusteori, etnisk devalvering, kulturell och kunskapsmässigt förfall mm, försätter oss som oppositionella inte bara i samma båt, utan på branten till radikalisering och ideologisering. Traditionella konservativa ideal, och fundamentet av antirevolutionär balanserade tilltro till långsam förändring sätts i skuggan, kanske rentav glöms bort. Det kan vara nödvändigt att då och då stanna upp och reflektera.

Kanske kan en viktig komponent till att orientera sig i detta kaotiska tillstånd gå att finna i Ernst Jüngers tankar om ”anarken” – en karaktär ledd av en livsfilosofi befriade från samtidens och tillvarons imperativ och föreställningar, reflekterande och betraktandes världen istället bakåtlutat i sin helhet, och därför immun mot kronocentriska impulser. Eller varför inte låta sig inspireras av Julius Evolas andens aristokrat, med sin övertygelse om de eviga värdens styrka avskakande nihilismens högljudda megafoner.

Konservatismen bör inte, nej har inte råd, att drabbas av beröringsskräck i sakpolitiska frågor. Men framförallt måste man utkristallisera en egen tydlig identitet, skiljd från andra oppositionella element, och utstaka en riktlinje att hålla för att inte riskera att splittras upp. För 100 år sedan misslyckas man med detta.

 

*= Här förstådd i en snävare betydelse som ideologiskt nationalrevolutionär.

**= Det är inte otänkbart att fascismens teknokratiska inslag inspirerats av konservatismens organiska samhällssyn, om än med långt mer totalitära inslag i form av en betoning på individ < samhälle snarare än individ <-> samhälle.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Filosofi, Politik

3 responses to “Relationen mellan konservativ och nationalistisk opposition

  1. Någon som vet om Armin Mohlers ”Die konservative Revolution in Deutschland, 1918–1932” finns översatt till engelska (eller ännu hellre svenska)? Och i såfall var den går att finna.

  2. Nej. det vet jag inte. Men det var ett bra inlägg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s