Avantgarde i vår tid

Avantgarde är kanske inte ett helt entydigt begreppet. Traditionellt har det representerat olika riktningar inom konst, kultur och politik, som utmanat rådande normer kring normalitet och vad som är acceptabelt inom det kulturell ramverket. När Max Lundqvist kritiserar en anlagspolitik som enligt honom missgynnar den fria teatern, och således motverkar avantgardiska uttryck i den svenska scenkonsten, väcks frågan om vad avantgardism idag är och om den ännu har ett existensberättigande.

Avantgarde är starkt förknippat med modernismen och gjorde under tidigt 1900-tal uttryck för sin nonkonformism genom bland annat dadaismen, surrealismen och expressionismen. Man ville utmana borgerliga normer och föreställningar och experimentera med nya konstuttryck, på sätt som skilda sig från den klassiska konsten och dess fokusering på estetik och realism. Avantgarde förknippas inte sällan starkt med Hugo Balls abstrakta konstuttryck och Duchamps världsberömda konstverk ”Fontän” utgjord av en pissoar. I takt med att båda konsten och samhället i stort mer och mer börjat präglas av normkritik och hyllande av normbrytande uttryck, har avantgarde enligt kritiker spelat ut sin roll. Finns det något utrymme för avantgarde i det postmoderna samhället?

Frågans svar avgörs till stor del av hur man definiera begreppet. Avantgarde såsom ett uttryck för vanguardism (mobilisering av ideologiska krafter genom att en organisation styr upp kampen) mot borgerliga ideal och hierarkier, är kanske inte aktuell idag, men en ny kontext öppnar upp för nya uttryck. I det postmoderna samhället där fokus för det kulturella och politiska samtalet ligger i att avslöja och utmana maktrelationer och bryta normer som uppbär och kristalliserar förtryck, finns utrymme för att utmana vad som växt fram som förhärskande uppfattningar kring raslig, kulturell och sexuell privilegier inom utgångspunkten för samhällsanalys. Vad som i folkmun kallas politisk korrekthet och försvaras i termer av intersektionalitet.

I detta landskap har vi kunnat uppfatta vissa uttryck för avantgarde bland enskilda konstnärer. Jag tänker då inte minst på Lars Vilks, Dan Park eller varför inte den franska komikern Dieudonné som genom sina påstått rasistiska uttalandet utmanat bilden av rasism som något förbehållet vita gentemot minoriteter genom sin provocerande humor. Är det möjligtvis för etablissemanget provocerande konstformer som dessa gjort uttryck för som är vår tids avantgarde?

En annorstädes tolkning av hur en framtida avantgarde skulle kunna ta sig uttryck, är en renässans av romanticismen i de olika konstarterna, så som hyllande och speglande en pånyttfödd kärlek till passionen gentemot allt från nationen till de klassiska könen och kärleken. Något som idag är ovanligt inom svensk konst, men som inte är en otänkbar framtid i takt med ett visst konservativt motvärn mot postmodernismen, så som vi redan i dag börjat se frön av.

Det är inte möjligt att med säkerhet spåna i kristallkulan, men det är intressant att spekulera i, inte minst då dagens svenska konstscen ter sig allt mer elitistiskt och likriktad, som en ovilja att bryta sig loss från dadaismens anti-normativa uttryck. Inte minst är det en fråga som diskuteras allt för sällan.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Konst, Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s