Riktningsändring och inkvisition

Senaste tiden tycks ha bjudit på en sällan skådad intensitet i det politiserade Sverige. Koppan har gått blodig, och när det inte räckt till har bödel fått träda fram med bilan i högsta hugg. I skrivande stund ligger en rykande färsk, nåja, artikel på i sydsvenskans mailbox och väntar på granskning (eller papperskorgen) signerad André Iskra Jönsson. Nej, jag ska inte hålla er på halster! Min text rörde givetvis senaste tidens hariga brandmän och demokratiföraktande sköterskor. Som om det inte var nog följde inkvisitionen mot en trogen Röda korset-medlem som råkade vara allt för frispråkig med sina politiska förmenanden. Dick Harrisons artikel om fascismens kontraproduktiva semantiska devalvering kom väl lägligt i tid till den upptrappade häxjakten. Nog för att Dick och jag är oense som ett och annat, men formuleringen kring relativiseringen av begreppet fascism relativisering är slående:

”När termen fascism används i dagligt tal är det emellertid knappast dessa ideologiskt medvetna Mussolinilärjungar som avses, inte heller deras Hitlerinspirerade kusiner ännu längre ut på högerkanten. Termen brukas huvudsakligen som skällsord, ett invektiv som folk vräker ur sig mot personer man ogillar. En ”fascist” kan vara en man som vill stärka försvaret, en politiker som uppskattar starka fackföreningar med nära band till regeringspartiet, en polis som ingriper mot illegala demonstrationer eller bara någon som hissar en svensk flagga. Ofta kan termen bytas ut mot ord som ”förtryckare”, ”intolerant skitstövel”, ”rasist” eller ”nationalist”. Varje gymnastiklärare som insisterar på ett övermått av armhävningar löper risken att kallas ”fascistjävel”. Få politiska begrepp har visat sig besitta en lika stor potential inom de fula ordens sfär.”

Sedan andra världskriget har politiska demagoger ökat på sin vokabulär, med en eskalering senare år av demoniserande etiketter att effektivt kasta mot sin opponent. Men det ska nog inte tolkas så enkelt som bara en språklig förändring, utan snarare en riktningsändring på det mentala planet. Synen på demokrati tycks förflytta sig bort från liberalismens optimistiska rationalism, för att istället tvingas underkuva sig en hierarkisk ordning av värderingar. Enligt kristen dikotomi stipuleras ond och god, för att sedan agera ramverk i hegeliansk dialektik. Ideologier fixerade vid att bekämpa ett ont element är knappast något nytt, men sällan tidigare i modern tid har den synen så tydligt smugit sig bort från sina perifera poler in till etablissemangets kammare och vidare ut till mannen på gatan. Alltid finns där någon flitig allmogen som sett grannen begå onaturliga handlingar och en överstepräst som stolt står redo att verkställa straffet. Rädslan för att bli utpekad som häxa är allmänt närvarande.

När människor väljer att tysta motståndare, genom våld, hot eller blockader, är det inte bara en missförtroendeförklaring mot ett parti eller en företrädare, utan mot demokratin som system. Det optimistiska fundamentet som demokratin vilar på, att människans oenigheter inte vilar i väsensskillnader utan blott skilda rationella uppfattningar om världen, och att förnuft och argumentationsutbyte kommer lösa våra stridigheter, lämnas här, vilket hänt förr, för en mer mytisk uppfattning kring rätt och fel, eller rentav fatalistisk som historicismen. Demokratin blir därur inte längre betraktad som intrinsikal, förverkligandet av folkviljan och folkrätten, utan instrumentellt prövad som en plattform för idealistiskt förverkligande. Som sådan kan den också berättigas inskränkningar och undantag. Värden blir demokratin överställd och kan exempelvis medföra attityder kring att våld under vissa syften kan vara godtagbart. Motvärden blir dåliga och företrädare för dem onda.

En likartad kris växte tydligt fram i början av 1900-talet, med framgångar för de hegelianska ideologiernas överlägsna självförtroende, form av marxismen och fascismen. Den blotta ondskan i ideologiernas antagonister kunde inte stävjas om demokratin försvarade en oppositions existens, och blev därför tvunget att avskaffa. På liknande sätt kan vi idag se allt ifrån kostymklädda politiker till maskerade huliganer genom olika tillvägagångssätt uttrycka samma tanke – att demokratins spelregler bara kan följas när det gäller den egna spelaren, kanske rentav skrivas om. ”Tit for tat” lämnas därhän.

Att vi hör ordet ”fascist” så ofta beror inte bara på en begreppsrelativisering, utan på en djupt rotad förändrad attityd till politiken. Samma attityd som för en tid sedan drabbade den kvinnliga Röda korset-medlem som hyste allt för stor ärlighet, och som drabbar Jimmie Åkesson när han ska hålla ett rutinartat studiebesök. En attityd som kräver att demokratin stiger åt sidan för den nödvändiga inkvisitionen.

Annonser

1 kommentar

Filed under Filosofi, Politik

One response to “Riktningsändring och inkvisition

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s