Demokratiens problem

Bild

Den senaste tidens omvälvningar i Ukraina väcker en del frågor kring demokrati och dess väsen. Den djupt korrupta presidenten Janukovitj valde att lämna landet efter omfattande demonstrationer och våldsamma protester, med det i Kiev belägna Majdantorget som epicentrum. Bland de oppositionella till presidenten går att finna allt från parter som ville närma sig EU till grupperingar, anklagade för att förespråka fascism, som vill stärka landets nationalism. Debatten går het om en omstörtning som bryter mot den konstitutionella demokratins legala tillvägagångssätt går att acceptera som demokratisk och riktig, eller senaste tidens händelser bör betraktas i termer av en statskupp. Arbetet för att mota bort Janukovitj har idogt pågått i månader i vårkylan och kostat uppemot 100 liv. Allt tyder på att protesterna mot presidenten haft överväldigande stöd i regionen, västra Ukraina, och att missnöjet varit utbrett. Samtidigt har motstridiga protester väckts i östra Ukraina, vilket i förlängning föranlett rysk intervention. Landet är i nuläget splittrat. Åter väcks frågan, som kanske alltid figurerat i förgrunden, men sällan förts till ytan, om hur en fungerande demokrati är utformad och om dagens representativa parlamentariska demokrati speglar folkviljan på ett adekvat sätt.

Inte minst i den moderna demokratins ungdomsår, under det krigspräglade 1900-talet, var kritiken mot demokratin levande. I synnerhet fascismen och kommunismen pekade på demokratins tillkortakommande och presenterade enligt de själva en mer riktigt representation av folkviljan. Någon som uppmärksammade problematiken, och det vid krigsslutet 1945, var svensken Herbert Tingsten, som i verket ”Demokratiens problem” redogör om demokratins utmaningar och av motståndare framlyfta inneboende problem.

En rungande kritik mot demokratin är att den splittrar värdegemenskapen, den unisona samhälliga strävan efter framåtskridande och konventionella moraluppfattning. Olika partier strider för olika läger av samhället, främst klassbundna, men även andra former av intressegrupper som religiösa riktningar. Folkviljan ersätts av majoritetsviljan, och öppnar dessutom upp för en bräcklig politisk grund där den politiska strategin ändrar riktning mellan mandatperioderna. De liberaldemokratiska staterna vittra ihop inifrån av politiska motsättningar, medan totalitära stater präglas av politisk kontinuitet och (påtvingad) enighet. Enligt materielistiska teorier så som den marxistiska upplöses intressekonflikterna när klassmotsättningarna försvinner och den demokratiska valprocessen blir således överflödig i det socialistiska samhället. För fascismen blir den kollektiva strävan att stärka nationen central och överlägsen subnationella intressekonflikter.

Vidare kritiseras demokratin för att falsk avspegla folkviljan, däri att makten och det politiska inflytandet är ojämlikt, och således att grupper av samhället har hegemoni över propagandaföringen. Från vänster lyder kritiken att medel- och överklass sitter på medel att stärka sin ställning och uppbära privilegier, som arbetaren saknar. Så länge denna ojämvikt tillåts blir demokratin därför en chimär för folkviljan. Först efter att även ekonomin ”demokratiserats” blir kan demokratin bli en representant för folkviljan. I Nazityskland blev liknande tankegångar omhuldade, med den judiska minoriteten som de verkligt bakomliggande trådhållarna till folket som marionetter.

Otvivelakteligen ter det sig, när man betraktar problemformuleringarna, om än de ideologier som var reella aktörer under Tingstens levnad idag är marginella, att de fortfarande är öppna för grubblerier. Inte minst i dagens, i jämförelse med gårdagens, mångfacetterade samhälle är frågan levande rörande huruvida vi kan försonas kring värdegemenskap, så många viljor och representanter för dessa som existerar på det politiska schackbrädet. Olika lobbyister och intressegrupper för fram sina ståndpunkter på agendan, inte sällan åsikter med marginell folklig representation, och majoritetsvalda makthavare sitter med förtroende att besluta om att lyssna till dessa eller ej, att råda över huruvida dessa är rätt och rättvisa. Den demokratiska valprocessen legitimerar denna position, som inte utan viss rätta, kritiseras för att vara manipulerad version av folkviljan. Det splittrade politiska landskapet inom demokratin, och det skilda politiska inflytandet blir således en samverkande kraft för en politisk hegemoni, och om man väljer att betrakta det cyniskt, en vandring bort från folkviljan och det ideala tillståndet där folkviljan är den politisk bärande kraften. En sådan slutsats fordrar dock en tilltro på människan som rationell och självständig, i motsats till plastisk och följande strömmen – något inte alltid självklart ur sociologisk betraktelse.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s