Människans grymhet och de bortglömda folkmorden

Bild

Kranier av hereroer och namaer transporteras från ett koncentrationsläger i Tyska Sydvästafrika till rasbiologiska institutet i Berlin

I dagarna skrev sydsvenskan om folkmordet i Rwanda med anledning av att det var nu 20 år sedan det tog sin början. En miljon tutsier massakrerades av huvudsakligen hutuer på direktiv av det regeringsbärande partiet MRND. Ett katastrofalt utslag för en etnisk konflikt etablerad redan under kolonialtiden när dåvarande kolonialmakt, Belgien, valde att tydligt dela upp de två besläktade folken och tillkännage dem som två skiljda raser enligt dåvarande etablerade rasteorier. Tutsierna lyftes fram till alla maktpositioner och ansvarade för att slå ner hutuer-leda uppror. När Rwanda blev självständigt 1962 låg den etniska konflikten och bubblade öppet. Redan 1959, strax före självständigheten, blev en stor del tutsier dödade eller tvingade att fly, vilket även kom att fortsätta på 60- och 70-talet. När tutsirebeller 1990 invaderade Rwanda från grannlandet Uganda blev det upptakten till vad som senare skulle mynna ut i folkmordet 1994. Extremnationalistisk hutu-milis kom i sköldvattnet av konflikten att mörda strax under en miljon människor från 6 april till mitten av juli då de besegrades av tutsiledda styrkor i form av RPF. En rad filmer har gjorts upp de makabra händelserna i Rwanda. Kanske mest känd den mångfaldigt belönade Hotel Rwanda.

Folkmordet i Rwanda är tyvärr inget unikum genom historian. För den som vill förkovra sig i den moderna mänsklighetens mörka sidor finns ett stort urval av massmord och grymhet. På många platser har folkmord skett utifrån olika etniska konflikter. Inte minst i Irak, Turkiet, forna Jugoslavien och Kambodja. Rikligt grymma, men kanske redan föga ihågkomna, sin färskhet till trots. Vänder vi blicken mot 1800- och tidigt 1900-tal blir listan över det inhumana långt längre, med allt från experiment med människor i Tyskland och det japanannekterade Manchuriet, terrorbombningar mot tyska städer och hemska övergrepp i alla dess osmakliga former, under kriget, till hemska uttryck för kolonialismen och renodla etniska rensningar under tidigt 1900-tal. Men givetvis finns det i åminnelse en händelse som överträffar dem alla i omtalande, förintelsen av judar i Europa på 1930/1940-talet. Många hävdar att den, med sin industriella utformning, är den värsta av de alla. Föga skulle gemene man motsäga den som atrocitet, men kanske bör ändå frågan väckas om alla andra massakrer förtjänar sin plats föga synliga i skuggan. Inte, vilket vissa snabbt skulle anklaga mig för, för att förringa Nazitysklands brott, utan för att även andra offer och dess anhöriga för tyranniska illdåd bör få sin historia återberättad. Inte minst tappar vi en historisk förståelse när vi intar en allt för snäv fokusering.

Lätthänt missar man då exempelvis hur förintelsen fick en tragiskt aperitif ett decennium före första världskrigets utbrott då Tyskland aktivt arbetade för att utrota två folkslag i sin afrikanska koloni ”Tyska Sydvästafrika” (nuvarande Namibia), vilket kom att räknas som århundradets första folkmord. Kanske missar man också hur terrorbombningarna av bland annat Dresden 1945 hade sin upprinnelse i kolonialpolitiska straffexpeditioner mot civila i olydiga kolonier redan under mellankrigstiden, på bland annat Storbritanniens och Frankrikes direktiv. För den som inte är insatt i historia kanske det framstår som en märklig tanke att få höra om hjältemakten i andra världskriget, USAs, oförlåtliga och diaboliska brutalitet i amerikansk-filippinska-kriget fyrtio år tidigare. Möjligtvis skulle samma åhörare också chockeras av den japanska ”Enhet 731” och massakern i Nanjing under den japanska ockupationen, vilken än idag ligger bakom mycket ont blod mellan länderna. I värsta fall känner han inte ens till Sovjets gulag. Jag ska inte fortsätta försätta läsaren i melankoli genom att fördjupa mig än mer i dessa tråkigheter. Jag ville blott illustrera hur mycket blod som samlas under våra naglar enbart genom att skrapa lite på ytan med andra världskriget som utgångspunkt. Händelser som torde vara viktiga att bringa till ytan, men som ofta glöms bort eller negligeras i det allmänna historieberättandet.

I en värld som är mer global än någonsin och där information flödar effektivare än någonsin torde det vara tid att bredda den historiska förståelsen, inte minst i klassrummet. Istället tycks skolan sitta fast i samma ekorrhjul, däri man som närmast årlig tradition tycks diskutera hur många gånger man bör visa Schindlers list för att barnen inte ska bli historielösa och gå runt och måla hakkors. Än idag bestjäl man elever på en fundamental historieförståelse, vilkens försumning följer med upp i vuxen ålder, pga en skräck att nyansera historieundervisningen. Det är inte annat än synd och skam när både vilja och tid borde finnas till förbättring.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Historia, Politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s