Förhållandet mellan ideologi och demokrati

FAROR

Stöddemonstration 1916 för Zeth ”Zäta” Höglund som året därpå kom att tvingas bort från Socialdemokraterna.

Förhållandet mellan ideologi och demokrati är inte alltid enkelt. Att en ideologi har representation i ett demokratiskt parti är inte nödvändigtvis ett mått på ideologin är demokratisk. Diskussionen försvåras därutöver ytterligare av att demokrati är ett mångtydigt begrepp. För undvika missförstånd syftar jag här till liberaldemokrati med inspiration ur franska revolutionen, i formen av demokratiska rättigheter för varje medborgare, folkrepresentation i politiska processer och en tilltro till argument och åsikter ska få dryftas fritt fram och tillbaka. En definition som man vanligtvis idag stipulerar demokratin utifrån, till skillnad från exempelvis pöbelvälde. För många innebär inlemmandet i ett demokratiskt styrelseskick ett kompromissandet av ideologin. Andra värden måste underställa sig den demokratiska värdegrunden och ideologin måste operera inom demokratins ramar. För icke-demokratiska ideologier som socialism och nationalism innebär detta en ständig balansgång. (För att förtydliga i syfte att undvika missförstånd – med icke-demokratiska ideologier menas inte att de är icke-folkliga eller totalitära, utan att de fokuseras kring värden som man anser viktigare än upprättandet av demokrati.)

Sveriges största folkrörelse, arbetarrörelsen, låg till grund för den ännu idag mest omfattande ideologiska kompromiss i form av Socialdemokraterna. Socialdemokratin som i Europa kom att bli en stark reaktion mot den revolutionära socialismen i öst blev genast kontroversiell och anklagad för förräderi mot socialismen. Så sent som på 70-talet beledsagades fortfarande representanter för socialdemokratin med pejorativ som ”socialfascist” från radikala socialister. Trots hård kritik från övriga socialister om att en anpassning till den ”borgerliga” demokratin försvagade socialismen, så blev man tillsammans med liberalerna de som huvudsakligen låg till grund för införandet av allmän rösträtt.

Men hybriden mellan de i grunden oförenliga elementen, den revolutionära socialismen och den reformistiska demokratin har inte alltid fungerat problemfri. Balansgången har varit tvingad att vara inom millimetern för att inte rörelsen skulle luta sig allt för långt åt vänster och frångå demokratin, eller allt för långt åt höger för att urholka det tankegods man ärvt från socialismen. Partifalanger har genom åren velat dra det Socialdemokratiska arbetarpartiet åt ett eller annat håll, inte minst i partiets barndom. Främst kanske vi här kan dra oss till minnes 1910-talets inre strider mellan moderata socialdemokrater med bland andra den framtida statsministern Per Albin Hansson, och det mer revolutionära skiktet av partiet med Zäta Höglund i spetsen. Men föga behöver vi traska så långt bak i historien som 100 år för att hitta exempel på interna strider inom rörelsen eller hur den konsensuella demokratisynen knakat i fogarna. Ideologier vars kärnvärden står över eller utanför demokratin kommer alltid löpa en risk att kompromissa om demokratin istället för ideologin, och liknande tendenser kan vi se i delar av den reformvänliga vänstern idag. När LO utesluter Sverigedemokrater ur facket, eller personer som identifierar sig som socialdemokrater vill hindra andra från att nyttja demokratiska rättigheter, så som att förbjuda SVP:s första maj-demonstration, innebär det att man ger uttryck för vissa värden som högre än de demokratiska, och drar sig därmed från demokratin mot ideologin som värdegrund. För den som tror på, och brinner för att bevara demokratin, blir det centralt att snabbt kritisera varje sådan ideologisk manöver på bekostnad av demokratin.

Givetvis står inte socialismen ensamma i konflikt med demokratin, även om det idag kanske är den mest betydande på parlamentsnivå. Men liknande oenigheter, höftande och kompromisser sker i alla läger där ideologi och demokrati kontrasterar. Så även i oppositionell miljö. Polemiken går het bland nationalister, identitärer, konservativa och andra som kan tänkas missnöjda med nuvarande samhällsutformning, mellan debattörer som enbart kan se ett framtida politiskt paradigmskifte medels allt från renodlat våld till smärre inskränkningar i demokratin, och de som, likt mig, ser det som vitalt, som en grundläggande rättvisa, att agera inom ramarna för demokratins grundpelare. Och det kommer troligen också alltid vara en dragkamp vi tvingas ta ställning till.

Slutligen kan vi redan idag se en liknande envig mellan den allt mer åter spridda religionens trosuppfattningar och demokratin. Religion och demokrati är två oförenliga poler, även om vi, vilket kan dras som parallell till socialismen och socialdemokrati, finner demokratiska partier som influerats av religionens värdegrund, så som Kristdemokraterna, kommer de för den religiöst övertygade att skära sig mot varandra. Inte minst blir relationen islam-demokrati relevant framöver, då demokrati får en utmaning i att göra sig dominant över islam, eller själv låtas kuvas. Vi har sedan tidigare sett att det visat sig i många fall problematiskt.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s