Föräldrarollen

En intressant aspekt av föräldraskap är relationerna som återkommande byggs upp mellan förälder och barn. Strukturer relaterade till könen tycks anmärkningsvärt etablerade och utbredda. Dotterns relation till modern är inte sällan konfliktfylld, medan sonens till fadern inte sällan präglas av en viss auktoritär kyla. Den hierarkiska ordningen som är kännetecknande för den manliga gruppdynamiken blir tidigt tydligen mellan fadern, patriarken, och sonen. Mellan mor och dotter, i vilket den tydliga hierarkiska saknas, sker ständigt konflikt mellan viljor. Av alla tjejer jag träffat i mitt liv har en övervägande del haft en problematisk relation till sin mor. Knappast statistiskt signifikant, men väldigt slående.

Freud myntade begreppet Oidipuskomplex om vad han beskrev som odelad kärlek till från sonen riktad mot modern, och en antagonism gentemot fadern så som konkurrent. Namnet hämtat ur den grekiska mytologin, och kung Oidipus kärleksrelation till modern som förleder honom att döda sin far. En kvinnlig motsvarighet, alltså mamma-dotter, går att finna i det såkallade elektrakomplexet, av Jung uppkallat efter myten om Elektra som leder sin bror att hämnas faderns död genom att mörda modern.

Begreppen är inte helt okontroversiella inom psykologin, men skänker ett visst skimmer av intresse över fenomenet. Vad är det egentligen som underlättar relationen med det motsatta könet, framför det egna, när det handlar om förälder och barn? Kanske är det den könsbundna likheten som skapar en konfliktsituation, eller är det som Freud är inne på, en slags undermedveten sexuell styrning – att man ser fadern/modern som en form av konkurrent i kampen att attrahera det motsatta könet, om än mindre fokuserad mot fadern/modern i takt med ökat oberoende. Främst kanske det igenkännandet i könsrollen som väcker tendensen att antingen utmana förälderns maktposition eller hålla den strikt och känslomässigt icke-investerad. Dotterns kvinnliga omsorgsbehov utmanar moderns naturliga roll av familjens ombesörjare, medan sonens strävan efter makt utmanar faderns roll patriark och familjebeskyddare.

De kristalliserade könsbundna föräldrarollerna väcker frågan om biologi versus miljö, om hjärnans och fenotypers plasticitet. Inte minst tyder det på kvarvarande drag från stamsamhället, att könsidentiteten blir så betydelsefull att konflikt uppstår när den könsbundna rollen utmanas. Det är ett område värt att begrunda vidare.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Psykologi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s