Våldet och manligheten

I söndags hände det som inte får hända. En fotbollssupporter föll offer för ett större slagsmål mellan huliganer knutna till Helsingborgs IF och Djurgården, och avled p.g.a. av sina skador. I hela fotbollssverige utlystes chock och sorg. Tyvärr är detta inte resultat av en enskild händelse, utan bara ett i raden av skandaler som präglat svensk supporterkultur de senaste åren, med våld, avbrutna matcher och kravaller. Bara några månader tidigare blev en vänskapsmatch mellan Djurgården och tyska Union Berlin avbruten efter att planen stormats av supportrar, och när Malmö för två veckor sedan spelade mot Hammarby i Svenska cupen fick flera gripas i närheten av stadion efter bråk. Vad skapar detta osunda klimat kring sporten, och i synnerhet fotbollen, en klassiskt manlig domän?

Åter finner vi manlighet på agendan, ifrågasättande av det manliga idealet och om det för med sig negativa attityder kring våld. Bland annat skrev Markus Alexandersson en provocerande artikel där han föreslår att männen ska portas tills manligheten förändras och drar paralleller till hur män utövat våld historiskt. Bilden som målas är simpel, förenklad, på gränsen till sexistisk. Markus binder samman mönster mellan passionerat supporterstöd och kallt och skoningslöst våld, på ett sätt få män skulle känna sig hemma i. Den majoritet män som arbetar för fotbollen mot våldet negligeras utan eftertanke. Inte minst kan jag själv se en sida av supporterskapet, så som i flera år följare av Malmö FF, vacker och positiv, som helt överskuggad i Markus analys. Men innebär då detta att artikeln är ointressant? Kanske inte helt.

Det går inte att fastslå vad manlighet är utifrån några punkter. Liksom mycket annat rör vi oss vid ett flytande begrepp med spritt skilda uppfattningar. Logiskt, rättvis, stark, envis, karismatisk, auktoritär, ambitiös, viljestark osv. Alla olika egenskaper som kan nämnas när någon syftar till bilden av det manliga idealet. Men där finns också kampen, stridsviljan och inte minst, historiskt och nutid, våldsromantiken. En man ska inte bara ha kraft att försvara sin familj, han ska kunna dominera och upprätta heder genom våldets kraftmätning. Historiskt har förmågan att slåss och inte backa ur varit livsavgörande, markera sitt revir och slå ner på den som vill inkräkta. Men när samma attityd lever kvar i ett modern fredligt samhälle uppstår problematiken. Våldet tar sig allt mer meningslösa uttryck, och blir en otrevlig maktkamp på gatan, skolgården eller kanske utanför fotbollsarenan. För vilsna unga män som söker sin manliga identitet lockar våldet med svar, en chans att definiera sin manlighet, och visa sin pondus och sitt mod.

Vi ser det lite överallt. Politiska organisationer, gäng, huliganer, yrkeskriminella – grupper som präglas av våld och unga män. Det tycks bara eskalera både i brutalitet och manskap. Man måste fråga sig varför så många väljer att hitta sitt kall i dessa råa miljöer. Är det en manlighet på väg att spåra ur, eller är det ett biologiskt arv vi bär på? Mannens testosteron och evolutionära roll som slagskämpe och beskyddare går inte att förneka. Samtidigt är våld något de flesta idag i vårt moderna samhälle ser som oönskat och primitivt, ett brott mot våra konventioner och ett tecken på bristande empati. Jag nämnde i en kommentar till en artikel om ämnet att jag uppfattar manlighet som kunna bedöma balansen mellan när våld krävs och när det går att undvika. I vårt samhälle skulle det innebära att våld nästan aldrig är pådyvlat. Ur det meningslösa och brutala våld, inte sällan med ojämn numerär och tillhyggen, finns föga ingredienser till ett sunt manligt ideal. Unga män som finner manlighet i att sätta en kniv i något eller sparka på någon som ligger, som hyllar råheten, oräddheten och avsaknad av empati, är män som förvirrat sig in i en förvanskad manlighet. Det är också framförallt ett symptom på bristande manliga förebilder när så många unga män söker sig till dessa grupper i jakten på sin manliga identitet.

Vi har de senaste decennierna sett en utveckling där kärnfamiljer splittras, lämnar efter sig frånvarande fadersfigurer och skapar en kvinnlig dominans i uppfostran av många pojkar. Vi ser också hur det manliga lyfts fram i allt mer negativa termer, en manlig skuld för patriarkat förtryck, hur könsroller förnekats och motarbetats, och hur det manliga idealet blivit allt mer diffust och borttynat, kvarlämnande en rotlös manlig identitet. Inte minst tycks de manliga förebilder allt mer utdöende och svårfunna. Kanske är det också här vi finner svaret kring varför en allt växande grupp söker ett osunt substitut för en förlorad manlighet i de mest extrema och våldsglorifierande miljöer.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, Politik, Psykologi, Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s