Språkfilosofin och ”vad är en svensk?”

En fråga som kanske i regel inte diskuteras särskilt flitigt utanför akademins väggar är hur vi definiera begrepp, och då tänker jag kanske främst vad gäller entiteters essentiella egenskaper för att falla i ordets kategori. För att dra ett simpelt exempel: Skulle du be någon förklara vad en katt är skulle kanske denna ange sådana egenskaper som ”har svans, har morrhår, jagar möss, har fyra ben osv osv.” Men skulle detta betyda att en entitet som överensstämmer med alla dessa egenskaper utom en – saknar kanske svans – inte längre är en katt? De flesta skulle nog intuitivt hävda att det trots avsaknaden av en svans fortfarande är en katt (eller för den delen att något som har svans inte nödvändigtvis är en katt). För de flesta tycks detta kanske vara en lek med ord, men inom språkfilosofin som är ämnad att förklara varför vi associerar vissa ord med specifik entiteter, blir frågan gäckande.

Man brukar inom språkfilosofin dela upp ett ords definitioner i konnotationer (alla föremål som finns, funnits eller kan tänkas finnas, som kallas ”katt”) och denotationer (däggdjur av släktet Felidae). Den förstnämnda är vid men svåravgränsad, den senare stringent men intetsägande. Tillsammans kompletterar de varandra, men ordens dualism kan också förvilla i en diskussion kring ordets innebörd. Inte minst sker detta ofta kring politiska debatter angående vad olika termer verkligen innebär. Självklart kommer ord som ”rättvisa”, ”frihet” och ”jämlikhet” vara ord vars kärna är långt mer flytande och omdiskuterade än ordet ”katt”. Men även ord som vid första anblick kan tyckas enkelt definierade utifrån en tydlig denotation, så som ”svensk” har på senare år blivit ifrågasatt. Just ordet ”svensk” för dessutom med sig en vidare förvirring genom sin status som homonym (”Svensk” betecknar både en medborgare av nationalstaten Sverige och en etnisk folkgrupp). Ibland används termen ”etnisk svensk” för att särskilja den ena innebörden från den andra.

En etnisk svensk är enligt gängse mening en, abstrakt beskrivet, som talar språket svenska, firar svenska traditioner, identifierar sig med och praktiserar svensk kultur som norm, och besitter fysionomiska drag som betraktas som typiskt svenska. Likt fallet med katten kan vi tänka oss en svensk med ett eller flera utländska utseendedrag eller som delvis agerar motsatt det typiskt svenska. Vår förnimmelse av vem eller vad som är svensk tycks fungera intuitivt liknande fallet med katten, men blir återigen svårt att sätta på pränt vad däri som konkret är den avgörande essensen. Likt ”katt” är ”etnisk svensk” ett flytande begrepp delvis öppet för definition. Men av detta ska inte dras slutsatsen, vilket vissa gör, att begreppen är subjektiva, relativa eller rentav innehållslösa. Även om inte går att presentera en konkret men samtidigt meningsfull avgränsning som alla skulle skriva undan på, kan vi fortfarande identifiera grundläggande egenskaper som är konventionellt accepterade som väsentliga för begreppets innebörd. I praktiken är det ovanligt att uppfattning kring ett ords innebörd skiljer sig så långt åt mellan två agenter att det uppstår en konflikt kring begreppen, eller rentav att man inte förstår vad som åsyftas. De som vill göra politik på svagheter i semantiken tenderar gärna att överdriva dess problematik.

Ett annat problem som vi ibland kan upptäcka i språket och som får en politisk dimension är ordbruk som inte bara avsticker grovt från sin denotativa definition, utan också bryter mot ordets gängse pragmatik. Ett återkommande exempel är den ursprungligt ideologiska beteckning ”fascist” som idag först och främst fått en gängse bredare användning än som beteckning för en person som sympatiserar med Mussolini. Ofta används ordet idag för olika former av förtryck eller misantropi, obundet partifärg – ett slags pejorativ. Men vi kan även se bland vissa ideologiska grupper ett brukande av ordet i en snävare betydelse, klart associerad till den italienska fasciströrelsen, men samtidigt vagt definierad. I detta fall vore en bredare debatt kring ordets reella innebörd vara sunt, därför att ordet här använts med tydlig hänvisning till en faktiskt ideologi, och inte bara som i folkmun som ett invektiv, och således gör anspråk på en denotativ definition.

Språkliga diskussioner kring hur ord används, och ska få användas är viktiga inte minst ur maktsynpunkt. Makten att tolka och definiera sägs ofta vara den främsta makten, och är central i bland annat postmodernistisk analys. Inte minst har språkanalysen blivit ett essentiellt drag för vänsterintellektuella i modern tid. För att förstå politiken kan det därför vara en viktigt beståndsdel att förstå språket.

Annonser

6 kommentarer

Filed under Filosofi

6 responses to “Språkfilosofin och ”vad är en svensk?”

  1. Bra och välskrivet inlägg som lyfter fram viktiga aspekter kring förhållandet mellan språk, innebörd, konnotation, essens och liknande.

    ”Men av detta ska inte dras slutsatsen, vilket vissa gör, att begreppen är subjektiva, relativa eller rentav innehållslösa.”

    En viss relativitet finns, vill jag påstå. Därför kan det vara relevant att lyfta fram begreppet ”mjuk relativism”, till skillnad från både ”renodlad essentialism” eller ”fullständig relativism”. På samma sätt kan ”mjuk essentialism” vara relevant, och implicerar i stort sett samma ontologiska-epistemologiska förhållningssätt som ”mjuk relativism”. Det största problemet med båda ytterlighetspositionerna – ”fullständig relativism” och ”renodlad essentialism” – och hur de använder halmgubbar mot varandra, är att de tenderar att utgå från knivskarpa kategorier i stället för att förstå saker med hjälp av kontinuum.

    • Tack för kritiken och intressant invändning!

      Just ”relativt” blir inte helt lätt att bena ut i sammanhanget. Vi kan tänka oss relativt till subjektet eller relativt till objektets andra egenskaper. Jag vet inte vilken typ du främst syftar till.

  2. Man kan utgå från både subjekt och objekt. En stols relativa likhet med andra möbler och tingestar på en skala, ett spektrum eller kontinuum eller motsvarande, är ett av många tänkbara exempel.

    Det kan apropå etnicitet även gälla människopopulationer – koncentriska cirklar är tillsammans med kontinuum fruktbart därvidlag, men även i andra sammanhang, för att förstå hur missvisande det fullkomligt essentiella och dito relativistiska .tycks vara när man studerar iakttagbara företeelser i tillvaron. Både förfelar snarare än förklarar.

    Är egentligen inte så konstigt att (renodlad/fullständig) essentialism och relativism är två förrädiska ideologiska verktyg, som har använts och kan användas till diverse destruktiva projekt som ingalunda har med vetenskap att göra.

    • Ja, då förstår jag dig, och på så sätt blir givetvis relativitet viktigt i begreppsförståelsen. Vad jag syftade på när jag skrev ordet i texten var snarare den tendens man ibland ser att exempelvis svensk kan vara ”vad som helst”, från sill till böneutrop, som tar uttryck i politiska diskussioner. När jag i själva verket menar att det finns en utbredd uppfattning om vad som faktiskt är ”a” och inte ”a”, även om tingens essens inte alltid kan reduceras till en objektiv lista egenskaper. Jag antar att det är vad du syftar på med mjuk essentialism/relativism.

  3. Pingback: Vad är etnicitet och finns det etniska svenskar? | occidentfaust

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s