Rationalism och Irrationalism

Ett tung batalj inom filosofin har varit den mellan rationalism och irrationalism. Idag undanknuffad av den analytiska filosofin där logiken sätts i fokus, blir irrationalitet ofta synonymt med dumdristigt och ogenomtänkt. Kanske är det en allt för simpel analys, inte minst om man betänker de uddlösa moralteorier den analytiska filosofin förlöst med sina kantiga syllogismer. Grundantagandenas axiomatiska natur avslöjar något bakomliggande logiken. Den rationella metodiken är användbar, men meningslös utan de icke-rationella ändamålen. Intentionalt rör vi oss mot intrinsikala värden, bestående i intuitiva preferenser. Denna strävan att förenkla den mänskliga naturen har förlett den analytiska filosofin att reducera de irrationella inslagen till en eller ett par irreducibla axiom, behändiga att placera in i satslogiken. Men är en sådan distinktion mellan rationell satslogik med irrationella inslag, och en mer utbredd irrationalism som den presenterad i den kontinentala filosofin, verkligen en motiverad distinktion?

Man ska inte förneka rationalismens vitala roll i att i formen av logiken formulera ett gemensamt språk för att resonera och tolka värden, och således bära väg för vår utveckling. Men den har samtidigt blivit ett ämne för diskussion, när den, inte minst i vår tid, tagit normativa former framför deskriptiva. Inte minst har den genom historien tagit strid mot lust, känsla och intuition. Ibland befogat, ibland med absurda konsekvenser, så som i undertryckandet av centrala moraliska intuitioner för mer sofistikerade skrivbordsteorier. Att nämna bland de värsta avarter; kantianism och utilitarism. En allt för strikt tilltro till att moralen går att härledas logiskt från en eller flera grundpremisser har visat sig, inte minst genom nämnda tankegods, leda oss bort från förståelsen av världens drivkrafter och människans natur, till inte sällan orimliga handlingsdirektiv. Det uppstår en kamp mot verkligheten. Instinkter står i vägen för det rätta och måste kuvas.

Traditionellt sätt har detta tagit form i olika former av stoicism. Idag används rationalismen på ett mer övergripande plan snarare som en form av anti-kollektivism, där betydelsen av historia, gemenskap, folktro, spiritualism och identitet, det organiska samhället och historiska och kulturella paradigm, betydelse tonas ned och förnekas, och utslag av nedärvda instinkter från stamsamhället motarbetas.

Gränsen mellan rationellt och irrationellt blir därmed inte helt statisk, utan historiskt och kulturellt betingad, rentav delvis arbiträr. Men det ska inte sammanblandas med relativism, utan snarare tolkas som uttryck för en fast tankeprocess som är mottaglig för olika uppfattningar. Det är kanske vid vissa skulle tolka som en urvattning av rationalismen, men nödvändig för att undvika att falla i dogmatik och blind tilltro. Vi måste acceptera att människan inte är enbart rationell, och att moraliska principer inte enbart kan utgå från syllogismer och universella lagar, utan måste ta hänsyn till människans irrationella sidor, så som intuitioner, känslor och drifter. Annars riskerar vi hamna i spiraler av märkliga moraliska resonemang, och röra oss bort från förståelsen av människans drivkraft, så som filosofins historia ger flera exempel om.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s